Bengt Dennis om Anne Wibble, finansminister i Carl Bildts regering
"Och finansministerns kampvilja! Vad skulle kunna knäcka henne? Jag kände mig inte lika stark som hon... Kanske kände jag starkare än vad hon gjorde marknadens misstro mot oss." "Anne Wibble var som finansminister en centralbankschefs önskemotpart...Hon hade ett jämnt humör och en betydande charm. Hon var att lita på." ........... mer om Wibble
21.1 Reservation av ledamöterna Bengt R. Berg, Jan Ekman, Kurt Grönfors, Thorsten Larsson, Knut Wachtmeister och Anne Wibble
Valutakommittén har haft som uppdrag att se över valutaregleringen och valutalagstiftningen. I direktiven anmodas kommittén att värdera betydelsen av tillämpade valutarestriktioner och bedöma i vad mån det går att undvara sådana restriktioner eller byta ut dem mot andra medel inom den ekonomiska politiken.
Kommittén har analyserat effekter av valutaregleringen; i Sverige och i andra länder. Trots detta tar kommitténs majoritet inte uttalad ställning till frågan om valutaregleringens avskaffande utan väljer att skjuta frågan på framtiden, med hänvisning till rådande obalanser i Sveriges ekonomi.
Kommittén välkomnar en liberalisering av valutaregleringen; men de förslag till omedelbara liberaliseringar som läggs fram är av begränsad omfattning och förslag till skärpningar i förhållande till dagens praxis förekommer. Genomförandet av de något mer långtgående förslag till liberaliseringar som läggs fram uppskjuts i avvaktan på förbättringar i Sveriges ekonomi.
Vi anser att skälen för en avveckling av valutaregleringen är starka och att den bör inledas omedelbart med mera väsentliga liberaliseringar.
… Reservation till kapitel 12
Avveckling av valutaregleringen
Den traditionella motiveringen för valutaregleringen har varit att den anses öka den stabiliseringspolitiska självständigheten genom att motverka kapitalrörelser över gränserna. Vid en marknadskonform penningpolitik är syftet att minska det internationella ränteberoendet. När penningpolitiken istället arbetar genom regleringar som begränsar tillgången på kredit på den inhemska marknaden, är syftet med valutaregleringen att förhindra kredittillströmning från utlandet.
Valutaregleringen har också setts som ett stöd för en fast växelkurs: genom att förväntningsstyrda kapitalrörelser motverkas skall riskerna minskas för att växelkursförändringar tvingas fram av marknadskrafterna.
Valutaregleringens stabiliseringspolitiska fördelar har ansetts uppväga de samhällsekonomiska kostnader som uppkommer därför att företag och hushåll inte tillåts låna där det är billigast resp placera där avkastningen är högst.
Motiveringar av ovan angivet slag framförs ofta schablonmässigt. En genomgripande bedömning av valutaregleringen måste emellertid ställa följande grundläggande frågor:
1. Ar stabiliseringspolitisk självständighet ett önskvärt och realistiskt mål?
2. Om så är fallet, är då valutaregleringens stabiliseringspolitiska effektivitet så stor att den uppväger nackdelarna och kostnaderna?
Enligt vår bedömning har utvecklingen under efterkrigstiden på båda dessa punkter varit sådan, att slutsatsen blir att valutaregleringen bör avvecklas. Valutakommitténs majoritet delar inte denna slutsats.
Målet stabiliseringspolitisk självständighet
Med det keynesianska synsätt på stabiliseringspolitiken som var förhärskande på 50- och 60-talen framstod önskemålet om stabiliseringspolitisk självständighet som självklart. Stabiliseringspolitikens uppgift sågs som att balansera de störningar som uppstod i utlandet eller i den inhemska privata sektorn.
Alla störningar uppfattades som oberoende av den ekonomiska politiken. Med detta synsätt följde en strävan efter så många ekonomisk-politiska medel som möjligt. Valutaregleringens roll var att förhindra eller motverka kapitalrörelser över gränserna, så att penningpolitiken kunde utformas utan hänsyn till effekterna på kapitalbalansen.
Penningpolitiken skulle därigenom kunna inriktas på att främja övriga ekonomisk-politiska mål.
Under intryck av utvecklingens gång har emellertid det tidigare synsättet allt högre grad kommit att överges i den ekonomisk-politiska debatten. Den grundläggande förutsättningen om störningarnas oberoende av den ekonomiska politiken är helt enkelt inte uppfylld. Tvärtom är det uppenbart att den ekonomiska politiken kan orsaka en rad allvarliga störningar.
Detta kan ske antingen direkt genom att politiken utformas olämpligt eller indirekt genom att förväntningar om att störningar skall kompenseras med en alltför expansiv ekonomisk politik utlöser just de störningar som politiken syftar till att motverka. Som kommittén redovisar, erbjuder den svenska utvecklingen under 70-talet och början av 80-talet med bytesbalansunderskott, kompenserande statlig upplåning, lönestörningar som hotar konkurrenskraften och devalveringar en utmärkt illustration.
I den mån störningarna sammanhänger med den ekonomiska politiken framstår inte längre maximal stabiliseringspolitisk handlingsfrihet som önskvärd.
Tvärtom är det från denna utgångspunkt en fördel om stabiliseringspolitiken istället styrs av normer som inskränker den kortsiktiga handlingsfriheten. Detta skulle förmå företag och arbetsmarknadsorganisationer att vara mer återhållsamma i pris- och lönebildningen och på så sätt automatiskt minska risken för konjunkturstörningar och därmed behovet av kortsiktig stabiliseringspolitik.
Önskvärdheten av stabiliseringspolitisk självständighet beror således på hur man bedömer riskerna för olika typer av störningar. Valutakommitténs majoritet gör bedömningen att risken för utifrån kommande störningar är större än risken för att den inhemska politiken skall utlösa störningar.
Vi gör den omvända bedömningen. För att denna är riktig talar såväl de svenska 70-talserfarenheterna som den under de senaste åren tydliga tendensen till en permanent högre inflation i Sverige än i utlandet.
Med vår bedömning framstår fria kapitalrörelser därför som önskvärda från stabiliseringspolitisk synpunkt. En stabiliseringspolitik som tillåter inhemska inflationsstörningar blir inte längre möjlig om följden snabbt blir kapitalutflöden som hotar valutareserven. Såväl penning- som finanspolitiken åläggs därigenom större disciplin och fundamentala obalanser behöver därför inte uppkomma.
Avsikten är således att valutaflödena skall fungera som en tidig och tydlig signal om behovet av politikomläggningar.
När det gäller den statliga utlandsupplåningen för valutakomittén resonemang av precis detta slag. Man gör det emellertid inte i fråga om valutaregleringen trots att inställningen här bör styras av samma överväganden. Valutakommitténs argumentation är här inkonsekvent och majoriteten drar inte de slutsatser som den egna analysen leder fram till.