"Det är ett bekymmer om den ledande näringslivsorganisationen, med sina stora ekonomiska resurser,
genom Timbro infiltrerar politiska partier genom att ideologiskt bearbeta nyckelgrupper och
skapa opinion för en nyliberalism som presenteras som den äkta liberalismen,
och som därmed utdefinierar det mesta som svenska liberaler och frisinnade verkat för i 150 år.
Varför tiger Folkpartiet om detta generalangrepp på Folkpartiet och Bertil Ohlininstitutet?"
skrev Svante Nycander, chefredaktör för Dagens Nyheter 1979-1994, i förra numret av Frisinnad Tidskrift.
Carl-Johan Westholm, 2 maj 2013
Låt mig, med erfarenhet av hur Timbro aktiverades 1978 och Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) kongresser 1977 och 1980, ge min syn på den centrala frågan om finansiering av idéutveckling och opinionsbildning.
Sverige var då ett land med ett dominerande parti, en tv-kanal och ett televerk. Snart skulle det tredje steget införas, menade LO: efter den politiska demokratin och den sociala demokratin var det dags för den ekonomiska demokratin. 1968 års studentoroligheter var kulmen på det kollektivistiska opinionsklimatet, inte bara i Sverige.
I SAFs styrelse sades att ”vinst” inte skulle användas som ord. Det var fult.
”Med fonderna tar vi över successivt”, var den löftesrika rubriken i LO-tidningen.
Även folkpartiet sviktade. På ett av de sista landsmöten som Bertil Ohlin bevistade, fann han sig föranlåten att vara den som tydligast varnade för ”Meidnerplanen”.
Jag (CJW)tillhörde dem som röstade nej, inte så mycket för att jag trodde att det skulle bli allvarliga konsekvenser av en gemensam valuta (där misstog jag mig) utan för att jag inte gillar tanken på Europas Förenta Stater.
Det är tankeväckande att ett parti, som på 1970-talet lanserade ”närdemokratin”, idag är det mest EU-centralistiska i Sverige. Bertil Ohlin-institutet borde göra en genomgång av Bertil Ohlins olika uttalanden och artiklar om Europa. Min minnesbild är att han var tämligen avvaktande.
Timbro har legat lågt i Europadiskussionen, liksom de flesta andra free market think tanks i Europa. Frågan är känslig, nästan icke-existerande.
EU-finansierade tankesmedjor öser däremot på med EU-entusiastiska projekt.
Det är inget som hindrar ett politiskt parti att använda en del av sina bidrag från skattebetalarna till att ”handla om abstrakta filosofiska idéer”.
Men det förefaller som om det växt fram en arbetsfördelning där andra får utveckla idéer och bilda opinion. Partierna får sedan maximera rösterna. Det är måhända olyckligt, men har sin inneboende logik.
Nackhåren reste sig på unge Stig Malm
Svante Nycander i hörnartikel i DN 99-11-21, utdrag
med kommentarer av Rolf Englund
Två tidigare partisekreterare intalade Olof Palme att han till varje pris måste hålla ihop rörelsen. Det fick en olycklig förlamande inverkan i debatten om löntagarfonderna, skriver Ingvar Carlsson i "Ur skuggan av Olof Palme".
Palme följde inte sin fondkritiska intuition utan förhöll sig passiv. Själv varnade Carlsson för Meidnerförslaget. Idag (RE: kurs här) tycker han att partiet borde ha satsat på fonder med "raka rör" till löntagarnas plånböcker, enligt Leif Blombergs recept.
Bilden blir densamma som i den mer utförliga skildringen i Thage G. Petersons memoarbok. Partiledningen togs på sängen av LO-kongressens beslut 1976 och nöjde sig med att bakom kulissen vädja till LO om försiktighet. Palme visste att han inte kunde vinna valen 1979 och 1982 utan fackets aktiva stöd, skriver Peterson. Ansvaret för arbetarrörelsens största fiasko läggs på LO.
Till sist framstår Metallordföranden Bert Lundin som rörelsens onda genius. Han var till skillnad från sin efterträdare Blomberg ingen vän av löntagarfonder med raka rör.
Carlsson och Peterson får hela förloppet att framstå som obegripligt.
De förtiger Palmes avgörande roll som arbetarrörelsens främste agitator mot kapitalism och privat ägarmakt i näringslivet:
"Jag har alltid uppfattat kapitalism och liberalism som kalla ideologier." "Vi kommer att ha mycket privat ägande i framtiden, typ jordbruk och småföretag. Vi kommer att ha statligt ägande och kooperativt ägande - en blandning av olika ägarformer. Men utvecklingen rinner förbi privat storfinans koncentrerad till ett litet antal familjer." (Augusti 1976, kort före valet.)
