Dennis bryter riksbanksmystiken
Hans Bergström i hörnartikel i DN 98-10-19
Omdömena om statsråd och bankofullmäktige dominerar de första referaten av Bengt Dennis bok ”500%” (Bokförlaget DN). Sådan är medielogiken. Men vad den förre Riksbankschefen har skrivit är så långt som man kan komma från en samling av skvaller och anekdoter.
I flera delar ligger Dennis forskaren nära, som när han genomfört systematiska studier av de svenska storföretagens agerande veckorna före kronfallet hösten 1992. Resultat: fler gjorde kursförluster än kursvinster under 1992. Och den stora vågen av avveckling av utlandslån kom efter sammanbrottet för kronan den 19 november 1992, inte före.
Analysen är ett av många exempel på hur Dennis med fakta slår sönder konspirationsteorierna kring Riksbanken. Den aura av både mäktighet och hemlighetsfullhet som omger centralbanker stimulerar konspirationstänkare. Mystiken stärks av den tekniska komplexitet som omger skötseln av penning- och valutapolitik.
Därför är det mycket bra att Bengt Dennis har skrivit denna bok. Som gammal journalist är han god pedagog. Och han har inget behov av att framställa saker som märkvärdigare än de är. Ett påtagligt drag genom hela boken är tvärtom hur Dennis värjer sig för att Riksbanken skulle resa anspråk som den inte kan motsvara och inte bör ha. Moment när politikerna begärde att Riksbankschefen skulle ange vad det politiska systemet borde prestera beskriver Bengt Dennis som “de olustigaste under hela denna höst”
Viktigast är ändå att Dennis inte beskriver historien ex post utan som den uppfattades medan den skapades. Han kan göra det med gott stöd av samtida interna dokument. Riksbanken tycks internt ha varit betydligt mer intellektuellt öppen än vad den utstrålade de här åren.
Varianter av nya växelkursregimer för Sverige provades omsorgsfullt. Bankens roll inför en annalkande finanskris var väl analyserad på förhand. I ett av bokens mer intressanta kapitel går Dennis igenom de faktorer som gjorde hanteringen av den svenska bankkrisen så mycket mer framgångsrik än vi nu har sett på andra håll i världen:
Staten ingrep tidigt och resolut, varför krisen aldrig utvecklades till att bli systemhotande. Alla medverkade till en stor öppenhet, vilket ingav förtroende hos sparare och marknadsaktörer. Politisk enighet rådde kring behovet av statliga åtgärder och kring bankstödets inriktning och omfattning. En eller flera av dessa faktorer har saknats i Asien, främst Japan.
Det framgår också av boken att Bengt Dennis själv inte var så tvärsäker om den valda fastvalutapolitiken som han utåt måste ge intryck av. Han öppnade för en prövning av alternativ, däribland flytande växelkurs, långt innan krisen blev akut.
Boken handlar om åren 1990 - 92. Därmed berörs inte mer än parentetiskt den inbyggda motsättningen i 80-talets kredit- och valutaavreglering, med räntevapnet låst av fast kronkurs och verkningslöst genom hög marginalskatt. Målkonflikten i den ekonomiska politiken inför 1993, att vid en minskning av privat konsumtion med tre procent (föranledd av stigande sparkvot) ytterligare strama åt finanspolitiken, erkänner inte Dennis. Men i övrigt är hans attityd resonerande och prestigelös.
Bengt Dennis ger ett viktigt bidrag till något mycket väsentligt, nämligen kunskap om vårt samhälles lärprocesser. Det mesta av historieskrivning utgår annars ifrån att lärande är gratis, attde perspektiv som finns tio år senare hade varit lätt tillgängliga också i beslutsögonblicken, att vi kunde fått dagens insikter utan gårdagens möda.
Särskilt två påminnelser är här nyttiga:
Dennis beskriver mer fullödigt än vad som har varit känt tidigare de enorma ansträngningar som gjordes från svensk sida våren 1992 för att vi skulle knyta an inte bara ensidigt till ecun utan med ömsesidiga förpliktelser till växelkursmekanismen EMS.
Men så lyftes själva ankaret, efter den danska folkomröstningen om Maastricht-fördraget den 2 juni 1992. De inbyggda spänningarna var större än någon hade förstått, grundade framförallt på de särskilda verkningarna av en tysk återförening utan finansiering.
Historien har gett nya lärdomar. Kostnaden för att skifta över från ett hög- till ett låginflationssamhälle var större än väntat (vilket gör det desto viktigare att inte behöva genomföra detta skifte en gång till). Fast växelkurs bär knappast för ett ensamt litet land när amerikanska fonder plötsligt kan fly all risk (vilket är ett skäl för att gå med i det större sammanhanget i EMU).
För den som vill lära av historien, mer än döma den, är Bengt Dennis bok en guldgruva.
Jfr DN-ledare: Vi har ingen anledning att kritisera den japanska ekonomin, på den här punkten. Inte alls.
Samma prisbubbla med efterföljande kriser i fastighetssektorn och finanssystemet uppstod i en rad andra länder – Finland, Norge, Danmark, Sverige, delvis England och Frankrike, Spanien. De amerikanska sparbankerna gick på en förfärlig smäll.
RE: Om Räntearbitrage - Marknadsekonomisk Tidskrift 1987-10-08
RE: "Stålbadet i skuldfällan" DN Debatt 92-08-26 (Kronförsvaret)