Om Löntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997)

LÖNTAGARFONDERNA

Ingen fråga under efterkrigstiden har kunnat höja temperaturen i den ekonomisk-politiska debatten som förslagen om kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder gjorde. Det berodde på att den ytterst berörde ingenting mindre än vilket slags ekonomiskt - och egentligen också vilket politiskt system - vi skulle satsa på för framtiden.

Det kom att bli en maktkamp mellan dem som ville värna om en marknadsekonomi, i huvudsak uppbyggd på privat ägande, och grupper som på sikt ville ha bort den privata äganderätten, åtminstone i de större företagen.

Den privata, entrepreöriella ägarrollen skulle ersättas av kollektivt ägda, fackligt kontrollerade fonder, eller åtminstone tvingas att samverka med dessa i ägarrollen. Finansieringen av dessa fonder skulle ske genom vinstandelar och i form av riktade aktieemissioner. Med denna förändring skulle det tredje och sista steget tas mot den demokratiska socialismen.

Samtidigt sökte man göra trovärdigt att dessa fonder skulle vara nödvändiga för att rädda marknadsekonomin, och dessutom vara till nytta för företagen. Det borde därför, menade man, finnas förutsättningar för en kompromiss med näringslivet i fondfrågan. Men det var naturligtvis naivt att tro att en förtroendefull dialog med det privata näringslivet om formerna för dess eget avskaffande skulle kunna etableras.

De ideologiska motsättningarna visade sig också omöjliga att överbrygga och någon kompromiss kom aldrig till stånd, trots långvariga och segslitna förhandlingar.

Jag spelade under detta skede, åren 1975 - 1982, allt mer rollen som fristående aktör. Min tidigare beskrivna "miljöskada", tillsammans med en av vikande uppfattning om problematikens innehåll och lösning, kan förklara denna utveckling. Jag har inte för avsikt att här ge en heltäckande beskrivning av löntagarfondsfrågans uppkomst, utveckling och "förfall". Min ambition är mer begränsad. Det är en högst personlig betraktelse som jag tänker bjuda på, ett antal bilder från de barrikader där jag hade min plats under detta turbulenta skede i svensk inrikespolitik. Jag vill också varna läsaren. Min minnesbild får i bland formen av en askungesaga, med dåvarande Grängeschefen Erland Waldenström som modern och några kollegor i rollerna som systrarna. Vem som är askungen får läsaren själv lista ut.

... vitalisera arbetarrörelsen inför "det slutliga steget", d v s införandet av den demokratiska socialismen. När det började stå klart att en så ambitiös för delningspolitik inte var förenlig med en privatkapitalistisk resursallokering, aktualiserades ägarfrågan. Angrepp mot den privata äganderätten hade inte saknats under 50- och 60-talen, men hade ingen riktig bärkraft i en miljö där den materiella utvecklingen samtidigt medgav stigande real löner, växande offentlig sektor och - åtminstone synbarligen - tillfredsställande vinster.

Med 70-talets krisartade utveckling i svensk ekonomi förändrades denna situation drastiskt. Tilltagande fördelningspolitiska ambitioner och förändrade attityder till arbete och materiell tillväxt, med början under 60-talets sista år, försvårade Sveriges anpassning till den ökade turbulensen i världs ekonomin. Medan den materiella utvecklingen på 50- och 60-talen överträffade förväntningarna, var situationen den omvända under 70-talet. Detta skärpte fördelningskonflikterna.

Meidnerfonderna

I en skrift, "Löntagarfonder" från år 1975, ett beställningsverk från LO, konstaterade författarna Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond att lönepolitisk återhållsamhet hos höglönegrupperna kan leda till ytterligare vinstökningar i expansiva företag och därmed öka förmögenhets tillväxten hos deras ägare.

Genom den gynnsamma ekonomiska tillväxten under 60-talet hade förmögenhetsökningen - liksom maktkoncentrationen - inom näringslivet blivit påtaglig. Meidner hyste ingen större tilltro till möjligheterna att komma till rätta med detta förhållande med traditionella politiska metoder.

Lönehöjningarna kunde visserligen stegras ytterligare, men detta skulle leda till minskade investeringar och därmed långsammare standardökning. Genom s k clearingfonder skulle man kunna omfördela löneuttaget på ett sätt som gynnade de lönsamma företagen mindre. Men ett sådant förfaringssätt skulle inte ge löntagarna någon ökad del i förmögenhetsvinsten. Höjda företagsskatter skulle på lång sikt få samma negativa effekter som ytterligare löneförhöjningar.

Ett företagsanknutet vinstdelningssystem stred mot den solidariska lönepolitikens idé. Det skulle bara gynna dem som arbetade i särskilt vinstgivande företag. Sparfrämjande åtgärder ansågs inte öka nettosparandet. En spridning av aktieägandet bedömdes inte medföra någon spridning av inflytandet.

Därför presenterade Meidner nu sitt förslag till löntagarfonder. Dessa borde vara övergripande, d v s omfatta flera företag. De kulle vidare vara kollektivt ägda och också omfatta en utjämningsfond, som skulle samla och fördela avkastningen från samtliga aktier. Med starkt engagemang uppehöll sig Meidner vid det kollektiva ägandets princip. Fondbildning som medgav individuell utdelning till kapitalägarna motverkade sitt syfte, enligt Meidner. De hörde hemma i den borgerliga idévärlden med dess kult av individuell frihet och ointresse för verklig jämlikhet mellan människor (Meidner, 1975).

Kollektiva löntagarfonder kan i detta första förslag från LO betraktas som ett instrument för ett successivt överförande av äganderätten, och där med kontrollen över storföretagen, från privata ägare till fackliga ledare.

Det gamla kravet på överförandet av den privata äganderätten på samhället, den s k ägandelinjen, hade ånyo aktualiserats inom den socialdemokratiska idétraditionen. Den liberala välfärdsmodellen, den s k välfärdslinjen, framstod inte längre som en väg till ekonomisk jämlikhet. Pragmatismen motiverade då att ägandet ånyo omprövades. Författarna erinrade om de radikala vindar som blåste genom det tidiga 70-talet och gjorde fackföreningarna otåliga.

"Vi upplever nu i Sverige en stark våg av fackliga anspråk på medinflytande och medbestämmande och förskjutning av maktrelationerna inom företagen till förmån för de anställda".

Angreppen mot den privata äganderätten till företagen hade kommit från arbetarrörelsens fackliga gren. Ledarna från den politiska grenen, det socialdemokratiska partiet, var inte beredda till ett sådant radikalt avsteg från tidigare politik. År 1976 fick vi uppleva en valrörelse där arbetarrörelsen gick fram på olika linjer: den fackliga grenen på ägandelinjen och partiet på den traditionella välfärdslinjen. Valet ledde till att socialdemokraterna för första gången på 44 år förlorade regeringsmakten. Med all sannolikhet bidrog löntagarfondsfrågan till detta resultat.

Det var uppenbarligen nödvändigt att åter samla styrkorna. LO och partiet tillsatte en gemensam arbetsgrupp för att utreda löntagarfrågan vidare. 1978 lade den fram sin rapport "Löntagarfonder och kapitalbildning". Tonläget var nu helt förändrat. Redan i inledningen förklarade man att det förslag som framfördes inte "i grunden skulle förändra den ekonomiska och politiska miljö inom vilken företagen skulle fungera. Företagets verksamhet kommer att förbli marknadsstyrd".

Vidare hette det att avsikten med löntagarfonder inte var att beröva de nuvarande kapitalägarna deras tillgångar, inte heller var avsikten att begränsa utdelningen på aktier så att det i framtiden blir mindre intressant för enskilda att tillhandahålla näringslivet riskvilligt kapital. Den ideologiska reträtten gick inte att dölja (LO-SAP, 1978).

Naturligt nog väckte denna rapport betydande förvirring när den behandlades på det socialdemokratiska partiets kongress 1978. Entusiasmen för förslaget hade mattats betydligt. Den skulle heller aldrig riktigt komma tillbaka. Meidners förslag hade innehållit visioner om en socialistisk framtid. Det nya förslaget avsåg i grunden endast ett nytt stabiliseringspolitiskt instrument.

