| Carl Bildt
Wohlin Dennis RE på Nat Ek Wibbles kamrater De som tyckte annorlunda Mer om Wibble Home |
Anne Wibbles Minnesfond- Vi förstod inte den explosiva kombinationen av högt kostnadsläge, hög skuldsättning, överdrivna tillgångsvärden, negativt privat sparande, svaga offentliga finanser och otillräckliga och alltför sena strukturreformer som därtill kommit i fel ordning. Assar Lindbeck skapade också en del problem när han “introducerade” tillfälliga finanspolitiska lättnader i debatten. Visserligen kopplade till långsiktiga, brett överenskomna besparingar, men ändå! Den svenska ekonomin har ovanligt starka sådana automatiska stabilisatorer, vilket finns beskrivet i bland annat den senaste OECD-rapporten om svensk ekonomi. Det innebär att en finanspolitisk expansion sker automatiskt, vilket motverkar uppkomsten av en kontraktiv spiral nedåt i ekonomin. Anne Wibbles
Minnesfond Minnesfonden sköts av Bertil Ohlin Institutet, ehuru Bertil Ohlin var skeptiker Anne Wibbles Minnesfond
Minnesord över Anne Wibble, av Lars Leijonborg, Carl Bildt och Göran Persson, SvD 2000-03-26, utdrag Årtionden med höga skatter har proletariserat den svenska medelklassen Årtionden med höga skatter har proletariserat den svenska medelklassen, och just därför upplevs marginella sänkningar av bidragsnivåer som ett reellt hot. Svensken har långt från en årslön på banken som var den förra borgerliga finansministerns mål. Sofia Nerbrand ingår i ledningen för Ohlininstitutet som bl a förvaltar Anne Wibbles minnesfond. Maria Borelius och Bunkergänget Sverige bör, liksom England, hålla sig utanför euron så länge som möjligt. Han går därmed på kollisionskurs med det svenska näringsliv som annars hyllar hans tongivande teser för liberal globalisering. Gatumusikanterna i Bremen har fått Anne
Wibbles pris för föredömligt ledarskap. Det hävdar Stig
Henriksson, kommunalråd (v) i Fagersta, som tar emot priset i dag,
torsdag, i Riksdagshuset. Hur känns det för en vänsterpartist att få ett pris i namn av en borgerlig finansminister? - Det känns bara bra. Jag är lika förvånad som hedrad. För en enkel lokalpolitiker från det inre av Bergslagen kommer det ju överraskande, säger Stig Henriksson. Ur Anne Wibble: Två cigg och en kopp kaffe Arbetslöshetsbomben exploderade med en styrka som ingen kunnat tro var möjlig. Arbetslösheten växte snabbt till den högsta nivån sedan depressionen på 1930-talet - något jag varnade för i valrörelsen, men kanske ändå inte, innerst inne, trodde skulle kunna ske. Inte i Sverige, inte idag. Den minskning av sysselsättningen som inleddes i början av 1990 har varit större än någonsin tidigare under efterkrigstiden. Att arbetslösheten ökade så snabbt och oväntat mycket hänger samman med att jag liksom alla andra underskattade kraften i den ekonomiska krisen. Vi förstod inte den explosiva kombinationen av högt kostnadsläge, hög skuldsättning, överdrivna tillgångsvärden, negativt privat sparande, svaga offentliga finanser och otillräckliga och alltför sena strukturreformer som därtill kommit i fel ordning. När bomben sedan utlöstes av de höga realräntor som följde efter Tysklands återförening och den internationella högkonjunkturen, var det nog ingen som förstod hur allvarliga effekterna skulle bli. Konjunkturinstitutet till exempel sade i sin höstrapport 1991 att BNP skulle öka en procent 1992 och att hushållen skulle spara en procent av sina inkomster. I själva verket sjönk BNP drygt en och en halv procent och hushållen sparade nästan 8 procent av sina inkomster. Det vi underskattade mest var effekterna av fastighets- och finanskriserna och av den snabba omsvängningen i det privata sparandet. Från att ha varit starkt negativt i slutet av l980-talet svängde det snabbt om och blev starkt positivt i början av 1990-talet. 