SAF, TCO och Saco

DN om rapporten

EMU

Home


LO-ekonomerna P-O Edin och Lena Westerlund på DN Debatt 99-02-04, utdrag

"Risk för sänkta löner i EMU"

Frågan om ett svenskt deltagande i EMU är nu placerad på den politiska dagordningen och det är utmärkt. Huruvida ett medlemskap i valutaunionen ger bättre förutsättningar för hög tillväxt, ökad sysselsättning och förbättrad levnadsstandard än om Sverige står utanför, är en viktig fråga som kräver en bred och seriös debatt.
I en så komplicerad fråga som EMU är det oerhört viktigt att debatten förtydligar vad som är stora och små delfrågor och tillika förväntade effekter.
En förutsättning för att i god demokratisk ordning nå fram till ett legitimt ställningstagande är att de dilemman som finns med ett svenskt medlemskap vågar lyftas fram och seriöst prövas.
En arbetsgrupp med ekonomer från arbetsmarknadens parter har under 1998 och början av 1999 diskuterat EMU-frågan i syfte att presentera en gemensam rapport. I gruppen har det varit svårt att nå fram till en samsyn kring de problem och förtjänster som följer av att stå utanför respektive delta i EMU. Allmänt sett har ekonomerna från de andra organisationerna varit mindre benägna att framhålla de problem som följer av ett medlemskap i valutaunionen än vi från LO.
Vi vill här lyfta fram några centrala ekonomiska frågeställningar som vi anser måste behandlas i en diskussion om Sverige och valutaunionen. De utgör också exempel på områden där det varit svårt att nå fram till ett gemensamt synsätt.
Konsekvenserna av ett misslyckande i lönebildningen kan bli mer dramatiska i EMU. Avgörande för att svensk ekonomi ska kunna etablera en "goda cirklarnas spiral" med hög tillväxt, ökad sysselsättning, ökade reallöner, hög investeringsnivå och stabilt låg inflation är att arbetsmarknaden fungerar mycket bra under de närmaste åren.
Det innebär bland annat att lönebildningen måste vara så inflationsrobust att den ej hotar Riksbankens inflationsmål, inte ens under en längre period med en sysselsättningsökning i snabb takt, det vill säga cirka 70.000-80.000 fler sysselsatta per år.
Utanför EMU flyter kronan och löneinflationen kommer att ge höjda styr- och marknadsräntor. Växelkursen kommer dock genom en försvagning som sker på marknaden att kompensera för den negativa effekt som uppstår på svensk konkurrenskraft på grund av att kostnadsläget relativt omvärlden försämras.
Om inflationstrycket från andra områden samtidigt är lågt är det högst troligt att den negativa effekt för ekonomin som höjda räntor innebär blir mindre än den positiva effekt som kronfallet ger via återställd konkurrenskraft.
Eurons kurs kommer inte att försvagas eller förstärkas gentemot andra valutor som en följd av förändringar i inflationstryck i Sverige om vi är med i EMU. Växelkursen kommer enbart att röra sig som en följd av utvecklingen i hela euroområdet. En försvagad svensk konkurrenskraft som är en följd av löneinflation kommer i EMU gradvis att märkas genom vikande efterfrågan på svenska exportprodukter och stigande arbetslöshet.
I valutaunionen skulle därför ett misslyckande i lönebildningen kunna ge bestående negativa effekter för konkurrenskraften.
Dessa allvarliga problem kommer att bestå så länge svagheter i lönebildningen finns kvar. Att klara kravet på "kostnadskonvergens" är därför centralt för god tillväxt och sysselsättning i Sverige vid ett deltagande i EMU.
Med en långsiktigt hållbar uppgörelse om en reform som stabiliserar lönebildningen på låga nominella nivåer förbättras förutsättningarna på ett avgörande sätt för ett svenskt deltagande i EMU.
Det finns behov av att stärka mekanismer för att hantera oförutsedda ekonomiska störningar i EMU.