En ideologisk reträtt
Löntagarfondsförslaget utreddes vidare i en ny arbetsgrupp, gemensam för LO och det socialdemokratiska partiet. År 1981 presenterade den sin rapport "Arbetarrörelsen och löntagarfonderna". Rapporten blev föremål för behandling vid såväl LO-kongressen som den socialdemokratiska parti kongressen samma år. Den ideologiska oklarheten gav utrymme för olika tolkningar. Detta gjorde det möjligt för så gott som samtliga talare att instämma i landssekretariatets respektive partistyrelsens tillstyrkande. Den återställda enigheten inom arbetarrörelsen var det viktiga. Dessa enighets manifestationer, som i själva verket dolde olika ideologiska uppfattningar, fick ett närmast absurt drag när de kombinerades med öppet mandat till partiledningen för löntagarfrågans fortsatta handläggning (LO-SAP, 1981).

I valrörelsen inför 1982 års riksdagsval strävade socialdemokraternas ledare Olof Palme efter att få löntagarfonder att framstå som ett uttryck för den traditionella välfärdslinjen. Den ekonomiska krisen gjorde det nödvändigt med kollektiva löntagarfonder för att klara kapitalbildningen under fördelningspolitiskt acceptabla former. "Det är ingen dogmatism som ligger bakom", förklarade Palme, "utan övertygelsen att vi måste sätta undan pengar till investeringar för att säkra jobben och välfärden". Utan ändring i ägarförhållandena skulle man vidare inte "kunna få den samling av krafterna som behövs för att klara våra ekonomiska problem". Bevarad maktkoncentration till ett fåtal i näringslivet skulle "strida mot människornas känsla för rättvisa och rättfärdighet". Löntagarfonder var garantin för produktiva investeringar: "löntagarfonder flyttar inte till Liechtenstein". Med denna uppläggning blev den ekonomiska krisen en räddning för socialdemokraterna ur deras ideologiska svårigheter - på liknande sätt som en gång varit fallet vid partikongressen 1932.

Bland väljarna fanns ingen majoritet för införandet av kollektiva löntagarfonder vid den nya socialdemokratiska regeringens tillträde hösten 1982. Det fanns inte ens en klar majoritet inom arbetarrörelsens egna led. När Olof Palme 1983 bestämde sig för att lägga fram en proposition om införandet av kollektiva löntagarfonder till hösten samma år, var det en eftergift för grupper inom rörelsen som satsat mycket starkt på löntagarfonder, i synnerhet LO-ledningen. Med största sannolikhet var beslutet ett led i vad partiledningen upplevde som nödvändiga eftergifter för att hålla ihop rörelsen.

Övertygelsen om löntagarfondernas välsignelsebringande krafter var uppenbarligen inte alltför stark inom den socialdemokratiska regeringen. Det framgår av några fondkritiska rader, som finansminister Kjell Olof Feldt klottrade i sin riksdagsbänk och som avfotograferades av en stockholmstidning: "Löntagarfonder är ett djävla skit men nu har vi baxat dem ända hit". Ett grötrim blev sålunda den föga ärorika slutvinjetten över socialdemokraternas handläggning av löntagarfrågan (Stockholms-Tidningen, 1983-12-21).

Socialdemokraterna ville nu till varje pris få bort frågan från dagordningen. Nu fick det vara slut - detta var inte ett första steg utan "steget".

Kommentar Rolf Englund: Att Palme sade det här med "steget" har följande bakgrundshistoria. Det skedde i Rosenbad på den presskonferens där löntagarfondspropositionen presenterades. Jag hade smugit mig in bland journalisterna. Jag övervann min medfödda försynthet och lyckades överrösta TV-reportrarna med frågan om det här var det Tredje Steget - först politisk demokrati, sedan social demokrati och sedan s k ekonomisk demokrati, dvs socialism. Då svarade Palme att det här är inte Det Tredje Steget utan "Steget".

Partiet hade kommit undan experimentet med ägandelinjen med blotta förskräckelsen. Med märkbar lättnad kunde man återgå till en traditionell social demokratisk välfärdspolitik, d v s bygga vidare på "det starka samhället".

I jämförelse med tidigare förslag var det som genomfördes 1983 en stor ideologisk reträtt. Fondsystemet begränsades till att äga högst 10 av det samlade börsvärdet, en i och för sig stor ägare av aktier i svenska storföre tag, men långt ifrån "den dominerande ägaren" med över 50 %, som tidigare föresvävat löntagarfondernas tillskyndare. Fonderna ålades vidare att fungera efter samma principer som privata företag. De visionära tankarna om att fonderna skulle förvaltas i löntagarnas intresse och att vinstmaximeringsmålet skulle kompletteras med andra välfärdsmål var helt borta. Entusiasmen över förslaget bland tillskyndarna av de ursprungliga löntagarfonderna kan knappast ha varit särskilt stor.

Men också hos de borgerliga partierna och hos näringslivet rådde stor besvikelse. Fonderna infördes mot både den folkliga majoritetens vilja och mot ett enat näringsliv. Där hade stora resurser mobiliserats för kampanjer mot fonderna på samma sätt som under slutet av 40-talet, då planhushållningsdebatten utkämpas. Skulle de införda fonderna betraktas som ett nederlag eller kunde propositionens utformning tolkas som en ny ideologisk seger över socialdemokraterna? I det taktiska spelet valde man att ignorera reträtten och fortsätta den antisocialistiska kampanjen.

Man beslöt att ut nyttja den starka antifondsstämningen i landet. Den 4 oktober 1983 samlades ca 80.000 människor i Stockholm för att, inför riksdagens högtidliga öppnande, ge uttryck för sitt missnöje med kollektiva löntagarfonder. Denna opinionsyttring, ehuru initierad av fondbeslutet, kan ses som en mer all man protest mot den ökade politiseringen och regleringen av samhället - en protest mot det starka samhällets ideologi.

Löntagarfonder blev inte den hävstång över till den socialistiska ekonomi som upphovsmännen hade tänkt sig. Kanske var det heller aldrig riktigt meningen. Med partiet i opposition radikaliserades arbetarrörelsen med LO som pådrivare. Det blev allt svårare att stå emot paroller som "med fonderna tar vi över" och fonderna som "det slutliga steget" i syftet att uppnå den ekonomiska demokratin. Rudolf Meidner har också vid ett flertal tillfällen uttryckt sin förvåning över LO-kongressens beslut att göra hans mycket radikala förslag om införandet av löntagarfonder till sitt eget (t ex i en radiointervju i "Förmiddag i P 1", april 1991). "Ombudens entusiasm blev ledningen övermäktig, och ingen, förutom möjligen Meidner själv, försökte hålla dem tillbaka" (Feldt, 1991, sid 26).

Från partiets utgångspunkt måste nog detta LO-beslut ha betraktats som ett olycksfall i arbetet. Förslaget var inte förenligt med den svenska modellen. Det skulle ju ha inneburit slutet för den "historiska kompromissen" (Se not 1, sid 2).

80-talets erfarenheter av de löntagarfonder som infördes 1983 kan lätt summeras. I de förslag som följde på den ursprungliga modellen hade alltså målet om maktövertagandet i näringslivet allt mer tonats ner, och andra argument skjutits i förgrunden. Fonderna skulle underlätta den solidariska lönepolitiken, begränsa löneinflationen, åstadkomma en jämnare förmögenhetsfördelning, öka tillgången på riskkapital och bidra till ett ökat sparande i ekonomin.

Intet av dessa mål kan sägas ha påverkats på ett mer påtagligt sätt genom uppbyggandet av löntagarfonderna. Som instrument för den ekonomiska demokratin måste de också betraktas som skäligen meningslösa. Däremot kom de att bidra till att vidmakthålla den misstänksamhet som fonddebatten skapade mot arbetarrörelsens avsikter inom näringslivet. Politiska krafter som riktade sig mot arbetarrörelsen var inte heller sena att använda sig av denna trovärdighetskris.

