sv.wikiquote.org/wiki/Olof_Lagercrantz

Marika Lagercrantz, Sveriges nya kulturråd i Berlin

Förord av Carl Bildt

Att kritisera den tredje statsmakten förefaller att vara det närmaste vår tid kommit till forna tiders majestätsbrott. Vad som sker i regering, riksdag, förvaltning och näringsliv debatteras och kritiseras öppet, men om det som händer bakom massmediaofficinernas vaktmästarkurer skrivs eller sägs mycket lite. Där sitter "munkorgsparagrafer" och en märklig kollegialitet journalister och tidningsmän emellan stopp för den offentliga debatten och insynen.

Ändå är det som händer på våra tidningars redaktioner och i Sveriges Radios ändlösa korridorer av fundamental betydelse för vårt samhällsliv. I många fall är det här som opinioner skapas, fostras eller avlivas. Stora opinionsproducenter som t ex Dagens Nyheter, Sveriges Radio eller Expressen har ett mycket stort inflytande över vår samhällsdebatt.

Denna debattskrift är ett försök att granska de senaste årens utveckling inom Dagens Nyheter. Många är de som uttalat stark oro inför den journalistik som allt mer kommit att odlas i DN:s spalter, de "vinklingar" och "vridningar" som snart riskerar att bli ett av tidningens utmärkande kännetecken. Förhoppningen är att denna skrift skall kunna ge alla dem som ställt sig undrande inför DN:s utveckling en sammanställning över vad som hänt, och det samtidigt som den indirekt blir ett inlägg i debatten otn massmedias funktion i vårt samhälle.

Carl Bildt
Förbundsordförande

Utdrag ur skriften DN - mångsidig men ensidig

Den 26 september 1968 sade Olof Lagercrantz upp sitt kontrakt. Uppsägningen skedde i ett brev till Kaj Bonnier. Enligt DN sade Lagercrantz i sitt brev att systemet med två chefredaktörer lett till ett samarbete som varit hyggligt "men inte alltid lätt".

På senare tid hade han känt det allt svårare att fortsätta samarbetet i samma former.

Lagercrantz ansåg sig också ha uppfattat en växande kritik från innehavarna av aktiemajoriteten i Dagens Nyheter familjen Bonnier.

Dagens Nyheters journalistklubb snabbinkallades på kvällen. Av klubbens drygt 200 medlemmar var 135 närvarande. Förhandlingarna leddes av klubbordföranden Olle Nilsson och klubbmedlemmarna enades efter diskussion om att framföra följande synpunkter till styrelsen:

"Journalistklubbens medlemmar är eniga i sin bedömning av Olof Lagercrantz som en vital och omistlig kraft i Dagens Nyheter. Var starka och enhälliga önskan är att det skall vara möjligt att undvika att han lämnar tidningen och posten som chefredaktör. Hans avgång skulle upplevas som en stor förlust för tidningens spännvidd, nyansering och arbetsklimat."

"Vi anser", hette det vidare i journalistklubbens uttalande, "att systemet med två chefredaktörer har utgjort en betydelsefull tillgång för vårt oberoende journalistiska arbete. Denna journalistiska frihet anser vi som oundgängligen nödvändig i en tid av koncentration till allt färre och större dagstidningar."

"Vi vädjar till styrelsen och chefredaktörerna att innan positionerna är helt låsta ihärdigt söka en för alla parter acceptabel lösning. Vi betraktar det som självklart att styrelsen för Dagens Nyheter fortlöpande håller journalistklubbens styrelse underrättad om utvecklingen."

Dagen efter undertecknade 54 medarbetare på Dagens Nyheter ett upprop där de vädjar till styrelsen att ge Olof Lagercrantz möjlighet att fortsätta som tidningens chefredaktör.

"Vi ser Olof Lagercrantz som en omistlig garanti för den debattfrihet som under 60-talet uppnåtts på tidningens kultursida. Det vore enligt var mening eftersträvansvärt att ledarsidan ges en mindre snäv partibunden inriktning."

