Home - Index - 1992 - EMU - Cataclysm - Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Finanskrisen - Banks - Basel - Contact

och Too Big To Fail

The Usual Suspects
Dagens Nyheter - Klas Eklund - Gunnar Hökmark - Mats Johansson - Lars Jonung - Assar Lindbeck - Bo Lundgren - Sofia Nerbrand - Kristina Axén Olin - Pernilla Ström - Mats Svegfors - SvD 2002 - Svenskt Näringsliv - Gabriel Urwitz

Sverige har tagit ett rejält kliv uppåt i OECD:s så kallade välståndsliga.
På ett år har vi klättrat från fjortonde plats till en delad niondeplacering 2007.
Finansminister Anders Borg har hittills inte gått ut med denna fördelaktiga nyhet.
Gillar regeringen inte att skryta?

Johan Schück, DN 15/2 2008

Man har också korrigerat beträffande 2006, så att den svenska placeringen höjs från nummer 14 som tidigare angetts till nummer 11 på listan.

Man kan inte veta om niondeplatsen står sig eftersom det är tätt mellan de länder som ligger på Sveriges nivå. I själva verket finns många felkällor eftersom det är svårt att på ett rättvisande sätt jämföra 30 OECD-länder. De extremt höga siffrorna för Luxemburg ska, exempelvis, inte tas alltför allvarligt. Mindre förskjutningar på listan kan vara en följd av brister i statistiken eller rena tillfälligheter.

Det är förvånande att Anders Borg och andra regeringsföreträdare ännu inte har tagit chansen att kapa åt sig en del av äran.
Inte heller har några glädjerop hörts från Svenskt Näringsliv, som har satt upp som mål att höja Sveriges position på listan till en femteplats.

Full text

Mer om PPP, mycket skrivet av Johan Schück


Sverige släpar inte längre efter?
Rolf Englund blog 2008-02-16

The fact is, middle-class families have exhausted the coping mechanisms they have used for more than three decades to get by on median wages that are barely higher than they were in 1970, adjusted for inflation.
Male wages today are in fact lower than they were then:
the income of a young man in his 30s is now 12 per cent below that of a man his age three decades ago.

Yet for years now, America's middle class has lived beyond its pay cheque. Middle-class lifestyles have flourished even though median wages have barely budged. That is ending and Americans are beginning to feel the consequences.
Robert Reich, Financial Times January 30 2008

The writer is professor of public policy at the University of California at Berkeley. He is former US secretary of labour and author of Supercapitalism

Full text


Too Big To Fail

Too Big to Fail
Bloomberg QuickTake

It was not Lehman itself that held together the global financial system,
but an implied guarantee that said “Global banks cannot be allowed to fail”.
Frances Coppola - September 15, 2018

US ‘too big to fail’
Treasury plans ‘Chapter 14’ bankruptcy process to shield taxpayers from bank collapses
FT 21 February 2018

Full text


What happened to the ‘too big to fail’ banks?
FT 24 August 2017

Fears of systemic collapse pushed governments into bailing out hundreds of financial institutions around the world. So it is ironic that the world’s biggest banks have got bigger, not smaller, in the decade since.

That is true of US institutions, such as JPMorgan Chase and Bank of America which grew in large part because of their rescue of troubled rivals.

Full text

Big US banks defy calls that they should be broken up
FT 14 April 2017

The living wills -- they are technically called "resolution plans" -- are the most straightforward manifestation of
the regulators' post-crisis efforts to make sure that no bank is too big to fail any more.
Each bank has to file a resolution plan explaining how it could be resolved in bankruptcy with a minimum of disruption to the financial system.
Bloomberg 14 April 2016


The Italian government wants to rescue three banks which are struggling under the weight of non-performing loans.
The trade-offs, as always, are complicated: financial stability now against financial stability later;
shielding taxpayers from the costs of a rescue against protecting small investors from heavy losses.
Yet the right balance can't mean saving every struggling bank every time.
Bloomberg 5 April 2017

The main objection to this approach is that it ingrains the problem of "too big to fail", which was exposed during the financial crisis.

For this reason, banks should be made to speed up their work on drafting plans ("living wills") that allow regulators to wind them down without a significant impact on the rest of the system.

Lenders that don't comply should be required to downsize. Until this process is completed, however, there's a good case for differential treatment.

Full text


Top of page

Deutsche Bank
Merkel and other EU leaders face a quandary. Markets assume they won’t deploy their biggest weapon
-- bail-in, or imposing losses on private investors --
when it comes to a giant like Deutsche Bank because of the risk of contagion.
Bloomberg 5 October 2016

Full text

If the Fed wants the big banks to ease off on lending to the commercial real estate sector, for example,
it simply increases the hypothetical losses under the most stressful scenario.
Hey presto: the bank in question has to taper its plans for dividends and share buybacks
— reducing its return on equity — or risk a damaging rejection when the results are in.
FT 8 July 2016

Full text

Eight years after triggering a crisis that nearly brought down the global financial system, the United States remains plagued by confusion about what reforms are needed to prevent it from happening again.
What Americans are sure about is that they are angry with the financial sector.
This is reflected in the success of recent Hollywood movies such as The Big Short
Jeffrey Frankel, a professor at Harvard University, Project Syndicate 24 Febr 2016

The Bankers’ New Clothes

America’s eight biggest banks used to have 23 times more loans and investments than loss-absorbing capital
if a twenty-third of their assets had had to be written off, they would have gone bust.
Now they are only 14 times “levered”.
The Economist print September 27th 2014

In 2006, the eight American banks that regulators have since labelled “globally systemically important” generated casino-like profits, with returns on equity of 30% on average. They are currently managing less than 11%.

Fed recently announced plans to oblige them to raise extra capital. By one calculation that would reduce their return on equity to little over 8%.

Then there is the requirement that banks produce “living wills”, explaining how they could be wound down if disaster strikes: the regulators have rejected every single “will” they have received so far as too flimsy.

Full text

Svaret på galaxens alla frågor är inte 42.
För ekonomi och banker är svaret 20.
Rolf Engluns blog 23 augusti 2013

Top of page

"not only too big to fail, but too big to rescue"
There is a time-honoured way of protecting taxpayers from picking up the bill for the failure of a systemically important financial institution.
It involves central banks and finance ministries pressing a better capitalised bank to absorb the ailing business through an arranged merger.
Yet it is becoming clear that this tool of crisis management can no longer be put to use,
raising questions about the authorities’ ability to stabilise the financial system in a crisis.
John Plender, FT, September 1, 2014

EU leaders are fond of saying that there should be no more taxpayer-funded rescues.
Yet in the case of BES, they agreed to bail out depositors and senior bondholders all the same.
Which raises a question: do regulators want to end bailouts or not?
I fear that many of them still quietly subscribe to the view that bailouts are inevitable.

Sheila Bair,chairman of the Federal Deposit Insurance Corporation from 2006 to 2011, FT 7 August 2014

Traumatised by the way Lehman Brothers’ collapse almost brought down the financial system,
the European authorities concluded back then that every bank was systemically significant and none could be allowed to fail.
This led to the egregious /Outrageously bad; shocking/ mistake of making Irish taxpayers bail out German, French and UK investors in private Irish banks
FT Editorial August 4, 2014

Too Big to Fail
Though the Fed was partly responsible for the regulatory failures
that led to the global economy’s near-meltdown in 2008-2009,

post-crisis reform has left it with even greater authority and more responsibility for overseeing the financial system.
Simon Johnson, Project Syndicate 24 July 2014

Problem of banks seen as ‘too big to fail’ still unsolved, IMF warns
public subsidies worth as much as USD 590 bn
FT March 31, 2014

The world’s largest banks still receive implicit public subsidies worth as much as $590bn because of their status as “too big to fail” and the assumption of a government bailout if they get into trouble, the International Monetary Fund warned on Monday.

The warning, to be included in the fund’s twice-yearly Global Financial Stability Report, highlights the failure of post-financial crisis reforms to solve the problem of too-big-to-fail despite a vigorous lobbying campaign by the largest banks claiming it is no longer an issue.

Full text

Top of page

EU:s finansmarknadskommissionär Michel Barnier förslag gäller de runt trettio största bankerna i medlemsländerna,
som är ”för stora för att gå omkull, för kostsamma att rädda och för komplexa att avveckla”.
Europaportalen 29 januari 2014

Förslagen bygger dels på den så kallade Liikanenrapporten

The Liikanen Report on Banking Reform: A Good Try, But Two Major Flaws
OECD 24 april 2013

Bankerna ska inte automatiskt tvingas att dela upp olika verksamheter utan bara om tillsynsmyndigheterna finner att det måste göras.
Medlemsländerna kan själva besluta om reglerna ska gälla även mindre banker.

Full text

Michel Barnier, EU:s kommissionär för den inre marknaden, väntas inom kort lägga fram ett förslag om bankuppdelning baserat på idéer från Erkki Liikanen
Bankerna bör delas upp i två delar, där den traditionella bankverksamheten separeras från tradingen
Banker med garanterade insättningar förbjudas att ägna sig åt handel med allt för hög risk
SEB är den bank som skulle drabbas hårdast.
Finansmarknadminister Peter Norman gör allt vad han kan för att stoppa EU-processen.
Dagens Industri, 5 april 2013

Början på sidan

Är det villaägarna och bostadsrättsinnehavarna som är Too Big To Fail?
Rolf Englund blog 13 augusti 2013

Treasury secretary, Jacob J. Lew, effectively issued an ultimatum to Wall Street,
calling for the swift adoption of rules introduced through the Dodd-Frank financial overhaul law, which Congress passed in 2010.
New York Times, July 18, 2013

Martin Gruenberg, chairman of the US Federal Deposit Insurance Corporation,
and Paul Tucker, deputy governor of the Bank of England,
say this represents the first concrete steps to end the “too big to fail” problem of large international banks
Financial Times, 10 December 2012

The strategy paper says shareholders should expect to be wiped out and unsecured bondholders “can expect that their claims would be written down to reflect any losses that shareholders cannot cover”, which did not happen when the US and UK had to prop up their international banks in the 2008 crisis.

Full text

The debate over whether the U.S.’s largest banks are too big is heating up.
Since the 2008 financial crisis, the perception has taken hold among some analysts and economists that certain U.S. institutions are too big to fail, meaning they would have to be bailed out to protect the financial system in the event of another calamity.
The continued downward spiral in Europe raises a similar question: Are some banks too big to save, meaning their collapse could dramatically worsen the euro crisis
(as happened in Ireland in the fall of 2008 and is happening now in Spain and Greece)?
Simon Johnson, who served as chief economist at the IMF in 2007 and 2008, Bloomberg 3 September 2012

Full text

Ireland, Spain, Greece

U.S. regulators directed five of the country's biggest banks, including Bank of America and Goldman Sachs,
to develop plans for staving off collapse if they faced serious problems,
emphasizing that the banks could not count on government help.
CNBC 10 August 2012

The two-year-old program, which has been largely secret until now, is in addition to the "living wills" the banks crafted to help regulators dismantle them if they actually do fail. It shows how hard regulators are working to ensure that banks have plans for worst-case scenarios and can act rationally in times of distress.

Full text

Moral Hazard

Mr Weill finds himself in good and growing company.
Among those who have repented at leisure are Mr Weill’s former colleagues Richard Parsons, Citi’s former chairman,
and John Reed, its former chief executive. Both were involved in the 1998 mega-merger.
All three watched Citi turn into a gigantic over-leveraged vehicle that had to be bailed out by taxpayers in 2008
(to the tune of $45bn). All three want to see a return to Glass-Steagall.
Financial Times 26 July 2012

Full text

Paniken står på lur
På de internationella finansmarknaderna har nervositeten börjat sprida sig mot bakgrund av att Brasilien och Citibank leker "chicken race".
Rolf Englund i SAF-Tidningen 12 juni 1987

What we are witnessing is essentially the breakdown of our modern day banking system,
a complex of levered lending so hard to understand
Treasury Secretary Paulson finally have a plan to steady Citibank and friends with a "Super" SIV as well as a bailout plan to fix subprime yields and keep homeowners in their homes as opposed to on the streets?
Bill Gross, December 2007

Citigroup, the nation's third-largest bank by assets, was on the verge of being closed by regulators the week of Nov. 24, 2008
as depositors rapidly withdrew money and the bank's counterparties declined to provide it credit, according to a government report
Huffington Post 13/1 2011

Citigroup’s former chief executive Sandy Weill has called for a break-up of large banks
in a significant about-face from one of the architects of the modern financial conglomerate.
Financial Times 25 July 2012

Mr Weill’s intervention adds to a growing chorus of regulators, politicians and bankers calling for a return to the separation of investment banking from commercial banking that existed in the US before the 1990s.

Full text


How Political Clout Made Banks Too Big to Fail
In 1933, the Glass-Steagall Act erected a wall
This process culminated in 1999 with the passage of the Gramm-Leach-Bliley Act,
which completely removed the separation between commercial banks and investment banks
Luigi Zingales, professor at the University of Chicago, Bloomberg 30 May 2012

Another reason that large banks are politically influential is that their demise can create a catastrophic disruption in the economy -- or so policy makers believe. Whether they are right is irrelevant.

Suppose a large asteroid is hurtling toward Earth and has a 5 percent chance of hitting us,if he does nothing, he has a 5 percent chance of going down in history as the president who knowingly failed to avoid catastrophe.

The circumstances that make policy makers succumb to the “too big to fail” doctrine are similar. An important difference, however, is that a Federal Reserve chairman’s resolve to bail out banks actually increases the likelihood of disaster, since the implicit promise to intervene has a perverse influence on the banks’ willingness to take risk.

Full text

It needs to be clearly and widely understood that
the City is trying to destroy King's reputation for the simple reason that he is pretty much the only senior UK policy-maker still arguing for the kind of robust bank regulations,
much tougher than those currently proposed, that are needed to prevent another serious financial meltdown.
Liam Halligan, Telegraph 5 May 2012

Sir Mervyn King has said - in a rare admission
- that the Bank of England failed to do enough to warn about the risks building up in the banking sector ahead of the financial crisis.
"We did preach sermons about the risks. But we didn't imagine the scale of the disaster that would occur when the risks crystallised,"
Telegraph 3 May 2012

Too Big to Fail undermines the free market faith

Once a financial institution has become so big or interconnected that its insolvency threatens the stability of the system, politicians must intervene.
The problem of “too big to fail” has made society – more precisely, the taxpayer – hostage to the survival of individual financial institutions.
Otmar Issing, Financial Times, January 19, 2012

Tepco - Tokyo Electric Power - is Lehman Brothers times 10.
It really is too big to fail
David Pilling, FT, April 13 2011

The company supplies 29 per cent of Japan’s electricity to more than 2m businesses and 26m households in the Tokyo metropolitan area. Not only is Fukushima Daiichi now out of permanent action, 13 of the company’s 17 nuclear reactors are offline, as are half of its 20 oil-fired thermal plants

Full text

Lehman Brothers

Top of page

Trots att SEB kommer att redovisa ett katastrofalt vinstfall för 2009 kan banken betala ut 1,8 miljarder kronor i bonus.
Det är mer än den förväntade vinsten för helåret 2009.
Samtidigt blir aktieägarna lottlösa.
E24 2010-01-13

Full text

It is easy to vow that next time lenders’ losses will be pushed onto their creditors, not onto taxpayers.
But cast your mind back to late 2008. Anyone exposed to them tried to yank their cash out, causing a run that threatened another Great Depression.
Can anyone honestly say that they would let a big bank go down?
And yet, somehow, that choice is what the people redesigning the rules of finance must try to make possible.
The Economist Aug 26th 2010

Full text

The nightmare of taking on ‘too big to fail’
The objective of regulation is not to prevent bank failures.
Governments cannot prevent them – though they can bail out failed banks
John Kay, FT April 12 2011

I continue to believe ring-fenced retail banking would have to restrict the assets that a retail bank could hold as well as the activities it could engage in.