Folkpartiet
Löntagarfonder - eller andra system för vinstdelning med de anställda - var egentligen ett nygammalt tema i svensk och europeisk kultur. De hade sina rötter i den utopiska socialismen, såväl som i socialliberalt reformtänkande. Om de Meidnerska fondarkitekterna hämtade sin inspiration från den förra, var det det senare som låg bakom vissa folkpartisters intresse för löntagarfonder. Medan åtminstone de ursprungliga Meidnerska fonderna syftade till ett systemskifte, var de liberala krafterna inställda på fördelningspolitiska reformer inom ramen för det rådande systemet.

Det hindrade dock inte ledande folkpartister att driva en linje, som tidvis låg farligt nära de Meidnerska förslagen, i frågan om "löntagarnas del i förmögenhetstillväxten i företagen". I en partimotion 1974, författad av partisekreteraren Carl Tham, krävde man lagstadgad rätt till andel i företagens kapitaltillväxt för löntagarna. Förslaget borde utformas så att det åstadkom en jämnare inkomstfördelning, försköt makten från traditionella ägarintressen och motverkade statlig och enskild maktkoncentration inom det ekonomiska livet (Åsard, 1985, sid 16).

I den gemensamma uppgörelsen om den ekonomiska politiken mellan Folkpartiet och socialdemokraterna våren 1974, den sk Haga-överenskommelsen, ingick frågan om anställdas del i företagens förmögenhetstillväxt skulle bli föremål för en statlig utredning. Direktiven utarbetades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen i nära samråd med Folkpartiet, i praktiken av Carl Lidbom och Carl Tham. Men också LO ingick som samtalspartner, och direktiven kom i hög grad att avspegla den fackliga rörelsens mål och problemställningar.

Att Folkpartiet kunde acceptera utredningsdirektiv som i så hög grad speglade de fackliga organisationernas ambitioner och intressen kan förklaras med ett återkommande dilemma för partiet. Partiet får partiet med sig en enskild, stark medlem i ledande ställning i en färdriktning, som vid närmare betraktelse inte är förankrad bland medlemmarna. I det här fallet agerade Carl Tham kraftfullt för ett nära samarbete med socialdemokraterna. Man hade lyckats i kärnkraftsfrågan. Det var, enligt Tham, värt ett högt pris att också lyckas i frågan om löntagarnas del i företagens förmögenhetsökning, sedan länge en hjärtefråga för partiet. Entusiastiska parti kamrater, med eller utan halmhattar och med begränsade kunskaper i ämnet, underlättade för partisekreteraren att fullfölja sin kurs.

Även om man från socialdemokratiskt håll arbetade för att göra förslagen mindre systemomstörtande och mer marknadskonforma, tyckte sig dock flertalet av de folkpartistiska partimedlemmarna se den socialistiska bockfoten bakom förslagen. Till sist gjorde de gemensam sak med näringslivet och avstod från samarbetet. Men då var Carl Tham utbytt. (Ett liknade händelseförlopp inträffade under Bengt Westerbergs ledarskap. Först ett framgångsrikt samarbete kring den nya skattereformen, "den underbara natten", och sedan ett misslyckat försök att mer ambitiöst än socialdemokraterna själva värna om den generella välfärdspolitken för att därmed öka möjligheterna till samarbete med SAP, Också i det här fallet utlöste väljarnas dom ett ledarskifte).

Målet för den statliga löntagarfondsutredningens förste ordförande, Hjalmar Mehr, var en bred kompromiss i löntagarfondsfrågan. I första hand ville han få LO, TCO, Folkpartiet och helst även Centern att enas om en gemensam principmodell. Han var klar över utredningsuppdragets komplexitet och ville därför skynda långsamt. Utredningens ledamöter skulle genom föredragningar och diskussioner ges möjlighet att sätta sig in i frågan, och lösningen skulle mogna fram. Dessa "semiarieövningar" under Mehr kom att vara fram till sommaren 1979, då ordförandeskapet övertogs av Allan Larsson.

Det faktum att Mehr behölls som ordförande även efter det borgerliga övertagandet av regeringsmakten på hösten 1976 - liksom valet av den väl kände socialdemokraten Allan Larsson - kan förklaras med Folkpartiets inställning. I det längsta planerades för en samförståndslösning. Med en välkänd socialdemokrat med gott rykte på ordförandeposten, hoppades man komma till rätta med de låsningar inom arbetarrörelsen, som Folkpartiet ansåg utgjorde de avgörande hindren för en kompromisslösning. Men de ideologiska skillnaderna mellan socialismen och socialliberalismen låter sig inte utredas bort. När Larsson så småningom upptäckte detta, tog han som god socialdemokrat och med sina rötter i den fackliga rörelsen ställning för denna. Därmed hade utredningen nått vägs ände. I februari 1981 avgick Allan Larsson, och i juni samma år lades utredningen ned. Orsaken var en närmast total oenighet mellan ledamöterna. Mer än sex års utredan de hade avsatt mängder av expertstudier och promemorior, men hade inte lett till något principbeslut.

Utredningens ledamöter hade under åren bytts ut i en ovanlig utsträckning. För det mest frekventa utbytet stod Folkparti ets representanter. Inte mindre än fem olika personer hade under utredningens gång representerat partiet. En av de två ledamöter som satt hela tiden ut var industriförbundets representant Erland Waldenström.

Utredningen blev egentligen något av en sidoarena, som avspeglade kampen på de mer betydelsefulla scenerna.

Waldenströmgruppen
De hittills beskrivna aktörerna kan betraktas som "angriparna". De var initiativtagare till mer eller mindre radikala förändringar i olika gruppers intressen på bekostnad av företagen (och framförallt dess ägare). Jag kommer nu över till "motståndarna", och då i huvudsak ledande personer inom företagsamheten och dess organisationer. Eftersom jag tillhörde försvarets mer intensiva aktörer under större delen av "kriget", kommer framställningen i de följande avsnitten att byggas upp kring egna erfarenheter.

Ytterst betraktade vi oss som försvarare av en fungerande marknadsekonomi. Det fanns, åtminstone hos vissa personer, förståelse för "angriparnas" krav. Man var beredd att söka lösningar som kunde tillfredsställa motståndarna, men samtidigt inte allvarligt försämra marknadsekonomins funk tionsduglighet. En sådan person var dåvarande ordföranden i Gränges, Erland Waldenström.

På hans initiativ tillkom den sk Waldenströmgruppen hösten 1974. Genom utredningsverksamhet skulle man söka finna alternativ till de förslag som var att vänta från den Meidnerska utredningen. Arbetet finansierades av Industriförbundet och så småningom också av SAF. Gruppen gavs aldrig någon legitimitet i den meningen att organisationerna ställde sig bakom eller kände sig ansvariga för gruppens synpunkter och förslag. Snarare betraktades dess arbete med stor skepsis, för att inte säga rädsla. Att man inom Industriförbundet inte vågade ge mer högljutt uttryck åt detta miss troende, tror jag kan förklaras med Waldenströms "större makt" över organisationen och dess chef, Axel Iveroth.

Detta hindrade emellertid inte Iveroth från att utfärda några varningens ord till mig, när jag som nyutnämnd sekreterare i gruppen fick mina direktiv. "Jag är orolig för vad Erland kan ställa till med. Jag vill ha omedelbar rapport om Du finner något tokigt"! Med denna dubbla lojalitet i bagaget begav jag mig i väg för att äta lunch med min självutnämnde ordförande i hans vackra hem ute på Djurgården.

I vårsolens glans och värme avnjöts stuvad aborre och färska jordgubbar på terrassen. Diskussionen rörde sig om Waldenströms möte med min pappa, om middag i vårt hem på Karlavägen 101 och om fars insatser i flyktingfrågan. Vi talade också om politik och musik. Först till kaffet ledde Waldenström in samtalet på det kommande utredningsarbetet. Samtalstonen ändrade snabbt karaktär. Det blev mindre av dialog och mer av förhållningsorder kring det arbete som nu förväntades av mig.

