Home - Index -
News - Kronkkursförsvaret 1992 - EMU - Cataclysm -
Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder
- Skuldkrisen 80-taj -
Links - Contact
|
|
- I efterhand kan striden om
löntagarfonderna te sig som ett tydligt upplinjerat slagfält - på ena
sidan arbetarrörelsen, på den andra näringslivet och de borgerliga
partierna. Så enkel var verkligheten inte på den tiden
det begav sig.
- Inom såväl näringslivet som de borgerliga partierna var
meningarna delade om den rätta taktiken och strategin. Många var oroliga
för den konfrontationsstänming som en ovillkorligt nej till löntagarfonder
skulle skapa. I stället sökte man efter någon typ av kompromiss som skulle
kunna blidka arbetarrörelsen.
- Bland dem som från första början hävdade ett otvetydigt
nej till varje form av löntagarfonder var Rolf Englund. På det sätt som är
kännetecknande för hans personlighet valde han tydligast möjliga
ställningstagande även när det var obekvämt i förhållande till det
allmänna debattklimatet och tunga aktörer.
Sture Eskilsson
|
Glöm aldrig 4 oktober. Att vi var en hårsmån från utplånat fritt privat näringsliv och glöm aldrig att socialister aldrig slutar vilja förstöra och härska över företagare.
Och TACK tack tack alla ni som var med i kampanjen mot löntagarfonderna
Ni räddade oss. Ni räddade Sverige.
För det är vi er evigt tacksamma.
Rebecca Weidmo Uvell Facebook 4 oktober 2018
Valet 1976 präglades av kärnkraft och löntagarfonder, av socialism mot frihet
av tungviktarna Thorbjörn Fälldin och Olof Palme. 44 års socialdemokratiskt maktinnehav stod på spel.
Erik Helmerson DN 27 juni 2018
Den som inte visste var den lilla byn Sibbhult låg fick den rejält placerad på kartan av Gösta Bohman. Där, i nordöstra Skåne, hade arbetarekommunen motionerat om avsikten att de svenska produktionsmedlen ”alltmer övergår till samhället och de anställda”. Den socialdemokratiska partikongressen hade antagit motionen.
Var det alltså, undrade Bohman försmädligt ofta, Olof Palmes vilja att avskaffa marknadsekonomin?
Full text
Början på sidan
Thorbjörn Fälldin förhindrade ett systemskifte som
– om det fullföljts i enlighet med de ursprungliga planerna –
hade kunnat förvandla Sverige till vad Venezuela är idag.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 31 Juli 2016
Det var denna känsla av att äga makten och stå i förbund med en obönhörlig samhällsutveckling
som fick Socialdemokraterna att blunda för följderna när LO 1975 lade fram arbetarrörelsens mest långtgående socialiseringsförslag någonsin: löntagarfonderna.
Full text
Löntagarfonder – så nära men ändå inte
Lars Tobisson, 2016
Början på sidan
Feldt - Jag känner stor respekt för hans insats i flera viktiga avseenden. men...
Han reagerade på den hårda kritiken mot löntagarfonderna, men han sade inget tydligt nej när tanken väcktes.
Om några socialdemokrater förtjänar att lyftas fram från denna partiets mörka tid är det personer som Assar Lindbeck
PJ Anders Linder, Axess blog 2013-11-13
Om fonderna borde vi nu, trettio år senare, tala mer.
Sverige var en hårsmån från en ekonomisk och – i förlängningen – politisk härdsmälta.
Den 21 december 1983 fattade riksdagen beslut om löntagarfonderna. I riksdagsdebatten värjde sig statsminister Olof Palme mot borgerliga angrepp... Något systemskifte var det inte tal om, bedyrade han:
"Detta förslag är inte det första steget. Det är steget ... det blir alls icke fråga om något ensidigt övertagande från fondernas sida."
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 10 november 2013
Fonderna antogs med röstsiffrorna 164 för, 158 emot och 21 nedlagda.
De nedlagda rösterna tillhörde kommunistiska VPK, som inte ansåg att regeringen gick tillräckligt långt.
De löntagarfonder som till sist kom på plats var nämligen något annat än vad LO och Rudolf Meidner, deras arkitekt, hade tänkt sig.
I riksdagsdebatten värjde sig statsminister Olof Palme mot borgerliga angrepp och poängterade att fonderna, när deras uppbyggnad var klar, skulle äga högst 8–10 procent av det samlade börsvärdet. Något systemskifte var det inte tal om, bedyrade han:
"Detta förslag är inte det första steget. Det är steget ... det blir alls icke fråga om något ensidigt övertagande från fondernas sida."
Löntagarfonderna bidrog till att mobilisera borgerliga väljare. Valdeltagandet 1976 uppgick till 91,8 procent. Det är ett rekord som fortfarande står sig.
Feldt agerade försiktigt, men också med stor skicklighet. I sin bok Alla dessa dagar ... skrev han:
"För att komma fram till en någorlunda acceptabel lösning måste partiet ta avstånd från själva grundtanken i Meidners förslag, som ju var att svenskt näringsliv skulle bli löntagarägt."
Ingvar Carlsson, som var med när det begav sig, ser numera tillbaka på löntagarfonderna med självkritisk distans:
"Vi skulle bli ägare av produktionsmedlen. Men det hade vi ju lärt oss av Karleby att vi inte skulle bli. Vi gled in i detta ... Partiet var passivt, så vi kan inte bara skylla ifrån oss på LO ... Vi såg inte de faror som hotade."
Full text
Fondsocialismen är det närmaste Sverige kommit att förvandlas till en öststat, i betydelsen överföring av ekonomisk makt från privat sektor till offentlig, från marknad till plan.
Inte bara företagens vinster skulle socialiseras utan framförallt skulle företagsägandets funktioner kollektiviseras, underordnas politisk styrning, integreras i en växande statsmakt över hela samhället – över en stat och en offentlighet som hade dominerats av socialdemokratin vid regeringsmakten mer än 40 år.
Detta var avsikten med fondsocialismen, inget misstag eller oavsiktlig konsekvens.
Olof Palme var tydlig på den punkten i sitt tal om införande av fonderna som ”det tredje steget”; efter den politiska demokratin och den sociala demokratin skulle nu den ekonomiska demokratin införas.
Rolf Englund, en av de ledande fondmotståndarna under 1970- och 1980-talen, döpte med rätta om metaforen till bara ”steget” för att understryka att det handlade om ett politiskt systemskifte.
Mats Johansson i "Trettio år efter löntagarfondsstriden", Svensk Tidskrift 2013
Läs mer här i hans även i andra avseenden utmärkta artikel.
Tack, Mats, för vänliga ord.
Rolf Englund: Att Palme sade det här med "steget" har följande bakgrundshistoria.
Det skedde i Rosenbad på den presskonferens där löntagarfondspropositionen presenterades.
Jag hade smugit mig in bland journalisterna.
Jag övervann min medfödda försynthet och lyckades överrösta TV-reportrarna med frågan om det här var det Tredje Steget - först politisk demokrati, sedan social demokrati och sedan s k ekonomisk demokrati, dvs socialism.
Då svarade Palme att det här är inte Det Tredje Steget utan "Steget".
Läs mer här
Den 4 oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle
Carl-Johan Westholm, Svensk Tidskrift 31 maj 2013
Ville Palme inte ha löntagarfonder?
Uppenbarligen föreställde sig Palme att det skulle kunna bli en uppgörelse mellan LO och näringslivet där även Folkpartiet kunde ingå.
Under de s k Haga-förhandlingarna våren 1974 hade Folkpartiet fått till stånd en offentlig utredning om "löntagarna och kapitalbildningen" som enligt detta parti skulle innebära ett vinstdelningssystem med individuella andelar, precis som man väntade att näringslivet skulle föreslå.
Danne Nordling 3 januari 2013
Hatets och illviljans kolportörer
Mria Ludvigsson, SvD och Erik Helmerson, DN om boken
Kommentarer och länkar på Rolf Englund blog 27 mars 2012
Början på siodan
Förre vice VDn i Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, har skrivit en liten och lättläst bok om näringslivets opinionsbildning.