Full text

The Volcker rule and The Glass-Steagall Act

Top of page

"If the crisis has a single lesson, it is that the too-big-to-fail problem must be solved,"
Bernanke said Thursday while testifying before the Financial Crisis Inquiry Commission.
CNBC 2/9 2010

Bernanke also said it was impossible for the Fed to rescue Lehman Brothers from bankruptcy in 2008
because the Wall Street firm lacked sufficient collateral to secure a loan.
Lehman's former chief executive told the panel a day earlier that the firm could have been saved, but regulators refused to provide help.
CNBC 2/9 2010

Full text

U.S. regulators did not grant Lehman Brothers the same assistance as its competitors,
knocking out the possibility of an orderly unwind of the firm and aggravating the global crisis,
former Lehman Chief Executive Dick Fuld said
CNBC 1 September 2010


Moral Hazard


From Basel III to Bern I
Patrick Raaflaub, Wall Street Journal 12 october 2010

Mr. Raaflaub is the CEO of the Swiss Financial Market Supervisory Authority FINMA.

There has been much talk but so far little action on the topic that has become known as "too big to fail"—the problem of how to best supervise and regulate banks of critical importance to the functioning of the global financial system.
Regulators must make the failure of these institutions much less likely, but if the unthinkable still happens, they must make it possible to wind them up in an orderly fashion and continue their critical functions without the global markets seizing up.

So in what way does Bern I go further than Basel III? The large Swiss banks will be required to hold 10% of their risk-weighted assets in the form of common equity, compared to the Basel III target of 7%. On top of that they will need a further 9% of risk-weighted assets in other forms of capital, which must always be available to absorb losses, or in the worst case contribute to the resolution of the bank.

Full text


The US is due on Tuesday to propose its own so-called “resolution” regime that would
allow officials to stabilise a big, distressed bank, sell off assets over time and force creditors to take a discount on the value of their debt,
without taxpayer money or market disruption
RE: Holy Grail found ?
FT October 11 2010

Regulators are struggling to create a global mechanism that could wind down a big financial institution without the disruption caused by Lehman Brothers’ collapse in 2008.

European policymakers want to allow “open bank resolutions” that keep an institution running, but the US is opting for a system of mandatory liquidation, partly because the multibillion dollar bail-outs of AIG and Citigroup created immense political pressure for creditors, shareholders and executives to bear financial responsibility. The US is also far less enthusiastic than some Europeans on the introduction of instruments such as “contingent capital” and “bail-ins”, designed to convert debtholders’ stakes in a bank into more loss-absorbent equity when it gets into trouble.

Full text

Top of page

"The idea that we’ll be able to close down an institution like Goldman (Sachs) in an orderly way
a business that operates in nearly a hundred countries—is absurd.”

Nouriel Roubini 18 May 2010

He said the three main problems with big banks like Goldman were that they were
1) Too big to fail,
2) Too big to be bailed out and
3) Too big to be risk managed.

Full text

One fascinating idea now provoking a chorus of behind-the-scenes debate among regulators and central banks
to force creditors – not taxpayers – to swallow losses if disaster strikes
Gillian Tett, FT July 15 2010

The City and Wall Street, the last bastions of Marxist workers’ control
Why did financiers think they could get away with rewarding themselves so lavishly?
The answer lies in Tito’s Yugoslavia
Anatole Kaletsky The Times January 14, 2010

Once it is accepted that all banks, regardless of size, can sometimes be too important to fail, a second conclusion follows: the taxpayer is a silent partner in every banking business, whether it is openly nationalised, such as RBS, or purely private, such as Goldman Sachs or HSBC.

In a bank, as in any private business, income has to be shared between shareholders and employees. The peculiarity of banking is that boards of directors, instead of protecting shareholders’ interests, have maximised employees’ earnings. Banks have been run as old-fashioned professional partnerships or workers’ co-operatives, in which the interests of the workers come first and outside providers of capital are treated as an afterthought.

Those readers old enough may recall a fad among economists in the 1960s to extol the virtues of Yugoslav workers’ co-operatives, which supposedly combined the virtues of free enterprise and social justice towards workers. This is what most banks have become. The problem with the co-operatives became apparent only after the break-up of Yugoslavia. Managers paid out all the revenues as wages and allowed their capital to disappear. Workers’ co-operatives, by their nature, tend to decapitalise and plunder the businesses they control.

The 1980s and 1990s brought the victory of capital over labour almost everywhere. Finance was the one ironic exception. In finance, the workers triumphed over the owners of capital. Governments, as silent shareholders in every banking business, must now overcome the City and Wall Street, the last bastions of Marxist workers’ control.

Full text

Rolf Englund första löntagarfondsartikel, 1974, i Svensk Linje
m anl av Bo Södersten och Villy Bergström

Bo Södersten

Villy Bergström

Moral Hazard


I want to be very, very clear: too big to fail is one of the biggest problems we face in this country, and we must take action to eliminate too big to fail.
Ben Bernanke, Time Person of the Year, December 2009

Read more:
I want to be very, very clear


Finanskrisen The Great Recession

We need an orderly way to let institutions fail
Arthur Levitt, former chairman of the Securities and Exchange Commission, FT October 8 2009

We must address the lack of an orderly process for the demise of large financial institutions. Before last year, we were all aware of “moral hazard” and what it meant – we just did not know it referred to far greater swaths of the financial markets.

So in the unique series of events that started with the fall of Bear Stearns, there was no way to deliver an orderly lesson on the danger of moral hazard. As a result, investors, lenders and management could believe, in almost every case, their institutions were “too big to fail”.

In today’s markets, we need a resolution authority that draws on a few core principles. First, it should ensure investors, long-term debt holders, lenders and management suffer pain commensurate with the risks they allowed an institution to take.

Full text

Our company, J.P. Morgan Chase, employs more than 220,000 people, serves well over 100 million customers, lends hundreds of millions of dollars each day and has operations in nearly 100 countries. And if some unforeseen circumstance should put this firm at risk of collapse, I believe we should be allowed to fail.
Jamie Dimon, Washington Post, November 13, 2009

As Treasury Secretary Timothy Geithner recently put it, "No financial system can operate efficiently if financial institutions and investors assume that government will protect them from the consequences of failure."
The term "too big to fail" must be excised from our vocabulary.

Full text


"Too big to fail is a terrible situation and we've got to fix that"
more laws were needed to permit government to wind down failing "financial behemoths" in a transparent manner
Ben Bernanke BBC 27/7 2009

If the euro zone is truly to put the debt crisis behind it,
three very painful measures are going to be needed
“The sovereign debt crisis in the euro area periphery is closely tied up with a suppressed banking crisis
throughout the euro area — core and periphery”

according to Citi Chief Economist Willem Buiter, CNBC 7/1 2011
Highly recommended

“Unless the resolution of these banks can be coordinated in an orderly manner with the restructuring of the debt of the insolvent euro area periphery sovereigns, Europe could be faced with a disorderly, indeed chaotic, period of sequential sovereign and bank default”.

Full text


Being too big, too interconnected, too complex and too international to fail is a big business asset.
The too-big-to-fail problem has been central to the degeneration and corruption of the financial system in the north Atlantic region over the past two decades.

The too-big-to-fail category is sometimes extended to become the too-interconnected-to-fail, too-complex-to-fail and too-international-to-fail problem, but the real issue is size. Even if a financial business is highly interconnected - that is, if its total exposure to the rest of the world and the exposure of the rest of the world to the financial entity are complex and far-reaching - it can still be allowed to fail if the total amounts involved are small.
Willem Buiter, June 26 2009

Full text

The banks are currently making lots of money, not only because the taxpayer bailed them out in the first place,
but because they are now borrowing at very low rates, subsidised by the government, while lending at relatively high rates.
Tracy Corrigan, 16 July 2009


Tuesday, October 21, 2008
If They're Too Big To Fail, They're Too Big Period
According to Treasury Secretary Hank Paulson, the biggest Wall Street banks now getting money from the government are just "too big to fail.” Fed Chairman Ben Bernanke uses a different euphemism – he calls them “systemically critical.” The point is that if any of them goes down, it could take the whole financial system with it.
So we taxpayers have to keep them up.


The collapse of Lehman Brothers has shown the havoc that can ensue when large, interconnected banks implode.
Quite apart from the fact that the world is littered with banks which are too big to fail (but too costly to keep saving),
the world also has banks that are too big to manage.

Gillian Tett, Financial Times June 18 2009


Orsakerna till den svenska ekonomiska eftersläpningen ligger främst i att vi fick två djupa konjunkturnedgångar.
Den på 1970-talet var direkt betingad av 1971 års skattereform.
Den på 1990-talet orskades indirekt av den fördelningspolitiskt försiktiga avvecklingen av denna reform,
Danne Nordling

Real GDP actually fell in the United States from 1973 through 1975 - diagram
- Perssons skuldsanering

Sveriges ekonomi har inte varit i bättre skick sedan 1960 - talet.
Den sanerades sent men resolut, med början för drygt tio år sedan.
Detta var förre finans- och statsministern Göran Perssons mest väsentliga insats för landet.
Pehr G Gyllenhammar, DN Debatt 8/4 2007


Plötsligt har Sverige världens väntade bästa tillväxt i början av 2000-talet och världens bästa dokumenterade produktivitetsutveckling under 1990-talet. OECD och SEB har ju publicerat finfina flerårsprognoser medan en amerikansk undersökning har visat att svensk industri utvecklats bäst av alla under 1990-talet. Det senare gäller både produktion och produktivitet.
DI-ledare 1999-05-26


Vad hände med eftersläpningen?
Förra året var tillväxten den bästa på 36 år.
SCB/Text-TV 1/3 2007

Under 2006 växte BNP med 4,4 procent. Men om man tar hänsyn till antalet arbetsdagar under året, blir tillväxten 4,7 procent.
Hushållens konsumtion och företagens investeringar bidrog mest till BNP-ökningen, enligt SCB.


Kan Humlan flyga?
Hans Bergström i DN 2000-03-16 "Göran Persson och humlan Sverige"

OECD om Sverige:
Sweden enjoys excellent macroeconomic performance with high rates of growth and stable inflation expectations.
Why has inflation been persistently low?
Average inflation in Sweden has been one of the lowest among European countries since the mid-1990s.
Three supply-side factors help to explain this phenomenon, all related in some sense to increased global integration.
- First, a shift towards imports from low-cost producing countries has resulted in falling import prices.
- Second, deregulation and increased product market competition with foreign companies entering the market has led to price falls in some sectors, notably in retailing.
- Third, wage growth has lagged productivity and kept unit labour costs down.
Economic survey of Sweden 2007


2004 kom hans banbrytande bok ”Why Globalization Works” där han bland annat detaljgranskar globaliseringskritiken och ger den fel på nästan samtliga områden utom att vissa internationella institutioner, såsom WTO, inte fungerat ”så bra som de borde”. Nu har boken översatts till Svenska (SNS förlag) men den är inte skriven för svenskar, säger Martin Wolf lite skämtsamt: "Jag kan inte ta Sveriges problem på allvar, ni har den mest generösa välfärdsstaten på jordens yta och en ekonomi som blomstrar."
Det säger Martin Wolf, biträdande chefredaktör på Financial Times
Ekonominyheterna 4/12 2006

Sverige får en så stark tillväxt och snabbt sjukande arbetslöshet att ekonomin riskerar överhettning.
Det varnar OECD, som uppmanar Riksbanken till fler räntehöjningar och regeringen att strama åt statsbudgeten.

Johan Schück DN 28/11 2006

Swiss Franc sjunker mot den svenska kronan

The Swiss franc was also in the firing line, dropping 0.4 per cent to a 6½-year low of SFr1.6000 against the euro. The fall followed comments from Jean-Pierre Roth, chairman of the Swiss National Bank, who said the globalisation of financial markets had reduced the attractiveness of the Swiss franc. Speaking in St Gallen, Mr Roth acknowledged that the introduction of the euro and the disappearance of weaker European national currencies had reduced the safe haven bonus for holding the Swiss franc.
Financial Times 15/11 2006


Shoppingfebern driver investeringar i svenska butiksfastigheter och gallerior rakt upp i Europatoppen.
21,2 miljarder investerades i svenska köptempel och butiksfastigheter 2006.
Dagens Industri 16/2 2007

Tio år i rad med ökad standard
Inkomstutvecklingen har vänt efter 1990-talets lågkonjunktur. Hushållens ekonomiska standard ökade med hela 29 procent mellan 1995 och 2005.
Den kraftiga nedgången i den svenska ekonomin under början av 1990-talet medförde att hushållens ekonomiska standard, mätt som den disponibla inkomsten, sjönk med 9 procent mellan 1991 och 1995.
Sedan dess har den ekonomiska standarden ökat med 29 procent fram till 2005.
SCB 2006-10-25

Full text

Årtionden med höga skatter har proletariserat den svenska medelklassen
Medelsvensson i ett av världens rikaste länder är fattig - bara var femte svensk har en förmögenhet över huvud taget om vi bortser från våra tillgångar i fastigheter.
Sofia Nerbrand, chefredaktör på samhällsmagasinet Neo
SvD ledarsida 25/9 2006

Början på sidan

Framgång för Alliansen
The US has lost its status as the world's most competitive economy, according to the World Economic Forum.
The US now ranks only sixth in the body's league table of global competitiveness, behind Switzerland, Finland, Sweden, Denmark and Singapore.
BBC 26/9 2006

Full text


Why has the Swedish economy performed so astonishingly well and should this matter for Sunday’s general election?
Wolfgang Munchau, Financial Times 11/9 2006

Förslaget om försämrade villkor i a-kassa och andra offentliga trygghetssystem är alliansens akilleshäl.
Sydsvenskan, huvudledare 9/9 2006

Statsminister Göran Persson fortsatte att gå hårt åt moderatledaren Fredrik Reinfeldt om detta i valduellen i P1 igår:
”Varför är det så viktigt för dig att sänka ersättningen till de arbetslösa i en tid då Sverige går bättre än på mycket, mycket länge?”