Waldenström hade redan försäkrat sig om medverkan från två företags ledare och två professorer, samtliga med, som han uttryckte det, "liberala instinkter". Han hade medvetet undvikit personer med anknytning till SAF och Moderata Samlingspartiet. Med sådana nejsägare skulle utredningsarbetet försvåras, kanske helt omintetgöras.

De två företagsledarna var Ulf Laurin, PLM, och Sven Ågrup, AGA. Professorerna var min gamle lärare Erik Lundberg och Uppsalaprofessorn Ragnar Benzel, tidigare chef för IUI. Utöver sina liberala värderingar hade medlemmarna också en annan merit, som jag skulle lära känna först under arbetets gång. De var alla av olika orsaker mycket lojala mot Waldenström.

Mina egna meriter för jobbet klarnade allt mer under samtalet. Det var inte bara det att den tjänsteman på Förbundet, som egentligen stod närmast att få jobbet, inte riktigt hade ledningens förtroende. Han var också mycket moderat i sina politiska värderingar. Dessutom var ju jag "doktor". Det var enligt Waldenström önskvärt att gruppens sekreterare hade en hög akademisk grad. Det ingav förtroende.

Därefter kom Waldenström över på utredningsuppdragets innehåll. Enligt hans mening borde det inskränkas till att presentera en eller flera modeller till ett vinstandelssystem för anställda. En viss del av vinsten skulle kunna ges till de anställda i form av aktier i det egna företaget, s k företags anknutna vinstandelssystem. Gränges borde kunna vara en bra utgångs punkt. Här kunde ju Waldenström också garantera att nödvändigt material ställdes till förfogande.

Tanken var att om sådana system blev vanliga i storföretagen, skulle snart ambitioner som nu utvecklades i Meidners utredning bli inaktuella. Gruppens arbete borde, enligt Waldenström, ut mynna i en rekommendation att införa sådana vinstandelssystem.

På mitt rättframma sätt redogjorde jag för mina betänkligheter när det gällde företagsindividuella vinstandelssystem. Jag hävdade vidare att den materia som man måste tränga igenom för att komma till klarhet om huru vida någon form av vinstandelssystem skulle kunna vara lösningen till de aktuella problemen, var mycket omfångsrik och komplex. Folkpartiets aktioner i frågan grundade sig t ex enligt min mening mindre på kunskaper om denna materia, och mer på förtjusningen över att ha funnit en fråga av radikal natur, som kunde ges en liberal inriktning. Till sist varnade jag för en alltför stor optimism när det gällde att komma fram till en rekommendation. Det borde överlåtas på respektive organisation. Det kunde, enligt min mening, räcka med att utredningen tog fram bakgrundsmaterial och klargjorde problemställningarna.

"Kanske är du, när allt kommer omkring, inte rätt person att medverka i utredningen" utbrast Waldenström när jag slutat min föreläsning. "Låt mig få försöka. Du kan ju alltid kasta ut mig när Du har fått nog". Med ett något besviket leende nickade Waldenström instämmande.

När jag samma dags eftermiddag återkom till mitt tjänsterum, fann jag ett ovanligt stort antal telefonmeddelanden på skrivbordet. Oroliga chefer och kolleger var ivriga att få ta del av vad som hänt ute på Djurgården. Bland dessa fanns Karl-Olof Faxén, chefsekonom på SAF. Med denne för träfflige person skulle jag under åren komma att föra många viktiga och lärorika samtal. Den här gången gällde det SAF:s rädsla för vad Erland Waldenström höll på att "koka ihop" i löntgarfondsfrågan.

Sommaren 1974 blev en arbetsam tid. Förutom färdigställandet av underlaget till utredningen om de svenska företagens utländska direktinvesteringar, måste jag nu sätta mig in i problematiken kring förmögenhetsbild ningen i företagen. Min nyuppförda läsarstuga ute på Sandhamn kom väl till pass.

Under tiden fram till Waldenströmgruppens första möte på hösten hade mina studier lett fram till uppfattningar som inte väckte någon större entusiasm i gruppen. Företagsindividuella vinstandelssystem kunde inte för väntas vara särskilt verksamma medel för näringslivet för att nå angelägna mål. Vidare skulle fackföreningsrörelsen med sina starka preferenser för kollektiva lösningar aldrig låta sig övertygas av den individuella vinstdelningens välsignelse. Gruppens medlemmar hade inte hunnit sätta sig in i problematiken, och ställde sig avvaktande. Härtill kom att Waldenström på viktiga punkter hade en annan mening om vad man stod inför och hur det ta borde bemötas.

Gruppens arbete kom att, i enlighet med Waldenströms uppfattning, inriktas på att konstruera företagsindividuella vinstandels system med utgångspunkt i Gränges vinstutveckling. Allteftersom innehållet i Meidners första fondförslag blev känt, framstod denna ansats som tämligen meningslös för gruppens medlemmar (utom för Waldenström). Att vi fortsätte på den inslagna vägen berodde uteslutande på deltagarnas respekt för sin ordförande. "Med Erland måste man gå försiktigt fram". Med dessa ord avslog Ragnar Benzel min propå om någon form av majoritetsbeslut i gruppen mot dess ordförande.

Det var en ny erfarenhet för mig att skriva promemorior med ett innehåll som jag själv upplevde som felaktigt eller mindre relevant. Jag var dåligt anpassad för en sådan uppläggning. Till slut hade jag fått nog. Under diskussionen som följde vid kaffet efter en god middag på Gränges i mars 1975 - med alla gruppens medlemmar närvarande - tog jag mod till mig. Var gruppens mål att åstadkomma ett vinstandelssystem för Gränges, eller var det att motverka Meidners löntagarfondsförslag med lämpliga medel? Om den senare frågeställningen gällde, borde vi skyndsamt lägga om arbetet i gruppen. Min propå kom överraskande, och var, som alla förstod, riktad mot Waldenström. Det blev alldeles tyst. Inget annat ljud hördes än Erik Lundbergs kaffekopp som hårt slog mot fatet. Jag förstod nu att Waldenströmsgruppens förste sekreterare var förbrukad.

Några dagar senare begärde jag företräde hos Axel Iveroth. Under åberopande av min tidgare översända redogörelse över förhållandena inom Waldenströmgruppen bad jag få bli befriad från rollen som sekreterare. "På ett villkor", svarade Iveroth, "att Du som min personlige observatör fortsätter att delta i arbetet". Och så blev det. Den förträfflige SAF-ekonomen Nils Henrik Schager, som under en tid tjänstgjort som andresekreterare, tog över, men först efter påtryckningar. Även han hade kommit till insikt om svårigheterna att få Waldenström att inse vad som krävdes av utredningen i den rådande situationen. Två företagsledare med SAF-anknytning, Karl Erik Onnesjö från Holmens Bruk och Lennart Johanson från SKF, knöts till gruppen, och så småningom inleddes också ett mer allsidigt utredningsarbete.

Varken gruppens arbete eller boken som slutligen publicerades fick någon större politisk betydelse. Till stor del berodde det på att den inte backades upp av organisationerna. Inom medlemskårerna var uppfatt ningarna delade. Fanns det egentligen någon anledning att komma med motförslag i en fråga där näringslivet inte hade något intresse av en för ändring? Det skulle bli den åsiktsinriktning som till slut avgjorde gruppens ställningstagande. Men det skulle komma att ta tid innan deltagarna förstod att någon kompromiss inte var möjlig. Stora resurser skulle under tiden investeras i uppbyggande av kunskap, åsiktsprofilering och propaganda.

