Bo Södersten i "Den svenska sköldpaddan" 1975. Rabén & Sjögren ISBN: 9129449618

Klicka här

Tiden är kommen för att visa att en konsekvent tillämpning av socialdemokratisk ideologi innebär en djuptgående förändring av samhället. Kapitalismen har fyllt sin historiska funktion. Kapitalismen kan gå.
Bo Södersten i "Den svenska sköldpaddan" 1975. Rabén & Sjögren ISBN: 9129449618
Rolig citatsamling hos socialist.nu

I en intervju i TV8 7 mars 2005 - Engelsbergssamtalen, intervjuare Fabian Af Petersén - sade Bo Södersten i samtalets avsnitt om löntagarfonderna och vänstervågen typ att han (Södersten) själv varit främmande härför.

"- Det enda som ska ha inflytande i företagen är arbetet, kapitalet ska ägas av samhället, kollektivet, som sedan ställer detta till löntagarnas förfogande, sa han."
Om mötet med arbetarkommunen och LO-sektionen i Ängelholm, enligt Arbetet 1978-04-15.

Läs utdrag ur boken klicka här

Se även boken "Kapitalismen byggde landet", Bo Södersten, SNS (Studieförb. Näringsliv och samhälle), 1991

Läs om boken hos moderaterna

Läs om boken hos SNS

Mer om löntagarfonderna

Slarva inte bort även denna högkonjunktur!
Bo Södersten i SvD 99-08-11

"Det är mycket viktigt att anpassa den ekonomiska politiken till konjunkturerna och smidigt lägga om politiken när konjunkturläget förändras."

Sommaren har varit en tid präglad av ekonomisk eufori. USA har i det närmaste sju år av obruten ekonomisk uppgång bakom sig. Även om utvecklingen i Japan alltjämt är tämligen svag tycks dock den asiatiska krisen nu vara över och importen där tar på nytt fart. Dessutom tycks nu Europa också stå inför en stark uppgång och de förväntade tillväxtsiffrorna för den svenska ekonomin skrivs upp.

Och med goda tider inför dörren har en minidebatt om huruvida vi bör sänka skatter eller ej seglat upp. Men det kan finnas anledning att höja blicken något och i stället uppmärksamma de mer djupliggande frågor som konjunkturuppgången trots allt aktualiserar.

Ur ett mer långsiktigt perspektiv står det allt klarare att "Keynes kvartssekel", de gyllene åren från slutet av 1940-talet fram till 1973 var en extraordinär period i världsekonomins utveckling.

1970-talet blev sedan kaotiskt, präglat av depression, en kraftig ökning av arbetslösheten och stagflation, dvs inflation parad med stagnation.

1980-talet blev sedan i motsats till 1970-talet ett mycket framgångsrikt årtionde i världsekonomin. Efter att Reagan 1981-82 hade bitit huvudet av den av Jimmy Carter tillagade inflationen började han att stimulera den amerikanska ekonomin. Det amerikanska loket drog med sig Europa, Japan och de asiatiska tigrarna. En exceptionellt lång högkonjunktur som varade decenniet ut följde.

Utvecklingen under 1980-talet och det efterföljande 1990-talet blev mycket lärorik. Vissa länder insåg att ett nytt böjningsmönster var på väg i den internationella ekonomin. De insåg att en ny tid krävde strukturella reformer. Dit hörde exempelvis Danmark och Nederländerna. Andra länder, som Sverige, lät de goda tiderna maskera problemen.

När sedan lågkonjunkturen kom i början av 1990-talet drabbades också länder som Japan och Sverige mycket hårt. För vårt land bröt massarbetslösheten in genom att 500 000-600 000 jobb förlorades praktiskt taget över en natt.

Japan gled in i en stagnation som kom att vara 1990-talet ut.

Den viktigaste lärdomen som man måste dra av utvecklingen under det senaste kvartsseklet är att konjunkturrörelser på nytt är ett centralt fenomen i världsekonomin. Det är knappast möjligt ens för världens starkaste ekonomi, USA, att styra konjunkturerna. Än mindre är det fallet för EU som ännu är långt ifrån en federal struktur.

Att ett litet land som Sverige skulle kunna undvika internationellt inspirerade konjunkturrörelser får ses som uteslutet.

Det kanske mest grundläggande villkor som det gäller att förstå är just detta: konjunkturrörelser kommer att vara ytterst viktiga - ja kanske avgörande - för hur den svenska ekonomin kommer att fungera under det tidiga 2000-talet.