Reinfeldt lyckades inte ge något enkelt svar, men gjorde en godkänd insats för att förklara de borgerligas tankegång:
Mot den trygghet som bidrag och ersättningar ger vill alliansen ställa den trygghet som ligger i att veta att alla som vill ha ett jobb också kan få ett. Och att det skall löna sig att arbeta.

Tanken är god, men frågan är om väljarna låter sig övertygas.

Full text


Lars Calmfors och Anders Borg
Om sysselsättningseffekter av sänkt a-kasseersättning
Ekot 15/9 2006

Tillväxten i Sverige är betydligt sämre än vad regeringens företrädare med hjälp av
skevt utvalda basår försöker låta påskina, enligt Timbro

Danne Nordling, 19/6 2006

'Terms of trade' försämras kontinuerligt. Därför beräknar Konjunkturinstitutet också ett mått som beaktar detta och kallas 'real BNI per capita'.

Jag /Danne Nordling/ presenterar här nedan ett upplysande diagram för den svenska tillväxten jämfört med USA från denna rapprt:

Vi ser här att den svenska levnadsstandarden per person sedan 1980 ökat drygt 40 procent medan den amerikanska ökat med drygt 60 procent.

Ändå menar många socialistiskt färgade bedömare att den svenska modellen med höga skatter och frikostiga bidrag är effektivare än den mera renodlat kapitalistiska modellen i USA.
Detta är på sin höjd ett önsketänkande som i så fall är ett utflöde från en önskan att den svenska modellen med jämnare inkomstfördelning också borde vara mer effektiv. Men det är den inte.

Full text

Kommentar av Rolf Englund:
Detta är borgerlighetens grundbult.
Om inte tillväxten blir högre utan höga omfördelande skatter, skulle lågskattesamhällets förespråkare tvingas argumentera för låga skatter med andra, och i den politiska debatten inte lika gångbara argument.

Därför avvisas också Keynes (och monetaristernas) läror om att tillväxten kan bli hög genom en väl avvägd ekonomisk politik.

Det är emellertid en stor fara med att hänvisa till USA som exempel på hur bra det går med låga skatter. Om det skulle visa sig att de senaste årens tillväxt byggts upp av en bubbla som bygger på stigande huspriser och att dollarn sedan faller och USA får genomlida en låt oss kalla det recession - vi vill inte använda D-ordet - hamnar lågskatteförespråkarna i en svår situation.

Assar Lindbeck m fl har gjort en stringent sammanfattning av detta farliga sätt att argumenera.
Läs Lindbeck här

Mer om USA och dollarn - Mer om EU och EMU

As an explanation of why Europeans are on average so much poorer than Americans, productivity is a partial answer at best.
Wolfgang Munchau, FT August 28 2006

Per capita gross domestic product can be split into three factors: productivity, working hours per employee and the employment rate.

Robert Gordon, professor of economics of Northwestern University in Chicago, has tried to account for the gap in living standards – as measured in per capita GDP – in a recent paper.

The basis of his calculations are 2004 data, which show EU productivity at about 90 per cent of US levels, while the EU’s real per capita income is only about 70 per cent – broadly unchanged since the 1970s.

He found the biggest single factor was the fall in hours worked per employee.

Perhaps the single most detrimental policy in Europe has been early retirement, which started in the 1980s.

If the EU’s problem is not lack of competitiveness or productivity, but a low rate of per capita working time, governments should focus on policies to end restrictions on working hours, to phase out early retirement schemes or to increase incentives for the unemployed to take up work. What the EU should not be doing is following diffuse reform programmes such as the Lisbon Agenda that focus mainly on competitiveness benchmarks.

Full text



The causes of Germany’s fundamental economic weakness are still there.
There are several conventional explanations, none of which is fully convincing.
The consensus among central bankers is that failure to reform labour markets has depressed the trend growth rate, which may now be as little as 1 per cent a year.
Switzerland has been a model of a deregulated, low-tax economy. Yet its average growth rate since 1991 has been 1.1 per cent.
Wolfgang Munchau, Financial Times, January 16 2006

Finland remaining the most competitive country World Economic Forum (WEF) said.
It was followed by the US, Sweden, Denmark and Taiwan.

BBC 28/9 2005

Of the major European economies, Britain's was the most competitive, coming in at 13th place.

Full text

World Economic Forum


Living standards
From The Economist print edition 2001

Drömmer jag? Det är våren 2005 och jag läser en intervju med Anders Borg, hjärnan bakom moderatledaren Fredrik Reinfeldts politik. Stycket som jag läser om och om igen handlar om 90-talet och det han säger gör mig stum. Så här står det:
»Mycket av det som många med mig trodde var välfärdsstatens kris på 1990-talet visade sig vara något som mer hängde ihop med felvärderad växelkurs och dålig makroregim än med grundläggande strukturfel.«
Dan Josefsson ser tillbaka på korståget mot välfärden som skulle härda svenskarna i krisens och arbetslöshetens stålbad.
Ordfront nr 10/2005, 27/92005

Full text

Kronkursförsvaret 1992
Dom var inte ondskefulla, men deras inkompetens var förfärande
Till startsidan för kronkursförsvaret och bank- och finanskrisen


Skälet till att jag så häftigt och ofta kritiserar talet om eftersläpningen är att det är fel. Varför för man fram felaktiga argument? Jo, det hänger samman med kronkursförsvaret - det största ekonomiskt-politiska misslyckandet i vårt lands historia. Eftersom de ansvarig fortfarande vägrar erkänna att det var fel att införa (Ingvar Carlsson) och fel att hålla fast vid (Carl Bildt m fl) den fasta växelkursen, måste de skylla på något annat.

De hävdar att problemen är strukturella. Se t ex bunkerns talesman Mats Svegfors 1994: "Visst beror dagens problem i ekonomin i någon mån på missgrepp i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Men i grunden har Sverige inte hamnat i en stabiliseringspolitisk kris. Underskottet i statsbudgeten beror djupare sett på att vi försöker överbrygga en konjunkturnedgång när det i själva verket handlar om en grundläggande strukturell förändring.

Det hävdar man fortfarande inför valet 2002:
Sveriges problem är inte konjunkturella - då hade vi inte halkat efter andra länder.
Våra problem är strukturella och kräver grundläggande reformer av ekonomins sätt att fungera.

Om vårt land sedan 1970 hade haft en tillväxt motsvarande OECD-genomsnittet
skulle en svensk familj i genomsnitt ha haft ytterligare 20 000 kronor i inkomst - varje månad.

Det är uppenbart att något måste göras.
Bo Lundgren, m, Alf Svensson, kd, Maud Olofsson, c och Lars Leijonborg, fp
DN Debatt 2002-07-12

SvD-ledare augusti 2002:
Den kraftigt ökande sjukfrånvaron och de sjunkande investeringarna är två viktiga förklaringar till att
Sverige år efter år halkar efter i OECD:s välståndsliga.

Men det är inte "år efter år" - skillnaden har uppkommit vid bara två tillfällen Vid mitten av 1970-talet och vid början av 1990-talet.

Vilken bubbla spricker härnäst?
Det amerikanska undret

Mats Johansson

GDP/person The Economist - BNP per capita i Sverige relativt EU-15

Assar Lindbeck m fl: Problemens rötter sitter i institutioner och regelsystem i den svenska varianten av representativ demokrati och parlamentarism.

OECD-PPP Programme Overview - SCB: Köpkraftsparitetsundersökningen, PPP

Moderate growth in the presence of substantial policy stimulus during the recovery phase of a U.S. business cycle raises some serious questions about the level of interest rates that is consistent with long-term U.S. growth.
In a world that has essentially been driven by U.S. demand growth, a slowdown in U.S. consumption will add to the global slowdown and produce negative feedback effects, especially on export-driven economies such as Germany...
John H. Makin January 21, 2005

John Makin är chefsekonom vid Timbros storasyster i USA - The American Enterprise Institute for Public Policy Research which is dedicated to preserving and strengthening the foundations of freedom--limited government, private enterprise, vital cultural and political institutions, and a strong foreign policy and national defense--through scholarly research, open debate, and publications. Founded in 1943 and located in Washington, D.C., AEI is one of America's largest and most respected "think tanks."

The 3.5 percent growth forecast for 2005 is identical to the mean growth rate of the U.S. economy since 1947.
However, there is good reason to believe that the consensus forecast is too high. This possibility has important consequences because U.S. growth must be sustained at least at average levels to avoid a sharp drop in global growth

Since December 2001, when the last modest recession officially ended, U.S. growth has averaged 3.3 percent. Even that slightly below-average growth rate has been accomplished only with substantial help from tax cuts and transfers, along with sizeable interest rate reductions that enabled massive contributions to household cash flow from mortgage refinancings.

In the three months ending in November 2004, real consumer spending was rising at a 3.9-percent annual rate--well in excess of the 2-percent growth rate of real disposable income. If stocks and housing prices stop rising, spending growth will slow toward income growth.

It is worth noting that during the two-and-a-half years between the end of 2001 and the middle of 2004, the real fed funds rate averaged minus 0.5 percent while real growth averaged 3.3 percent. Moderate growth in the presence of substantial policy stimulus during the recovery phase of a U.S. business cycle raises some serious questions about the level of interest rates that is consistent with long-term U.S. growth.

Sustained U.S. consumption growth has been the primary driver of global growth, especially in the traded-goods sector, where excess capacity abounds. The fact that consumption has grown faster than disposable income, as the saving rate has fallen for households, has contributed about a percentage point to growth during the past several years.

In a world that has essentially been driven by U.S. demand growth, a slowdown in U.S. consumption will add to the global slowdown and produce negative feedback effects, especially on export-driven economies such as Germany, Japan, and China.

Full text



Four Nordic nations are placed in the top six for growth prospects, along with the US and Taiwan, in a survey of 101 countries in the World Economic Forum's annual review of global competitiveness.
Finland is ranked first, followed by the US, Sweden, Taiwan, Denmark and Norway.
Financial Times 13/10 2004

The strong performance of the Nordic nations is attributed to strong macroeconomic management, good legal environments, quick adoption of technology in the private sector and innovation.

The US, which was ranked in second place, was the world's leader in technology but scored less well on the quality of its macroeconomic environment and public institutions. The US ranked 78th out of 101 countries on the management of its public finances.

Full text

The Global Competitiveness Report

Början på sidan

The most basic index of performance is real gross domestic product per hour worked ("productivity").
The gap between USA and Europe appeared early in the 19th century and continued to widen until about 1950. For most of the subsequent period Europe has been catching up.
Samuel Brittan Financial Times 29/7 2003

Sverige har gått från underskott till att ha ett stort överskott mot omvärlden. Bytesbalansen visar plussiffror på åtminstone 150 miljarder kronor, motsvarande sex procent av BNP.
Sveriges överskott i bytesbalansen uppmärksammas inte särskilt mycket, trots att det - sett i förhållande till BNP - har blivit större än USA:s underskott
DN:s samhällsekonomiske krönikör Johan Schück 24/4 2004

Potentialen i svensk ekonomi används inte tillräckligt: numera kan man säga att vi lever under våra tillgångar

USA får kritik för sitt väldiga underskott mot omvärlden. Japan uppmanas att rätta till sitt stora överskott. Men Sverige slipper undan, trots att vår bytesbalans - såsom andel av BNP - är ännu starkare än den japanska.

Sveriges överskott i bytesbalansen uppmärksammas inte särskilt mycket, trots att det - sett i förhållande till BNP - har blivit större än USA:s underskott.


Inget seriöst politiskt parti förnekar längre att Sverige har rasat i den internationella välståndsligan.
Ingen toppolitiker som vill bli tagen på allvar försöker hävda att denna utförsåkning saknar betydelse.
DN-ledare 4/3 2004

"Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser i dag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kronor mer i månaden per hushåll i genomsnitt."
Finansminister Bosse Ringholm, Dagens Industri 16/8 2002

Inget seriöst politiskt parti förnekar längre att Sverige har rasat i den internationella välståndsligan. Ingen toppolitiker som vill bli tagen på allvar försöker hävda att denna utförsåkning saknar betydelse. Till och med socialdemokraterna talar nu öppet om vikten av hög tillväxt, bland annat för att kunna finansiera välfärdsstaten i framtiden. Inför partiets kongress i vår beskrivs detta som centralt.

På Statistiska centralbyrån SCB tycks emellertid vissa medarbetare leva i en annan värld. En av dem, sociologen Joachim Vogel, anser att det är helt fel att mäta välfärd med BNP per capita. I en artikel på DN Debatt den 7 oktober 2003 hävdade Vogel att Sverige i själva verket leder den internationella välfärdsligan, om man tar hänsyn till de indikatorer som ingår i professor Richard Estes egenutvecklade index WISP. Artikeln baserades på en rapport från SCB, "Välfärd och ofärd på 90-talet".

Samma tes torgförde Vogel när SCB i veckan gav ut tidskriften Välfärd 1/2004. Till Tidningarnas Telegrambyrå sade han att OECD:s välståndsliga ger "en grovt förenklad, för att inte säga felaktig bild av ett lands välfärd".

Vilken bild ger då Joachim Vogels favoritindex WISP? Alfred Bergs förre chefekonom Joakim Stymne granskade i höstas den forskning som Vogel stödjer sig på (Initierat 11/2003). Om de ledande tjänstemännen på SCB tog del av Stymnes slutsatser borde de ha känt sig djupt besvärade av att myndigheten kopplas samman med dessa så kallade välfärdsstudier. En första indikation på att WISP inte fungerar är att länder som Bulgarien, Tjeckien, Slovakien och Slovenien anses mer socialt utvecklade än USA, trots att USA:s BNP per capita är sex gånger så stor som till exempel Bulgariens. Denna bisarra rankning framgår inte av SCB:s senaste publikation utan av Vogels källa. När SCB i måndags publicerade uppgiften hade dessa länder lägligt nog rensats bort från listan.

Med anledning av detta ställer DN fem offentliga frågor till SCB:s generaldirektör Svante Öberg: 1) Delar du uppfattningen att det är "helt fel" att mäta välfärd med BNP per capita? 2) Anser du att WISP är ett bra mått på välfärd? 3) Stämmer Joachim Vogels tyckande överens med SCB:s uppdrag som producent av officiell statistik? 4) Är Joachim Vogel lämplig som SCB:s välfärdsexpert? 5) Vilka åtgärder tänker du vidta för att återupprätta SCB:s vetenskapliga tradition?


Sverige passerade både Finland, Japan och Australien i välståndsligan för 2002.
Sveriges köpkraftskorrigerade BNP låg 9 procent över OECD-genomsnittet

Dagens Industri 9/1 2004

De nya siffrorna innebär att Sverige kniper 13:e platsen, vilket är en förbättring jämfört med de tidigare publicerade listan som placerade Sverige på en 16:e plats. Revideringen visar att Sveriges köpkraftskorrigerade BNP per capita år 2002 låg 9 procent över OECD-genomsnittet, inte 7 procent som de gamla siffrorna indikerade.