Den bär titeln Företagarrörelsen och opinionen. Så förändrades Sverige (Pdf 3,4 Mb)
Danne Nordling 14 juni 2011
Det finns mycket att säga om det tidiga 70-talet. Boken kommer dock inte in på detta utan koncentrerar sig på "vändpunkten" den 4 oktober 1983 då 100 000 företagare och andra dissidenter demonstrerade på Stockholms gator mot löntagarfonderna. Det var en reaktion som det tog lång tid att få stöd för. Länge fanns det en falang inom SAF, men framför allt inom Industriförbundet, som ville utarbeta näringslivets motförslag till de kollektiva löntagarfonderna - det skulle innehålla individuella andelar.
Det märkliga var att näringslivet deltog med två representanter i utredningen om löntagarfonderna, som hade tvingats fram av folkpartiet i Haga-förhandlingarna.
Hur kan man vara med om att utreda hur man ska socialiseras? Larsson citerar SAF:s ordförande Curt Nicolin som enligt protokollet från styrelsen 19 januari 1978 sade:
"Arbetsgivarsidan bör över huvud taget inte ha ett alternativ i fondfrågan. Att nu börja planera för ett sådant skulle sannolikt vara ett steg i riktning mot ett misslyckande."
Vi som var emot fonderna av princip och så småningom lyckades få skutan att vända fören mot socialismen kan känna oss stolta över att vi hade rätt från början.
Andra tog över kampen på slutet och historieskrivningen om hela motståndskampen återstår att utarbeta.
Full text
Den stora vågbrytaren i tidens ström var LO:s förslag om löntagarfonder som lanserades på allvar vid 1970-talets slut.
Hur man än vrider och vänder på saken så var fondernas andemening att kraftigt begränsa utrymmet för privatägda företag.
Janerik Larsson skildrar öppet den bristande stridsviljan bland storbolagsdirektörer i Svenska Arbetsgivareföreningen.
Widar Andersson, SvD 12 juni 2011
I ett dråpligt avsnitt i boken berättas till exempel om hur Hans Werthén från Electrolux inledde förhandlingar med Kjell-Olof Feldt om ett införande av löntagarfonder förutsatt att fonderna kombinerades med stora investeringsbidrag för nya vitvaror i alla dåligt utrustade sommarstugor!
Efter långa och hårda interna duster och genom avgörande insatser av personer som Curt Nicolin, Sture Eskilsson, Olof Ljunggren, Ulf Laurin och (inte minst) Janerik Larsson så kom näringslivet fram till att avbryta allt förhandlande om löntagarfonder.
Full text
---
Erland Waldenström, Nationalekonomiska Föreningen 1975-11-20
Till slut vill jag, eftersom jag hittills mest uppehållit mig vid vad jag bedömer som svagheter i Meidners förslag, gärna framhålla att det enligt min mening finns mycket i Meidners välskrivna och brett upplagda framställning, som jag tror att varje läsare oberoende av sina värdepremisser finner tankeväckande och kan instämma i. Jag tycker att vi kan vara Rudolf Meidner tacksamma för att han på ett så effektivt och provocerande sätt har satt fart på denna debatt i Sverige.
Rolf Englund, Nationalekonomiska Föreningen 1975-11-20
Rudolf Meidner har inte specificerat sin form av socialism - om det skall bli den jugoslaviska arbetarrådsvarianten, vilket han i och för sig rätt bestämt avstyrker, eller den mera sovjetiska modellen.
Det är också en lustig iakttagelse att i Sverige en så blid och begåvad person som Meidner framstår som revolutionens hopp medan vi på andra sidan har representanter för storindustrin, som hälsar Meidners förslag om införande av socialism med glädje därför att det sätter fart på debatten.
Läs mer här
Början på sidan
Greiders problem är att passionen övertrumfar det klara förnuftet och bitvis leder honom in i en längtan tillbaka till en förlorad värld – det svenska folkhemmet som det formades under 50- och 60-talen.
Han pläderar för att den reformism som socialdemokratin då stod för snarast var en medveten socialistisk politik.
Det tror jag inte på. Socialdemokratin har alltid varit en realistisk politisk rörelse som avskrev de socialistiska målen mycket tidigt.
Håkan Arvidsson om boken "Ingen kommer undan Olof Palme" av Göran Greider, SvD 27 februari 2011
I en intervju från början av 70- talet sade Ernst Wigforss att redan med den socialiseringsutredning som gjordes i början av 20-talet insåg partiet att en socialisering av produktionsmedlen skulle skapa fler problem än den skulle lösa.
Efter denna erfarenhet tappade partiet intresset för de socialistiska målen och siktade på att skapa ett tryggt och välmående samhälle, med minimala klassmotsättningar och största möjliga jämlikhet utan att röra vid den marknadsekonomi som både tycktes kunna skapa mänsklig frihet och ekonomisk effektivitet.
Denna politik utmärkte såväl Per Albin Hanssons som Tage Erlanders och Olof Palmes gärning.
Full text
*
När kläderna väl var upphängda i den där lägenheten som Arvidsson delade med Clartés ordförande i Lund, när han tar steg efter steg in i bokstavsvänsterns innersta rum, innersta strider och splittringar, blir jag mer osäker.
Ett radikalt hjärta som ser på denna studentvänster på avstånd vill bara gråta. Där stod de, den unga vänsterns män och kvinnor och hade nästan och äntligen och för ovanlighetens skull det berömda privilegiet att formulera problemen. Och så hade några skrivit "Fred i Vietnam" på sina plakat och några andra "Seger i Vietnam" på sina - och då måste de ju såklart splittras. För det första kunde betyda vilken fred som helst, men det sista enbart en rättvis fred.
Nina Björk, DN 2008-04-23, om Håkan Arvidsson: "Vi som visste allt"
Vem kan vara mer lämplig än Fröberg att på DNs kultursida - fortfarande dominerad av 68:a-Vänstern - anmäla boken
"Vietnam var nära - En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975 (här rec ur SvD)
*
"En jämställdhet mellan arbete och kapital kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin."
Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital och arbete betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer.
Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det mänskliga arbetet måste sättas främst.
Ur LO-styrelsens (landssekretariatets) remissvar den 7 juli 1975
Cit. i Rolf Englund, Rosornas Krig
Början på sidan
Ville Palme inte ha löntagarfonder?
Uppenbarligen föreställde sig Palme att det skulle kunna bli en uppgörelse mellan LO och näringslivet där även Folkpartiet kunde ingå.
Under de s k Haga-förhandlingarna våren 1974 hade Folkpartiet fått till stånd en offentlig utredning om "löntagarna och kapitalbildningen" som enligt detta parti skulle innebära ett vinstdelningssystem med individuella andelar, precis som man väntade att näringslivet skulle föreslå.
Danne Nordling 3 januari 2013
Vid partikongressen i september 1978 var Palme mera konkret om den ekonomiska demokratin. Han menade att koncentrationen av kapital och ägande, den privata maktkoncentrationen, måste brytas och ersättas med ett brett demokratiskt inflytande över de beslut i företagen som avgjorde vår ekonomis framtid (W, s 49). För detta "krävs ett löntagarinflytande, som bygger på ägande". Det skall vara kollektivt, bygga på rätten till delaktighet i företagens vinst- och kapitalbildning och det skall vara övergripande men också starkt lokalt förankrat.
"Målet måste vara att ersätta det ekonomiska fåtalsväldet med ett brett demokratiskt inflytande över besluten i näringslivet. Därför måste löntagarfonder införas." (SAP-kongressens protokoll 1978)
Full text
Ett villkor för att folkpartiet skall kunna godta ett system med löntagarfonder är att fonderna har någon form av individuell anknytning
/RE: till skillnad från individuella andelar anknytning kunde vara bidrag till semesterresan till Svarta Havet/,
sade folkpartiledaren Per Ahlmark i en intervju i onsdagens DN.