Den svenska ekonomin är särskilt känslig för upp- och nedgångar i konjunkturerna. Den väsentliga orsaken härtill är att vi har den största offentliga sektorn och det högsta skattetrycket av alla OECD-länder. När de dåliga tiderna kommer - som fallet var i början av 1990-talet - faller de offentliga inkomsterna snabbt och kraftigt i samband med att inkomsterna minskar och arbetslösheten breder ut sig: det var också exakt vad som inträffade vid 1990-talets lågkonjunktur, då budgetunderskottet växte lavinartat och som mest uppgick till 15 procent av BNP.

Jfr Nils Lundgren m fl

En första grundläggande lärdom blir därför att det är mycket viktigt att anpassa den ekonomiska politiken till konjunkturerna och smidigt lägga om politiken när konjunkturläget förändras.

Det stora misstag som vi gjorde under 1980-talets långa konjunkturuppgång var att vi inte utnyttjade den för ekonomiska reformer. Det är under goda tider som saneringspolitiken skall sättas in; under dåliga tider är påfrestningarna så stora att åtstramningar och neddragningar bara gör ont värre.

Att få politiskt gehör för en saneringspolitik i dåliga tider är praktiskt taget omöjligt.

Vidare är det utomordentligt viktigt att inte sätta kärran före hästen. När man nått ett så högt offentligt utgiftstryck som vi gjort i Sverige går det inte att först tala om skattesänkningar. Man måste börja i den andra änden: först måste man ange vilka utgifter som skall sänkas. När dessa specificerats kan man tala om vilka skatter som skall sänkas.

Att som vissa socialdemokrater gör i dag säga att landsting och kommuner först måste få ytterligare av de medel som konjunkturuppgången genererar är rena vanvettet, ity att landstings- och kommuntunnan helt saknar botten; landstings- och kommunpolitikerna kommer bara att fortsätta att driva sin verksamhet i ännu mer slösaktiga och ineffektiva former än vad som hittills varit fallet, om de får ännu mer pengar att röra sig med.

De borgerliga partiernas oförmåga att komma fram med mer långsiktiga och genomarbetade förslag till förändringar är också påtagliga. Detta är så mycket mer förvånande som det finns näraliggande exempel som man kan låta sig inspireras av, eller mer eller mindre direkt kopiera, nämligen utvecklingen i Danmark och Nederländerna.

Man var tydligen på väg att inse detta i finansdepartementet på den tidigare finansministern Åsbrinks tid. Denne var åtminstone klok nog att hösten 1998 ge en ung kvinnlig ekonom på finansdepartementet, Åse Lidbeck, i uppdrag att utarbeta en rapport om de senaste 15-20 årens utveckling i Danmark, Nederländerna, Irland och Storbritannien.

Rapporten föreligger nu i tryck med titeln "Hur gör man? Om sysselsättnings- och välfärdsreformer i fyra EU-länder" (Ds 1999:37).

Kommentar RE: Den kan downloadas från http://finans.regeringen.se/propositionermm/ds/pdf/ds99_37.pdf

Det är en behändig, klar och mycket kompetent gjord översikt som effektivt beskriver reformer och resultat i de fyra länderna. En svaghet är att den inte söker att dra några direkta implikationer och resultat med avseende på Sverige.

Men att begära att en ung departementstjänsteman skulle göra detta vore att kräva för mycket; därtill är materialet alltför eldfängt.

Holland och Danmark är de länder där utvecklingen är mest relevant för Sverige. I början av 1980-talet satt vi alla i samma båt. Utgiftskvoten hade skenat i väg och låg runt 62 procent av BNP i alla de tre länderna. I Danmark och Nederländerna hade också arbetslösheten stigit kraftigt och låg runt 10 procent.

Det var nu som man i första hand i Holland genomförde en "turn-around" i form av en kraftfull omläggning av politiken. Centralt var det s k Wassenaar-avtalet från 1982 mellan arbetsmarknadens parter som syftade till en ny mer flexibel arbetsmarknad. Liksom produktionen skulle vara "just-in-time", skulle också arbetsmarknaden vara det. "Arbete är viktigare än inkomst", som det holländska LO:s dåvarande legendariske ledare Wim Kok (senare statsminister) uttryckte saken. Att en facklig ledare kan uttrycka en sådan uppfattning ter sig i svenska öron förbluffande, men också mycket uppmuntrande.