"Det är beklagligt att statistiken tidigare har varit missvisande, och att Sverige bedömts ligga sämre till än vad vi egentligen gjort. Det har bidragit till en felaktig bild av välståndet i Sverige relativt andra länder", säger Bosse Ringholm.
"Till skillnad från vad många debattörer hävdar, har Sverige under de senaste åren haft en mycket god ekonomisk utveckling jämfört med omvärlden. Sedan 1994 har Sveriges tillväxt varit väsentligt högre än både EU- och OECD-genomsnittet."

Finansdepartementets pressmeddelande

Läs mer om undersökningen på http://www.oecd.org/dataoecd/61/54/18598754.pdf

Början på sidan

Vem är boven i stagnationsdramat? Svaret måste spåras till den ekonomiska politik som bedrevs i Sverige, främst under 1950- och 1960-talet, eftersom politik påverkar tillväxt med lång tidseftersläpning.
Lars Jonung, DN 15/6 2003
"är professor i nationalekonomi, forskare vid EU-kommissionen samt fristående kolumnist i Dagens Nyheter"

förstaplatsen. Varför ligger vi inte där? Starka skäl talar för att Sverige i dag borde vara det rikaste landet i världen - givet vårt lysande utgångsläge efter andra världskriget. När freden kom 1945 hade Sverige extremt gynnsamma förutsättningar att växa snabbt, nå toppen på välståndsligan och ligga kvar där.

De misstänkta felgreppen inom den ekonomiska politiken är förvisso många. Forskningen har på sistone pekat ut en nyfunnen drivkraft för tillväxt, nämligen ett effektivt finansiellt system. Länder med väl utvecklade banker, kapitalmarknader och aktiebörser uppvisar hög tillväxt och hög BNP. Sparandet omvandlas genom det finansiella systemet till produktiva investeringar, vilka i sin tur ger tillväxt och välstånd.

De grundläggande ekonomisk-politiska missgrepp som gjordes under Erlanders regeringstid drabbade inte bara arbetarna. De drabbade hela det svenska folket. Vi kunde ha varit det rikaste landet i dag. Vi missade en unik chans.

Full text

Kommentar av Rolf Englund:
Lars Jonung var rådgivare åt Bildt-regeringen.
Bengt Dennis skriver i sin bok:
"En ständig källa till oro både i finansdepartementet och Riksbanken var dock statsministerns ekonomiske rådgivare, professor Lars Jonung, som under hösten förespråkade att gällande kronkurs skulle överges. Det var naturligtvis helt rätt av honom att ge uttryck för sin uppfattning men problemet var att den spreds alltför vitt och brett. I finansdepartementet gick Jonung under beteckningen den tickande bomben men bomben detonerade aldrig, dvs nyhetsmedierna förblev okunniga om vad statsministerns rådgivare ansåg i den mest brännande av alla frågor, valutapolitken."

Så här skrev Jonung innnan han blev anställd av ECB:
The EMU is thus a giant full-scale experiment with no clear-cut forerunner. Experience tells us that experiments involve risks as well as rewards. And there are many risks with the EMU.
Let us first look back upon history. It gives us valuable lessons about the workings of monetary unions. It answers questions like: Why were monetary unions created? Why have some monetary unions collapsed?
History shows that lasting monetary unions have been created following political unification. The EMU is a different story.
Never before in history has a group of independent nations given the power of framing monetary policy to an independent entity like the European Central Bank, the ECB, while still maintaining control over all major aspects of economic policy making, like taxation, government expenditures and fiscal policies.

Den akuta krisen 1990-93.
I dag framstår den som den oundvikliga konsekvensen av
magnifika misstag i den ekonomiska politiken.

Lars Jonung, kolumn DN, 9/3 2003
Rolf Englund: OBS att Jonung i sin artikel inte nämner orden "fast växelkurs"



Det säger mycket om borgerlighetens problem och om The Economists genomslag i debatten. Det är svårt att tänka sig någon annan publikation (utom möjligtvis New York Times) som skulle få tillåtelse att använda riksdagens finaste lokaler för marknadsföring av sitt senaste nummer.
Det finns inget i analysen som är nytt, oväntat eller uppseendeväckande för en svensk publik.

Peter Wolodarski DN 12/6 2003

Från folkhem till fattigstuga
SvD-ledare 12/6 2003

Svårt mäta länders välstånd
LO-ekonomen Albin Kainelainen

Sydsvenskan 30 januari 2003

Sverige har under de senaste tjugo åren haft en klart sämre,
kanske den sämsta ekonomiska tillväxten av något OECD-land.
Gabriel Urwitz

SvD Brännpunkt 2002-11-04
Under perioden april 1989-mars 1991 var han ordförande, och under perioden april 1991-augusti 1992 var han verkställande direktör i Gota Bank

Full text

Mer av Urwitz

SvD-ledare 2002-09-16

Sverige har halkat efter i den internationella välståndsligan, från fjärde plats 1970 till plats nummer 17 förra året. Utan grundläggande reformer fortsätter det långsamma fallet.

Hur en minoritetsregering ska klara dessa reformer utan att ha fått ett förändringsmandat återstår att se. För en oppositionstidning ska det bli ett nöje att följa politiken till nästa val, inklusive den debatt som vidtar inom moderaterna.

Kommentar RE: Det är emellertid inte något "långsamt fall"

Bo Lundgren: Det finns inget Bunkergäng

Kristina Axén Olin: Utan EMU blir vi som Albanien

Briljans har aldrig utmärkt Bo Lundgren, som nu leder sitt parti mot ett välförtjänt nederlag.
Rolf Englund i Nya Wermlands-Tidningen 2002-03-22

I övriga delar av världen firas den 6 juni till åminnelse av invasionen i Normandie, då ”våra pojkar” stormade i land för att befria Festung Europa. Festung Europa leddes då av Tyskland med hjälp av franska medlöpare. Det blev, som Rommel hade förutskickat, den längsta dagen. Många av oss har sett filmen där en tapper amerikansk patrull räddar menige Ryan. I början av filmen var det hemska scener från den hemska stranden vid Omaha Beach. De invaderande befriarna kom under häftig beskjutning från en bunker som försvarade Festung Europa. Det var nödvändigt att rensa bunkern. Det var svårt, men det gick, med hjälp av några tappra män, några handgranater och en eldkastare.... mer

SvD-ledare 2002-08-27

Den kraftigt ökande sjukfrånvaron och de sjunkande investeringarna är två viktiga förklaringar till att Sverige år efter år (kurs här) halkar efter i OECD:s välståndsliga. Svenskt näringsliv har beräknat vilken plats Sverige hamnade på förra året och kan konstatera att vi ligger kvar på sjuttonde plats.

Någon förbättring lär inte ske utan strukturella reformer av arbetsmarknaden, socialförsäkringssystemen och offentlig sektor. Men vår nuvarande regering lär inte vidta de förändringar som är nödvändiga. Därför kommer fallet i välståndsligan att fortsätta. Om inte svenska folket väljer att byta regering den 15 september.

Kommentar RE: Det är emellertid inte "år efter år"

Leif Pagrotsky avfärdar myten om att Sverige halkar efter
De senaste årens tillväxt börjar nu ge resultat. Sverige har tagit igen det som förlorades under början av 1990-talet. Nedgången i BNP/capita, jämfört med omvärldens, har brutits och Sverige drar ifrån OECD-länderna i Europa igen. OECD spår att Sverige även nästa år har högre tillväxt än både EU och OECD.
Rapporten SVERIGE, TILLVÄXTEN OCH VÄLSTÅNDSLIGAN.pdf kan laddas via sap

Därför är vi bättre på tillväxt än borgarna
Bosse Ringholm Dagens Industri 2002-08-16

== Eftersläpningen fortsätter ==
Gunnar Hökmarks nyhetsbrev Nyhetsbrevet Fri ekonomi
GUNNAR HÖKMARK - 2002-08-13
Nu hävdar socialdemokraternas företrädare att denna passivitet har varit framgångsrik ekonomisk politik och att den lett till att Sverige har haft högre tillväxt än andra länder. Det stämmer inte. Sedan 1996 har Sverige gått från 15 plats i tillväxtligan till plats nummer 17. Det är en utveckling som också kommer att fortsätta enligt regeringens egna prognoser i vårpropositionen. Under denna tid är Sveriges eftersläpning till andra länder rätt betydande. Jämför vi oss med Finland hade vi haft drygt 200 miljarder större BNP om tillväxten varit densamma som deras. Men allra allvarligast är att till eftersläpningen i nominell tillväxt måste man lägga kronförsvagningen som ju urholkar värdet på vår tillväxt. Räknat i svenska kronor, som ju blivit allt mindre värda, var tillväxten mellan 1996 och 2001 15%. Det är en hyfsad siffra som dock innehåller en betydande eftersläpning både till OECD och till exempel vårt östra grannland. Men räknar man om den svenska tillväxten till euro och ett mer stabilt valutavärde faller tillväxten i värde till 5,5% under denna period. Det är alltså kronförsvagningen som hållit den svenska tillväxten uppe men den har minskat värdet på våra löner så eftersläpningen fortsätter med kraft.

Rapport: Svenskarnas eftersläpning fortsätter (pdf)
Gunnar Hökmark augusti 2002

Hedrande 17:e plats
Ledare i Dala-Demokraten (Greider) 2002-08-12

På måndagen presenterade den borgerliga fyrklövern sitt gemensamma ekonomiska program i form av en reservation i riksdagens finansutskott. (Den s.k eftersläpningen)
SvD-ledare 2002-06-04

En av valrörelsens hemligaste frågor är sambandet mellan de höga skatterna och den försämrade långsiktiga växtkraften.

Över 55 sidor redovisas, utöver kända reformkrav, en bekymrad bakgrund till det faktum att Sverige trots högkonjunkturåren förblir på sjuttonde plats i tillväxtligan bland de rika länderna, att jämföra med en nionde vid 90-talets början. Eftersläpningen har kostat på; det rör sig om ett ansenligt förlorat välstånd i förhållande till jämförbara mindre länder. Med t ex Finlands växtförmåga under åren 1995-2001 skulle Sveriges BNP nu vara 200 miljarder kronor högre.

The Economist: Everyone knows that Europe has a high rate of unemployment on average. Few realise that more than half of the 15 EU member countries have unemployment rates lower than America's; these include Britain, the Netherlands and Sweden. It is in the continent's giants—Germany, France and Italy—that jobless rates are around 9%, well above America's 5.5%.

En överlägsen topplats vi gärna skulle undvara
Ledare i Dagens Industri 2002-04-29

Sverige har världens högsta skattetryck, och en rad skatter som hämmar tillväxten helt i onödan. Om vårt samlade välstånd ska öka måste dessa grundläggande systemfel rättas till.
DN-ledare 2002-03-17

Svensken 70 000 kr fattigare än dansken
Svenskt Näringsliv 2002-03-11

Bo Lundgren i veckobrev den 11 april 2002
Mellan 1870 och 1970 var Sverige ekonomiskt ett av världens mest framgångsrika länder. Därefter kom en snabb inbromsning, och vi har fortfarande inte lyckats återfå vår tidigare fart. Något hände kring 1970 - och vi vet vad.

Bo Lundgren i veckobrev 5 mars 2002
Mellan 1870 och 1970 var Sverige ett av världens ekonomiskt mest framgångsrika länder. Sedan dess har det gått stadigt utför.

Inte sista striden
Mikael Sekund Finanstidningen 2001-12-13

De flesta jag träffar tillhör min egen generation. När vi växte upp på 60-talet var Sverige världens rikaste eller näst rikaste land. I dag ligger Sverige på sextonde eller sjuttonde plats bland de utvecklade länderna när det gäller välstånd. Det diskuteras inte tillräckligt.

Sören Gyll manar till nationell samling
DI 2001-11-29
Sveriges ras i tillväxtligan från 1970-talet och valutans försvagning är lätt att översätta i pengar. "Vi låg 1970 på fjärde plats i tillväxtligan. I den senaste mätningen jag har sett var vi på 17e plats. Skulle vi ha behållit vår plats som fyra i dag skulle varje familj i landet förmodligen haft 5.000 kronor netto mer i månaden."

Det säger mycket om borgerlighetens problem och om The Economists genomslag i debatten. Det är svårt att tänka sig någon annan publikation (utom möjligtvis New York Times) som skulle få tillåtelse att använda riksdagens finaste lokaler för marknadsföring av sitt senaste nummer.
Det finns inget i analysen som är nytt, oväntat eller uppseendeväckande för en svensk publik.

Peter Wolodarski DN 12/6 2003

Alla medier är här: tidningar, radio, teve. I entrén till riksdagens förstakammarsal tvingas vi köa för att få en plats inne på den fullsatta presskonferensen. Jag ser några oroade ledamöter från riksdagens finansutskott, som knappt blir insläppta därför att pr-folket inte känner igen dem.

Situationen känns absurd. Orsaken till det enorma medie- och politikeruppbådet är att den ansedda brittiska tidskriften The Economist presenterar en "kritisk granskning" av de nordiska länderna. Men det finns inget i analysen som är nytt, oväntat eller uppseendeväckande för en svensk publik. Ändå drar artikelförfattaren, journalisten Adam Roberts, fler personer till sitt möte än vad någon av oppositionens företrädare gjort under mycket lång tid. Likt en rockstjärna ställer han efteråt upp på korta, enskilda intervjuer (max 10 min) som journalisterna nådigt kan boka in hos en pr-byrå.

Det säger ungefär lika mycket om borgerlighetens problem och om The Economists genomslag i debatten. Det är svårt att tänka sig någon annan publikation (utom möjligtvis New York Times) som skulle få tillåtelse att använda riksdagens finaste lokaler för marknadsföring av sitt senaste nummer.

Jag brukar läsa The Economist med stor behållning. Tyvärr håller inte deras utlovade granskning av Norden normal standard. Det är många målande miljö- och lägesbeskrivningar och få fakta i sakfrågorna.

Full text

Från folkhem till fattigstuga
SvD-ledare 12/6 2003

Som en Volvo utan däck; en fantastisk bil, som inte fungerar. Den bilden av den svenska välfärdsstaten sprider den ansedda tidskriften The Economist på fredag i närmare 900 000 exemplar till världens ekonomiska och politiska beslutsfattare. Sverigeanalysen ingår i en nordisk översikt på midsommartemat Dancing to a new tune, där utgångspunkten är att Sverige nu har blivit fattigast i Norden. Norge ligger i topp i industriländernas välståndsliga, med Danmark, Island och Finland tätt efter, medan Sverige klart leder VM i skattetryck.