Civilekonom Rolf Englund diskuterar här fp:s inställning till löntagarfonderna med utgångspunkt i ett tidigare anförande av Ola Ullsten, vice ordförande i partiets riksdagsgrupp.
Dagens Nyheters ledarsida 1976-08-06
Erland Waldenström, Nationalekonomiska Föreningen 1975-11-20
Till slut vill jag, eftersom jag hittills mest uppehållit mig vid vad jag bedömer som svagheter i Meidners förslag, gärna framhålla att det enligt min mening finns mycket i Meidners välskrivna och brett upplagda framställning, som jag tror att varje läsare oberoende av sina värdepremisser finner tankeväckande och kan instämma i. Jag tycker att vi kan vara Rudolf Meidner tacksamma för att han på ett så effektivt och provocerande sätt har satt fart på denna debatt i Sverige.
Rolf Englund, Nationalekonomiska Föreningen 1975-11-20
Rudolf Meidner har inte specificerat sin form av socialism - om det skall bli den jugoslaviska arbetarrådsvarianten, vilket han i och för sig rätt bestämt avstyrker, eller den mera sovjetiska modellen.
Det är också en lustig iakttagelse att i Sverige en så blid och begåvad person som Meidner framstår som revolutionens hopp medan vi på andra sidan har representanter för storindustrin, som hälsar Meidners förslag om införande av socialism med glädje därför att det sätter fart på debatten.
Läs mer här
Olof Palme
Han ljög om bordell- och IB-affärerna,
raljerade över reportrar och motståndare, undervärderade skillnaden mellan demokrati och diktatur och
sålde krigsmateriel till diktaturer (Saudiarabien) och med hjälp av mutor (Indien).
Erik Helmerson, Signerat DN, 3 januari 2013
Full text
Palmes Kubaresa 1975
Han mer eller mindre kryper innanför Fidel Castros uniform och talar efteråt om hur imponerad han är av diktatorns ”enorma vitalitet och vilja att försöka bygga upp Kuba”.
Erik Helmerson, Signerat DN, 3 januari 2013
Jan Guillou om Palme-filmen
IB-skandalen var Palmes mest belastande affär någonsin, där begick han några av sina värsta politiska misstag.
Men det avfärdar filmen på några minuter med att det bara handlade om ”åsiktsregistrering”, dessutom högst befogad sådan, eftersom man registrerade ”stalinister”.
Aftonbladet 30 december 2012
IB-affären gällde i huvudsak underrättelsetjänstens militära operationer utomlands i direkt strid med den svenska neutralitetspolitiken
När skandalen rullade i gång försökte Palme först ljuga och håna bort innehållet i Folket i Bild/Kulturfronts avslöjanden. Peter Bratt och jag var ”pojkar”, visserligen tvåbarnsfäder, som hade ”förläst sig på indianböcker och dåliga agentromaner”.
Det var en position som svårligen kunde upprätthållas när vi fängslades. Då bytte Palme till förklaringen om vår särskilda ondskefullhet. I riksdagen utnämnde han mig till ”våldets och nävrättens förespråkare”, en demokratins fiende
Harvardaffären, där Palme misstänktes för skattefusk och definitivt ljög om saken, förekommer inte i filmen. Inte heller Bofors/Indienaffären (”tala fred på dagarna och sälja kanoner på nätterna”).
Och Geijeraffären, där Palmes ljugande nådde nya höjder, liksom hans hat mot journalistiska avslöjanden, förklaras bort med att vi inte vet vad som hände, allt blev bara ”viskningslek”.
Full text
Göran Greider om Palme-filmen och löntagarfonderna
Ett långt följe av barndomsvänner från Östermalm, statsvetare, Palmepojkar och journalister bidrar till att måla det tunga porträttet i olja.
Och plötsligt står vi där med en fantastisk gestaltning av vad politik reducerats till i dag: Personer och förtroendet för personer, allt analyserat av en elit.
Aftonbladet 25 december 2012
Jag har länge tjatat om att det helt enkelt inte går att förstå gestalten Palme om man inte utgår från att han levde i symbios med den rörelse han ledde.
Arbetarrörelsens tusenden får medverka som filmkuliss, men samma öde drabbar också den breda anti-auktoritära vänsterrörelse som i filmen gästspelar med sina Stalinporträtt och inget mer. Löntagarfondsfrågan, som kan sägas utgöra arbetarrörelsens interna vänsteruppsving, analyseras i huvudsak av Kjell-Olof Feldt!
Gick det inte att hitta något litet klipp av Meidner eller från den entusiastiska LO-kongress som antog förslaget?
Full text
När man på den socialdemokratiska partikongressen våren 1982 efter många års debatt hade tagit sitt beslut om fonderna och klubban fallit tog känslorna överhanden hos kongressombuden.
De reste sig, höll varandras händer upplyfta och sjöng unisont Internationalen.
Ur Rolf Englund, Rosornas Krig, Timbro
Palme satte visserligen mångas känslor i rörelse - såväl anhängarnas som motståndarnas.
Men i sakpolitiken verkar det tvärtom ha varit så att han utgjorde en broms på de krafter som ville röra sig längre bort från det etablerade samhället.
Detta skymdes av Palmes bombastiska retorik, som tidvis gav honom själv avsevärda svårigheter.
Danne Nordling 26 december 2012
Full text
Olof Palme fruktar och är emot fondsocialismen.
Åtminstone sade han det indirekt vid den stora riksdagsdebatten som föregick beslutet om löntagarfonderna i december 1983.
Ledare i SvD 1985-07-13 skriven av Rolf Englund
Till luckorna i minneskavalkaden hör också dubbelspelet visavi USA
I filmen dras dessutom en oproblematisk linje över till Palmes senare engagemang för fred.
Men det var problematiskt att Sverige när det hettade till mellan supermakterna i början av 80-talet kom att inta positioner som aldrig någonsin tidigare legat så nära de sovjetiska.
Palme blev antiantikommunist.
Claes Arvidsson, SvD Under Strecket, 23 december 2012
Sverige i Palmes tid, ett land präglat av decennier av socialdemokratiskt maktinnehav, korporativism och kalla krigets hemlighetsmakeri. Palmes väg i politiken kantades av blåsväder och skandaler. Idag skulle det inte vara möjligt att slippa undan ansvaret.
Christer Isakssons bok ”Palme privat. I skuggan av Erlander” (1995) handlade som titeln antyder om mer än politiken. Det som skapade debatt var att han skrev om Palmes relationer till kvinnor. Tv:s Siewert Öholm var arg. Vännen Harry Schein talade om spiksoppa. Palmehatet ventilerades. Det privata var tabu.
En ännu mer hårdhänt behandling fick Jonas Gummesson för sin ”Palmes ungdomsår. Bland nazister och spioner” (2001). Familjen tog avstånd utan att ha läst boken. I arbetarrörelsen hördes kommentarer som ”förtalets kolportörer” och ”åter till Palmehatet”. Soffpratare och kommentatorsröster av olika kulörer hängde på – ibland utan att nödvändigtvis ens ha hållit boken i sin hand.
Full text
Början på sidan
Vi ska vara glada över att de borgerliga regeringarna 1976-1982 inte bara satte punkt för mer än fyra decennier av S-styre, utan kom att fungera som stoppkloss för den socialistiska offensiven. Och det gällde inte bara löntagarfonderna i hard core-form.
Var Olof Palme en stor politiker?
I boken Olof Palme: Med verkligheten som fiende (Timbro, 2006) konstaterar jag att Palme – tillsammans med revolutionshjältar som Marx och Lenin – hedrades av Castro på Kuba med egen affisch:
Ӏr det ett pro eller ett kontra? Svaret blir helt beroende av den politiska vinkeln.
Och det är inte svar nog. Svaret måste handla om vart han strävade och vad han uträttade.”
Claes Arvidsson, SvD 27/2 2011
Bild på Palme och Fidel Castro åkandes jeep mottagandes folkets hyllningar
Full text
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn', Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.
Olof Palme var, som de flesta verkligt betydande politiska gestalter, ingen teoretiker.
Han var en politisk taktiker, machiavellisk också han, inte minst i relation till USA.
