Johan Schuck i DN 98-03-07
Den 21 november 1985 beslutade Riksbanken att upphäva alla utlåningsrestriktioner för banksystemet. Det blev startskottet för en gigantisk kreditexpansion, där den stora tillgången på pengar drev aktiekurser och fastighetspriser i höjden. Fyra fem år senare brast bubblan och Sverige kastades in i en finanskris utan like sedan 20-talet.
Sviterna är fortfarande starkt kännbara. Utan finanskrisen hade lågkonjunkturen i början av 90-talet inte behövt leda till ett så stort bortfall av produktion eller en så förödande utslagning av företag och arbetskraft.
Det handlar om förlusten av pengar och jobb som aldrig kommer tillbaka.
I efterhand framstår avregleringen av kreditmarknaden som ett av efterkrigstidens viktigaste ekonomiska beslut, ibland talas det om "novemberrevolutionen".
Men den bilden hade inte många, när avgörandet togs. Endast ett fåtal personer inom Riksbanken och finansdepartementet var inblandade.
Alltför länge har det varit tyst om vad som egentligen hände. Men nu håller, sent omsider, en behövlig debatt på att komma i gång. I veckan har tidskriften Ekonomisk Debatt kommit med ett stort temanummer om finanskrisen, som även avhandlats på ett välbesökt seminarium, anordnat tillsammans med Spar- & placeringsfrämjandet.
Mest uppmärksamhet har väckts av att förre Riksbankschefen Lars Wohlin angripit efterträdaren Bengt Dennis och anklagat honom för att ha orsakat finanskrisen. Enligt Wohlin visste inte Dennis och dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt vad de gjorde, när de genomdrev avregleringen av kreditmarknaden.
Kritiken framstår delvis som berättigad.
När bankernas utlåning började stiga kraftigt, så beskrev Riksbanken det som en omfördelning från den "gråa" till den vita kreditmarknaden. Senare kom insikten att det faktiskt rörde sig om en mycket snabb ökning av den samlade utlåningsvolymen, som i sin tur drev upp aktiekurser och fastighetspriser.
Ingen önskade sig den "bubbelekonomi" som senare ledde fram till finanskrisen. Men när det verkligen gällde, så saknades tillräckliga bromsar mot överhettningen.
Alla räknade med att någon annan skulle komma med lösningen.
Riksbanken kunde inte slå till med räntehöjning, eftersom Sverige vid den tiden hade fast växelkurs. Följden av höjd ränta hade blivit att utländskt kapital strömmat in och pressat kronans värde uppåt, vilket Riksbanken inte kunnat hantera.
I stället hoppades Bengt Dennis på återhållsamhet från bankerna beträffande utlåningsvolymen och på en finanspolitisk åtstramning, signerad Kjell-Olof Feldt.
I båda fallen blev han besviken.
hålla tillbaka kreditexpansionen och kunde inte i efterhand påräkna regeringens hjälp.
För Feldt var dilemmat att han visserligen hade gett klarsignal för avregleringen av kreditmarknaden, men att initiativet kom från
Riksbanken. Andra politiker var i praktiken ställda åt sidan, även om det formella beslutet om avregleringen togs av Riksbanksfullmäktige.
Inom regeringen eller den socialdemokratiska riksdagsgruppen fanns ingen beredskap för en finanspolitisk åtstramning, som motiverades av att bankerna lånade ut för mycket pengar.
En större öppenhet kring beslutet om avregleringen i november 1985 skulle ha betalat sig längre fram! Riksbanken hade kanske fått dröja med
beslutet, men i gengäld kunde det ha uppstått en större acceptans för att effekterna av en våldsam kreditexpansion måste motverkas.
Den offentliga debatten om avregleringen fördes emellertid inte av politiker och opinionsbildare, utan av endast bankföreträdare som i regel välkomnade beslutet.
Till undantagen hörde redan vid den tiden Lars Wohlin, som då var chef för Stadshypotek. Han hade redan något år före avregleringen gjort klart att han ansåg att Riksbanken skulle bibehålla möjligheterna till styrning av bankernas utlåning.
Under Wohlins tid som Riksbankschef, 1979-82, togs inga större steg mot avreglering. Ändå satt han på ett borgerligt mandat, medan efterträdaren Bengt Dennis är socialdemokrat.
Skillnaden var dock inte särskilt ideologisk. Snarare handlade den om att Dennis och tjänstemännen runt honom såg hur kreditregleringen, som varit i kraft sedan början av 50-talet, höll på att falla samman. Problemet blev extra tydligt när de svenska företagen fick möjlighet att låna utomlands och därmed kunde gå runt hela regleringen.
Beslutet om avreglering var i praktiken ofrånkomligt och liknande steg har tagits i alla europeiska länder.
Här anger inte Lars Wohlin vad han anser att Sverige i stället borde ha gjort. Det svenska EU-medlemskapet skulle slutligen tvingat fram en avreglerad kreditmarknad, om vi inte hade kommit dit av egen kraft.
"Självfallet finns det ingen naturlag som säger att en avreglering av kreditmarknaden nödvändigtvis ska leda till finansiell kris", skriver nuvarande Riksbankschefen Urban Bäckström i Ekonomisk Debatt. Han kan peka på Danmark och Nederländerna som båda klarade övergången, tack vare en finanspolitisk åtstramning.
Båda länderna har fast växelkurs, men undgick ändå att hamna i kris.
Någon garanti mot finansbubblor finns, å andra sidan, inte i länder med rörlig växelkurs. Det visar exemplen från USA och Japan, som båda drabbades hårt under 80-talet. Inte heller Sverige går säkert, trots att kronan numera är en flytande valuta.
För tillfället känns dock inte risken för en ny finanskris som särskilt överhängande, trots att börsvärdet numera är högre än i slutet av 80-talet.
Lärdomarna sedan den förra krisen, exempelvis att vara försiktig med belåning av tillgångar, sitter djupt hos de flesta.
För att sådant ska glömmas behövs det nog flera generationsskiften: förra gången gick det cirka 60 år mellan finanskriserna.