1989 konsumerade hushål1en 5 procent mer än sina inkomster, d v s lånade 5 procent. 1992 sparade de nästan var tionde krona av sina inkomster. Om man också inkluderar företagens ökade sparande var det under några få år ett sving på 22 procent av BNP eller nära 300 miljarder kronor i efterfrågan som föll bort. Om Kjell-Olof FeldtSärskilt irriterar det mig att den som var ansvarig för att 1980-talets ekonomiska politik ledde så fel sedan han avgick har blivit någon sorts sparhelgon. Kjell-Olof Feldt berättar för oss i tidningsartikel efter tidningsartikel hur vi skall lösa vara problem. Det hade varit bättre för det svenska folkhushållet om hans insikter hade kommit medan han var finansminister! Det är obegripligt att upphovsmannen till den tredje vägens politik — den som enligt hans egen utsago genom misslyckad inflationsbekämpning ledde till “arbetslöshetens stålbad” — åtnjuter så stor respekt som han ändå verkar göra. Han borde ha avgått tidigare om han tyckte det som han gör i dag! Om ”Kampen för kronan”SOMMAREN 1992 började ekonomiska ovädersmoln dras samman allvar. Uppgången i världskonjunkturen lät vänta på sig. Så sent som i vårens kompletteringsproposition hade vi, liksom många andra, trott på en ti1lväxt på knappt en procent 1993. I Sverige fortsatte förlusterna i finansbolag och banker. Den knappa nej-segern i den danska folkomröstningen om Maastrichtavtalet gjorde att internationella marknadsaktörer började tvivla på tidtabellen för att bilda en ekonomisk och monetär union inom EG/EU. När sedan den tyska centralbanken, Bundesbank, i mitten av sommaren höjde räntan ökade oron på de internationella kapitalmarknaderna. Riksbanken höjde marginalräntan till 12 procent i slutet av juli. Regeringen hade från första början gjort den fasta växelkursen till ett ankare i den ekonomiska politiken. Dessutom hade riksbanksfullmäktige den 17 maj 1991 knutit den svenska kronan till ecu-index, den korg som bildats av EG-ländernas valutor som en ytterligare markering av den fasta växe1kursen. På denna punkt var vi helt inställda på att fullfölja den tidigare regeringens politik. Problemet var dock att socialdemokraterna i regeringsställning under tiden fram till 1990 inte hade drivit en ekonomisk politik som var långsiktigt förenlig med den fasta växe1kursen. När de började sätta in åtgärder var situationen redan bekymmersam med ett högt kostnadsläge, hög inflation och för svag finanspolitik. Den långa högkonjunkturen dolde det utsatta läget, som i stället slog igenom med full kraft när konjunkturen försämrades, spekulationsbubblan brast och finanskris utbröt. * Det blev så småningom uppenbart att mer skulle krävas. Från olika håll krävdes ytterligare åtgärder mot budgetunderskottet för att öka förtroendet och ge utrymme för räntesänkningar. Samtidigt ville vi inte ge oss in i brådstörtade försbk att ändra den ekonomiska politiken. För folkpartiet liberalernas del hade min statssekreterare Olle Wästberg och hans kollega i samordningskansliet Staffan Herrström träffats några lugna sommardagar. På Olles brygga på Skarpö hade de arbetat fram ett förslag till saneringsprogram som innehöll några skattehöjningar och en hel del ytterligare utgiftsminskningar. Bildtext från Harpsund: När regeringen träffades på Harpsund den 22—24 augusti för den vanliga höstupptakten var krisinsikten inte tillräcklig. Mötet var avsett att vara ett tillfälle för regeringen att träffas och i avspända former diskutera framtiden. Vid sidan av kräftätandet var det främst den ekonomiska politiken som var på