Göran Greider, DN 27/2 2011
Början på sidan
CIA och MI6, britterna, var tveksamma till Palme.
Han hade ju varit engagerad i CIA under sin studietid och i arbetet med de västeuropeiska studentorganisationerna.
När han sedan blev partiordförande och statsminister upplevdes han som flat mot Sovjet
och man visste att det fanns en rak kanal mellan KGB och en person i Palmes omedelbara närhet.
Olof Frånstedt, chef för kontraspionaget och var Säpos operative chef mellan 1967 och 1978, Newsmill 2011-02-28
Full text
Pierre Schori
Olof Palme var ingen stor politiker
Palme hade chansen att införa demokratisk socialism med hjälp av LO:s förslag om löntagarfonder
Göran Greiders nya Palmebiografi
Danne Nordling 22/2 2011
I kulturprogrammet Nya Vågen i radion idag 22/2 diskuterades Göran Greiders nya Palmebiografi.
han hade ändå chansen att bli en stor politiker i socialismens historia trots att han förlorade flera val. Palme hade tämligen turen att bli partiledare under socialismens stora framgångsperiod i Sverige.
Palme åyterkom till den "demokratiska socialismen" som det viktiga reformsteget för slutet av 1900-talet. Genom LO:s och Meidners förslag till löntagarfonder fick Palme chansen att genomföra en övergång till socialism i Sverige genom en långsam process
Full text
Palme bröt med svensk modell
Olof Palme medverkade till att samförståndsmodellen på arbetsmarknaden bröt ihop.
Men i de biografier om honom som nyligen kommit ut sägs väldigt lite om hans ansvar
Svante Nycander Axess Nr 9 2010
*
Tobias Ljungvall
2010-12-17
I 1975 års partiprogram stod det så här:
”En demokratisering av det ekonomiska livet förutsätter att det medborgerliga inflytandet kan göra sig gällande på alla nivåer i ekonomin. Hela den ekonomiska verksamheten måste samordnas till en planmässig hushållning under medborgarnas kontroll.”
Det är en utopisk socialism som känns mycket främmande i vår tid, men som samtidigt verkligen står för något eget. Samma partiprogram ställer socialdemokratins ”ekonomiska demokrati” mot ”fåtalsväldet” inom både kapitalistiska samhällen med ägarkoncentration och kommunistiska stater där byråkraterna styr.
Riktigt hur spridningen av ekonomisk makt till hela folket skulle kombineras med ”planmässig hushållning” kan man förstås undra över. I praktiken skulle den utopiska visionen, om man hade gjort verklighet av den, nog ha hamnat ganska nära kommuniststaternas verklighet.
Nu blev visionen aldrig verklighet. Men det faktum att den lanserades, under Olof Palmes partiledarskap, fick förstås konsekvenser. Den liberale publicisten Svante Nycander menar, i en artikel i senaste numret av tidskriften Axess, att Palme därigenom begravde den svenska modellen.
Arbetsgivarna såg vart socialdemokratin var på väg, och bröt upp från den samförståndsanda som hade gällt sedan 1938 års Saltsjöbadsavtal.
Full text
*
Rolf Englund, inlägg vid Nationalekonomiska föreningen den 16 januari 1991 (manus)
Allan Larsson har ett förflutet. Om jag minns rätt hjälpte han Tage Erlander att skriva det Metall-tal som sade nej till EG. Allan Larsson lär också ha skrivit den motion från Metall som föranledde LO att låta Meidner lägga fram sitt förslag om löntagarfonder. Allan Larsson ingick även i den socialdemokratiska programkommittén som 1974 föreslog bl a följande skrivningar :
- Kapitalismen går ofta i förbund med politisk diktatur, rasförföljelser och förtryck. Genom imperialistisk maktutövning undertrycks nationella frihetsrörelser och demokratiskt framstegsarbete, där det internationella kapitalet ser sina intressen utmanade. - Både privatkapitalismen och den kommunistiska statskapitalismen har visat en stor förmåga att öka produktionen. - Socialdemokratin anvisar ett värdigare sätt att organisera samhället än kapitalistiskt och statsbyråkratiskt fåtalsvälde.
Läs mer här
Allan Larsson
Palme Om SAF och löntagarfonderna - 1981
youtube
www.olofpalme.org om löntagarfonder
Klicka här
Hanteringen av löntagarfonderna har diskuterats ingående i tidigare kapitel och kan svårligen ses som något annat än ett misslyckande.
Fondfrågan blev en lång, plågsam historia för den svenska socialdemokratin och demonstrerade att samspelet mellan partiordföranden och LO-ledningen brast på en rad punkter.
Klas Eklund, i sista kapitlet av sin Palme-bok som Newsmill publicerade ett utdrag ur 2010-05-21.
Ville moderaterna ha löntagarfonder?
Hur kan det komma sig att Sverige var nära att socialiseras med hjälp av löntagarfonder?
Även moderaterna var inne på någon form av "stiftelser".
Nu avslöjar moderaternas f vice ordförande - Lars F Tobisson - hur arbetet i fondutredningen gick till.
Danne Nordling 25/11 2009
Nyligen publicerades en vänbok till Sten Westerberg. Den förre statssekreteraren i Finansdepartementet, SNS-ordföranden etc har många vänner. En av skribenterna i vänboken är Åke Ortmark, legendarisk journalist och författare. Han bidrar med uppsatsen ”Hvad vilja socialdemokraterna? – kanske en studie i politisk schizofreni”.
Den fråga Ortmark undersöker är om ideologierna verkligen är döda. Hanteringen av löntagarfonderna exemplifierar frågan.
Ortmark landar i slutsatsen att det fanns en socialistisk övertygelse hos S-ledningen, inte endast ett taktiskt tvång i spåren av LO:s beslut.
Hans Bergström, kolumn DN 4/6 2009
Så här ett kvarts sekel senare är det svårt att riktigt ta in hur extrema idéer som LO och socialdemokratin lade sig till med i kölvattnet av 68.
Förslagen till fondsystem känns som hämtade ur en överhettad satir om DDR-Sverige, men allting står där svart på vitt för den som vill veta.
Under en tid var det så här som arbetarrörelsen i Sverige ville ha det.
P J Anders Linder, Krönika SvD 28 september 2008
Med kommentar av Rolf Englund
1970-talet var ett stort undantag.
Klimax var de bisarra förslagen om löntagarfonder, då LO/SAP tillsammans kom med förslag som skulle ha förvandlat Sverige till fackföreningsstyrd planekonomi
PJ Anders Linder, SvD 13/7 2008
1970-talet var ett stort undantag. Då hade socialdemokratin tröttnat på pragmatism och ville ha revolution, eller i alla fall nästan, och samhället politiserades snabbt och på bred front.
Klimax var de bisarra förslagen om löntagarfonder, då LO/SAP tillsammans kom med förslag som skulle ha förvandlat Sverige till fackföreningsstyrd planekonomi (OBS ingen överdrift).
Full text
Var löntagarfonderna bisarra?
Rolf Englund blog 2008-07-21
Ur LO-styrelsens (landssekretariatets) remissvar den 7 juli 1975:
En jämställdhet mellan arbete och kapital kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin.
Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital och arbete betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer.
Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det mänskliga arbetet måste sättas främst.
Ur LO-styrelsens (landssekretariatets) remissvar den 7 juli 1975
Läs mer här
Jag har följt näringslivets opinionsbildning sedan 60-talet. På 70-talet handlade mycket om att hantera följderna av den vänstervåg som svepte över västvärlden 1968.
På 80-talet utkämpades löntagarfondsstriden, vars framgångsrika resultat kom att få mycket mera vittgående konsekvenser än de flesta än idag tycks vara medvetna om
Janerik Larsson 2007-10-24
Början på sidan
Bert Lundins bok "Ett liv i Metall"
DN 11/3 2007
Olof Palme - Under hans tid utspelades den största striden om Sveriges ekonomiska system sedan krigsslutet.
Var det hans avsikt? Blev han LO:s fånge? Eller trodde han att det koncilianta näringslivet skulle falla till föga och kompromissa.