Det skulle kunna bli dramatiska konsekvenser för löntagare och företag i Sverige i EMU om inte system byggs ut som kan vara buffertar vid stora och snabba förändringar i samhällsekonomin. Andra anpassningsmekanismer än växelkursen måste kunna ta vid för att undvika utslagning av produktion och sysselsättning.
De måste sättas upp nationellt eftersom det är på den nivån som finanspolitiken förs. Det är också inom ramen för nationella strukturer som arbetsmarknadens parter i huvudsak agerar. Hur de mer i detalj ska utformas kräver ytterligare utredning om ett EMU-medlemskap blir aktuellt.
Ekonomiska buffertar är nödvändiga för att undvika att löntagarna ska komma att bära en orimligt stor del av anpassningsbördan i form av exempelvis arbetslöshet och ökade krav på flyttning.
Krav på sänkta löner kan också komma i krislägen.
Att öka lönekostnadsflexibiliteten över tiden genom nya mekanismer framstår i EMU som avgörande för att både säkra inkomsttryggheten för stora grupper av löntagare samt garantera god kostnadsflexibilitet för företagen vid oförutsedda ekonomiska störningar. I Finland har arbetsmarknadens parter tagit ansvar för att tillskapa sådana buffertar.
ECB:s inflationsmål är lägre än Riksbankens, vilket ökar kraven på arbetsmarknaden.
ECB:s uppdrag skulle behöva omformuleras för att möjligheten till en penningpolitisk strategi liknande den som den amerikanska centralbanken har använt sig av under 1990-talet skulle kunna omsättas i praktiken.
Det vore utmärkt, men kräver enligt vad vi kan se fördragsändringar. Det skulle bland annat krävas att tillväxt ges samma tyngd i ECB:s stadga som prisstabilitet.
Det finns handlingsutrymme i penningpolitiken utanför EMU.
Utanför EMU behåller Sverige möjligheten att bedriva en självständig penning- och valutapolitik.
Det faktiska handlingsutrymmet i penningpolitiken utanför EMU är begränsat, men det är i normalfallet tillräckligt stort för att vara ett viktigt instrument för att stabilisera svensk ekonomi. Att detta utrymme försvinner blir den mest påtagliga förändringen i de ekonomisk-politiska förutsättningarna för Sverige som följer av ett eventuellt medlemskap i EMU.
För Sveriges del är det mest sannolika att det 2-procentiga inflationsmålet tillämpas strikt och att utrymmet för mycket stora växelkursförsvagningar därmed är begränsat även utanför EMU.
Professor Lars Calmfors har dock nyligen i en artikel i Oxford Review of Economic Policy utifrån beräkningar i Konjunkturinstitutets modell konstaterat att det vid en ekonomisk störning finns ett relativt stort utrymme för kronan att röra sig utanför EMU även vid en strikt tillämpning av tvåprocent-målet, såtillvida att nominella löner och priser har viss flexibilitet.
Skillnader i konjunkturfas mellan EMU-länder kan ge upphov till spänningar.
En svårighet kan uppstå för de små ekonomier som är medlemmar i EMU på grund av att penningpolitiken i första hand kommer att bli anpassad efter de stora ekonomiernas konjunkturläge. Länderna i EMU kommer tid från annan att befinna sig i olika fas vad gäller konjunkturen och kan därmed ha motstridiga behov vad gäller penningpolitiken, vilket ökar kraven på åtgärder i finanspolitiken för att uppnå rimlig stabilitet. Skillnaderna mellan länderna härvidlag kan ge upphov till spänningar av både ekonomisk och politisk natur i EMU.
Utan att ha en slutgiltig uppfattning om hur dessa frågor ska hanteras ser vi stora risker med en EMU-anslutning.
Sverige kan redan i dag med gott självförtroende ansöka om medlemskap i EMU, enbart sett utifrån EU:s konvergenskrav. Men utan en inflationsrobust lönebildning och en ökad lönekostnadsflexibilitet som är förenlig både med god inkomsttrygghet för löntagarna och företagens behov av flexibilitet, så framstår ett EMU-deltagande som ett alltför stort risktagande för de breda löntagargrupperna.

Hela artikeln

Top of Page
Början på sidan