"Av dessa skäl vi oss i den konflikt som uppkommit inom tidningens ledning helt solidariska med Olof Lagercrantz."

Bland undertecknarna märktes Werner Aspenström, Straffa Björck, Johannes Edfelt, Lars Forssell, Lars Gyllensten, Ingemar Hedenius, Bengt Holmqvist, Sven Lindqvist, Artur Lundqvist, Gunnar Myrdal, Arne Trankell och Per Wästberg.

Den 30 september tog Herbert Tingsten till orda i en artikel i Svenska Dagbladet.

Han skrev där bl.a: "Vad som berör mig särskilt obehagligt i vad som nu sker är att en av parterna, dr Lagercrantz, använder en alldeles motsatt taktik: han klagar över påtryckningar, alltså uppenbarligen över sådana hänvändelser från styrelsens sida som jag många gånger utsattes för, men då han begär ensam beslutanderätt inom tidningen väntar han inte ens på styrelsens ställningstagande utan söker genom deklarationer inför tidningens journalister och offentliga uttalanden besvara styrelsens diskreta påtryckningar med offentliga påtryckningar, som skall förmå styrelsen att godtaga hans krav.

Låt mig också säga några ord om själva konflikten. Dr Lagercrantz begär inte avsked utan en avgörande ändring i kontraktet. Han vill inte längre vara en av två likställda chefredaktörer utan den ende bestämmande. Han begär inte detta då det nuvarande kontraktet utlöper utan något år i förväg, tydligen i en situation som han anser vara taktiskt gynnsam. Det underliga är att han och flera andra som instämmer med honom starkt betonar frihets- eller självständighetskravet, då det likväl tydligen är fråga om att upphäva den ene chefredaktörens frihet eller självständighet till förmån _ för den andres. Då tidningens journalist klubb på en gång uttalar sin sympati för dr Lagercrantz och samtidigt håller på systemet med två chefredaktörer, synes detta innebära en motsägelse. Men jag utgår ifrån att det snarare är fråga om en kompromiss.

Den politiska linjen när det gällt artiklarna på ledarsidan har visserligen varit tämligen klart folkpartistisk men den kulturella sidan kan omöjligen betecknas som ett forum för fri debatt, eftersom det är alldeles påtagligt att åsikter som närmast är vänsterradikala eller nyvänster dominerat i de talrika politiskt präglade inläggen. Tidningen har alltså inte haft en profil, inte heller varit ett spektrum för åsikterna från konservatism till extrem radikalism, utan haft två olika profiler, en folkpartistisk och en vänsterradikal.

Då representanter för den senare linjen nu begär att representanter för den förra skall förlora sina befogenheter, är det alltså inte ett uttryck för tolerans och vilja att vidga debatten, utan ett krav på allenastyre för den hittills blott på kultursida härskande uppfattningen."

I OBS-Kulturkvarten intervjuades Tingsten av Christina Jutterström. Där sades bland annat detta:

J: "Men det har i alla fall talats om påtryckningar i det här fallet. Tycker ni att DN:s ägare har skäl att kritisera Olof Lagercrantz med tanke på vad han skriver?"

T: "Jag har inte talat om det. Jag har talat om att det föreligger kontrakt av ett visst innehåll som jag var emot och som accepterades av Lagercrantz och Larsson. Nu vill en av dessa chefredaktörer bryta kontraket på denna punkt. Han var ivrigt för det när det antogs. Båda chefredaktörerna - det är väl en offentlig hemlighet - skulle inte ha blivit chefredaktörer om de inte kopplats ihop i ett par och haft detta kontrakt."

J: "Olof Lagercrantz sitter alltså fortfarande som chefredaktör på Dagens Nyheter. Var tycker ni han skulle passa med den inriktning han i dag har?"