Danne Nordling 25/1 2007
Olof Palme - Med verkligheten som fiende
Claes Arvidsson (Timbro)
Ilja Viktorov, "Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige"
Disputation 12 januari 2007
Olof Palme tvingades, om än motvilligt, att ställa sig i spetsen för ett försök
att rubba den svenska balansen i form av 70-talets löntagarfondsförslag.
DN huvudledare 27/2 2006
Tillsammans med facket skrev han /Olof Palme/ ut reglerna för 70-talets bitvis radikaliserade arbetsmarknad,
fast han var alltid stark motståndare till löntagarfonder.
Olle Svenning, Aftonbladet 2006-02-26
Jag rådde Olof Palme att hota med att avgå:
ställ dig upp på en partikongress och säg "jag avgår om ni fortsätter med det här, ni får klara era löntagarfonder
utan mig!".
Men han ville inte gå så långt.
Anders Ferm, Fokus nr 7, 24/2 2006
Med fonderna tar vi över. Det var LO-tidningens huvudnyhet från LO-kongressen 1976
SvD-ledare 27/8 2005
Mina böcker om löntagarfonder
Top
1971
Hur det kom sig att Allan Larsson, då på Metall, skrev den motion
som satte igång löntagarfondsprocessen
Utdrag ur Bo Stråth
1974
Rolf Englund första löntagarfondsartikel
m anl av Bo Södersten och Villy Bergström
i Svensk Linje
Våren 1974
I den gemensamma uppgörelsen om den ekonomiska politiken mellan Folkpartiet och socialdemokraterna våren 1974, den sk Haga-överenskommelsen, ingick frågan om anställdas del i företagens förmögenhetstillväxt skulle bli föremål för en statlig utredning
Direktiven utarbetades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen i nära samråd med Folkpartiet, i praktiken av Carl Lidbom och Carl Tham.
Ur "Sockerbagare i doktorshatt" Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997)
1974
Sten Johansson: När är tiden mogen?, Bokförlaget Tiden
Läs om boken på KB
Sten Johansson, chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning,
på DN Debatt 98-02-28
hösten 1974
Jag övertalade partiledningen att tillsätta en arbetsgrupp med Anders Björck som ordförande och mig själv som sekreterare. Under hösten 1974 utarbetade vi en rapport som sedan under våren remissbehandlades inom partiet.
När Meidner-förslaget sedan kom hösten 1975 kunde Anders Björck gå ut till pressen och meddela att moderaterna redan i partiapparaten hade remissbehandlat och förankrat partiets nej till löntagarfonderna.
Läs mer här
Palme besöker Kuba 1975 
Palme och Castro klicka för större bild
Början på sidan
Den 17 april 1975 - Pol Pots styrkor intar Phnom Penh.
Birgitta Dahl var då ännu inte talman.
Den 30 april 1975 intog Nordvietnamesiska trupper med ryskbyggda stridsvagnar
presidentpalatset i Saigon.
Kapitalismens rykte var också i botten efter stagflation
och den djupaste lågkonjunkturen och
börsnedgången sedan 1930-talet.
Ur LO-styrelsens (landssekretariatets) remissvar den 7 juli 1975:
En jämställdhet mellan arbete och kapital kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin.
Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital och arbete betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer.
Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det mänskliga arbetet måste sättas främst.
Ur LO-styrelsens (landssekretariatets) remissvar den 7 juli 1975
Läs mer här
"Den 27 augusti 1975 slog nyheten ned som en
bomb i den svenska debatten"
"Revolution i Sverige" stod det på DN:s löpsedlar.
Boken "Löntagarfonder" hade kommit ut.
- Huvudförfattare var den då 61-årige LO-ekonomen /Rudolf Meidner/
Skrev Anna Hedborg, medförfattare tillsammans med Meidner, men det framgår inte av hennes artikel,
i Fokus 22/12 2005
Början på sidan
Augusti 1975 -
Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond (han hette faktiskt så)
lägger fram förslaget om löntagarfonder i skriften "Löntagarfonder".
När Meidner-förslaget kom kunde Anders Björck gå ut till pressen och meddela att moderaterna redan i partiapparaten hade remissbehandlat och förankrat partiets nej till löntagarfonderna.
Läs mer här
Kapitalismen har fyllt sin historiska funktion. Kapitalismen kan gå.
Socialdemokratin har inte förlorat regeringsmakten. Inget tyder heller på att den kommer att göra det.
Bo Södersten i "Den svenska sköldpaddan"
20/11 1975
Nationalekonomiska Föreningens Förhandlingar
Erland Waldenström:Till slut vill jag, eftersom jag hittills mest uppehållit mig vid vad jag bedömer som svagheter i Meidners förslag, gärna framhålla att det enligt min mening finns mycket i Meidners välskrivna och brett upplagda framställning, som jag tror att varje läsare oberoende av sina värdepremisser finner tankeväckande och kan instämma i. Jag tycker att vi kan vara Rudolf Meidner tacksamma för att han på ett så effektivt och provocerande sätt har satt fart på denna debatt i Sverige.
Rolf Englund: Jag är politisk sekreterare i Moderata samlings partiet, där jag bl a har det tvivelaktiga nöjet att försöka hålla ett öga på vad som händer i frågan om löntagarfonder. Jag tycker efter att ha suttit och lyssnat på denna diskussion att den varit mycket underlig.
Man diskuterar i vilken utsträckning den solidariska lönepolitiken har lyckats, nyföretagandets betydelse - i och för sig stor - samt avvägningen mellan självfinansiering och annan finansiering.
Man efterlyser vidare olika alternativa vinstandelssystem.
Men man diskuterar egentligen inte alls det som Rudolf Meidner har föreslagit, nämligen att socialism skall införas i Sverige på mycket kort tid.
Rudolf Meidner har inte specificerat sin form av socialism - om det skall bli den jugoslaviska arbetarrådsvarianten, vilket han i och för sig rätt bestämt avstyrker, eller den mera sovjetiska modellen.
Det är också en lustig iakttagelse att i Sverige en så blid och begåvad person som Meidner framstår som revolutionens hopp medan vi på andra sidan har representanter för storindustrin, som hälsar Meidners förslag om införande av socialism med glädje därför att det sätter fart på debatten.
Det är alltså ett mycket underligt diskussionsklimat i det här landet.
Läs mer från debatten här
6/8 1976
"Ett villkor för att folkpartiet skall kunna godta ett system med löntagarfonder är att fonderna har någon form av individuell anknytning" sade folkpartiledaren Per Ahlmark
"Ett villkor för att folkpartiet skall kunna godta ett system med löntagarfonder är att fonderna har någon form av individuell anknytning sade folkpartiledaren Per Ahlmark i en intervju i onsdagens DN.
"Civilekonom Rolf Englund diskuterar här fp:s inställning till löntagarfonderna med utgångspunkt i ett tidigare anförande av Ola Ullsten"
Rolf Englund på Dagens Nyheters ledarsida 6/8 1976
September 1976
Borgerlig valseger - Fälldin bildar regering
Den borgerliga regeringen förmår inte lägga ner löntagarfondsutredningen
Regeringen Fälldin I tillträdde den 8 oktober 1976
och avgick den 18 oktober 1978.
Mars 1977 -
"Civilekonom Rolf Englund ledde motståndet mot SE-bankens vinstandelssystem."
Bildtext: Civilekonom Rolf Englund ledde motståndet mot
SE-bankens vinstandelssystem.
Styrelseordföranden Lars-Eric Thunholm
(närmast kameran) tycktes dock vara säker på utgången.
Kommentar av RE: Referatet i Dagens Nyheter visade dock att det blev hårt:
"I den avgörande omröstningen avstod de stora aktieägarna från att ta ställning och styrelsens förslag gick igenom med
627 302 röster mot 7 314 nej och 943 856 nedlagda."
Mars 1977 -
"Civilekonom Rolf Englund ledde motståndet mot SE-bankens vinstandelssystem."
DNs Sven-Ivan Sundqvist: "Mer oväntat var att Knut & Alice Wallenbergs stiftelse lade ner sina röster".