En elefant går vilse
Waldenström skulle dock under en längre tid förbli tongivande inom näringslivet när det gällde löntagarfondfrågan. Hans ställning som respekterad företagsledare, hederlig och intellektuell i sin framtoning, gav en alldeles särskild trovärdighet åt hans budskap, åtminstone till att börja med. Medan denna trovärdighet så småningom förbyttes i skepsis, och till slut i ett mer allmänt misstroende bland ledande näringslivsrepresentanter, förblev den bestående i motståndarlägret. Hans slutliga "detronisering" utlöste därför viss förvåning här. I hög grad hade man förlitat sig på att Waldenström verkligen hade en majoritet av de tongivande representanterna för näringslivet bakom de motförslag han presenterade. Så hade egentligen aldrig varit fallet. I kraft av sin ställning och överlägsna kunskap i ämnet, bedrev han i den statliga utredningen närmast en enmansteater. Inte bara för det socialdemokratiska partiet, utan också för närings livet, höll behandlingen av löntagarfondfrågan på att bli ett olycksfall i arbetet.

Jag får anledning att återkomma till de processer som slutligen ledde till att detta olycksfall kunde undvikas. Jag vill i detta sammanhang komplettera min bild av Waldenströmgruppens ordförande, då en av näringslivets större elefanter.

Jag har under åren lärt mig nödvändigheten av att skilja mellan sak och person. I sak kom jag att bli en av Waldenströms argaste kritiker. När det gällde hans person sällar jag mig gärna till hans beundrare. ... om detta, se boken

Förslagets innehåll och konsekvenser analyserades på allvar för första gången i ett temanummer av Ekonomisk Debatt i januari 1975. Trots att flera av de ekonomer som deltog stod arbetarrörelsen nära var enigheten närmast fullständig när det gällde att döma ut förslaget. I sin inledande pre sentation av författarnas bidrag gav den socialdemokratiske ekonomen Bengt Christer Ysander en bild av förslaget, som närmast kan betraktas som en avrättning.

Han sammanfattar dess förtjänster sålunda: "Genom att kollektivisera en viss typ av förmögenhetstillgångar kan man måhända nå got minska avunden i samhället men inte i övrigt tillgodose några av de i förslaget nämnda rättvisemålen".

Inspirerad av författarna i detta temanummer, tog jag kontakt med informationsavdelningen på Industriförbundet. Jag föreslog att vi skulle ta tillfället i akt och använda den stundande förbundsstämman till att visa på Meidnerförslagets destruktiva konsekvenser. En debatt mellan professorerna Lindbeck och Ståhl, Meidner och några av våra mer "intellektuellt orienterade" företagsledare skulle kunna utgöra en lämplig underhållning. Svaret blev nekande. Programmet var redan bestämt. Waldenström hade kommit överens med Iveroth att stämman skulle användas för att presentera Waldenströmgruppens arbete och förslag. Jag såg framför mig en entimmesföreläsning av "professor Waldenström" om Grängesmodellens för träfflighet inför ett respektfullt och - i frågan om kollektiva löntagarfonder okunnigt - auditorium. Det skulle komma att ge en allför ensidig bild av läget. Programmet måste ändras.

Jag lierade mig med dåvarande chefen för det s k direktionskansliet

kade sitta bakom Hjalmar Mehr. Ungefär i halvtid hörde jag honom viska till sin granne något om att Rudolf nog inte riktigt förstått innebörden av sitt eget förslag. Grannen nickade instämmande. Jag tog viskningen som en indikation på att debatten varit till nytta.

En annan händelse i ungeför samma tidsanda förtjänar att nämnas. Vi bjöd in Meidner och Lindbeck för att diskutera förslagets mer "akademiska meriter" tillsammans med Industriförbundets ekonomer. Efter att ha gått mycket hårt åt Meidner under seminariet, tyckte Lindbeck till sist synd om sin förvillade partikamrat och utbrast: "Men Rudolf när Du tycks ha insett förslagets inkonsistenser på avgörande punkter, varför lät Du då publicera det?" Meidner lutade sig tillbaks i stolen, vred sina händer och såg först bekymrad ut. Sedan log han och svarade: "Anna ville så gärna!"

Visst skrattade vi. Men nog borde vi ha gråtit om vi vetat vad denna eftergift för Anna Hedborg skulle komma att kosta i termer av utredningsresurser och försämrade relationer mellan näringslivet och arbetarrörelsen.

Kanske kan man ändå förstå att ett sådant förslag kunde uppstå i den rådande tidsandan. Vad som är mindre begripligt är att LO:s landssekretariat och kongress sommaren 1976 ställde sig bakom förslaget. Därmed hade kriget brutit ut på allvar.

För mig skulle det till en början bli ett tvåfrontskrig; dels mot den yttre fienden, förslagsställarna, dels mot grupper inom de egna leden, som visade bristande vilja och/eller förmåga att sätta sig in i problemen. De gömde sig bakom argumentet att förslaget var så omstörtande att det aldrig skulle kunna genomföras. Hotet behövde därför inte tas på allvar. Andra tog hotet så allvarligt att de rekommenderade en omedelbar utflyttning från Sverige. En tredje grupp, som med tiden kom att bli tongivande, använde olika skräckscenarier för att få näringslivet att ställa medel till förfogande för mer eller mindre genomtänkta propagandainsatser.

Det var en gyllene tid för organisationernas informationsavdelningar. Problemet var dock att de inte hade tillräcklig erfarenhet och kunskap om hur den allmänna opinionen påverkas i mer komplicerade frågor. Kanske har de med tiden lärt sig. Enligt min mening var det dock i första hand aka demikerna som vann striden om löntagarfonderna, och Aina Erlander vann kärnkraftsdebatten. Hennes tydliga ställningstagande emot en ome delbar avveckling hade sannolikt en avgörande betydelse för opinonsbild ningen, inte minst bland arbetarrörelsens kvinnor. Och utan Ingvar Carls son hade Sverige knappast varit medlem av EU-familjen.

En förklaring som jag övertagit från olika socialdemokratiska sagesmän är att den dåvarande LO-ordföranden, Gunnar Nilsson, inte hade de intellektuella förutsättningarna att förstå förslagets ekonomiska oeh politiska konsekvenser. Underförstått att t ex under en Arne Geijer skulle förslaget säkert ha hamnat i skrivbordslådan.

"Löntagarfonder eller --
Känslan att genomförandet av det Meidnerska förslaget skulle medföra slutet på den privata företagsamheten i Sverige satt i ryggmärgen på näringslivets folk. Svårigheten var emellertid att verbalisera denna känsla så att den kunde användas i den politiska debatten. Huvudsyftet med mitt författarskap under de kommande åren var därför att beskriva marknadsekonomins dynamiska karaktär och entreprenörskompetensens betydelse och villkor. Hur pass väl skulle de fackligt administrerade, centrala fonderna förväntas fylla ägarrollen och dess allokeringsuppgifter jämfört med andra mer "konventionella organisationer", som privata kapitalägare, vinstberoende privatägda fonder och finansiella företag? Fanns det vidare någon annan ägarstruktur än den rådande, som bättre skulle uppfylla de mål som arbetarrörelsen ville nå med sina förslag till förändringar?

Min första bok, "Löntagarfonder eller - - ", kom ut på Norstedts 1978.

Industriförbundet vågade inte trycka den på sitt förlag. De faktiska kunskaperna i frågan var bristfälliga bland våra huvudmän, och deras uppfattningar ännu inte tillräckligt kända. Moderater och SAF-tjänstemännen var fortfarande agressivt inställda till "motförslag" till Meidnerfonderna. Och hur skulle Erland Waldenström uppleva ett förslag som inte överensstämde med hans egna? Boken innehöll ju "en pedagogisk räkneövning" som kunde tolkas som ett förslag förankrat i Industriförbundet.

Giftstämpeln kom ganska snart att tas bort. Den 13 april presenterades boken som en "lärobok i ämnet löntagarfonder" vi en presslunch i Industriförbundets regi. Kritiken gick efter partilinjerna med negativa om dömen i den socialdemokratiska och moderata pressen och positiva i den liberala. I det moderata Karlstadsbladet, Nya Wermlandstidningen kunde man t ex hitta följande ledarstick: "Per-Martin Meyerson är anställd på Industriförbundet. Han har nyligen utkommit med en bok i vilken han före språkar en kompromiss i fondfrågan omkring hans eget påhittade system, som skulle omvandla aktierna till indexobligationer. Han ansvarade tidigare för Industriförbundets handläggning av löntagarfonderna. Det gör han inte längre".