Bland de problem The Economist sätter ljuset på hamnar invandringen i topp. Rättare sagt: oförmågan att integrera utlänningarna och utnyttja deras arbetspotential. Malmö får tjäna som exempel på en ohållbar situation med en tredjedel invandrare, med skolklasser utan svensktalande och med ett Rosengård utan arbetande.

Men den fortsatta vandringen på vägen från folkhemmet till fattigstugan är inte ödesbunden. Sverige skulle för att bryta sig ur nedåtspiralen åter behöva fokusera på tillväxtagendan, men för detta krävs en politisk kursändring. Det duger inte att det mest EU-kritiska, EMU-negativa och Natofientliga folket i unionen tror att läget förbättras av att vi ställer oss utanför Euroland. Visst är Volvon vacker, men utan däck är den inte till stor nytta och dessutom numera inte ens svensk.

LIVING STANDARDS diagram From The Economist print edition March 15th 2001

När eftersläpningen uppstod (diagram) Assar Lindbecks förklaring

Början på sidan

Svårt mäta länders välstånd
LO-ekonomen Albin Kainelainen
Sydsvenskan 30 januari 2003

När OECD jämför välståndet mellan olika länder används bruttonationalprodukten, BNP, som måttstock. Det är ett trubbigt och missvisande instrument, menar LO-ekonomen Albin Kainelainen.

Ett lands placering på en tio-i-topp-lista blir inte rättvisande. Det är välståndsnivån för individerna som är avgörande, anser han.

Svenskt Näringsliv har satt upp OECD:s så kallade välståndsliga, d v s BNP per capita, som utvärderingsinstrument av Sveriges välstånd. De anser sig ha ett tydligt uppdrag i att Sverige år 2006 skall vara tillbaka på välståndsligans tio-i-topp och år 2011 vara bland de fem bästa. Den fråga som bör ställas är hur bra välståndsligan speglar ett lands välstånd.

Det handlar om två problem: dels hur länderna jämförs, dels vad jämförelsen egentligen säger. Att göra statistiska jämförelser är alltid problematiskt och att göra internationella jämförelser är särskilt svårt.

I december meddelade SCB att Sveriges BNP på grund av nya beräkningsgrunder varit högre än vad vi tidigare trott. Innebär det att vi fått ett högre välstånd? Nej, statistikerna har helt enkelt kommit överens om att BNP år 2001 var 100 miljarder kronor högre än vad de tidigare angav. Det innebär drygt 10 000 kronor mer per person.

Vid jämförelser mellan länder är det inte bara hur BNP mäts som kan ställa till problem utan också hur olika länders BNP överförs till en gemensam valuta. För att minska effekterna av skilda prisnivåer i olika länder använder OECD en så kallad PPP-justerad växelkurs som jämför priset i olika länder på samma varukorg i en och samma valuta. Beroende på hur denna PPP-justering görs, om det används ett fast eller löpande pris, hamnar Sverige på 17:e respektive 11:e plats i välståndsligan. Detta visar på problemet med att bedöma välståndet i Sverige jämfört med andra länder med hjälp av en enda statistisk analys.

Spelar det då någon roll om Sverige befinner sig på 11:e eller 17:e plats i OECD:s välståndsliga? Svenskt Näringsliv verkar absolut tycka det. Jag är däremot betydligt mer försiktig med att tolka enskilda placeringar eftersom jag menar att OECD:s välståndsliga lika lite visar på exakta placeringar länder emellan oavsett om Sverige ligger på 17:e eller 11:e plats.

Vad rankningen visar är att det finns grupper av länder med ungefär lika stor BNP per capita. Sverige tillhör här en stor skara europeiska länder innehållande bland andra Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Denna grupp kan sägas utgöra mellanskiktet av OECD-länderna och har en lägre BNP per capita än exempelvis USA och Schweiz. Skillnaderna mellan länderna är mycket små och positionerna länderna emellan kan därför variera kraftigt beroende på små förändringar. tio länder ligger inom ett intervall +/-5 procent

från Sveriges BNP per capita. Att dra stora växlar på små och osäkra förändringar är inte seriöst. Därför är det viktigt att inte lägga för stor vikt vid exakt vilken placering ett land har. Sverige ligger, för att sammanfatta, inte så dåligt till men inte heller så bra.

Den stora frågan är emellertid hur välstånd skall mätas. Är pengar allt? Nej, välståndet för medborgarna avgörs av hur mycket resurser de har och inte av hur mycket resurser landet har. Detta kan låta som samma sak men skillnaden kan vara stor. Om man tänker sig ett land som har en BNP per capita på 30 000 dollar per år är det inte säkert att vanliga medborgare har det bättre än i ett land som har en BNP per capita på 20 000 dollar per år. Det kan nämligen vara så att ett fåtal individer har en väldigt stor del av ett lands totala inkomster i landet med högre BNP per capita. Inkomstfördelningen är därmed viktig om det är medborgarnas välstånd som avses.

Självklart behövs det en kaka för att kunna ha något att fördela men medborgarnas välstånd kan skilja sig åt från landets välstånd. Om det handlar om att mäta medborgarnas välstånd anser jag att FN:s rankning av HDI (Human Development Index) är ett betydligt bättre mått än välståndsligan för att beskriva medborgarnas välfärd.

Är Sverige ett misslyckat land såsom Svenskt Näringsliv påstår till följd av vår position i välståndsligan? Nej, det är inte så enkelt att en enda jämförelse kan visa svenskarnas välstånd kontra andra länders medborgare. Det är dock ingen ursäkt för att inte se behovet av en hög tillväxt. Uthållig tillväxt är bra men det är viktigt att inte lägga för stor vikt vid statistik som är osäker och som inte nödvändigtvis säger särskilt mycket om medborgarnas välstånd.

Början på sidan

Därför är vi bättre på tillväxt än borgarna
Bosse Ringholm Dagens Industri 2002-08-16

Sverige har halkat ner i det som har kommit att kallas OECD:s "välståndsliga", från en fjärdeplats 1970, till en sjuttondeplats i dag.

En allt för låg tillväxt under framför allt perioderna mitten och slutet av 1970-talet samt början av 1990-talet gjorde att vi rasade snabbt under dessa år.

OECD mäter enbart BNP per invånare, medan FN:s index alltså är mer heltäckande. Jag vill ändå för ett ögonblick lägga Sveriges topplacering i FN:s välfärdsliga åt sidan, och i stället avgränsa mig till att reflektera över OECD-siffrorna.

Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser i dag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kr mer i månaden per hushåll i genomsnitt.

Om tillväxten sedan 1970 å andra sidan hade varit så låg som under de år i början av 1990-talet då Bo Lundgren var statsråd, skulle resurserna i stället ha varit nästan 20 000 kronor mindre än i dag per månad och hushåll.

Under den senaste mandatperioden har tillväxten legat på i snitt 3 procent per år, vilket är över OECD-snittet på 2,5 procent för samma period. Men så bra har det dessvärre alltså inte alltid varit de gångna dryga 30 åren.

Under de år Sverige styrts av borgerliga regeringar har tillväxten i Sverige inte bara varit låg jämfört med tillväxten under socialdemokratiska regeringar, utan också legat långt under snittet för OECD.

1977 till 1982 var tillväxten i Sverige i snitt cirka 1,1 procent per år, medan OECD-snittet var 2,6 procent per år.

Ännu sämre gick det 1992-1994 då tillväxten i Sverige i snitt inte var högre än 0,2 procent per år, långt under OECD-snittet på 2,0 procent.

Den genomsnittliga tillväxttakten under samtliga borgerliga regeringsår sedan 1970 är 0,8 procent, att jämföra med OECD-snittet på 2,4 procent.

RE: SNS-diagram som visar detta med kommentar av Assar Lindbeck

Hedrande 17:e plats
Ledare i Dala-Demokraten (Greider) 2002-08-12

Den så kallade välståndsligan. Jag vet inte hur många gånger jag i politiska debatter har hört den listan användas som tillhygge. Träffar man en moderat politiker dröjer det vanligtvis en kvart innan han eller hon nämnt den. I välståndsligan har Sverige fallit från en tätposition för tjugo år sedan till en idag vanhedrande 17:e plats.

Den organisation som sammanställer uppgifterna till tabellen bär förkortningen OECD och är ett slags samarbetsorgan för de rikaste länderna. Organisationen är känd för att inta en mycket marknadsliberal hållning i sina rapporter.

Knappast någon enskild tabell har betytt så mycket för den politiska debatten i Sverige de senaste tio åren som den så kallade välståndsligan: Sverige halkar efter, Sverige är ett land i utförsbacke och om vi inte dramatiskt sänker skatter och säljer ut sjukhus slutar vi som tiggare. 17:e plats? Man ryser... Ändå tycker nog många spontant att det är något konstigt med den där listan. Om Sverige ligger så lågt ner - varför betalar vi den högsta avgiften per capita till EU? Den som exempelvis kommer till Irland, som rankas högre än Sverige, har svårt att tro att irländarna har en högre levnadsstandard än befolkningen i Sverige.

Det är helt enkelt så att beräkningssättet för välståndsligan konsekvent missgynnar länder med stor offentlig sektor. Om vi skulle halvera den offentliga tillgången på vård, skola och omsorg och betala mindre i skatt skulle vi hamna högre på listan. Vi skulle då, var och en, ha mer pengar i handen att konsumera.

Teoretiskt vill säga. För i praktiken skulle var och en av oss ändå vara tvungna att på den privata marknaden köpa den vård och omsorg vi behöver vilket snabbt skulle öka ojämlikheten. Det är inte ens omöjligt att en klättring uppför välståndsligan skulle innebära ett fall på FN:s lista över mänsklig utveckling.

Full text

Början på sidan

En överlägsen topplats vi gärna skulle undvara
Ledare i Dagens Industri 2002-04-29

Det finns ekonomer som hävdar att högt skattetryck inte hämmar ekonomisk utveckling. Men historien och det sunda förnuftet säger att bevisbördan ligger på dem och inte på dem som hävdar motsatsen. Högskatteförespråkarna måste förklara hur det kan komma sig att svensk tillväxt sjönk så markant strax efter det att den svenska skattekvoten höjdes i slutet av 1960-talet. Tidigare tog det litet drygt 20 år att fördubbla svensk produktion, medan det numera tar nästan dubbelt så lång tid.

Den så kallade köpkraftsligan illustrerar det faktum att praktiskt taget alla ekonomier i Västeuropa har vuxit snabbare än den svenska under de senaste tre decennierna. Om produktionen i Sverige per kapita hade vuxit lika mycket som i Österrike så hade vi varit 30 procent rikare. Om Sverige matchat Storbritannien hade vi haft 16 procent mer att röra oss med i genomsnitt.

Sverige har världens högsta skattetryck, och en rad skatter som hämmar tillväxten helt i onödan. Om vårt samlade välstånd ska öka måste dessa grundläggande systemfel rättas till.
DN-ledare 2002-03-17

Runt 1980 klämtade begravningsklockorna för den svenska tillväxten. Staten hade expanderat så kraftigt, skatterna höjts så mycket, ekonomin misskötts så till den grad, möjligheterna att bygga upp företag kringskurits så systematiskt att den gemensamma kakan krympte. En kraftig devalvering av kronan och en lång internationell högkonjunktur maskerade problemen ytterligare ett decennium, men i början av 1990-talet gick det inte längre.

På 20 år föll Sverige från fjärde till sjuttonde plats i välståndsligan, en extremt snabb och politiskt självförvållad utförsåkning. I reda pengar betyder den ungefär följande:

Om Sveriges tillväxt hade följt industriländernas genomsnitt skulle en normal familj ha haft 20.000 kronor mer i månaden före skatt att röra sig med. En dansk arbetare som 1970 tjänade 50.000 kronor mind-re om året än sin svenska kollega tjänar i dag 70.000 mer. Jämförelser med Norge, Schweiz, Hongkong eller USA är alltför deprimerande att ens tänka på.

Full text

Början på sidan

Bo Lundgren i veckobrev den 11 april 2002

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land. Idag återfinns vi kring plats 20. Om vi under dessa 30 år hade haft en utveckling i nivå med OECD-genomsnittet skulle ett svenskt hushåll idag ha disponerat 20.000 kronor mer varje månad.

Det är detta som måste vara den relevanta jämförelsen, inte att vi fortfarande har det bra i jämförelse med världens fattiga länder.

Mellan 1870 och 1970 var Sverige ekonomiskt ett av världens mest framgångsrika länder. Därefter kom en snabb inbromsning, och vi har fortfarande inte lyckats återfå vår tidigare fart.

Något hände kring 1970 - och vi vet vad.

Det var då som de svenska skatterna snabbt blev väsentligt högre än omvärldens skatter. Det var då makten över arbetet flyttades från den enskilda människan till fackförbund och politiker. Det var då det blev viktigare hur den offentliga sektorn fördelar resurser, än att den privata sektorn kan leverera resurser till den offentliga sektorn.

Och på den vägen är det, med några få undantag. Den borgerliga regeringen 1991-1994 genomförde en rad åtgärder för att förbättra företagande- och kunskapsklimatet. Avregleringen av telemarknaden som pressat priser och låg till grund för den svenska telekom- och IT-explosionen, friskolereformen som har lagt grunden för att tusentals elever - fortfarande alldeles för få - idag kan gå i en friskola som de själva fått välja, och avskaffandet av förbudet mot privata arbetsförmedlingar som möjliggjorde framväxten av de bemanningsföretag som idag sysselsätter tiotusentals människor. För att nämna några exempel.

När socialdemokraterna återfick makten 1994 återgick vi till att försöka bromsa oss in i framtiden. Resultatet är fortsatt ekonomisk stagnation, den högsta arbetslösheten i en högkonjunktur, sämre skolor och en omfattande företagsflykt.

Bo Lundgren i veckobrev 5 mars 2002
Mellan 1870 och 1970 var Sverige ett av världens ekonomiskt mest framgångsrika länder. Sedan dess har det gått stadigt utför. Det förefaller därför minst sagt rimligt att anta att något hände runt 1970. Och mycket riktigt. Något hände. En stormvåg av socialism drog med snabb fart in över landet. Det svenska skattetrycket stegrades hastigt. De offentliga utgifterna skenade. Arbetsmarknaden politiserades. Allt kunde och skulle lösas politiskt.
Två djupa kriser innebar en snabbare nedgång.
Det var kostnadsexplosionen 1974-75 och
spekulationsekonomin under andra hälften av 1980-talet.

Svensken 70 000 kr fattigare än dansken
Svenskt Näringsliv 2002-03-11

Vårt södra grannland Danmark ligger däremot kvar på samma sjätteplats som 1970. Det visar rapporten ”Tillväxtgapet” från Svenskt Näringsliv, där orsakerna bakom skillnaden i tillväxt mellan de båda länderna under perioden 1970-2000 undersöks.