RE: Verkställande ledamot i stiftelsen var då Oscar af Ugglas, pappa till moderaternas partisekreterare Bertill af Ugglas,
vars fru,
Margaretha af Ugglas, med tiden blev utrikesminister i Bildt-regeringen.
Läs mer här
Därefter landsförvisades jag till Karlstad och Nya Wermlands-Tidningen, där jag
var ledarskribent maj 1977 - december 1979. Ägarfamiljen Ander var vänliga nog att
tolerera att jag skrev om löntagarfonderna typ tre gånger i veckan. Tack för det.
En sittande borgerlig regering har aldrig klarat att bli omvald.
De borgerliga fick visserligen en knapp majoritet 1979 efter att ha vunnit stort tre år tidigare, men Thorbjörn Fälldins första trepartiregering hade fallit 1978.
Fram till valet året därpå regerades Sverige av en folkpartiministär under Ola Ullsten.
Per T Ohlsson, Sydsvenskan 24/9 2006
Regeringen Ullsten var en folkpartistisk minoritetsregering som tillträdde den 18 oktober 1978
och avgick den 12 oktober 1979.
Ola Ullsten
Wikipeida
Turning-points in history
Christian Caryl, a timely new book,
“Strange Rebels: 1979 and the Birth of the 21st Century”.
In it he argues that 1979 belongs to the select club of real turning-points: years in which one era ended and another was born.
The Economist, April 13th 2013, print
This was a year in which a series of momentous figures appeared on the world stage.
Margaret Thatcher won the general election and became Britain’s first woman prime minister, staying in power for 11 years.
Deng Xiaoping began to liberalise the Chinese economy.
Ayatollah Khomeini established an Islamic republic.
Karol Wojtyla travelled to Poland as the first Slavic pope.
And in Afghanistan the mujahideen rose up against Soviet rule with the tacit support of the United States.
Mr Caryl also sprinkles his fast-paced narrative with plenty of striking details. For example, at a state dinner to mark Deng’s first visit to the United States the grizzled Chinese statesman was placed at the same table as Shirley Maclaine. The actress gushed that she had visited China during the Cultural Revolution and that everything had been wonderful. She was particularly struck by a professor who told her how grateful he was that the party had decided to send him and his fellow academics to the countryside. Deng looked at her scornfully and said that “he was lying”. Professors should be teaching university classes not planting vegetables.
Full text
Strange Rebels: 1979 and the Birth of the 21st Century [Kindle Edition]
Mrs. Thatcher
Top of page
Från den 1 januari 1980 var jag chef för Timbros föregångare
Utredningsbyrån för Samhällsfrågor.
Utredningar, om fonder och annat, på Utredingsbyrån/Timbro 1980-1985
Juni 1980
Det är däremot överraskande att såväl moderaternas som näringslivets representanter
också accepterat tanken på tvångssparande.
Man ger Olof Palme och andra möjligheten att leende konstatera att nu alla, även SAF och moderaterna, äntligen inser att det är nödvändigt med något slags fonder
Rolf Englund i Arbetsgivaren (föregångaren till SAF-Tidningen) 1980-06-19
Våren 1982
När man på den socialdemokratiska partikongressen våren
1982 efter många års debatt hade tagit sitt beslut om fonderna och klubban
fallit tog känslorna överhanden hos kongressombuden.
De reste sig, höll
varandras händer upplyfta och sjöng unisont Internationalen.
September 1982
Socialdemokraterna vann valet på krav på expansion och på
kritik av den borgerliga regeringens sparprogram.
"Svängrum inte svångrem" som oppositionsledaren Olof Palme formulerade budskapet.
Lars Jonung i Dagens Nyheter
4:e oktober 1983
April 1984
Andel i vinst?
En alltför stor del av löntaqarfondsdebatten kom att handla om huruvida de borgerliga partierna skulle lägga fram något "alternativ" till Meidner och hur det i så fall skulle se ut.
Rolf Englund 9/4 1984 för SAF-Tidningen
Det mesta talar för att man i framtidens skolböcker kommer att läsa om socialismen att den var en idériktning som samlade stora skaror anhängare under tiden 1880—1980 men senare vittrade bort på samma sätt som andra frälsningsläror har gjort och kommer att göra.
Socialismen kommer att visa sig vara en av de många historiens idéströmningar som med tiden avslöjades inte som vägen till framtiden, utan en återvändsgränd. En återvändsgränd som slutar vid en mur. En mur som är den idéhistoriska motsvarigheten till den faktiska mur mitt i Europa där den reellt existerande socialismen slutar; eller börjar, beroende på varifrån man kommer.
Ur Rolf Englund, Rosornas Krig, Timbro, 1984
1984 var det fem år kvar till "The Fall of the Berlin Wall" 1989
1985
Olof Palme fruktar och är emot fondsocialismen.
Åtminstone
sade han det indirekt vid den stora riksdagsdebatten som föregick
beslutet om löntagarfonderna i december 1983.
Ledare i SvD 85-07-13 skriven av Rolf Englund
1985
"Olof Palme och rösträtten (val till fondstyrelserna)"
Rolf Englund i Inblick-ruta på ledarsidan SvD 85-07-23
September 1985
Socialdemokraterna vinner valet
1987
De borgerliga grodorna är inte lustiga att se
Rolf Englund 27/8 1987 Debattartikel för NPT
September 1988
Socialdemokraterna vinner valet
"Valet 1988 gav oss en ny moralisk och och en ny politisk verklighet."
Hans L Zetterberg Svenska Dagbladet 1988-09-22
9th of November, 1989
The Fall of the Berlin Wall
The Border separating Western from Eastern Germany was effectively opened.
Read more here
September 1991
Borgerlig valseger - Carl Bildt blir statsminister
Om valet 1991 hos wikipedia
Bildts regeringsförklaring
hos bild.net
Löntagarfonderna avskaffas väl?
Stiftelsen för Kunskap och Kompetensutveckling
ATP reformeras
Ur "Hur blev den stora kompromissen möjlig? - Politiken bakom den svenska pensionsreformen"
Redaktör: Joakim Palme
Hösten 1992
Den enda vägen ledde till kronkursförsvarets sammanbrott
September 1994
Socialdemokraterna vinner valet
Om valet 1994 hos wikipedia
2001
Göran Persson kommer att gå till den ideologiska historien
som den partiledare som på partikongressen år 2001 strök detta mål om socialismen ur partiprogammet.
Några andra böcker om löntagarfonderna
Med fonderna tar vi över. Det var LO-tidningens huvudnyhet från LO-kongressen 1976
SvD-ledare 27/8 2005
Kongressen hade entusiastiskt ställt sig bakom rapporten Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, med den viktiga förändringen att den nedre gränsen (antalet anställda) för vilka företag som skulle omfattas hade tagits bort.
Detta hade dock det goda med sig att småföretagarna tog upp kampen mot fonderna.
Efterhand mobiliserades försvar för ett liberalt
Sverige.
I Spelet om löntagarfonder (Atlas, 2005) försöker Rudolf Meidner tona ned maktfrågan. Han hade egentligen tänkt sig att införa spärrar för hur stort ägande som fonderna skulle tillåtas ha i varje enskilt företag.
Regeringarna Fälldin brukar häcklas för att den inte gjorde någon skillnad: Friggeboden var allt vad den åstadkom i fråga om att liberalisera Sverige. Men i bland är inte det viktiga vilka beslut som fattas, utan vilka som inte fattas. Om Sverige inte hade fått ett regeringsskifte 1976, hade löntagarfonder enligt LO med stor sannolikhet införts.
Full text
Top
Lennart Berntson om Werner Schmidt - C-H Hermansson. En politisk biografi
Det är obegripligt hur denna historierevisionism har kunnat passera som vetenskapligt projekt vid en akademisk institution i
Sverige.