"Kapitalismen måste ersättas med något mer utvecklingsdugligt, som till exempel ekonomisk demokrati på den demokratiska socialismens grund." (Oktober 1977.)
"Kapitalismen har misslyckats. Titta på USA, titta på England." (Valrörelsen. 1979.)
"Kapitalismen skapar otrygghet och ökade klyftor mellan människor. Den lägger makten över vår framtid i händerna på ett fåtal. Vi vill ha ett samhälle med demokrati på samhällets alla områden, också ekonomisk demokrati, där människorna tillsammans skall kunna forma framtiden." (Valupptakt 1979.)
"Den tid är länge sedan förbi då kapitalismen kunde erbjuda människorna ett framtidshopp." (Maj 1982.)
Palme ville ogärna binda sig för en viss utformning av den ekonomiska demokratin, men han tog ställning för löntagarfonder som ett maktinstrument i näringslivet, exempelvis vid Pappers kongress 1978.
Som Ingvar Carlsson påpekar var Palme rörelsens store ideolog. Det var han, inte Bert Lundin, som inspirerade de aktiva inom fackföreningsrörelsen med sina strålande framtidsvisioner.
"Det kan rysa av politisk vällust i mig så att nackhåren reser sig, när jag hör Olof Palme i högform under ett kongresstal", sade den unge radikale metallaren Stig Malm.
Hur skulle Palme ha kunnat förmå LO att avstå från fonderna?
Kommentar RE:Svante Nycander fattar fortfarande inte att det var en omöjlig uppgift att få LO att backa i fondfrågan - om man inte inom fack och socialdemokratin var beredd att ta avstånd från socialismen. Det var man inte beredd till då, flera år före Murens fall och bara några månader efter Saigons fall. Det var därför det var nödvändigt med konfrontation i fondfrågan, inte någon mjäkig folkpartistisk kompromiss. Det var inte ens alla direktörer som förstod det på den tiden.
Som jag sade till Waldenström, Ståhl, Tarschys, Meidner m fl på Nationalekonomiska Föreningen, den 20 november 1975 - i dagarna 24 år sedan, oj vad tiden går:
Detta allra minst som LO:s styrelse (det s k Landssekretariatet) den 7 juli 1975 i sitt remissvar på förslaget om MBL skrivit att
"en sådan jämställdhet mellan arbete och kapital kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin. Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital och arbete betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer. Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det mänskliga arbetet måste sättas främst".
Nu tycker väl många att Rolf säger "Vad-var-det-jag-sa" nu igen.
Så är det. Och jag varnade även för det tappra kronförsvaret. Och nu varnar jag för att EMU obönhörligen, vare sig Göran Lennmarker vill det eller ej, kommer att leda till Federationen Euroland som Europas folk ännu inte är beredda på.
Fortsättning på Svante Nycanders artikel:
Han kunde ha sagt att fonderna kunde bli en valtaktisk belastning, men partiet och LO brukade intala sig att de kunde över vinna allt motstånd, när de slogs för något rättfärdigt. Även ATP hade på sin tid ansetts riskabel som valfråga. Palme ville minst av allt anses politiskt feg.
Han gjorde vad han kunde för att underminera arbetsgivarna i allmänna opinionen. Statliga företag måste utträda ur Saf, vars propagandister enligt honom spred hat och illvilja mot arbetarrörelsen. Fonderna var lösningen på lönepolitikens och kapitalbildningens problem.
Varför satsade inte partiet på fonder med raka rör, alltså individuellt ägande? Det var vad en arbetsgrupp utsedd av Industriförbundet och Saf föreslog 1976 (RE: Waldenström-gruppen - för mera härom se Meyersson). Parterna på arbetsmarknaden borde träffa avtal om att underlätta ett frivilligt skattestimulerat aktiesparande. Arbetsgruppen ville på så vis råda bot på den alltför ojämna fördelningen av aktieägandet.
Förslaget vittnade enligt LO om en "skrämmande människosyn".
Personligt löntagarägande var det sista fondanhängarna önskade, eftersom det skulle stärka kapitalismen. Förslag av folkpartiet och centern om fonder med raka rör avvisades lika bestämt.
Rolf Englund på DN:s ledarsida 1976-08-06 om folkpartiets, Ahlmarks och Ullstens löntagarfonder
Arbetarrörelsen gjorde slut på den fredspakt med näringslivet - kallad den svenska modellen av somliga, klassamarbete av andra - som varit i kraft sedan trettiotalet.
Palme var mest skyldig,slutar Svante Nycander
Kommentar RE: Det var kanske därför som många av oss - redan på den tiden - inte alls gillade Olof Palme.