DN-ledare 98-02- 09 Vi överlever Sydöstasiens kris
IMF har en viktig uppgift i att stödja det internationella banksystemet
Teckningen till den här ledaren speglar en vanlig föreställning om vad som kan hända i Sydöstasien: det blir ett ekonomiskt harakiri, kanske även för resten av världen. Exporten faller, produktionen går ned, arbetslösheten blir värre; det blir mer elände. Måste det gå så illa? Kanske; allt är osäkert. Men undergången är inte given.
Vad som hänt är att delar av Sydöstasien hamnat i en ekonomisk kris som påminner om vad Sverige gick igenom under början av nittiotalet.
Bankerna lånade internationellt i dollar; vid årsskiftet 1996/97 hade bankerna i Sydkorea, Thailand och Indonesien lånat sammanlagt cirka 225 miljarder dollar. Det är mycket pengar. Sedan lånade de ut till de lokala företagen. Och där blev belåningen efter hand för stor.
I början var de nationella valutorna knutna till dollarn. Sedan steg dollarn. Och efter hand räckte företagens intäkter i nationell valuta inte till för att betala räntor och amorteringar i dollar. Bubblorna sprack. Följden blev ett totalt ras i valutor och börskurser.
Hur påverkar detta omvärlden? Tidningarna har fyllts av rubriker om den svenska tillväxtens snara nedgång, och än värre fall i andra länder. Och visst, allt kan gå galet. Men inte nödvändigtvis. De värst drabbade länderna - Korea, Indonesien, Thailand, Malaysia, Filippinerna - har tillsammans 7 procent av världshandeln. Men huvuddelen av deras handel går inom regionen.
Som den ledande Asienexperten i svensk ekonomi professor Magnus Blomström påpekar (Finanstidningen 30/1) svarar Kina, Korea och resten av Sydöstasien för endast 4 procent av världens BNP, medan Japan står för 18 procent.
Det stora problemet är att banksystemen i Sydöstasien är så svaga. Förlusterna i företagen har i en kedjereaktion hamnat i banksystemet. De japanska bankerna lever på bräcklig grund, sedan länge. Ett av skälen är att bankerna får äga aktier; de har stora aktieportföljer; och - nu kommer det sorgliga - bankerna har fått räkna in en del av den orealiserade värdestegringen på aktier i sin kapitalbas. Därmed är de japanska bankerna extremt sårbara för svängningarna på aktiemarknaden. Och där har kurserna gått ned, trendmässigt. . .
Nu pågår två omfattande räddningsaktioner. Japans regering har beslutat sätta in ett belopp motsvarande 250 miljarder dollar i banksystemet. Att Indonesien ställt ut statsgaranti för sina banker betyder mindre. Men IMF, Internationella valutafonden, har försökt låna upp 100 miljarder dollar som ett finansiellt första förband för Sydöstasiens finansiella system.
IMF har fått kritik. Om IMF räddar de banker som kan krascha på grund av oförsiktig utlåning ger detta en olycklig signal till hela det finansiella systemet: vinsterna får vi behålla själva; om allt går galet tar en statlig (eller internationell) institution hand om förlusterna.
Det ligger en del i kritiken. Men, omvänt: en titt i historien visar att de kriser som skadat ekonomierna, sänkt tillväxten och vållat arbetslöshet, vanligen har börjat med att betalningssystemet satts ur funktion. Så var det 1929 och i början av trettiotalet.
Vi har nu en nästan helt integrerad internationell ekonomi. Liksom varje nationell ekonomi kräver den en centralbank som är ”the lender of last resort”, den instans som i sista hand ställer upp med pengar. Och IMF har nu åtagit sig denna funktion internationellt. Detta är det viktiga.
Bankerna i de sydöstasiatiska krisländerna har lånat upp hundratals miljarder dollar utifrån, och sedan lånat ut i nationella valutor. Värdet av de valutorna har i stort sett halverats, mätt i dollar. IMF:s insats är därför nödvändig för att banksystemet ska överleva. Och detta är nödvändigt för att krisen inte allvarligt ska skada den reala ekonomin.
Konkurser är inte så farligt. I marknadsekonomin är aktiebolaget den vanliga aktören. Och i aktiebolaget är delägarnas risktagande begränsat till det insatta kapitalet. Konkursen är därför det nödvändiga komplementet till aktiebolaget. Och konkurs innebär bara att fordringsägarna delar på förlusten; de finansiella kostnaderna kan skrivas ned, så att företagen kan drivas vidare på en rimlig kostnadsnivå.
De sydöstasiatiska länderna har råkat illa ut eftersom de lånade för mycket till investeringar som inte var tillräckligt räntabla. Vi har inget skäl att peka finger åt dem; nästan alla länder i Västeuropa, samt USA, har gjort sammalunda.
Alldeles särskilt Sverige.
Jfr Allan Larssons uppseendeväckande avslöjande