T: "Ibland är han en alldeles lysande diktare. Det är där han passar bast. Jag tycker inte hans politiska omdöme är särskilt värdefullt. Men om man skulle placera honom där det vore självklarast för honom att komma i samma miljö skulle det väl närmast vara Aftonbladet, så vitt jag förstår."

Det var inte bara journalistklubben och de mer tillfälliga DN-medarbetarna som ställde upp på Lagercrantz sida, även ett tillsammans nittiotal s.k. kulturpersonligheter undertecknade två listor till förmån för Lagercrantz.

Krisen löstes snabbt. Den 1 oktober utfärdade DN:s styrelse en kommuniké med anledning av chefredaktör Olof Lagercrantz skrivelse i vilken han sade upp sitt anställningskontrakt:

Dr Lagercrantz är enligt kontraktets lydelse anställd tillsammans med chefredaktör Sven-Erik Larsson. Styrelsen ansåg i likhet med journalistklubben att systemet med två chefredaktörer f.n. inte borde ändras. Chefredaktör Olof Lagercrantz skulle ensam svara för inläggen på kultursidan och chefredaktör Sven-Erik Larsson ensam för tidningens inrikespolitiska hållning.

Styrelsen föreslog att signerade artiklar på ledarsidan såväl av de bäda chefredaktörerna som av andra på ledarsidan fast anställda medarbetare i fortsättningen skulle kunna förekomma.

Vad beträffar chefredaktörernas kontraktstid förlängdes tiden till och med den 30/6 1971.

I styrelsens enhälliga beslut, som fattades efter samråd med de bägge chefredaktörerna, deltog samtliga ordinarie ledamöter utom dess redaktionella medlemmar.

Kritik från Wedén

I några minnesord över Herbert Tingsten sade förre folkpartiledaren Sven Wedén bl.a.:

"Herbert Tingsten var en av pressens och idédebattens stora man i vårt land. Hans breda och djupa intellekt famnade det mesta både inom politisk debatt och kulturdebatt. Han såg tidigare än de flesta igenom dunklet av kommunistiska floskler. Han var en äkta demokrat. Han hade säkert inte mycket till övers för sin gamla tidning när det gäller demokrati och kommunism."

Det var inte första gången som Sven Wedén kritiserade Dagens Nyheter. Den 4 maj 1969 hade han en stor artikel i Expressen i vilken han med utgångspunkt från en ledare av Olof Lagercrantz gick hårt åt Dagens Nyheters ledarsidor. Bakgrunden var att Dagens Nyheter någon tid dessförinnan hade slagit fast att värnpliktsvägran av politiska skäl inte kunde accepteras. Lagarna skulle gälla alla människor, annars hotade anarki. Lagercrantz hade några dagar senare signerat en ledare, som enligt Wedén framförde motsatt uppfattning.

Wedén skrev: "Där Dagens Nyheter tidigare varnat för tendenser till anarki, där finner vi nu uppmaningar till lagbrott eller till medhjälp åt lagbrytare, uppmaningar som liknas vid ett långt och djärvt steg mot en ny tid. Detta är ett ynkligt skådespel. Man skulle kalla det fars om det inte vore så allvarligt. Det här apostroferade meningsutbytet i DN är nämligen endast ett exempel bland flera liknande från senare år. Vi har nu nått en punkt där klarhet måste skapas. Vi måste få veta vad Dagens Nyheter egentligen står. Om det verkligen är meningen att anarko-marxistiska politiska stämningar skall flytta in även på Dagens Nyheters ledarsidor och göra sig hemmastadda där, då har något lika betydelsefullt som oroväckande inträffat i svensk presshistoria".

I en intervju i Aftonbladet dagen efter följde Wedén upp sin artikel med att säga att han beundrar Lagercrantz som författare men att Lagercrantz inte passar som ledarskribent i Dagens Nyheter om han skall fortsätta att framföra synpunkter som strider mot folkpartiets. Hans inlägg i värnpliktsdebatten skulle ha placerats på kultursidan. Lagercrantz replikerade med att förneka att hans artikel skulle ha varit någon polemik mot andra i DN uttryckta åsikter och beskyllde Wedén för att "funnit något nytt som han kan utnyttja för att på nytt osäkra min ställning som chefredaktör i DN".