Rapporten kan laddas ner i pdf-formant (klicka här)

En viktig slutsats är att entreprenörs- och investeringsklimatet i Danmark utvecklats bättre än i Sverige under de senaste decennierna. 1970 betalade man ca 70 svenska öre för en dansk krona; i dagsläget betalar man lite drygt 1,20 kronor. Denna växelkursförsvagning är ett direkt resultat av tillväxtgapet mellan de båda länderna.

- Sverige har mycket att lära av Danmark. Om Sverige ska klara av att ta sig tillbaka upp i toppen av välståndsligan är det viktigt att förbättra det svenska investerings- och entreprenörsklimatet. En viktig och relativt enkel reform är att följa Danmark och ta bort förmögenhetsskatten och sänka skatten på realisationsvinster, säger Fabian Wallen, rapportförfattare och nationalekonom på Svenskt Näringsliv.

Full text

IMF om Danmark

Början på sidan

Sverige bör bli skatteparadis
Bo Lundgren i SvD, Brännpunkt

Om Sverige hade följt den genomsnittliga ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna sedan 1970, skulle en trebarnsfamilj varje månad ha haft ytterligare drygt 20 000 kronor före skatt att röra sig med.

Det är priset för att Sverige de senaste tre decennierna har gått från att vara världens fjärde rikaste land till att i dag vara nere på 22:a plats.

Hur kommer det sig att svensk ekonomi under hela tre årtionden växt långsammare än nästan alla andra industriländer?

Mellan 1870 och 1970 var Sverige ett av världens ekonomiskt mest framgångsrika länder.

Mot bakgrund av vår utveckling sedan 1970 finns det därför, försiktigt uttryckt, anledning att tro att de lagar, regleringar och skatter som sedan dess omgärdat och fortfarande omgärdar företagandet innebär att tillväxten dämpas.

Vad hände egentligen kring 1970? Jo, det var då expansionen av de offentliga utgifterna fick verklig fart. Det var då Sveriges skattetryck blev mycket högre än andra länders skattetryck. Det var då arbetsmarknaden kollektiviserades och lönerörelse efter lönerörelse drev fram orimliga kostnadsökningar och inflation. Den svaga kraften i svensk ekonomi avspeglas tydligt i kronans utförslöpa under de senaste decennierna. Det gynnar den befintliga exportindustrin vilket minskar omvandlingstrycket i näringslivet, det vill säga att mindre produktiva företag ersätts av mer produktiva och att sämre betalda arbeten ersätts av bättre betalda.

Den svaga kronan gör dessutom att det blir lättare för utländska företag att förvärva svenska företag. Det är inte fel, men bör inte ske till reapris, eller som i dag vara drivet av att det är svårt för dubbelbeskattade svenska ägare att konkurrera med enkelbeskattade utländska ägare. En av de viktigaste uppgifterna för en ny borgerlig regering är att skapa ett företagarklimat i världsklass. Jag menar dock att vi måste gå längre. I ett land med liten befolkning, som ligger lite vid sidan av och som halkat efter under många år krävs mer. De senaste tre decennierna har Sveriges ekonomi växt med i genomsnitt knappt två procent per år.

Början på sidan

Inte sista striden
Mikael Sekund
Finanstidningen 2001-12-13

De flesta jag träffar tillhör min egen generation. När vi växte upp på 60-talet var Sverige världens rikaste eller näst rikaste land. I dag ligger Sverige på sextonde eller sjuttonde plats bland de utvecklade länderna när det gäller välstånd. Det diskuteras inte tillräckligt.

Bakom Sveriges ras i välståndsligan ligger en skattepolitik, en arbetsmarknadslagstiftning och en näringspolitik som försämrat företagens möjligheter att generera de resurser som behövs för att utveckla Sverige. Bristerna har skapat det utanförskap som ses i Rosengård, Bergsjön och Fittja.

Det handlar inte om att vi måste ha något slags hyperkapitalism i Sverige. Det handlar om att svenska företag åtminstone ska ha samma villkor som företag i konkurrentländerna.

Problemet är att det inte enbart är politikerna som tiger. Även företagsledarna är tysta.

När vi diskuterar det här säger ett par av företagsledarna att jag måste förstå att samarbetet med ministrar som Mona Sahlin, Björn Rosengren och Bosse Ringholm gör att man måste ligga lågt i politiskt känsliga frågor.

Svenskt Näringsliv har formulerat ett antal punkter som man ska driva: högst upp finns målet om att klättra i välståndsligan i två rejäla kliv på tio år, men också att Sverige ska bli ett verkligt mångfaldssamhälle.

Ska de här målen nås får man ta strid och dessutom vara beredd på att den kan bli en ganska blodig historia.

Under 80-talet och kanske också 90-talet flyttade näringslivet fram positionerna. Det märks inte minst på hur synen på entreprenörer och företagare har förändrats: från skattesmitare till hjältar och föredömen. För många inom näringslivet har det här skapat en illusion om att man varit med om den sista striden, som man dessutom vunnit.

Kanske var det lätt att känna så när socialdemokraterna tvingades att begrava den så kallade fondsocialismen. Men det handlade inte om den sista striden. Man vann en viktig seger och man vann också ett folkligt stöd för det i dag självklara att företagen har rätt att gå med vinst.

Frågan är om opinionen inte är på väg att vända igen. Händelserna i Göteborg sommaren 2001 är tecken på en växande misstro mot storföretag, etablissemang och globalisering. Tar man bort stenkastarna finns där fortfarande en ung generation med antikapitalistiska åsikter.

Gör gärna som Sören Gyll och tala om vad som är bra i Sverige, men tala också högt och tydligt om hur Sverige kan bli bättre och vad som krävs för att nå dit, även om det sårar en och annan socialdemokratisk minister.

Mikael Sekund kom i går ut med boken Det nya Sverige - tio företagsledare om näringslivet, globaliseringen och mångfalden.

Full text

Början på sidan

Bildt: Förr eller senare kommer 1990-talets ekonomiska historia att skrivas för Sveriges del.
Ur Carl Bildts veckobrev v50/2001 den 11 december 2001

Vårt land ligger bara mycket marginellt över snittet för EU. Och om vi räknar länderna norr om det latinska området förhåller det sig faktiskt så att Sverige är det ekonomiskt svagaste av dessa.

Sören Gyll manar till nationell samling
DI 2001-11-29

Sveriges ras i tillväxtligan från 1970-talet och valutans försvagning är lätt att översätta i pengar. "Vi låg 1970 på fjärde plats i tillväxtligan. I den senaste mätningen jag har sett var vi på 17e plats. Skulle vi ha behållit vår plats som fyra i dag skulle varje familj i landet förmodligen haft 5.000 kronor netto mer i månaden."

Svenskt Näringslivs Krister Andersson
Finanstidningen 2001-11-30

Sverige har halkat ner från en tätposition i välståndsligan till en 17:e plats.

Trots rekordsvag krona varslar allt fler företag om uppsägningar och flyttar jobben – inte bara de lågavlönade – utomlands. Många tycks vara inne på att kronan får falla hur mycket som helst – och att detta till och med är bra. Det innebär dock att svenska arbetare och tjänstemän tvingas se värdet av sina arbetsinsatser reducerade.

From The Economist print edition
March 15th 2001

Tillbaka till Bo Lundgrens skatteparadis

Tiny Luxembourg heads the table of GDP per head among OECD countries, and Turkey brings up the rear. The Irish Republic ranks fifth, up from 19th in 1996, a tribute to the success of the Celtic tiger. Living standards in Britain are just higher than in the euro area.

The OECD’s ranking uses purchasing-power-parity exchange rates to convert GDP into a common currency. PPP exchange rates, which equalise the cost of buying a common basket of goods and services across countries, avoid the distorting effects of short-term fluctuations in the market values of currencies.

They therefore produce a more accurate comparison of living standards than market exchange rates.

PPP rates also take into account non-tradable services that are relatively cheap in poorer countries.

Dålig fart på svenska tillväxten
SvD-ledare 2001-01-12

Sverige har för närvarande en ganska hög tillväxt, men en stor del av denna är egentligen bara konjunkturmässig. Det är den långsiktiga tillväxttrenden som är avgörande för vilken välfärdsnivå vi kommer att ha i framtiden.

Bland OECD-länderna ligger vi enligt färsk statistik på artonde plats när det gäller köpkraft. Vi är fortfarande före Spanien, Portugal, Grekland och Frankrike, men det torde bara vara en tidsfråga innan även dessa länder har passerat Sverige. Utvecklingen märks alltför väl av svenska turister som åker ner till Medelhavet. För 25 år sedan var prisnivån i medelhavsländerna i jämförelse med i Sverige ungefär som i Bangkok jämfört med i Sverige i dag. Det försprång som vi en gång hade är närmast utraderat.

I den svenska politiska debatten verkar det ofta som om vi fortfarande är ett ekonomiskt föredöme för resten av Europa. Tyvärr är det nog precis tvärtom.

Att det inte har gått ännu sämre har vi nog vår öppenhet mot omvärlden att tacka för. Enligt Foreign policy magazine är Sverige faktiskt det tredje mest globaliserade landet i världen.


EN LITEN LEKTION I PPP Fakta: Så mäts välståndet av Sten Ljunggren

Johan Schück i DN 99-02-06

Början på sidan

Den svenska ekonomin har de senaste åren vuxit betydligt mer än vad som tidigare har beräknats. Det leder i sin tur till att avgiften till EU stiger.
Källa: DI 2000-11-21

"Högre BNP kan leda till att Sverige får betala mer i EU-avgift", säger Ann-Marie Bråthen på Statistiska centralbyrån, SCB.

Hennes uppgifter bekräftas av Finansdepartementet. "Om det visar sig att den faktiska BNP:n i Sverige blir högre än vad prognosen visade, får Sverige betala en tilläggsavgift till EU", säger en tjänsteman på Finansdepartementet. Den svenska avgiften till EU baseras delvis på hur stor Sveriges BNP är jämfört med övriga EU-länder.

De nya siffrorna visar att BNP-tillväxten för åren 1997, 1998 och 1999 blev 2,1 procent, 3,6 procent respektive 4,1 procent. Den tidigare statistiken visade 2,0 procent, 3,0 procent och 3,8 procent. Siffrorna för 1999 är fortfarande preliminära.

Mätt i kronor innebär det att BNP-nivån i löpande priser för åren 1997-1999 var 11, 15 respektive 23 miljarder högre än vad som tidigare hade redovisats.

Gapet mellan SCB:s nya och gamla BNP-beräkning utgörs framför allt av en ökad hushållskonsumtion av finansiella tjänster, bränslen och läkemedel. Därtill har investeringar i byggande och bostäder samt i datorer och programvara ökat mer än vad de tidigare beräkningarna gjorde gällande. Samtidigt har exporten reviderats upp och importen räknats ned. De offentliga konsumtionsutgifterna visar en stillsammare utveckling.

Åren 1997-1999 betalade Sverige totalt drygt 62 miljarder kronor till EU:s budget. Det beloppet kan nu komma att öka.

Assar Linbeck, Lars Jonung och
Den politiska korrekthetens förlamande slöja
Rolf Englund blog 7/9 2006

Ämbetsmän kan inte undgå att tänka på sin karriär. För många år sedan försökte jag uttrycka saken med en aforism:
"Det finns inget tystare än en ämbetsman klättrande i sin karriärstege".
Assar Lindbeck, DN Debatt 1/9 2006

Full text

Assar Lindbeck om EMU

Assar Lindbeck om kronkursförsvaret 1992

Assars diagram

Bo Lundgrens förklaring

Vi menade då /i Ekonomikommissionens rapport (SOU 1993:16)/, liksom nu, att de ekonomiska problemen inte endast, eller ens i första hand, härrör från ekonomisk-politiska missgrepp, som hade kunnat undvikas med skickligare politiker, experter och ämbetsmän.

Problemens rötter sitter i institutioner och regelsystem i den svenska varianten av representativ demokrati och parlamentarism.

- Assar Lindbeck, Per Molander, Torsten Persson, Olof Petersson och Birgitta Swedenborg, i Ekonomirådets Rapport 2000, Politisk makt med oklart ansvar, SNS, sid. 15. Diagrammet ovan, som väl knappast stöder den tesen, är hämtad från sid. 10 i samma verk.

(Liknande diagram i partimotion (m) 1998)

Varför är nu detta så viktigt?

Kommentar av Rolf Englund:

Enligt Lindbecks analys är det inga personer som kan lastas för vårt lands nuvarande situation. Riksbankschefer, finansministrar, bankinspektörer och bankdirektörer, SNS-chefer och statsministrar kan andas ut. Nyckelmeningen i Lindbeckgruppens rapport är att "den svenska ekonomins kris är ... politikens och institutionernas kris. Det är inte endast, eller ens i huvudsak, fråga om specifika misstag i den ekonomiska politiken, utan om svagheter i det politiska systemets funktionssätt."

Allt förklaras av detta, "inflationstendenserna under 1970- och 1980-talen, utvecklingen mot kostnadskriserna och dagens stora arbetslöshet." Men alldeles uppenbarligen har det gjorts misstag och fattats felaktiga beslut. Annars vore inte läget som det är. Enligt Assar Lindbeck har dessa fel gjorts på grund av det politiska systemets funktionssätt. Även om alla personer hade varit lika duktiga som t ex Assar Lindbeck (ej ironi), hade de inte kunnat fatta andra beslut.

Men är det verkligen statsskickets fel att Bengt Dennis under sin tid som riksbankschef har fått se såväl valuta som banker haverera? Nej, det är viktigt att förstå vad som har hänt och att utkräva ansvar av Dennis och andra, även om det i Dennis fall brådskar. Många i och utanför Sverige skulle säkert finna det märkligt om riksbankschefen, den symboliskt och även reellt främst ansvarige för kreditexplosion och åtföljande kreditimplosion, skall få avgå med pension och vackra ord och blommor överräckta av representanter för en tacksam nation.
Manus Rolf Englund Finanstidningen Införd förkortad 93-09-28

- Jag tror inte det går att hitta ett enskilt misstag i svensk politik på 80-talet
Klas Eklund hos Åke Ortmark 6/2 2003

... utan det var en lång rad av misstag och en slags hybris och när krisen kom på 70-talet (RE: han sade faktiskt "70-talet") var det lätt att vifta bort det som tillfälligheter.

Assar Linbeck, Lars Jonung och Den politiska korrekthetens förlamande slöja
Rolf Englund blog 7/9 2006

Assar Lindbeck vilseleder (kanske till och med ljuger)
om sin insats under kronkursförsvaret
Rolf Englund blog 2012-09-15

Mer om Assar Lindbeck

World GDP growth
World GDP Growth (IMF, FT)

Inget fel att vara rik
Utdrag ur SvD-ledare 2000-06-16

När SCB i går presenterade sin statistik över förmögenhetsfördelningen lyftes “ojämnheten” fram - klyftorna, som det heter bland vänsterns ideologi-producenter.

Den procent av hushållen som hade de största förmögenheterna 1997 hade 83 gånger så mycket som medianvärdet av hushållens förmögenheter, och det är en ökning jämfört med 1978.

