Home
Svenska Dagbladet 96-09-28
År 1970 var Sverige ett av de tre rikaste länderna i världen. Högst bruttonationalprodukt per invånare hade Schweiz, följt av USA. Därefterkom Sverige. Fjärdeplatsen innehades av Luxemburg.
Enligt den senaste statistiken, för 1995, ligger de tre andra länderna fortfarande i topp, nu i ordningen Luxemburg. USA och Schweiz. Sverige, däremot, har halkat ned till en delad 16:e plats. Vi har i den internationella välståndsligan passerats av Norge, Danmark, Japan, Kanada, Österrike, Belgien, Tyskland, Island, Frankrike, Italien, Nederländerna och Australien.
Sverige har i tjugofem års tid befunnit sig i mer eller mindre permanent ekonomisk kris.
Sedan 1970 har den svenska statsbudgeten visat överskott endast två år; 1989 och 1990, och det var i samband med vad som sedan visade sig vara en inflations- och spekulationsbubbla.
En D-mark är i dag mer än tre gånger så dyr i svenska kronor som för 25 år sedan.
Om Sverige sedan 1970 ha de haft en ekonomisk tillväxt i takt med genomsnittet för in dustriländerna skulle den svenska bruttonationalprodukten varit 500 miljarder kr större. Utslaget på 8,8 miljoner svenskar blir det närmare 57 000 kr per person.
Det är inga naturkrafter som har flyttat ned Sverige från positionen som ett av världens rikaste länder; konstaterar moderaterna i den övergripande partimotionen "Förnyelsen av Sverige" som presenterades på fredagen.
Sverige har inte råkat utför några krig eller naturkatastrofer som kan förklara vårt i förhållande till andra länder sjunkande välstånd.
Trots goda yttre förutsättningar är Sverige ett samhälle som växer långsammare än andra. Vi kan inte skylla på någon annan, alltså måste det vara fel på den förda politiken, menar moderaterna.
Den politik som skapat den ekonomiska stagnationen har i sin tur skapat en social stagnation: en miljon svenskar i arbetsför ålder saknar i dag ett riktigt arbete, och reallönen för dem som arbetar har stått stilla i flera år.
Den principiella partimotionen skall ligga till grund de andra moderata partimotioner som väcks inför det nya riksdagsåret.
Det är vällovligt att moderaterna sätter in den svenska ekonomiska krisen i ett långsiktigt perspektiv och i ett internationellt. För vi kan se hur den svenska politiska debatten och regeringspolitiken blir allt mer kortsiktig och "ankdammsmässig". Utvecklingen i omvärlden förträngs och de bakomliggande orsakerna till nedskärningarna i de svenska hushållens standard och i den offentliga sektorn förklaras sällan.
Det finns rika länder som bevarat sitt välstånd och det finns länder där arbetslösheten är avsevärt lägre än i Sverige. Likväl försöker socialdemokraterna fortfarande marknadsföra sitt budskap från valrörelsen 1991 om att den så kallade svenska modellen skulle vara unik, och det på ett positivt sätt.
Den som lyssnar till Göran Persson eller Erik Åsbrink får veta att det var kris i de svenska statsfinanserna när den socialdemokratiska regeringen tog över 1994 - men inte varför.
Budgetunderskotten framnställs som ett resultat av bristande ordning i finansminister Wibbles budgetprocess. Men då, som nu, var förklaringen till de offentliga underskotten att näringslivet och därmed skatteunderlaget krympte.