tapeten. Den 26 augusti tvingades riksbanken höja marginalräntan till 16 procent. Vid regeringslunchen den dagen tog både Bengt och jag upp frågan om kontakter med socialdemokraterna. Vi satt på var sin sida om Carl Bildt och gjorde klart att kontakterna måste tas nu. Carl insåg att läget var kritiskt och det slutade med att han omedelbart efter lunchen ringde Ingvar Carlsson. En formell, om än hemlig, kontakt var upprättad. Regeringen och socialdemokraterna bildade en hemlig arbetsgrupp bestående av min statssekreterare Olle Wästberg och riksdagsledamoten Carl B Hamilton (då politiskt sakkunnig hos mig på deltid) från finansdepartementet, samt Jan 0 Karlsson och Leif Pagrotsky från socialdemokraterna. * På kvällen fick jag från riksbanken per telefon reda på att det brittiska pundet hade lämnat EMS och därmed “fallit”, De som befann sig i samordningsstatsekreteraren Staffan Herrströms rum och lyssnade på samtalet påstår att jag för en kort stund tappade mitt normala lugn och blev vit i ansiktet. Nu om någonsin var det allvar. Den morgonen besökte jag riksbanken. Den förmiddagen såg jag själv för första gången handlarrummet. Det var fascinerande och samtidigt litet skrämmande att se hur handlarnas agerande blixtsnabbt ger betyg på hur politikerna sköter sitt fögderi. * Bildtext: Optimism i folkpartiet om en uppgörelse. Fr v Carl B Hamilton, Bo Könberg, Staffan Herrström, Lars Leijonborg och Peter Örn. Jag vill bekräfta den avgörande insats som Bengt Westerberg gjorde för att uppgörelsen skulle komma till stånd. I takt med att natten började närma sig morgon blev dock tonen vänligare och arbetet mer konstruktivt. Vi visste att ett misslyckande vore ett nederlag för alla inblandade, liksom för Sverige. Vi kände alla historiens vingslag. Jag förstår bättre hur “Norrmalmstorgssyndromet” fungerar efter natten då den första krisuppgörelsen förhandlades fram. Även forna motståndare förenas i samhörighet mot ett yttre hot. * Det knepigaste med den andra krisuppgörelsen var att normpolitiken luckrades upp. Vi medgav, genom den “interna devalveringen”, att kostnadsläget var ett problem. Regeringen hade tidigare hänvisat till att Sverige hade Västeuropas lägsta inflation, låga löneökningar och förbättrad produktivitet. Det borde räcka för att återvinna konkurrenskraft och marknadsandelar. Normpolitiken innebar att såväl externa som interna devalveringar skulle vara uteslutna. Men nu tvingades vi genomföra en intern devalvering för att undvika en extern. De mer långsiktigt verkande åtgärderna räckte inte. Problemet var egentligen att normpolitiken inte hade följts under 1980-talet och att förutsättningarna blev ohållbara. * Kritiker har anklagat mig för att ha drivit normpolitik in absurdum och för att följa kartan hellre an verkligheten. De sänkta arbetsgivaravgifterna visar tvärtom att jag och de övriga i regeringen var beredda att med direkta åtgärder angripa kostnadsläget. Jag blev efter hand övertygad om att det inte räckte med de sankta arbetsgivaravgifterna i det andra krispaketet. De försämrade utsikterna för den internationella utvecklingen talade för att konkurrenskraften behövde stärkas ytterligare. Spekulanterna kunde fortsätta att misstro kronkursen om inte det interna kostnadsläget förbättrades. Tidigare var den allmänna meningen att marknaden var mest oroad för vårt stora budgetunderskott. Nu fanns också tecken på att den låga efterfrågan ingav väl så mycket oro som de dåliga statsfinanserna. Den kunde genom ökad arbetslöshet locka fram nya devalveringsförväntningar. Valutaspekulanterna visade sig vara oroliga inte bara för stora budgetunderskott. Löneskatter är egentligen ett bättre