Efter att i ett personligt brev till den ledarskribent som jag misstänkte vara upphovet till omdömet, Rolf Englund, påpekat det osanna i påståendena föreslog jag att "hans journalistiska samvete nu borde ta sig uttryck i en dementi eller varför inte en recension". En - i det stora hela - positiv sådan stod också att läsa på ledarplats i Nya Wermlandstidningen några veckor senare, samma dag som jag höll ett föredrag i Karlstad.

Med boken som huvudsakligt stridsmedel deltog jag i striderna i de yttre såväl som i de inre fronterna. Så inbjöds jag t ex till en middag på Tändsticksbolaget. Företagets dåvarande informationschef, Toiwo Sibirzeff, hade hört min klagan över de begränsade möjligheter som jag hade att komma till tals med våra egna. I programmet stod att ett kåseri över löntagarfondsfrågan skulle framföras av Industriförbundets expert - det var jag det. Kåseriet skulle hållas vid kaffet - efter en fyra rätters middag med nästan lika många viner.

Med viss irritation förklarade jag för Sibirzeff att löntagarfonderna nog var lite för allvarliga att kåsera över, och att den alkoholmättade atmosfären som brukar råda efter bättre middagar kanske inte var den bästa miljön för framförandet av budskap av det här slaget. Kunde man tänka sig att lägga det före middagen? "Take it or leave it" blev svaret, och jag accepterade.

Till gästernas förvåning monterades en fullständig overheadutrustning upp i matsalen strax efter det att desserten serverats. Än mer överraskade blev gästerna när "pastor Meyerson" engagerat och med hjälp av en mängd overheadbilder nedkallade förbannelser inte bara över Meidners fonder, utan också över näringslivets folk som så lite förstod och dessutom var så oengagerade. Efter en stund gjorde jag paus. Inte för att hämta andan, utan för att studera om min ansats haft den chockverkan jag avsett, och därmed gjort auditoriet mottagligt för mitt budskap. Från ett av borden hördes en teaterviskning. Den kom från en inte helt okänd bankchef. "För faan, det här är ju viktigt, ta ut cognacen!"

1981 - Vid desserten efter den svenskinspirerade julmiddagen, lutade sig Schein över bordet mot mig och med låg röst hävdade han att han kände personer som hatade lön tagarfonderna mer än jag. "Kan det vara möjligt", replikerade jag. "Vilka skulle de då vara?" Svaret kom omedelbart, "Palme och Feldt", Det var åt minstone ett originellt sätt att tacka för en god middag.

Min strategi i kampen mot löntagarfonderna låg nu helt i linje med de rådande uppfattningarna inom såväl Industriförbundet som SAP Vi skulle med all kraft motarbeta varje förslag om kollektivt ägda, fackföreningskontrollerade aktiefonder.

Arbetarrörelsens strategi för att komma ur sitt dilemma började nu ock så klarna. Någon form av fonder måste till för att tillfredställa de militanta grupper inom rörelsens fackliga gren, som satsat så mycket på fonderna. Till hjälp vore om de på något sätt kunde få näringslivet att legitimera behovet av löntagarfonder. En sådan legitimering skulle kunna ske genom att näringslivet samlade sig bakom ett motförslag. Detta märktes särskilt tydligt när Allan Larsson tog hand om rodret i den statliga fondutredningen. Två betydelsefulla personer i näringslivet syntes fortfarande arbeta för en sådan kompromiss: Erland Waldenström och Tore Browaldh.

För att åstadkomma ett närmande mellan parterna hade Browaldh genom sina förbindelser med byggfackets ordförande, Knut Johansson, arrangerat ett antal möten mellan representanter för näringslivet och arbetarrörelsen. Jag deltog i två av dessa, ett i LO-borgen och ett ute på Byggnads kursgård Rönneberga på Lidingö. Medan det första slutade i allmän förstämning, var det andra närmast att betrakta som en "familjemiddag" med Aina och Tage Erlander som värdar och Marcus Wallenberg som hedersgäst.

Inför diskussionerna hos LO i maj 1981 hade Per Olof Edin och jag fått i uppdrag att klargöra parternas olika uppfattningar genom var sitt inledande föredrag. Bland deltagarna från arbetarrörelsen kan nämnas Gunnar Nilsson, Stig Malm, Anna Hedborg och Harry Fjällström. Näringslivet representerades av ett halvt dussin storföretag med bland andra Bo Ekman från Volvo, Kai Hammerich från Saab-Scania och Lars Nabseth och Jan 0. Berg från Förbundet. Sällan har jag ägnat ett föredrag större omsorg.

Föredragen följdes av en försiktig dialog mellan parterna. Plötsligt tog sig Nabseth före att regelrätt skälla ut de närvarade LO-representanterna för ett förslag som uppvisade "bristande insikter i de mest elementära ekonomiska sambanden". Förstämning bredde nu ut sig runt det jättelika bordet i LO:s styrelserum. Gunnar Nilsson fördelade ordet, men deltog inte i debatten. Under den efterföljande middagen utbyttes sedvanliga artighetsfraser, men stämningen förblev tryckt och något steg framåt för samverkan i löntagarfrågan var det inte tal om.

Vid ett glas öl på ett kafé under hemvägen från LO-borgen sökte Nabseth ursäkta sina skarpa formuleringar med nödvändigheten att visa beslutsamhet inför huvudmännens representanter. Vissa formuleringar i mitt föredrag kunde tyda på att vi accepterade förslagställarnas premisser, hävda de han. Nabseth kände det nödvändigt att en gång för alla göra klart för arbetarrörelsen att näringslivet aldrig skulle kompromissa om några fackföreningsfonder. Jag hade dock en känsla av att han ångrade sin provokativa framtoning. Den hade förstört tillställningen. Med facit i hand beklagar jag dock inte det inträffade.

Några veckor senare var det klart för nästa försök till dialog om lönta garfonderna, det med makarna Erlander som värdar. Mötet skulle ske "i hemlighet". Vi fick inte använda egna bilar, utan fraktades i förhyrda limousiner ut till byggarbetarnas kursgård på Lidingö. Förutom Tage Erlander deltog från arbetarrörelsen bl a Thage G. Peterson, Ingvar Carlsson och Stig Malm. Från näringslivet bl a Marcus Wallenberg, Hans Werthén och den här gången också arrangören själv, Tore Browaldh. Några mer substansiella diskussioner om löntagarfondsförslagen förekom knappast. Stämningen kan beskrivas som artigt formell, utom mellan Erlander och Wallenberg. Förhållandet verkade här närmast kollegialt. När Wallenberg på väg från middagsbordet till kaffet lade armen kring axlarna på Werthén och förklarade för Erlander att "den här gossen må du tro, har jag haft stor glädje av" log Erlander vänligt och förstående. Jag började ana den maktens järntriangel som styrt Sverige under tidigare decennier: Erlander, Geijer och Wallenberg var representanter för var sin maktgrupp.

SNS-chefen, Bengt Rydén, hade vid den här tidpunkten också kommit lite på efterkälken när det gällde att bedöma utvecklingen i löntagarfonds frågan. Vi hade under åren kommit att allt mer regelbundet utväxla tankar kring aktuella ekonomisk-politiska frågor. Inte så ofta, men en och annan gång, kände jag mig också föranlåten att "ta honom i örat" för åsikter som inte överensstämde med mina och Industriförbundets. Så ringde jag t ex en gång upp för att påpeka felaktigheter i en artikel signerad av hans dåvarande ordförande, Stig Ramel. Eftersom det inte var första gången jag hade anledning att uttrycka mitt ogillande av Ramels åsikter i löntagarfondsfrågan, föreslog jag Bengt att skaffa honom en spökskrivare. "Men det har jag ju redan gjort," replikerade Bengt, "det är jag".

