LOs och SAFs statistik för lönekostnader
Mer av Klas Eklund
Mer om budgetens underskott
Home
- Jag tror inte det går att hitta ett enskilt misstag i svensk politik på 80-talet
Klas Eklund hos Åke Ortmark 6/2 2003
... utan det var en lång rad av misstag och en slags hybris och när krisen kom på 70-talet (RE: han sade faktiskt "70-talet") var det lätt att vifta bort det som tillfälligheter.
Assar Lindbeck
Vi menade då /i Ekonomikommissionens rapport (SOU 1993:16)/, liksom nu, att de ekonomiska problemen inte endast, eller ens i första hand, härrör från ekonomisk-politiska missgrepp, som hade kunnat undvikas med skickligare politiker, experter och ämbetsmän.
Problemens rötter sitter i institutioner och regelsystem i den svenska varianten av representativ demokrati och parlamentarism.
- Assar Lindbeck, Per Molander, Torsten Persson, Olof Petersson och Birgitta Swedenborg, i Ekonomirådets Rapport 2000, Politisk makt med oklart ansvar, SNS, sid. 15.
Diagrammet, som väl knappast stöder den tesen, är hämtad från sid. 10 i samma verk.
Klas Eklund i "Hur farligt är budgetunderskottet", SNS, 1993:
Vilka recept som biter mot arbetslösheten beror på vilken typ av arbetslöshet som dominerar. Det är bara om arbetslösheten verkligen är konjunkturell och beror på för låg efterfrågan som en efterfrågestimulans via budgeten ger effekt. Arbetslöshet som beror på svag konkurrenskraft eller dåligt fungerande arbetsmarknad kan inte botas med efterfrågestimulans.
Mycket tyder på att dagens arbetslöshetsproblem grundlades genom en för snabb kostnadsstegring under 1980-talets senare del. Under några år mot slutet av decenniet steg timlönerna med 10-11 procent, samtidigt som arbets produktiviteten bara steg med 1-2 procent. Det medförde kostnadshöjningar som låg långt över konkurrenternas. Svenskt näringsliv prissatte sig därmed ur de internationella marknaderna. Denna kostnadskris inledde den skarpa nedgången av industrisysselsättningen.
Först därefter följde det efterfrågebortfall som ytterligare förvärrade arbetslösheten. På hemmaplan förstärktes detta av finans- och fastighetskrisen, samt av att hushållssparandet ökade snabbt, till följd av höjda realräntor och skattereform. Detta drev ned den privata konsumtionen, vilket ytterligare slog mot sysselsättningen.
Således: Den snabba ökningen av arbetslösheten det senaste året är visserligen primärt en följd av att efterfrågan vikit i alla delsektorer av ekonomin. Men denna nedgång av efterfrågan har inte bara konjunkturella utan också strukturella orsaker, vilka inte nödvändigtvis låter sig botas med keynesiansk stimulans.
Arbetslösheten är alltså både "klassisk" - en följd av för höga kostnader - och "keynesiansk" - en följd av låg efterfrågan.
Gunnar Sträng:
- Jag kan säga att på den tiden jag satt och höll i finanserna var jag väldigt rädd om budgetbalansen. Jag hade ett överskott varje år på socialsidan och jag försökte tysta alla ekonomer som intresserade sig för det. Jag sade till dem: Ni skall låta bli att prata om det här. Det är ett överskott som jag behöver ha vid sidan om det andra. Vi redovisar gärna budgeten, men låt bli att snacka om att vi har ett antal miljarder i socialförsäkringssektorn, för det angår ingen.
(Citerat i Johansson 1992, sid. 381.)
Denna strängska filosofi utmanades emellertid skarpt av den svenska, keynesianskt influerade ekonomkåren. Framför allt under arbetslöshetskrisen 1971 attackerades finansministern för att vara "kameral", okunnig och gammalmodig. Ekonomerna framhöll att man inte be hövde vara rädd för offentliga underskott i en lågkonjunktur, och att regeringens strama budgetpolitik (som syftade till att hålla balansen i de utrikes affärerna medförde onödigt hög arbetslöshet.
Sträng höll emot i det läget, men när nästa stora kris kom några år senare - oljekrisen - följdes den av en mycket expansiv politik, som med stora statliga stödåtgärder i keynesiansk anda sökte "överbrygga" konjunktursvackan. Därmed inleddes en period med stora, växande budgetunderskott.
... En rolig och elak samling citat från den ekonomiska debatten vid denna tidpunkt - med särskild inriktning just på ekonomernas aggressiva argumentation för ökade budgetunderskott - återfinns i Murray (Tiden, 1982).