ord för arbetsgivaravgifter. I ett läge där arbetslösheten nådde allt högre nivåer var varje åtgärd som gjorde det lättare att anställa välkommen. Lägre kostnader för arbetskraft borde göra företagen mer intresserade av att nyanställa eller behålla personal. * Statsministern konstaterade att uppgivandet av den fasta växelkursen var ett misslyckande. Vi hade dock gjort allt vad vi kunnat. Nu gällde det att hantera en ny verklighet, men det övergripande målet måste alltjämt vara låg inflation. Det var inte så muntert dagarna efter kronfallet. En ny politik måste formuleras. Tröttheten efter vaknätterna var svårare att bära den här gången när allt jobb inte hade givit önskvärt resultat. Bengt Dennis blomsterkvast som tack för kronförsvaret värmde, mitt förtroende för Dennis som riksbankschef och människa är obrutet. * Jag är dock inte den som gråter över spilld mjölk. I stället gick jag snabbt ut med en debattartikel i Dagens Nyheter där nya riktmärken för den ekonomiska politiken slogs fast. Kronans fall beskrevs som en dom över historiska missgrepp i den ekonomiska politiken. Särskilt efter 1982 års devalvering hade eftervården skötts illa. En för slapp finanspolitik hade släppt fram en kraftig inflation. Nödvändiga strukturella reformer hade inte blivit av. Under andra häften av 1980-talet hade utgifterna för offentliga transfereringar ökat långt snabbare än produktionen. Det är lätt att vara efterklok. Den fasta växelkursen fick överges, så naturligtvis har regeringens politik, precis som Carl Bildt medgav, pådenna punkt misslyckats. Vi hade kanske inte klart för oss vilka oerhört starka krafter spekulanterna hade satt i rörelse, och att även kärnan i det europeiska valutasamarbetet allvarligt skulle skadskjutas nästa sommar. Under de tre kritiska veckorna i september hade riksbankens stödköp av kronor varit 90 miljarder. Mellan den 12 och den 19 november uppgick riksbankens interventioner till hela 158 miljarder kronor! Även i efterhand är jag övertygad om att det var rätt att inte ge upp under september eller oktober. * Det mest konstruktiva var just då tillkomsten av Ekonomikommissionen. Vi ringde Assar Lindbeck, som var preliminärt vidtalad sedan tidigare, senare på eftermiddagen den 19 november för att få bekräftat att han ville leda arbetet. Det ville han. Det blev så småningom en utmärkt rapport, som har bidragit positivt både till den ekonomiska politiken och den ekonomiska debatten. Vilka direktiv som gavs spelade för övrigt mindre roll, eftersom Assar Lindbeck ändå gjorde som han ville. En kärna i kommissionens rapport är kopplingen mellan kort- och långsiktig politik i en blocköverskridande överenskommelse. Jag håller med om att man får större rörelsefrihet på kort sikt om man har ett trovärdigt program på lång sikt. Men jag är tveksam till tesen att man måste ha en blocköverskridande uppgörelse för att nå trovärdighet. Assar Lindbeck har, som akademiker, alldeles för stor tilltro till överenskommelsers hållbarhet, när samsyn saknas. Det är samsynen som är det viktiga - om det bara finns en bred samsyn på ekonomin, så ar mycket vunnet. Men det är svårare än man tror med “stora” överenskommelser mellan regering och opposition, det visar både krisuppgörelsen hösten 1992 och skattereformen 1990/91. Lindbeck skapade också en del problem när han “introducerade” tillfälliga finanspolitiska lättnader i debatten. Visserligen kopplade till långsiktiga, brett överenskomna besparingar, men ändå! Allan Larsson tog i sina kommentarer uteslutande fasta på den kitta halvan av Assar Lindbecks recept, den om kortsiktiga stimulanser. Larsson brukade breda ut sig om momssänkningar och beteckna