SvD 15/12 2005
Antikommunismen var en reaktion på de brutala övergrepp som skedde i Östeuropa efter andra världskriget. Faktum är ju att kommunistpartierna här angrep de borgerliga grupperna på samma sätt som nazisterna i Tyskland behandlade judarna. De berövade dem deras rättigheter, bestal dem på deras
egendom, fråntog dem arbeten, ämbeten och utbildningsmöjligheter, isolerade dem från vänner och grannar, deporterade dem till ödsliga landsändar, utnyttjade dem till tvångsarbeten, fördrev dem till andra länder - och nästan alla de som satte sig till motvärn, inklusive de kommunister som reagerade mot övergreppen, fängslades, torterades eller slogs i hjäl. Denna politik sattes i system i Ryssland från oktoberrevolutionens första dag och den karakteriserade kommunisternas agerande i hela Östeuropa efter kriget.
Om detta har docenten i historia vid Södertörns högskola Werner Schmidt överhuvud ingenting att säga, däremot gnyr och gnäller han över det förhållande att de svenska kommunister som försvarade övergreppen - och betecknade dem som uttryck för en högre form av jämlikhet, demokrati och solidaritet - blev utsatta för övervakning, registrering och i många tillfällen utstötning. Det är obegripligt hur denna historierevisionism har kunnat passera som vetenskapligt projekt vid en akademisk institution i
Sverige.
Full text
Rudolf Meidner har avlidit. Han blev 91 år gammal.
Meidners väg till träldom
Peter Wolodarski DN 14/12 2005
I det socialdemokratiska lägret går det inte att hitta någon skribent som har ett kritiskt förhållningssätt till fonderna. I stället dominerar
de förljugna beskrivningarna av Meidners insatser, som när Göran Greider kallar hans idéer för "ett manifest som var uppdaterat till de mogna välfärdsstaternas era" eller när Aftonbladets
Lena Askling i en minnesartikel helt avstår från att diskutera konsekvenserna av hans planer. Sanningen är att Rudolf Meidners program rymde de mest långtgående kraven på socialisering som setts i svensk politik sedan 1948.
LO-folket var entusiastiskt; sådan var tidsandan
Folkpartiets Per Ahlmark uppmanade LO att "kasta fonderna i papperskorgen".
Full text
Rudolf präglades av en kombination av klarsinne, intellektuell briljans
och unik förmåga att hitta konkreta lösningar på motsägelsefulla problem.
Håkan A Bengtsson, Arenagruppen, 12/12 2005
Han presenterade förslaget om löntagarfonder. Året var 1975. Tanken var att vinster över en viss nivå skulle överföras till fonder som löntagarna kontrollerade. Vinsterna skulle omvandlas till aktier i löntagarfonder.
På så sätt skulle flera problem åtgärdas. Övervinsterna skulle överföras till de som skapat dem – löntagarna. Vidare skulle förmögenhetsbildningen kunna bli minde ojämlik och den solidariska lönepolitiken fortleva. Samtidigt skapades en reell möjlighet att demokratisera företagen.
I den radikala miljön på 1970-talet aktualiserades återigen på olika sätt frågan om ekonomisk demokrati. Makten över produktionen ställdes på dagordningen. Sedan vände vinden. Socialdemokraterna förlorade valet 1976. Näringslivet formade en massiv motkampanj och de ideologiska tongångarna blev mer liberala.
Han förenade sin marxistiska skolning med nationalekonomisk kunskap och hade en unik förmåga att kons1ra modeller och reformer som gör skillnad här och nu, som gör det möjligt att förverkliga socialistiska ideal i den konkreta verkligheten. Som sådan är han efterföljansvärd. Det är inte så många som besitter alla dessa egenskaper.
1997 gav vi på Atlas ut Göran Greiders bok ”Rudolf Meidner. Skärvor ur ett nittonhundratalsliv”. Det är helt enkelt en fantastisk bok och en på många sätt en nydanande biografi.
Håkan A Bengtsson är VD för Arenagruppen. Han är också journalist och redaktör för tidskriften Arena.
Han har bland annat gett ut boken "Bakom Mona Sahlin", ett reportage från valrörelsen 1994.
Full text
Få personer har i modern tid haft så stor betydelse för samhället och för arbetarrörelsen som Meidner.
Den solidariska lönepolitiken ledde till väldiga övervinster när de anställda också i de mest framgångsrika
företagen avstod från höga löneökningar.
Lena Askling, Aftonbladet 2005-12-10
Löntagarfonderna blev en logisk byggsten i det mödosamma arbetet. Arbetarna skulle få makt också över kapitalet för att säkra investeringar och jobb i framtiden.
- Det är ägandet som avgör. Där ligger makten, upprepade han envist hela livet.
Den solidariska lönepolitiken ledde till väldiga övervinster när de anställda också i de mest framgångsrika företagen avstod från höga löneökningar. Det var problemet som Meidner skulle lösa.
Jag fick många gånger diskutera fonderna med honom. Alltid var han lite buttert motsträvig innan han fascinerande men sakligt förklarade hur makten, fonderna och demokratin hängde ihop. Politisk demokrati var inte tillräckligt. Det kapitalistiska fåtalsväldet i företagen måste brytas och ekonomin demokratiseras, ansåg han.
Till en början brydde sig varken LO eller Olof Palme om vad Meidner sysslade med. Genombrottet kom på LO-kongressen i juni 1976. Delegaterna inte bara applåderade och sa ja. De reste sig spontant och sjöng Internationalen. Jag har aldrig upplevt en sådan stämning. Det liknade ett väckelsemöte.
Förslaget slog ned som en bomb i regeringen mitt i valrörelsen och anses ha bidragit till valförlusten -76.
Efter löntagarfondsstriden var han besviken på socialdemokratin som han ansåg förfuskat fonderna och – kanske ännu värre – på nittiotalet övergivit den fulla sysselsättningen och därmed Den svenska modellen.
Sista gången jag träffade honom talade vi om problemen med massarbetslösheten i Europa. Den oroade honom in i själen. Han sa ungefär: ”Massarbetslösheten är inte kapitalismens problem. Den är kapitalismens lösning för att hålla lönerna och arbetarna nere. Arbetslösheten är folkets, löntagarnas problem”.
Full text
Lars Ekdahl, Arkiv Förlag
Mot en Tredje väg
En biografi över Rudolf Meidner
Studien har finansierats av Östersjöstiftelsen
2005
Del I. Tysk flykting och svensk modell
Del II. Facklig expert och demokratisk socialist
I augusti 1975 publicerades en liten skrift om "löntagarfonder" som presenterade en vision om "ett annat samhälle". Det gav upphov till en av de mest laddade och uppslitande politiska konflikterna i det förra seklets svenska samhällsutveckling. Inom arbetarrörelsen föranledde det en intensiv debatt om reformismen som politisk strategi och om möjligheterna av en samhällsomvandling med demokratiskt socialistiska förtecken
http://www.arkiv.nu/-ekdahl.htm
Stiftelsen för forskning inom områden med anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa (Östersjöstiftelsen) bildades av den svenska regeringen år 1994. Östersjöstiftelsen har till uppgift att stödja forskning och utbildning vid Södertörns högskola.
Per-Olof Edin är ordförande i Styrelsen
Södertörns högskola inrättades efter ett riksdagsbeslut 1995. Riksdagen ställde redan innan beslutet om högskolans tillkomst forskningsresurser till förfogande. Det skedde genom att avkastningen från en av de stiftelser som inrättades i samband med avskaffandet av löntagarfonderna (Östersjöstiftelsen) skulle gå till detta ändamål.
Läs mer här
Vice ordförande i styrelsen för Södertörns högskola är Karin Pilsäter
Top
Spelet om löntagarfonder
Rudolf Meidner, Atlas bokförlag 2005
"Löntagarfonderna blev en av 1900-talets mest kontroversiella politiska frågor. Det ursprungliga förslaget som presenterades 1975 gav upphov till en intensiv och utdragen kraftmätning som än i dag kastar sin skugga över den politiska debatten. Inom arbetarrörelsen föranledde löntagarfonderna en diskussion om reformismens möjligheter och om förutsättningarna för en långtgående samhällsomvandling med demokratiskt sociali stiska förtecken. Samtidigt mobiliserade borgerligheten och Svenska Arbetsgivarföreningen mot förslaget."
mer info här
Nu i augusti är det exakt 30 år sedan Rudolf Meidner kom med sitt förslag om att införa löntagarfonder i Sverige.