I decennier har sossar och kommunister tjatat om klyftor för att motivera ett konfiskatoriskt skattetryck. Men att veta hur mycket rikare de riktigt rika är jämfört med de mindre rika är ganska ointressant. Det säger inget om levnadsvillkoren för människor i allmänhet.

14 procent av hushållen har en förmögenhet på mer än en miljon kronor. Fler kan det bli.

SCB visar mycket som är glädjande. Samtidigt får vi inte glömma att vårt land har halkat efter i välståndsligan.

Från att 1970 ha varit fjärde rikaste OECD-land, mätt som BNP per invånare, hade Sverige 1998 sjunkit till sjuttonde plats.

Även skillnaden gentemot omvärlden är ett slags klyfta, och av mer skrämmande sort än den som SCB har uppmärksammat.

Att rika svenskar har blivit rikare är inte något negativt för resten av folket. Men att allas vår levnadsstandard är lägre än vad den skulle kunna vara, att döma av utvecklingen i jämförbara länder, är oroväckande.

Vi borde bekymra oss mindre över att det går bra för några, och mer över att det går sämre för hela landet än för andra länder.

Utdrag ur Rapporten “Sverige i världen 1999”, Svensk Handel, december 1999

Början på sidan

Finanstidningen 99-12-21

Det ser ut som om allting i dagsläget går Sveriges väg. Tillväxten är hög, inflationen låg och konsumtionen rekordstark. Men läs inte in alltför mycket i statistikens detaljer! Just nu bör SCB:s siffror tas med en extra stor nypa salt.

För att förbättra jämförbarheten mellan länder genomför nu nästintill alla industrialiserade ekonomier en harmonisering av sina nationalräkenskaper. På SCB inleddes det arbetet redan förra året, då de första justeringarna av äldre statistik genomfördes. Ytterliggare kompletteringar gjordes på måndagen, då nya klassificeringar av utrikeshandeln fick fullt genomslag.

Resultatet av harmoniseringen är hittills mindre lyckad (om än intressant, för den som är sifferbitare). Inte nog med att felkällorna blir närmast oändliga när varenda serie ska räknas om i grunden. Gamla sanningar om vilka länder som hör hemma var i välfärdsligan lär också förändras trots att den faktiska skillnaden mellan länderna i grunden är densamma.

Småfelen kan också leda till större revideringar, vilket vårens felrapportering av Volvos lastbilsexport visade. Till det kommer en ständig press på att skynda på statistikbearbetningen för att mätta finansmarknadens behov av snabb information. Något som närmast kan ses som en omöjlig uppgift, och som troligtvis kommer att generera fler revideringar framöver.

Kanske är det i sammanhanget tur att nationalräkenskaperna bygger på ett mycket omfattande och svårgenomträngligt underlag. Det betyder att de små felräkningarna ofta tar ut varandra och att de stora felen upptäcks.

Ann-Marie Bråthén, statistikchef på SCB:s nationalräkenskaper, sammanfattade kanske bäst den bisarra situationen under måndagens presskonferens:

"Nationalräkenskaperna följer de stora talens lag: det blir rätt, men av fel anledning".

Snabbprotokoll 1999/2000:12 Onsdagen den 13 oktober
LARS LEIJONBORG (fp) replik:

Det är inte som New York Times skriver ett trolleri att det har gått bra för Sverige. Det beror på ett antal tuffa strukturbeslut som vi har fattat under 90-talet.

DI, 1999-10-16: Amerikansk stjärnekonom hyllar den svenska modellen
Gunnar Örn

Vem hade trott det? Den svenska modellen fungerar. Så skriver den amerikanske ekonomiprofessorn Paul Krugman i senaste numret av affärsmagasinet Fortune.

"Vid ett besök i Stockholm nyligen, blev jag som vanligt bländad av stadens skönhet men också överraskad av de omisskännliga tecknen på växande välstånd", skriver han. Professorn hävdar att hans första intryck bekräftas av statistiken. Ekonomin har vuxit kraftigt sedan 1993 och i år väntas tillväxten bli nästan 4 procent. Arbetslösheten har sjunkit stadigt, och många räknar med att den faller under 5 procent nästa år:

"...ännu mer imponerande givet den höga förvärvsfrekvensen (i Sverige liksom i USA arbetar omkring tre fjärdedelar av den vuxna befolkningen, mot två tredjedelar i kontinental-Europa). Och budgeten visar överskott."

Paul Krugman är professor vid MIT (Massachussets Institute of Technology) i Boston och en av världens ledande forskare i ämnet internationell ekonomi. Han nämns också ofta i förhandsspekulationerna om vem som ska få ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Men Paul Krugman är också liberal på den amerikanska vänsterkanten och hans artikel är i mycket ett angrepp på den amerikanska högern, som ofta dödförklarat "den svenska modellen".

Han påpekar att Sverige ingalunda genomfört några stora skattesänkningar à la Ronald Reagan för att åstadkomma hög tillväxt, bara trimmat välfärdsstaten något och avskaffat några av de värsta avarterna ("truly crazy disincentives") i skattesystemet.

Krugman tror också att "nordbor och digital teknologi passar ihop som sill och kokt potatis". Finland, Linux och Nokias hemland, är världens mest uppkopplade nation i nästan alla kategorier, men Sverige och Norge ligger inte långt efter.

Men det räcker inte med hög produktivitet, det krävs efterfrågan också. Och här har Sverige haft tur, tycker MIT-professorn. Han skriver att i det "mörka" året 1992 så trodde svenska beslutsfattare att de måste hålla en fast växelkurs mot D-marken för att åstadkomma välstånd.

"Sedan, i efterdyningarna av den brittiska devalveringen i september 1992, gick spekulanterna till attack och tvingade så småningom Sverige att acceptera en egen devalvering - precis det ekonomin behövde."

Paul Krugman nämner också en del bekymmer, som att svenska företag flyttar sina huvudkontor utomlands, men över lag är han mycket positiv. Han avslutar med att "...berättelsen om Sverige visar att trevliga samhällen kan vinna ibland".

I dagarna är Paul Krugman åter i Stockholm för att delta i jubileumskonferensen till minne av Bertil Ohlin.

DI: Vad tycker du Sverige ska göra för att vårda framgången?

"Jag tycker ni ska akta er för att gå med i EMU och oroa er över skadliga marginaleffekter i skatte- och välfärdssystemen", svarar professorn.

"Men jag har inte gjort någon djupare analys av den svenska ekonomin", medger han.

Det är också uppenbart för den som synar hans påståenden närmare. Till exempel skriver han att det svenska skattetrycket var 63 procent förra året (den rätta siffran är 53 procent). Han har heller inte uppmärksammat att arbetslösheten i Sverige är betydligt högre om man räknar in alla som är i åtgärder. Inte heller att Sverige trillat från fjärde till nittonde plats i OECDs välståndsliga sedan 1970.

"Jag skrev artikeln mest för att påpeka något intressant, nämligen att höga skatter inte nödvändigtvis behöver ge låg tillväxt", säger Paul Krugman.

Början på sidan

New York Times, October 8, 1999
Sweden, the Welfare State, Basks in a New Prosperity

At a time when world leaders are fascinated by the United States' economic success and its credo of less government and low taxes, Swedenseems to be defying gravity.

This is still, after all, a country where government consumes nearly 60 percent of the national economy, far above the 32 percent share in the United States. Taxes and wages are among the highest in the world. Dismissing a sluggish worker is, in nearly all cases, legally impossible.

And the Swedes are proud of it. When Prime Minister Goran Persson introduced his budget plans in mid-September, he promised that ''Sweden will consolidate its position as a leading welfare nation.'' He even pledged to create another entitlement: the right of every person who turns 65 to retain a personal assistant.

Yet this largely unreconstructed welfare state is one of Europe's most vibrant economies. And after nearly three decades of sluggishness in which the output per person slumped from the third-highest in the world to 18th, just behind Italy, the Swedish economy is in the midst of a powerful transformation.

Sweden's recent boom is in part a cyclical recovery from back-to-back recessions. But it also reflects a wider pattern in Europe and a particularly nuanced reaction to the robust United States economy of the 90's. For even as Sweden, like many countries in Western Europe, is continuing to preserve traditional European social programs, it has also been embracing entrepreneurship and unrestricted competition.

While the Government continues to finance health care, education and many social services, Sweden has deregulated industries from telecommunications to airlines and banking. As a result, new companies and high technology have flourished. Indeed, much of the growth here is coming from businesses that did not exist 10 years ago. Information technology and service companies have eclipsed traditional manufacturers as the main source of new jobs.

''It is mostly a cyclical upswing, but it is more than that,'' said Anne Wibble, chief economist at the Swedish Federation of Industry. ''It is also a breakthrough of the private service sector - the new networked economy.''

Growth for 1999 is now projected at 3.8 percent, far faster than Europe as a whole and close to the recent growth rate in the United States. Foreign corporations from Ford to Microsoft are pumping billions of dollars into the country. The Government, which five years ago carried a deficit equivalent to 11 percent of the gross domestic product, now has a budget surplus.

Unemployment has declined from 8.2 percent in 1993 to 6.1 percent recently, and there are estimates for the year as low as 5.3 percent. The Stockholm area has shortages of computer specialists, sales representatives, teachers, even caterers.

Sweden is not the only country to challenge some central tenets of the current American-British model. France, where the Socialist Cabinet has mandated that the workweek will fall to 35 hours, is growing by nearly 3 percent and its double-digit jobless rate is coming down. Finland has high personal taxes and rigid job rules, yet it has become a world leader in the mobile phone industry. The Netherlands still has generous welfare programs, but offers the industrialist or entrepreneur low corporate taxes and flexible labor rules.

For all the talk of ''Euro-sclerosis,'' Europe is a continent today of budget-cutting, negligible inflation and, most important, increasingly brutal market competition.

Sweden's boom is arguably the most unusual. Besides clinging to a cradle-to-grave system of security, Sweden was one of just a few countries refusing to join with 11 European nations in adopting the euro as a common currency.

Yet Sweden is growing faster than most of its euro zone neighbors. Germany, which accounts for one-third of the euro zone's total economy, is expected to grow less than 2 percent this year.

To be sure, no one here is yet talking about a new ''Swedish model'' for growth. But a few years ago, this country was a textbook illustration of how good intentions can lead to disastrous results. In 1970, Sweden's economic output per person was the third highest in the world, behind only Switzerland and the United States. With its wealth and a culture of high-minded homogeneity, Sweden built up one of the world's legendary welfare states. But as the public sector ballooned, swelling from one-third to more than half the economy, business and productivity lagged behind the world as a whole. Unsurprisingly, job creation stagnated. And today, despite the recent upswing, Sweden still employs slightly fewer people than it did in 1970.

So what lies behind the current rebound? One major change is that Swedish political leaders have finally put the budget in order. After running up staggering deficits in the mid-1990's, at one point as high as 13 percent of output, the Social Democratic Government, while rejecting most demands to cut back the welfare state, raised personal taxes and imposed tough spending limits.

The measures were painful, but they steadily reduced the deficit and gave corporations some room to breathe.

But that was only part of the story. Like Finland and Britain, Sweden moved much more quickly than most other European countries to deregulate its markets and foster a more entrepreneurial culture. It opened its telephone and electricity markets to competition in the mid-90's. It jumped into the vanguard of mobile telephones, as Ericsson emerged as one of the world's biggest producers of wireless phones and networking equipment.

Beginning in 1993, the country also loosened up its job rules. Though full-time employees are still protected from layoffs, the Government allowed companies to hire temporary workers who could be let go at will.

The result has been a torrid expansion of temporary-employment companies. Manpower Inc., one of the world's biggest, now employs 6,000 workers in Sweden. Poolia, a temporary agency in Stockholm, has more than 1,700 workers and has nearly doubled its force of what it terms consultants in the last year alone.

But perhaps the biggest change has been the rise of new companies, many sprouting from Ericsson's roots in the telecommunications industry and many others emerging from the Nordic countries' infatuation with the Internet.

According to a recent study by the Organization for Economic Cooperation and Development, Sweden invested a larger part of its gross domestic product in ''knowledge'' - research, development, training and education - than any other country in the world.

Consider the expansion of the Kiska Science Park, an industrial park started by Ericsson and I.B.M. in the early 1970's. Situated on a former waste site, Kiska is now a sprawling complex with 600 technology companies and 27,000 workers. It has also attracted two of Sweden's important scientific institutes - The Royal Institute of Technology and the Swedish Institute of Computer Science.

Stockholm itself has become a breeding ground for Internet companies. Johan Ihrfelt and a group of friends began Spray.se as an Internet consulting firm back in 1995. After raising about $3 million from private investors, including the huge Swedish holding company Investor AB, they opened an Internet portal and access service. Based in a renovated brick warehouse here, Spray now employs about 250 people across Europe and has 450,000 customers.

''I believe Sweden is one of the most exciting markets after the U.S., if you are looking for entrepreneurial growth,'' said Mr. Ihrfeldt, who is 32. ''Ten years ago, it was almost nonexistent here.''

Spray is hardly alone. Boxman, based in Stockholm but now operating largely from Britain, has become one of Europe's biggest providers of music over the Internet. Boo.com a Stockholm start-up whose investors include Goldman, Sachs, is gearing up to sell sports clothing on the Web.

There are a number of signs that this new generation of companies, and a new generation of entrepreneurs, has changed some of Sweden's basic chemistry. The most notable indication is that the nation kept growing this year, even when important industries began to sputter.

Much like Germany, Sweden has traditionally relied on manufactured exports for most of its growth. And much as in Germany, exports were hurt badly after the Asian and Russian markets plunged in 1997 and 1998. Yet while the German economy slowed to a standstill, Sweden's accelerated.

''When we were doing our projections exactly one year ago, we were worried the country might even slip into a recession,'' recalled Bjorn Oras, chief executive of the Poolia temporary worker agency. ''Instead, things kept right on surging.''

Government forecasters were similarly surprised. Worried that a downturn would generate new budget problems, Prime Minister Persson rejected the idea of tax cuts as recently as March. But now, with the tax coffers overflowing, he is pushing modest tax cuts as well as spending increases for health care, pensions, job training and the universities.

''In March and April, we didn't think unemployment would decrease so much,'' said Bosse Ringholm, Sweden's Finance Minister. ''We have a new situation now.''

Ms. Wibble, the industry federation's chief economist, said the explanation lay in the expansion of new service companies. ''Formerly, we saw a close correspondence between economic growth and what was happening in the manufacturing industries,'' she said. ''Now what we see is that when industry slows down, as it did earlier this year, the private service sector is still surging ahead. That is something new.''

Indeed, many of Sweden's biggest employers are still struggling. Ericsson has lost a big chunk of the cellular-phone market to Nokia of Finland, which is now the world's biggest maker of mobile phones. The Scandinavian airline S.A.S. is losing millions of dollars, partly because of cut-rate competition from Finnair.