dem som “den smala spången”, men han struntade i de svåra långsiktiga saneringsbesluten. Göran Persson har följt efter i samma anda ända fram till januari 1994 när just momssänkningsförslaget togs bort - ett indirekt erkännande av att verkligheten har givit regeringen rätt och socialdemokraterna fel. * Bengt Dennis slog för sin del snabbt fast att riksbanken inte avsåg att genomföra några stora och snabba räntesänkningar. “Det är inte till London jag reser för att diskutera penningpolitik vid flytande växelkurs.” Om åtstramning och stimulansSjä1v har jag fått kritik för att bara ta fasta på den långsiktiga saneringen och inte förstå behovet av stimulanser. Men i själva verket måste man ha ganska livlig fantasi for att kalla min finanspolitik alltför sträng. Statens lånebehov har ökat från drygt 60 miljarder kronor budgetåret 1991/92 till drygt 270 miljarder budgetåret 1993/94. Att jag sedan med goda argument avvisat en medveten ytterligare ökning av upplåningen genom en ofinansierad momssänkning är en annan historia. Till saken hör också att ekonomiernas struktur är helt annorlunda i dag än på 1930-talet. Framför allt innebär de väsentligt mer av automatiska stabilisatorer. Mer progressiva skattesystem leder till att inkomstskatten minskar mer än inkomsterna när dessa faller. Det dämpar inkomst- och konsumtionsminskningen. Likaså finns bättre utbyggd arbetslöshetsförsäkring som ersätter en stor del av inkomstbortfallet när sysselsättningen sjunker. Båda dessa faktorer dämpar nedgången i ekonomin. Den svenska ekonomin har ovanligt starka sådana automatiska stabilisatorer, vilket finns beskrivet i bland annat den senaste OECD-rapporten om svensk ekonomi. Det innebär att en finanspolitisk expansion sker automatiskt, vilket motverkar uppkomsten av en kontraktiv spiral nedåt i ekonomin. Det är bland annat av detta skäl som det svenska budgetunderskottet har vuxit mycket snabbare än andra länders i början av 1990-talet. Den andra sidan av samma fenomen är att den svenska budgetutvecklingen borde ha uppvisat betydande överskott under överhettningen i slutet av 1980-talet. Några stora sådana fanns emellertid inte - pengarna brände i fickan och användes för diverse “reformer”, till exempel införandet av den så kallade timsjukpenningen. Den alltför svaga finanspolitiken under senare delen av 1980-talet innebar alltså att ingenting hade samlats i ladorna och att utrymmet för finanspolitisk stimulans när konjunkturen bröts i slutet av 1989 var ringa, för att inte säga obefintligt. * Det tycks också som om nästan alla har glömt bort de ändrade förutsättningar som ligger i den rörliga växelkursen. Det är måhända naturligt eftersom nästan all svensk erfarenhet i fråga om stabiliseringspolitik är från tider med fast växelkurs. Men det kunde ändå vara naturligt att några fler frågade sig om den rörliga växelkursen innebar några ändrade förutsättningar för den ekonomiska politiken. Så är nämligen fallet. Vid fast växelkurs har finanspolitiken genomslag på den totala efterfrågan i landet (efter hänsyn till läckage i form av sparande och import). Penningpolitiken är hänvisad till att anpassa ränteläget till det som krävs för att hålla växelkursen och balansera valutaflöden. Ränteläget påverkar sammansättningen av efterfrågan - andelen investeringar respektive konsumtion - men inte den totala efterfrågan. Vid rörlig växelkurs är det nästan precis tvärtom, i varje fall om riksbanken har ett inflationsmål. Då är det finanspolitiken som påverkar sammansättningen mellan investeringar och konsumtion och penningpolitiken den totala efterfrågan. Antag att regeringen genomför en så kallad stimulerande finanspolitisk