Vad hade hänt om löntagarfonder hade införts?
Fredrik Erixon och Per Hortlund, Timbro-skrift augusti 2005
Pressmeddelande full text
Top
Löntagarfondsutredningens slutrapport, SOU 1982:47
De svarta åren - Minnen från andra sidan
Mats Johansson, Timbro
Om Löntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt"
"Jag vill också varna läsaren. Min minnesbild får i bland formen av en askungesaga, med dåvarande Grängeschefen Erland Waldenström som modern och några kollegor i rollerna som systrarna."
Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997)
Stig Ramel: Det borde handla om individuellt ägda aktier, inte om kollektiva fonder. Jag blev anklagad för att vara "duva" och visst var jag det - jag tyckte att det var möjligt att söka en syntes.
Jag ansåg då och anser så fortfarande att det var positivt för företagens liv och för marknadsekonomin om de anställda blev aktieägare i de företag där de arbetade - men det borde handla om individuellt ägda aktier, inte om kollektiva fonder. Jag skrev tidningsartiklar i den andan och blev längre fram, när fondfrågan blev laddad med högspänning och den stora polariseringen skedde, anklagad för att vara "duva" och visst var jag det - jag tyckte att det var möjligt att söka en syntes. Men fundamentalisterna på båda sidor kom att dominera scenen och löntagarfonderna, som de till sist kom att utformas, blev en döfödd skvader, som fick svensk ekonomisk politik att under 80-talet fokusera på fel frågor till stor och varaktig skada för samhället.
Läs mer här hos SNS - den tidens duvslag
Mer av Stig Ramel, t ex "Solidaritet med Europa, bl a som en nödvändig balans till ett USA, vars supermaktsdominans innebär ett växande problem för världen"
Som Ingvar Carlsson påpekar var Palme rörelsens store ideolog.
Det var han, inte Bert Lundin, som inspirerade de aktiva inom fackföreningsrörelsen
med sina strålande framtidsvisioner.
"Det kan rysa av politisk vällust i mig så att nackhåren reser sig,
när jag hör Olof Palme i högform under ett kongresstal"
sade den unge radikale metallaren Stig Malm.
Svante Nycander DN 1999-11-21
Den brutala sanningen om löntagarfonderna
Thage G. Petersons memoarbok, Resan mot Mars
Bo Stråth: Mellan två fonder:
LO och den svenska modellen
- Svensk fackföreningsrörelse efter andra världskriget, Atlas, 1998.
Den svenska modellen var inget som fanns given eller plötsligt uppstod ut trettiotalskrisen. Det var mycket mer en samhällsorganisation som gradvis växte fram under politiska motsättningar och som ständigt utmanades från höger till vänster. Hur den formades handlade mycket om makt över språk och symboler.
ATP-striden var en viktig etapp. Den var inget som arbetarrörelsen ville utan något man tvingades till av en offensiv borgerlighet under 1950-talet. ATP-segern födde förväntningar och nya krav och var på så sätt en viktig förutsättning för det radikala sextiotalet.
Radikaliseringen av politiken inom fackföreningsrörelsen drev fram löntagarfondsförslaget. Detta kan ses som både ett uttryck för samhällets radikalisering och som ett försök att svara på och kanalisera den från LOs sida.
Den långsiktiga innebörden var att det politiska initiativet gick LO ur händerna och att modellen löstes upp. Makten över språket gick förlorad och begrepp som rättvisa och frihet laddades med ny mening när arbetsgivarna marscherade och demonstrerade under blågula fanor.Läs mer hos Arena
Bo Södersten i "Den svenska sköldpaddan" 1975
Tiden är kommen för att visa att en konsekvent tillämpning av socialdemokratisk ideologi innebär en djuptgående förändring av samhället. Kapitalismen har fyllt sin historiska funktion. Kapitalismen kan gå.
Bo Södersten i "Den svenska sköldpaddan" 1975. Rabén & Sjögren
Läs utdrag ur boken klicka här
I en intervju i TV8 7 mars 2005 - Engelsbergssamtalen, intervjuare Fabian Af Petersén - sade Bo Södersten
i samtalets avsnitt om löntagarfonderna och vänstervågen typ att han (Södersten) själv varit främmande härför.
"- Det enda som ska ha inflytande i företagen är arbetet, kapitalet ska ägas av samhället, kollektivet, som sedan ställer detta till löntagarnas förfogande, sa han."
Om mötet med arbetarkommunen och LO-sektionen i Ängelholm, enligt Arbetet 1978-04-15.
Löntagarfonderna: Det svenska försöket att socialisera företagen
Hans L Zetterberg
Systemskifte - Fondsocialism blev fondkapitalism
Den 17 maj arrangerade
Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola ett vittnesseminarium om
fondsocialismen, 70-talets stora systemfråga.
Mattias Lundbäck SvDs ledarsida 2001-05-21
Rolf
Englund i Arbetsgivaren (föregångaren till SAF-Tidningen) 1980-06-19
Rolf Englund om
andel-i-vinst i SAF-Tidningen 1984
"Arvet från Gösta Bohman"Anders Isaksson om
fonderna 1997-12-01 i DI
RE: Om man klickar på bilden ser man bl a ett
plakat från 4 Oktober,
med den av mig författade texten "Fonder är början -
Socialism är slutet"
Det blir väl inte Nobelpriset precis, men det är kul
att ha varit med.
Texten finns även med i Timbros bok om 4 Oktober
Jag rådde Olof Palme att hota med att avgå: ställ dig upp på en partikongress och
säg "jag avgår om ni fortsätter med det här, ni får klara era löntagarfonder
utan mig!". Men han ville inte gå så långt.
Anders Ferm, Fokus nr 7, 24/2 2006
Löntagarfondskampanjen var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i
alla kategorier. Och det stod socialdemokrterna och LO för!
Utredningen anförtroddes den radikale LO-ekonomen Rudolf Meidner och
hur tankarna gick i utredningskansliet är alltjämt ett mysterium.
Kommentar av Rolf Englund:
Sanningen är väl den att Anna Hedborg, då ung, hade stort
inflytande över Rudolf Meidner. Se t ex "Rudolf Meidner har avlidit. Han blev 91 år gammal. Peter Wolodarski DN 14/12 2005
*
I dag är det nästan omöjligt att leta upp parti- eller LO-företrädare
som på allvar hävdar att den där idén var bra. Däremot är det rätt gott om
sådana som säger "ja, du vet, egentligen var jag ju emot, men..."
Kommentar av Rolf Englund:
Jämför svårigheten att - i dag - finna de som tyckte att kronkursförsvaret var en bra idé. Däremot är det rätt gott om
sådana som säger "ja, du vet, egentligen var jag ju emot, men..."
*
Själv var jag också emot idén och gav på det socialdemokratiska bokförlaget Tiden,
där jag var chef, ut en bok mot löntagarfonderna, skriver av flera socialdemokrater,
bland annat Nils Lundgren och Assar Lindbeck.
Sju socialdemokrater om löntagarfonderna
/ Nils Elvander ... Nils Lundgren (red.)Tiden, 1979
Fokus
Per-Albin Hansson, hade, enligt Anders Isakssons lysande biografi, redan 1920
förklarat att "Vårt medel är demokratin, vårt mål är allas lycka genom socialismen".
Den urgamla formuleringen i det socialdemokratiska partiprogrammet -
"Socialdemokratin vill så omdana samhället, att bestämmanderätten
över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer"...
fanns kvar ännu i det som antogs efter Murens fall på partiets 31:a kongress år 1990.
Göran Persson kommer att gå till den ideologiska historien som den partiledare som på
partikongressen år 2001 strök detta mål om socialismen ur partiprogammet.
Den gamla klassiska formuleringen kan nu läsas på Arbetarrörelsens Arkiv (www.arbarkiv.nu.)