Man sanerade också socialförsäkringssystemet och minskade antalet förtidspensionärer och bidragstagare. Det skedde genom att man började ställa ökade krav på de arbetslösa och genomförde en incitamentsstruktur som gynnade arbete på bekostnad av icke-arbete. Samtidigt begränsade man den offentliga sektorns expansion och lönerna där stagnerade.

Att politiken varit mycket framgångsrik visas av att den offentliga sektorns andel av BNP minskat med 15 procentenheter, från 62 till 47 procent. Skatterna har också sänkts rejält. Arbetsgivaravgiften har halverats från 20 till 10 procent och i dag får den genomsnittlige holländaren behålla 13 cent mer av varje gulden som han tjänar i förhållande till för tio år sedan.

Utvecklingen i Danmark är likartad. Redan på 1980-talet med dess "kartoffelkurer" kom man överens om att begränsa löneökningarna till att beakta det samhällsekonomiska läget och den internationella konkurrenskraften. Man sökte dämpa den offentliga sektorns expansion och i viss mån sänka skatterna. Denna linje upprätthölls ända fram till 1998.

Mer och mer har också begreppet "plikt" kommit att betonas i arbetsmarknadspolitiken. Det har lett till att man upprättat individuella handlingsplaner och att passiva och generella åtgärder ersatts av aktiva och individualiserade. Tidsaspekten har skjutits i förgrunden. Även om man inte direkt skurit i förmånerna har de facto en "bortre parentes" införts. Tiden med dagpenning har maximerats och vsikten är att ersättningen i framtiden alltid skall utgå med 90 procent av föregående års inkomst vilket ger en automatisk neddragning av förmånerna.

Särskilt för ungdomar har arbetsplikten skärpts på ett påtagligt sätt så att det inte längre går att få socialbidrag eller a-kassa utan någon form av motprestation.

De strukturella reformerna har varit mycket framgångsrika vilket visas av en jämförelse mellan utvecklingen i Sverige å ena sidan och den i Danmark/Holland å den andra. Sverige sitter i dag djupt fast i arbetslöshetens träsk. Antalet sysselsatta är 400 000 lägre än toppåret 1990, även om en viss mindre uppgång skett under de två senaste åren.

Jämförbara siffror från EU för utvecklingen från 1985 till 1997 visar däremot att antalet sysselsatta i de två andra länderna stadigt ökat under 1990-talet. Andelen sysselsatta kvinnor i Danmark har ökat från 69,9 till 71,2 procent och i Holland från 39,7 till 55,0 procent. I Sverige har den minskat från 76,4 till 67,9 procent.

Sysselsättningen för män har i Danmark stadigt legat på 88 procent under det att den i Nederländerna ökat från 75,4 till 78,2 procent. I vårt land har den under samma tid minskat från 83,7 till 71,3 procent.

Siffrorna talar sitt mycket tydliga språk. De visar skillnaden mellan ett land som inte förmått genomföra några grundläggande strukturella reformer utan hamnat i politisk passivitet och bestående massarbetslöshet och bidragsberoende å ena sidan och å andra sidan två länder som tagit sig an problemen och därigenom halverat arbetslösheten.

I Sverige har också den ekonomiska tillväxten bara varit hälften av den i Danmark och Holland. Det innebär att en genomsnittlig svensk löntagare förlorat 30 000-40 000 kronor i standard jämfört med kolleger i dessa två länder enbart under de senaste tio åren. De svenska politikernas feghet och oförmåga att ta itu med problemen har lett till stora förluster för det svenska folkhushållet och för oss som individer.

Det är därför viktigt att bli klar över att svensk ekonomi numera dels är extremt konjunkturberoende, dels präglas av låg sysselsättning och högt bidragsberoende. Grundläggande reformer av arbetsmarknad och välfärdsarrangemang är nödvändiga. Vi slarvade bort de möjligheter som 1980-talets högkonjunktur erbjöd. Risken är överhängande för att vi nu på nytt slarvar bort den högkonjunktur som vi just är på väg in i på grund av bekvämlighet och bristande verklighetssinne.

Men egentligen är det inte särskilt mycket som krävs av våra politiker för att få en förbättring till stånd. En enkel akt av imitation är egentligen allt som fordras.

Top of Page
Början på sidan