åtgärd. Då försvagas växelkursen. Om riksbanken bedömer att detta ger risk för inflation höjer den räntan så att växelkursen stärks. Den totala efterfrågan förblir opåverkad - det enda som har hänt är att ränteläget är högre, det vill säga att sammansättningen av efterfrågan har påverkats: mindre investeringar och mer konsumtion. Finanspolitiken är mer maktlös vid rörliga växelkurser än vad många tycks ha insett. Det är naturligtvis inte så renodlat i praktiken som enligt exemplet ovan, men helt klart är att finans- och penningpolitik har olika roller och olika möjligheter beroende på vilken växelkursregim som gäller. Den diskussionen har i det närmaste lyst med sin frånvaro i den svenska debatten. * I verkligheten var krisen i Sverige mycket mer komplicerad än vad läroboksexempel någonsin brukar vara. Finanskrisen och hushållens behov av skuldsanering var faktorer som ytterligare motiverade att stimulanserna inte skulle vara finanspolitiska utan penningpolitiska. Lägre räntor var med andra ord det som behövdes och detta var bara möjligt i kombination med en stramare finanspolitik. Summa summarum: En finanspolitisk expansion i ett läge med redan stort underskott kan leda till en penningpolitisk åtstramning via räntan och växelkursen som mer än väl motverkar den lilla positiva effekten av den finanspolitiska expansionen. Det omvända gäller också: Genom att minska underskotten i de offentliga finanserna kan man åstadkomma räntesänkningar så att den sammanlagda effekten blir expansiv. Därför är minskade underskott en central del av regeringens ekonomiska politik. Om EMUI diskussionen om den monetära unionen är det viktigt att hålla isär två frågor. Är det bra för Europa med en monetär union? Om en sådan upprättas, bör Sverige vara med? Det finns tänkvärda argument mot en europeisk monetär union. Europa förefaller enligt traditionell ekonomisk teori inte vara något optimalt område för en gemensam valuta. Vad händer om något område utsätts för en ekonomisk chock? Lönerna verkar inte vara lika flexibla som i USA. Inte heller är det särskilt många som tycks vilja flytta till ett annat land för att söka arbete. Därför skulle det behöva finnas en möjlighet att från tid till annan justera växelkurserna. Mot den här bakgrunden anser EMU:s kritiker att det vore dumt att upprätta en valutaunion. * Små, öppna ekonomier som Sverige tjänar på fasta spelregler. Sverige har alltid deltagit aktivt i den internationella arbetsfördelningen. Det gör att en fast växelkurs är att föredra. Företagens planering och regeringens politik försvåras om växelkursen åker berg- och dalbana. Det allra säkraste läget uppstår i en monetär union. Då är devalveringsrisken eliminerad. Det är en aspekt de många amerikanska anhängarna av flytande växelkurser inte tillräckligt beaktar. USA:s export står för bara 10 pro-cent av BNP, medan motsvarande tal för Sverige är tre gånger, och för Belgien sju gånger så stort! Växelkursförändringar är inte särskilt besvärliga för ett stort land med liten andel av sin BNP i utrikeshandel. Dollarns värde må skifta mot kronan eller D-marken, men i dollar i Kalifornien förblir lika mycket värd som i dollar i Maine eller Minnesota. En liknande situation skulle uppstå i Europa om EU når fram till en monetär union. Den gemensamma valutan skulle flyta mot resten av världen, men människor i kinderna inom EU skulle få fasta spelregler när de handlar med varandra, Det skulle minska transaktionskostnaderna, eliminera kursrisker och osäkerhet. Investeringar och tillväxt kan därmed öka. Varje utlandsturist kan själv lätt se vad det kostar att ha olika valutor och behöva väx1a pengar fram och tillbaka. |