Du sköna nya ekonomi
DN-ledare 2000-06-09
Tillväxttakten förblir hög, men inflationen ökar inte!Tänk om gamla ekonomiska samband upphör att gälla! Detta kan lura alla. Ty en sådan process inleds till en början nästan omärkligt. Under alla stadier kan förändringen tolkas som en tillfällig avvikelse från stabila trender; sådana har det alltid funnits gott om. Men när, och om, det står klart att ett nytt ekonomiskt mönster har etablerats har kanske både centralbanker och finansministrar försökt motarbeta det, med sina gamla instrument.
Nyligen rekommenderade OECD den amerikanska centralbanken att höja räntan ordentligt. På torsdagen höjde ECB sin styrränta en halv procentenhet, långt mer än vad marknaden väntat. Syftet är i båda fallen att bankerna ska förebygga en förväntad inflation genom att göra krediten dyrare; företagen ska låna mindre; efterfrågan på begränsade resurser ska öka långsammare, eller plana ut.
Det traditionella problemet för centralbankerna är att en räntehöjning, fortfarande enligt gamla tumregler, slår igenom fullt ut först efter 18-24 månader. Om bankerna vill ha en "mjuklandning" måste de alltså höja räntorna långt innan de ser tecken på att inflationstakten stiger.
Det nya problemet för centralbankerna är värre än så.
På femtio- och sextiotalen var tillväxt associerad med inflation. Den nya zeeländske ekonomen Phillips presenterade 1958 Phillipskurvan, som visade att arbetslösheten föll när inflationstakten steg, och omvänt. Detta samband mellan sysselsättning och inflation påverkade politiken en tid framåt. Det spökar fortfarande i debatten.
Men på sjuttiotalet fick de flesta länder "stagflation", alltså en tidigare okänd kombination av låg tillväxt och hög inflationstakt. I detta ökade arbetslösheten. På åttiotalet kom nya kombinationer av hög tillväxttakt, hög inflationstakt, och hög arbetslöshet - diagrammen visade helt nya Phillipskurvor.
Snart stod det klart att sambandet mellan arbetslöshet och inflation inte alls var stabilt. Rättare: det fanns inte. Phillipskurvan kunde snart ritas hur som helst.
Lång tid kunde vi identifiera en konjunkturcykel. Nu tycks också det mönstret ha brutits. USA har haft åtta år av stark tillväxt, fallande arbetslöshet, och extremt låg inflationstakt. Något i samma stil ser vi i Europa de senare åren: hög tillväxt, låg inflationstakt, men bestående hög arbetslöshet.
Är detta en tillfällig avvikelse, eller ett nytt stabilt mönster? Ingen kan ge något bestämt trovärdigt svar. Men några faktorer tyder på att industriländerna kan vara inne i en ny tillväxtstruktur.
Datoriseringen har ändrat tekniken i hela ekonomin, allt från massaproduktion till livsmedelsbutiker. Produktivitetsvinsterna från elektroniken var länge svåra att spåra; tydligen har de nu dykt upp, indirekt, i den låga inflationstakten. Stigande efterfrågetryck absorberas i produktivitetsökningen från datorerna, och når inte prisindex.
Avregleringarna av marknader, och globaliseringen, har skärpt konkurrensen; därmed kan företag inte utan vidare höja priserna.
En nyckelfaktor ligger i löneförhandlingarna. Bank of International Settlements, den så kallade Baselbanken, ägnar lönerna ett längre resonemang i sin senaste årsrapport. Banken pekar på vad ekonomiprofessorn Lars Calmfors upptäckte för länge sedan: att förbundsvisa förhandlingar ger högre lönelyft än centrala och decentraliserade förhandlingar. USA har i huvudsak förhandlingar på företagsnivå. Europa är på väg att överge de helt centraliserade löneuppgörelserna. Frågan är hur lång tid det tar för Europa att tillämpa EU:s subsidiaritetsprincip också för lönerna.
Antag nu att ekonomierna är på väg in i en ny kombination av stigande produktivitet, hög tillväxt, och låg inflationstakt. Centralbankerna kan då med sina konventionella räntehöjningar göra mer skada än nytta. Ty en räntehöjning driver upp kapitalkostnaderna för alla pågående investeringar. Företagen försöker då kompensera sig genom att föra över kostnadsökningen till nästa led. De höjer alltså priserna. Följden blir en kedjereaktion som kan utlösa ny inflation.
Omvänt: de nya kunskapsföretagen investerar inte med att låna till byggen utan genom att utveckla ny kunskap. Deras investeringar påverkas inte nämnvärt av centralbankerna.
Europa kan riskera ett högre inflationstryck. Det beror på att arbetsmarknaderna fungerar trögt, vilket i sin tur beror på rigid arbetsrätt och fackliga lönekarteller som hindrar flexibilitet. Men det kan ECB inte göra något åt. Europa behöver en liberaliseringsreform. Men vilket land kan gå i spetsen för den? Det LO-regerade Sverige kommer att gå sist i kön.