Han avrundade med att beskriva Wedén som "en yrvaken Grönköpingsbo vars åsikter och intellektuella kapacitet jag aldrig haft någon respekt för".

Varthän?

Den 30 december 1973 hade Dagens Nyheter en årskrönika över det gångna året. Den inleddes med några ord av Börje Dahlqvist där han berörde debatten om massmediernas vilja och förmåga till sanningsenlig och opartisk rapportering.

"Det är till ringa tröst for oss som sköter nyhetsrapporteringen att kritiken fördelar sig ganska jämnt från det som schematiskt kan kallas höger och vänster."

Är det verkligen så? Kvantitativt eller kvalitativt? Är kritiken från bägge hållen lika lite eller lika mycket grundad?

Han fortsätter: "Sanningsproblemet i rapporteringen är heller ingen ny plåga. Det har alltid funnits där, även om det både bland läsare och journalister finns de som menar att allt var bättre förr när man visste vad som var sant."

"I årets nyårskrönika har vi journalister trätt åt sidan och låtit andra människor skriva texterna och stå för värderingarna. Vi har valt att vända oss till människor som har en stark partsinställning till de händelser de beskriver. Det har blivit en årskrönika med starka meningar."

Ja, det kan man verkligen säga. Bland dem som skrev återfanns Sara Lidman om Vietnam, Sten Cederqvist, kommunistisk ordförande i IB-kommitten, om IB-affären, Clark Olofssons kamrat om Norrmalmstorg och Glanton Dowdell om Watergate.

Den sistnämnda är en amerikan som utger sig för att vara förföljd fackföreningningsledare från Detroit. Arne Thorén har dock, i samband med att Dowdell begärdes utlämnad för förfalskning och förskingring, inte kunnat verifiera den uppgiften.

Det skulle föra för långt att diskutera vad de skrivit, det räcker att konstatera att nog blev det starka meningar i betydelsen subjektiva meningar. Kanske kommer någon att invända att det rådde något slags balans genom att Stig H-son Ericson fick skriva om kungen. Det tycker jag inte är en bärande invändning. Obalansen är alltför påträngande. Om obalansen hade varit åt vänster denna gång, men åt ett annat håll andra gånger hade det varit bättre, men inte bra. Men det är inte så. Vinklingarna kommer från vänster.

Skall man ta denna årskrönika som ett dåligt omen, eller som en final på epoken Dahlqvist? Kanske man får veta det 1974.

Den nuvarande vice riksbankschefen Villy Bergström reste 1971 till Pyongyang på den nordkoreanska regimens bekostnad.
Tillsammans med sin reskamrat Kurt Wickman skrev han en obehaglig liten bok, Bilder från Nordkorea, på Tidens förlag med dagboksanteckningar och samhällsanalys.
Boken innehåller bland annat det dokument som de överlämnade till nordkoreanerna vid hemresan: "En av de saker som imponerat på oss är att alla koreanska medborgare tycks ha sina grundläggande behov väl tillgodosedda. Detta är så mycket mer imponerande som Demokratiska Folkrepubliken Korea var ett underutvecklat land och nästan fullkomligt förstört av USA-imperialismen, så sent som 1953.
Vår självklara slutsats av denna iakttagelse är att den socialistiska samhällsordningen är överlägsen den kapitalistiska."
Sofia Nerbrand, SvD ledarsida 3/10 2005

Jag flirtade som tonåring med Stalin, känns sådär idag
Johan Croneman, DN Kultur 9 april 2007

Många 68-or försöker skratta bort sina felsteg. Alla har väl varit unga och radikala, ha, ha, ha.
I Kambodja skrattar man inte åt sådana skämt. Inte heller i Kina, där man upplevt Kulturrevolutionen. Inte heller i Östeuropa.
Rolf Englund blog 2008