Curt G Olsson, SvD Brännpunkt Näringsliv, 98-03-06
Det länder Feldt och Dennis till heder att man trots detta, så fort betänkandet hade avlevererats, genomförde väsentliga avregleringar, trots att detta inte var opportunt i den politiska miljö där de verkade. Men dessa åtgärder kom för sent.
Det är min bestämda uppfattning att valutaregleringen starkt bidrog till det tryckkokarklimat, som rådde i Sverige efter mitten av 1980-talet och som bland annat tog sig uttryck i våldsamma prisstegringar på fastigheter. De stora placerarna, till exempel försäkringsbolagen, var helt hänvisade till den svenska fastighetsmarknaden. Att köpa en fastighet i utlandet var förbjudet!
Skattereformen då? Utan tvekan bidrog generösa avdragsregler till ökad kreditefterfrågan, men jag är något tveksam till hur stor betydelse detta hade för förloppet - det var ju dock inte privatpersoners krediter, som visade sig ge de största bekymren. En forskning kring detta vore av värde.
Med den kreditexpansion, som följde på avregleringen, hade man kunnat vänta sig en stramare finans- och penningpolitik. Riksbanken menar att det var finanspolitiken, som skulle ha svarat för nödvändiga korrigeringar. Men varför inte penningpolitiken?
Det hävdas att en högre räntenivå i Sverige skulle ha medfört ett ännu större, icke önskvärt inflöde av likviditet, detta speciellt mot bakgrund av att vi så energiskt deklarerade att kronkursen var helig.
Därmed ansågs det riskfritt att låna billigt utomlands och placera i det högre ränteläget i Sverige.
Med facit i hand är det lätt att konstatera att som situationen utvecklades i slutet av 1980-talet skulle vi ha behövt en stramare politik, vilket sannolikt skulle ha krävt en justering av växelkursen.
Men vi var inte ensamma om att tro att det skulle vara möjligt att upprätthålla en fast växelkurs; andra länder i Europa tillämpade samma politik.
I juni1993, alltså året efter den europeiska valutaturbulensen, var Sverige värdland för International Monetary Conference, en sammanslutning av cirka 150 bankchefer från hela världen. På den sedvanliga utfrågningen av G 7-ländernasriksbankschefer ställdes frågan: Är det möjligt att upprätthålla en fast växelkurs, om inte fundamenta stämmer? Samtliga svarade nej. Varför fanns inte den insikten ett år tidigare?
Den makroekonomiska utvecklingen och den förda ekonomiska politiken bildade den grogrund, ur vilken finans- och fastighetskrisen utvecklades.
Men därmed vill jag inte hävda att finansinstituten var utan skuld. Vi borde ha bättre insett vidden av avregleringens konsekvenser, och att de ramar for var verksamhet, om tidigare angetts av regleringarna, skulle ha ersatts av mera handfasta interna regler.
Curt G Olsson
fd styrelseordförande i S-E-Banken
Lars Wohlin SvD Brännpunkt Näringsliv, 98-03-09
Curt G Ohlsson var under hela den här perioden ansvarig för S-E-Bankens utveckling och drev utifrån denna position oförtröttligt kravet på snabb och fullständig avreglering. I november 1985 blev han bönhörd.
S-E-Banken sköljdes med i den flodvåg av kreditexpansion som då utlöstes och som varade i cirka fem år. Det slutade med att S-E-Banken var en hårsmån från att klappa igen som privat bank.
Man skulle kunna tycka att denna erfarenhet borde ha stämt Curt G Ohlsson till lite mer ödmjukhet och eftertanke. Var den systemomläggning som skedde 1985 en så stor framgång? Skulle inte S-E-Banken inklusive en del av de andra bankerna ha klarat processen väsentligt bättre om avregleringsförloppet fått ett något försiktigare och mer kontrollerat förlopp?
Min artikel är egentligen ett försvar för Curt G Ohlsson och andra bankchefer mot dem som hävdat att bankkrisen bara kan skyllas på inkompetenta bankchefer.
Min tes är att om det övergripande systemet utformas felaktigt så kommer alla som arbetar i det att sopas med nästan oavsett kompetens och oavsett de principiella invändningar som respektive bankchef kan ha på hela systemet.
Den konkurrensmiljö som systemet skapade drev aktörerna i systemet att hänga med.
Det var oerhört svårt att stå emot.
Det var naturligtvis med denna utgångspunkt som jag ansåg att avregleringen måste ske stegvis. Successivt släpptes delar av marknaden fri medan andra hölls kvar i regleringar. Steg för steg utvidgades de fria marknaderna.
Det var hela tiden viktigt att inte förlora kontrollen över förloppet. Det gällde att undika utlösningen av ett helt okontrollerat förlopp av den typ som vi till sist ändå fick.
En tidigare avreglering 1979-1981 mitt uppe i den andra Opeckrisen med en inflationstakt över 10 procent och en marginalskatt på 70-80 procent för ränteavdragen och ett bytesbalansunderskott på rekordnivå hade knappast varit en miljö som kunnat dämpa en följande kreditexplosion.
I Norge avreglerades marknaden två år tidigare än i Sverige. Slutresultatet blev att alla tre stora affärsbanker togs över av staten. Så mycket för den häftiga snabba avregleringstanken.
En av Ohlsson och andra omhuldad tanke är att bara valutaregleringen hade släppts samtidigt så skulle förloppet ha sett helt annorlunda ut. Jag tror detta är fel.
Med den övervärdering av kronan som alltjämt gällde 1985 efter den stora devalveringen skulle vi ha sett både stora ut- och inflöden av kapital.
Någon anledning att tro att vi därigenom skulle ha sluppit den inhemska kreditexplosionen finns knappast. Vad som saknades var en stramare penningpolitik.
Friheten att investera i utländska fastigheter, som Curt G Ohlsson också nämner som exempel, skulle av senare erfarenhet att döma snarast ha ökat kreditförlusterna ännu mer.
Bankkrisen ligger nu bakom oss. Det är dags för dem som hade centrala funktioner under de aktuella åren att ge sin bild av vad som hände och deras syn på vad som bort göras annorlunda.
Jag ser fram emot en sådan skrift av Curt G Ohlsson där han får förklara sig lite tydligare vad som borde ha gjorts för att undvika det olyckliga förlopp - inte minst för S-E-Banken - som nu blev fallet.
Lars Wohlin
fd riksbankschef