Trots en intensiv bearbetning lyckades jag inte få Bengt att i tid förstå att det var för sent för kompromissen som lösning. I en stort uppslagen artikel i Aftonbladet beskrevs försöken att i SNS regi, med Stig Malm och Bo Berggren som ledande samarbetsarkitekter, åstadkomma ett samförstånd mellan näringslivet och arbetarrörelsen. Händelsen fick ett besvärande efterspel för Berggren. Vad skulle överdoktorn säga? Berggren begärde hjälp från organisationerna. Olle Ljunggren och Lars Nabseth inbjöds till en lunch. Förebärande att jag var den som var bäst insatt i frågan, ombads jag att ersätta Nabseth. Säkert kände sig Berggren mindre smickrad och också lite osäker över min närvaro. Vad han emellertid inte visste var min alldeles speciella kontakt med den person som styrde samtalet utan att vara närvarande.

"Exit Waldenström"
Besök hos "överdoktorn"

Höst 1979 kände jag allt starkare att det spel som bedrevs i den statliga fondutredningen, i huvudsak med Waldenström som aktör, inte var förankrat i näringslivet, åtminstone inte bland de mindre företagarna. Under mina frekventa besök som föredragshållare i olika landsortsstäder hade jag fått ta emot klagomål över organisationernas bristande intresse för småföretagens syn på fonderna. Särskilt irriterade var de över vissa storföretagsledares benägenhet att acceptera vinstdelning. Den solidariska lönepolitiken borde bekämpas, inte accepteras som grund för anställdas del i företagens vinster. Denna nya vinstbeskattning skulle försämra den mindre företag samhetens expansionsmöjligheter, och kunde därmed betraktas som en skatt på sysselsättningen. Att, som förslagen stipulerade, pengarna på olika sätt skulle återföras till företagen under rubriken "löntagarkapital" var helt främmande för småföretagarna. Man hade - av naturliga skäl - en mer ägarcentrerad syn på problematiken än storföretagsledarna. Jag började ana ett mer allmänt missnöje med framför allt Industriförbundet, som de menade arbetade alltför ensidigt i storföretagens intresse.

Till denna väckarklocka från småföretagarna tillkom den tilltagande turbulensen i den statliga fondutredningen. Höll Larsson på att lura skjortan av Waldenström, och varför kom plötsligt Werthén med egna motförslag som han inte hade förankrat i organisationerna?

Jag hade egentligen inget eget mandat att hantera löntagarfondsfrågan för Förbundet. Frågans tilltagande betydelse hade förlagt besluten hos vd. Jag tågade upp till Nabseth och redogjorde för mina iakttagelser, bad honom "tala förstånd" med Waldenström. Hur gärna han än ville få sin "Grängesmodell" upphöjd i nivå med SAP/LO-modellen, skulle det vara en katastrof om så skedde inom den statliga utredningens ram. Nabseth förklarade att han inte var beredd att ta en konflikt med Waldenström i frågan.

Beslutet mognade så småningom. Den ende som skulle kunna stoppa Waldenström var överdoktorn själv. Jag måste få ett samtal med Marcus Wallenberg. Hur skulle det gå till? Skulle han förstå mig, när allt kom omkring var han ju storföretagare. Och hur skulle det upplevas att, över huvudet på min chef, begära företräde hos "gudfadern"?

Jag tog mod till mig och ringde upp en närstående medarbetare till Wallenberg, en vän från skoltiden, Rolf Hallberg. Han förstod mitt dilemma och situationens allvar, och lovade återkomma. Det dröjde knappt en vecka innan Hallberg återkom med en invitation till lunch på banken. Han sade inget om vilka som skulle komma. Kanske var det bara en artighetslunch för att prata gamla minnen. Jag kunde vara lugn. Lunchbordet var dukat för tre. Efter några minuter anlände Marcus Wallenberg. Han satte omedelbart i gång att "förhöra mig". Då och då blev vi avbrutna av en prydligt klädd ung man som - utan att knacka - seglade in i rummet med en bricka med en eller flera ihopvikta papperslappar. Wallenberg vecklade upp lapparna, skrev några rader eller gick till telefonen.

"Du är för högaktningsfull" viskade Hallberg över lunchbordet när telefonen upptog överdoktorns uppmärksamhet. "Gå på honom bara. Det tycker han om".

Det var precis den uppmaning jag behövde. Jag befann mig inte på banken för en artighetsvisit. Jag hade tagit en risk. Nu skulle jag åtminstone ha så stor utdelning som möjligt. Ett tre timmar långt samtal följde, under vilket Wallenberg två gånger tog telefonkontakt med Waldenström. Samtalstonen var lärarens till eleven. Vad höll man egentligen på att koka ihop i utredningen? Hade han verkligen förstått situationen? Wallenberg ringde också en socialdemokratisk politiker och förklarade sin besvikelse och sitt missnöje. Jag fick aldrig reda på vem denne var. Men jag kände åter en fläkt från forna tiders samarbete mellan ledarna för landets tre eliter.

Under slutet av vårt samtal kom vi in på dagspolitiken och vad vi hade att vänta av en eventuell, ny socialdemokatisk regering. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men jag tyckte att hans inställning i vissa frågor var gammalmodig, ja nästan naiv. Vi levde inte längre på Per Albin Hanssons och Tage Erlanders tid. Nu gällde Alva Myrdals idéer och Olof Palmes ambitioner. Vi var inte överens, och när Wallenberg reste sig med orden "I am right, am I not?" svarade jag med det mod jag förvärvat under vårt långa samtal: "You were right, Sir". Med ett grymtande lämnade den åttioårige finansmannen rummet lika oberörd som han hade kommit. Jag kände mig totalt utmattad.

Fondutredningen skjuts i sank

Jag vill inte påstå att det var det här samtalet som utlöste organisationernas krav på någon form av kontroll av våra representanters förehavanden i den statliga utredningen. Men kanske hjälpte det till. I januari 1980 bildades en referensgrupp för näringslivet till "stöd" för Waldenström och Werthén. Gruppen leddes av Curt Nicolin. I övrigt deltog ett tjugotal representanter för storföretag, småföretag och deras organisationer. Jag var på den amerikanska ekonomorganisationens årliga möte i New York när Nabseth ringde mig för att fråga om jag ville delta i gruppens arbete. Det ville jag.

Trots en viss skepsis i den nybildade referensgruppen, fortsatte Waldenström att arbeta för att "Grängesmodellen" skulle ställas mot LO/SAP-modellen i utredningens slutkapitel. På hösten 1980 fick jag veta av några socialdemokratiska vänner att man nu "räknade med Waldenström", d v s att han skulle lyckas med att övertyga näringslivets representanter om det lämpliga i att låta "en näringslivets modell för löntagarfonder" ingå i utredningens slutkapitel. Det betydde att näringslivet genom sina organisationer legitimerade arbetarrörelsens krav på någon form av löntagarfonder.

Härmed skulle Allan Larssons mål vara uppnått.

Jag vandrade nu åter upp till Nabseth. Jag ville gå ut i massmedia med en förklaring till att Waldenström drev sitt eget spel i utredningen, utan för ankring i vare sig organisationerna eller ute bland företagarna. Jag visste att jag hade småföretagarna bakom mig. Jag kommer ihåg att jag var ganska upprörd. Nabseth förstod omedelbart att jag menade allvar och vilka konsekvenserna skulle bli. Han bad mig avvakta och lovade att försöka få ihop presidiet till eftermiddagen.

Eftermiddagens seminarium ute på Lidingö i arbetarrörelsens regi, till vilket jag inbjudits av socialdemokratenas internationelle sekreterare, Bengt Säwe-Söderberg, fick för min del avbrytas. Sent på eftermiddagen samma dag befann jag mig åter i Nabseths tjänsterum. Efter avslutad före dragning inför presidiet, (Nils Landqvist, Hans Werthén och Nabseth), förklarade Landqvist att han köpte mina synpunkter i allt. Han skulle omedelbart ta kontakt med Nicolin.