At 6.1 percent, Sweden's jobless rate is about one-third lower than the average in European Union countries. The numbers overstate the successes somewhat, because Government job creation and training programs account for a further 3.5 percent of the work force.

Yet economists say that virtually all of the increase in new jobs in the last two years has come from business rather than government.

That is apparent at the Stockholm county employment office. The office's most recent analysis shows shortages in several dozen job categories and acute shortages in many others, including car mechanics, taxi drivers and nurses.

''The information technology branch is pulling all kinds of other professions along with it - economists, accountants and even artists,'' said Per Lindberg, director of the office. ''It's changing the whole structure of the labor market.''

Still, many Swedes remain cautious about the future. Partly because of the strong social programs, Sweden's economy often swings from feast to famine.

When the economy is strong, government revenue rises much faster than expenses. But when conditions turn bad, the country is hit by a double punch of added social costs and shrinking capital investment.

Arvid Bohn, an economist at the Swedish Federation of Industry, has been through those big swings before. ''The thing you have to remember about Sweden,'' he said, ''is that there is no such thing as a soft landing here.''

Början på sidan

Ledare i Dagens Industri 99-09-29
Inget annat land förlorade så många platser i välfärdsligan den senaste 17-årsperioden som Sverige. Av EU-länderna ligger numera endast Spanien, Portugal och Grekland efter oss.

Det är inte resultatet av tillfälligheter som finanskrisen, utan ytterst av de försvagade ekonomiska incitamenten.

Även om svenskarna får rätt i sin optimistiska syn på den egna ekonomin innebär alltså inte detta att den relativa tillbakagången hejdas. Svensk ekonomi kommer att växa klart snabbare än under 1990-talet, men de flesta ekonomier växer ännu snabbare. Allt talar till exempel för att även Spanien och Portugal kör om räknat i köpkraftskorrigerad BNP per person. Det behövs inga sofistikerade analyser för att se vad som håller på att ske, bara en utlandssemester då och då.

Skillnader i tillväxttakt över längre perioder blir dramatiska. Litet förenklat kan man säga att svensk ekonomi fram till slutet av 1960-talet fördubblades lite drygt vart 20e år. Dessa fördubblingar kom fyra gånger i rad och förklarar lyftet från utvecklingsland till välfärdsland i toppskiktet under knappt ett sekel.

Sedan kom det grus i maskineriet, och de senaste decennierna har vi förlorat ungefär tolv år av tillväxt jämfört med den tidigare trenden. Några tappade år beror självfallet på oljekrisen som drabbade alla. Men det är ingen överdrift att påstå att Sverige under det sena 1900-talet schabblade bort åtta-tio år av utveckling.

Om vi fortsätter att halka efter två-tre år varje decennium jämfört med potentialen, kommer vi om trettio år att ha en välfärd som är hälften så stor som den borde vara. Omvänt kan man säga att det skulle ta 30 år att med supertillväxt köra i kapp igen. Konjunkturinstitutet har gjort ett annat räkneexempel som relaterar inte till den egna potentialen utan till andra länder. För att komma upp i OECD-genomsnittet standardmässigt krävs det tio år av tillväxt en halv procent över samma tillväxtgenomsnitt. För att komma tillbaka till OECD-toppen krävs det 35 år (!) av denna övertillväxt.

Början på sidan

Slarva inte bort även denna högkonjunktur!
Bo Södersten i SvD 99-08-11

"Det är mycket viktigt att anpassa den ekonomiska politiken till konjunkturerna och smidigt lägga om politiken när konjunkturläget förändras."

Among European countries, Ireland had by far the highest levels of labour productivity growth, which surged by 82 percentage points in the years between 1980-1997. The very high growth levels in Ireland are partly explained by the country's comparatively low level of labour productivity versus other European countries, but also by high educational achievements and fast economic growth rates in the country.
Other European countries showing high growth in labour productivity include Finland (54 points), Sweden (39 points), Spain (38 points), Denmark (34 points) and Belgium and the UK (both at 33 points). French labour productivity grew by at about 30 points during the period. Germany's by 31 points.

Sverige har mycket att ta igen
Gunnar Örn i DI 99-09-06

SvD-ledare om semester i USA 99-08-02

Göran Tunhammar i SvD 99-07-13

De nya nationalräkenskaperna 1993 - 1998
SCB:s omräkning av svensk BNP till EU-standard, maj 1999

Räknat i köpkraftskorrigerad BNP per invånare skulle vi i ett slag passera Frankrike, Finland och Italien. Vi skulle avancera från elfte till åttonde plats i EU-ländernas välståndsliga.

Skyhöga priser undersöks av regeringen
De svenska konsumentpriserna ligger 27 procent högre än EU-snittet. Totalt betalar svenskarna 200 miljarder kr mer per år i högre priser. Förutom att vi skulle spara 12 000 kr per person och år skulle lägre priser även minska den svenska inflationen och därmed räntorna, enligt handelsminister Leif Pagrotsky.

Regeringen har nu bett SCB att se över hur prisbilden ser ut jämfört med övriga EU-länder och därefter se samband och orsaker. Enligt Pagrotsky förklarar skatterna en del men inte så mycket att det räcker som förklaring.

Regeringsbeslut II:2
1999-09-02 UDi 999/1 094/EIM

Statistiska centralbyrån (SCB)
Box 24300

Uppdrag att analysera konsumentprisnivåer i Sverige jämfört med övriga medlemsstater i EU


Det år rimligt att anta att EU:s inre marknad innebär att prisnivåerna inom gemenskapen successivt kommer att jämnas ut. För länder med en hög prisnivå innebär detta en möjlighet till lägre inflation än övriga länder under en lång rad år då en anpassning äger rum.

Enligt den statistik som redovisats av Eurostat ("Purchasing power parities and related economic indicators. Results for 1995 and 1996.") under 1999 ligger de svenska konsumentpriserna hela 27 procent över EU-snittet, högst i gemenskapen. En mindre del kan förklaras av högre indirekta skatter.

Dessa uppgifter visar att Sverige och de svenska konsumenterna kanske har allra mest att vinna på en prisutjämning på den inre marknaden. Uppgifterna är också ett värdefullt underlag för att kunna bedöma inom vilka områden levnadskostnaderna i Sverige kan sänkas.

Regeringen fäster stor vikt vid att konsumenterna kan dra så stor fördel av den inre marknaden som möjligt. Regeringen vill därför få till stånd en analys som visar inom vilka varu- och tjånsteområden Sverige fortfarande år ett dyrt land.

Regeringens beslut
Regeringen uppdrar åt Statistiska centralbyrån (SCB) att med utgångspunkt i den senast framtagna statistiken från Eurostat dels aktualisera siffrorna på de områden där Sverige 1996 uppvisar en väsentlig högre prisnivå än EU-genomsnittet och dels utifrån de nya siffrorna inventera inom vilka områden konsumentpriserna i Sverige är fortsatt höga. Avsikten är att på detta sätt kunna bedöma inom vilka områden det kan föreligga hinder för att Sveriges konsumenter snabbt skall kunna dra full nytta av den inre marknaden. Dessa områden bör redovisas i så detaljerad grad som möjligt, För att jämförelserna med andra länder skall vara meningsfulla bör, förutom en värdering av statistikens allmänna kvalité, också skillnaden i indirekta skatter beaktas av SCB.

För fullgörandet av uppdraget får SCB disponera högst 200.000 kronor. Kostnaderna skall belasta utgiftsområde 1, Rikets styrelse, anslaget Cl Regeringskansliet m.m., anslagsposten 3, Utrikesdepartementet. Medlen utbetalas efter rekvisition av SCB med bilagd redovisning av utlagda kostnader senast den 30 november 1999.

Uppdraget skall redovisas senast den 30 november 1999.

På regeringens vägnar

Leif Pagrotsky
/Kajsa Fernqvist

Början på sidan

Torsten Sverenius i Gästkrönika i DN/Ekonomi 98-06-22

“Självförvållad eftersläpning”

Klicka här för större bild

20 års åtstramningar och stagnerande reallöner har fått vår efterfrågan att öka minst i västvärlden

Saco:s rapport om den svenska eftersläpningen

Ur pressmeddelande från Timbro 98-05-28

Hur halverar man de offentliga utgifterna? Hur går man tillväga för att privatisera socialförsäkringarna? Hur befriar man arbetsmarknaden och ekonomin från överreglering?

Detta är några av de frågor som professor Anders Åslund behandlar i sin nya pejling Hälften så dyrt, dubbelt så bra, som presenteras den 29 maj.

Anders Åslund menar att Sveriges ekonomiska kräftgång sedan början av 1970-talet egentligen borde ha varit omöjlig; vi har inte drabbats av naturkatastrofer, deltagit i krig eller genomlidit stora strukturella omvandlingar.

I själva verket ligger huvudorsaken i ett antal fundamentala systemfel: alltför höga skatter, alltför stora sociala transfereringar, en överreglerad arbetsmarknad och en överreglerad ekonomi som helhet.

Om detta råder en bred samstämmighet bland svenska och utländska ekonomer.

Början på sidan

Aftonbladet 98-05-23

Dessutom har OECD reviderat sina felaktiga siffror i den så kallade välfärdsligan. Sverige halkar inte efter. Vi har inte backat från 16e till 18e plats. Tvärtom. Vi har klivit upp till 15e plats. Kort sagt: Det går bra för Sverige. Där blåste oppositionens bevis för ”regeringens misslyckande” bort som ett gammalt höstlöv.

När partierna nyligen presenterade sina svar på regeringens vårbudget gjorde de ett stort nummer av att Sverige fortsatt att falla i välståndsligan. Men siffrorna byggde på för gammal statistik. Nu har OECD räknat om med pålitligare siffror för 1997. De innebär att Sverige jämfört med andra industriländer har brutit kräftgången och förbättrat, inte försämrat, sin position. Regeringens politik leder i rätt riktning.

Intressant är också om man studerar OECD-statistiken mera långsiktigt att moderaternas myt om att Sverige halkat efter ända sedan sjuttiotalet är, just en myt. Fram till 1990 höll Sverige ganska väl sin position. I början av nittiotalet avtog tillväxten mätt som BNP per capita i alla länder därför att produktionen föll när marknaderna avreglerades.

Scoop för Johan Schück i DN 98-05-09

Moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna har otur. Deras påstående att Sverige har fallit från 16:e till 18:e plats i den så kallade köpkraftsligan stämmer inte längre. OECD har räknat om siffrorna och funnit att Sverige i själva verket har avancerat till plats nummer 15 på listan.

Svenska Dagbladet 96-09-28

År 1970 var Sverige ett av de tre rikaste länderna i världen. Högst bruttonationalprodukt per invånare hade Schweiz, följt av USA. Därefterkom Sverige. Fjärdeplatsen innehades av Luxemburg.

Enligt den senaste statistiken, för 1995, ligger de tre andra länderna fortfarande i topp, nu i ordningen Luxemburg. USA och Schweiz. Sverige, däremot, har halkat ned till en delad 16:e plats. Vi har i den internationella välståndsligan passerats av Norge, Danmark, Japan, Kanada, Österrike, Belgien, Tyskland, Island, Frankrike, Italien, Nederländerna och Australien.

Början på sidan

Walter Korpi i DN 96-03-11

" Sveriges trendbrott kom först på 90-talet"

PÅ DAGENS NYHETERS ledarsida läser man då och då (senast 26/2) att Sveriges ekonomiska tillväxt sedan början av 70-talet släpat efter den i andra jämförbara länder. Sådana påståenden har i Sverige förts fram i ett tiotal år, bland annat i Ingvar Carlssons och Carl Bildts regeringsförklaringar.

Pernilla Ström i DN 96-02-26

För några år sedan påstod en professor i sociologi i Stockholm att eftersläpningen i tillväxt var en statistisk villa; en myt frammanad av dem som ville förändringar av välfärdspolitiken.

Sverige halkade inte alls efter, hävdade han och dunkade en statistisk serie i bordet. En god vän, docent i ekonometri, trodde att professorn kunde ha rätt. Och eftersom han gärna skulle ge sina ekonomkolleger en känga, matade han in alla upptänkliga siffror och observationer i sin dator. Men efter ett otal körningar fann docenten att den enda kombination som kunde styrka professorns tes var just exakt den kombination som professorn valt ut...

Påståendet är dock seglivat.

Korpi, Walter Titel: Håller Klas Eklunds diagnos?, Ekonomisk Debatt nr 7:1992

Eklund, Klas & Karlström, Urban: På Korpi-fronten intet nytt, Ekonomisk Debatt nr 7:1992

Henrekson, Magnus Titel: Korpis tredje väg -- ännu en återvändsgränd, Ekonomisk Debatt nr 7:1992

Hansson, Pär & Henrekson, Magnus Titel: Upphinnarfaktorn är irrelevant. Svar till Korpi, Ekonomisk Debatt nr 3:1991

SNS Konjunkturråd, Eftersläpning och faktafel. Svar till Korpi, Ekonomisk Debatt nr 3:1991

Korpi, Walter Titel: Någon långvarig svensk eftersläpning i tillväxt kan inte beläggas. Svar till Hansson och Henrekson, Ekonomisk Debatt nr 3:1991

Hansson, Pär & Henrekson, Magnus Titel: Den svenska tillväxten: Blir vi omsprungna eller bara upphunna? Ekonomisk Debatt nr 3:1991

Korpi, Walter Titel: Objektivitetsproblemet inte begränsat till Näringslivets Ekonomifakta. Svar till Davidsson, Ekonomisk Debatt nr 2:1991

Davidsson, Sune Titel: Halkar Sverige efter? Svar till Korpi, Ekonomisk Debatt nr 2:1991

Erixon, Lennart Titel: Styrfel -- inte systemfel -- orsak till Sveriges eftersläpning?, Ekonomisk Debatt nr 1:1991

Erixon, Lennart Titel: Sackar Sverige efter? -- vad kan vi lära av utvecklingen i Förenta staterna?, Ekonomisk Debatt nr 8:1990

Korpi, Walter Titel: Näringslivets Ekonomifakta tyvärr inte att lita på. Svar till Davidsson, Ekonomisk Debatt nr 8:1990

Davidsson, Sune Titel: Halkar Sverige efter? Replik till Korpi, Ekonomisk Debatt nr 8:1990

Korpi, Walter Titel: Sveriges tillväxt följer de andra rikaste västländernas. Svar till SNS Konjunkturråd, Ekonomisk Debatt nr 8:1990

SNS Konjunkturråd: Sveriges tillväxt. Replik till Korpi, Ekonomisk Debatt nr 7:1990

Korpi, Walter Titel: Halkar Sverige efter? Vår ekonomiska tillväxt och produktivitet i jämförande belysning, Ekonomisk Debatt nr 5:1990

Början på sidan

Jojo-ekonomin, den svenska, DI om

Mer av Pernilla Ström



Början på sidan