Någon vecka senare - närmare bestämt den första oktober - samlades referensgruppens medlemmar i altanrummet, högst upp i Industrihuset. Några minuter före sammanträdets början kom Nabseth fram till mig och berättade att Nicolin och Landqvist kommit överens med Waldenström om att han skulle skriva en reservation i stället för att presentera sin modell i slutkapitlet. Han skulle därmed inte behöva lämna utredningen. När Nabseth såg missnöjet i mitt ansikte uppmande han mig att "ta det lungt". Jag skulle inte kunna ändra på beslutet. Det var redan bestämt, och Nicolin var känd för att inte ändra på överenkommelser av det här slaget. Man kunde ju inte få allt. I sådana här situationer måste man vara beredd att kompromissa.

Med min kännedom om Waldenströms förmåga att alltid få sin vilja igenom, såg jag framför mig "Grängesmodellen" placerad i form av en reservation. Det skulle av Allan Larsson omedelbart kunna tolkas som näringslivets uppfattning om behovet av anställdas rätt till del i företagens kapitalbildning.

Jag hade inte lång tid på mig att bestämma mig, bara några minuter. När mötet inleddes var beslutet fattat. Även om det skulle kosta mig min anställning, måste jag få tala ut.

Nicolin hann knappt hälsa ledamöterna väl komna och uttrycka sin glädje över att man så mangrant hörsammat kallelsen, förrän jag bad om ordet. Jag såg tveksamheten i hans ansikte under några sekunder. Det var knappast vanligt att tjänstemän opåkallat uppträdde som inledare vid sådana här möten. Men han visste ju varifrån initiativet hade kommit. Med en kort nick med huvudet överlämnade han arenan till mig.

Med blickarna riktade mot mig, inte bara från de närvarande medlem marna i referensgruppen, utan också från de tidigare ordförandena i förbundet, som med sina fotografier pryder altanrummets väggar, startade jag något som kom att bli en regelrätt straffpredikan riktad mot Waldenström. En fullständig tystnad följde på mitt inlägg. Jag höll ögonen fixerade vid ordföranden, i hopp om att slippa möta Waldenströms blick. Den mer omskrivande, diplomatiska ansatsen har aldrig varit min styrka. Kanske hade jag gått för hårt fram. Tystnaden kändes som en evighet men varade säkert bara någon minut. Min räddning, och slutet för Waldenström och kanske kan man också säga för den statliga utredningen, kom genom nästa talares inlägg. SAF:s vd, Olle Ljunggren, gav i sitt inlägg i stort sett samma bild av läget som jag, och även om han inte sa det rakt ut kunde man förstå att han också förordade en lösning där vi lämnade utredningen.

När Ljunggren avslutat sitt inlägg, vände sig Nicolin till Waldenström och med viss uppgivenhet, men i en familjär ton, ställde han en fråga (som egentligen var en uppfordran): "Erland, kanske måste vi tänka om?" Till Erland Waldenströms storhet hörde förmågan att inse ett nederlag och samtidigt utnyttja dess möjligheter till omgruppering av styrkorna. Och detta utan att ge intryck av att vara förlorare. Mötet avslutades med en elegant uppvisning i denna konst.

När jag, trött av sinnesrörelse, stapplade ut ur altanrummet, erinrade jag mig Hans Werthéns beskrivning av situationen bakom hans och Waldenströms insatser i den statliga fondutredningen. På sitt dalmål uttryckte han sin medkänsla genom att tycka synd om oss som hade att hantera "en clown och en något petrifierad stålman". Werthén har en förmåga att hitta lika fyndiga som sanna beskrivningar av verkligheten.

Samma dags kväll ringde Waldenström till mig för en upplysning. Han satt och formulerade det brev till utredningen, som referensgruppens ordförande nu påfordrade. Med viss bitterhet i tonen föreslog han att man skulle byta namn på Nilssonsyndromet (LO-orföranden Gunnar Nilssons benägenhet att ofta inte stå för vad han sagt eller lovat) och i stället kalla det Nicolinsyndromet.

Det var sista gången jag talade om löntagarfonder med Waldenström. Vid kommande möten hade vi angenämare ting att dryfta, och av bitterheten märktes intet.

Jag lämnar min beskrivning av kampen mot löntagarfonderna här. Resten av historien är väl känd. I februari 1981 avgick Allan Larsson, och i juni samma år lades utredningen ned. Kampen mot löntagarfonderna slutade i en förnuftets seger över den rena socialismen. Förhoppningsvis den sista. Som all ren socialism var de ursprungliga fondförslagen ett hot mot den pluralism i användandet av resurserna, som är ett nödvändigt villkor för ett effektivt utnyttjande av den kreativitet som vi förknippar med entreprenörskompetensen.

Rädslan för fonderna var också störst hos dem som kände sin frihet särskilt hotad, hos de företag där ägar- och företagsledarfunktionena är förenade, nämligen de mindre företagarna. Som försvarare av funktionsdugligheten hos det ekonomiska system, som nu alla politiska partier säger sig vilja värna om, är denna grupp en betydelsefull - men dåligt utnyttjad - politisk resurs. Den ideologiska medvetenheten är här särskilt stark. Det lärde mig erfarenheterna under fondkriget.

Men resultatet av löntagarfondsdebatten gav ingen lösning på konflikten mellan fördelning och effektivitet. Berövade sin plan för en socialistisk offensiv retirerade LO och SAP och sökte skydd bakom sitt intellektuella fort - välfärdsstaten.

Men denna välfärdsideologi, som bundit samman arbetarrörelsen under åtskilliga decennier, hotade nu att underminera den svenska ekonomin genom att ytterligare reducera dess flexibilitet och anpassnings förmåga. Det skulle komma att bli en lång och tidvis frusterande kamp mot den besvärande politik som doktrinen om "det starka samhället" innebar för företagsamheten.

"Machiavellis son"
Min tid på Förbundet omfattade tre chefer. Axel Iveroth hade i detta hänseende rätt inställning och en stor portion mod. Lars Nabseth saknade vid viktiga tillfällen tillräckligt mod och Magnus Lemmel hade varken rätt inställning eller mod, sannolikt på grund av bristande insikter i politikens villkor och möjligheter.

Personen Lars Nabseth var det svårt att inte tycka om. Det var en svår tid. Striden om "det tredje och sista steget", d v s genomförandet av den demokratiska socialismen, nådde sin kulmen med förslaget om löntagarfonderna. Curt Nicolin hade tagit hand om rodret på SAF och den traditionella "avtalsfabriken" kompletterades med en allt mer avancerad lobbyverksamhet. Den tidigare arbetsfördelningen mellan SAF och Industriförbundet vittrade sönder. Härtill kom att SAF:s lobbyverksamhet tidvis hade en "brutalitet" som var främmande för tjänstemännen i Industriförbundet.

Kriget mot socialismen leddes nu av en fältherre med en helt annan förankring i uppdragsgivarnas krets än Industriförbundets chef. Han hade också tillgång till resurser som inte stod Industriförbundet till buds. Till det svenska näringslivets lycka hade denne ledare också förmågan att samla sina härskaror och genomföra det intellektuella krig som till slut förpassade den demokratiska socialismen till historien.

Härtill kom att ledande personer inom näringslivet hade olika uppfattning om hur socialismen skulle bekämpas. Lite förenklat kan man tala om gruppen kring Handelsbanken med portalfiguren Tore Browald, och Wallenbergrgruppen med dess talesman i politiska frågor, Curt Nicolin. Inom den förra rådde föreställningen att en kompromiss vore det mest verksamma politiska instrumentet. I det andra lägret blev åtminstone Nicolin själv en allt starkare förespråkare för nödvändigheten av konfrontation, när det gällde att komma tillrätta med en allt mer maktfullkomlig socialdemokratisk elit. De två lägren, Wallenberg och gruppen kring Handelsbanken, representerade alltså inte bara konkurrerande ägarsfärer i svenkst näringsliv, utan också olika politiska ideologier.

Jag tror att Lars Nabseth som akademiker i grunden mer sympatiserade med kompromissen än med konfrontationen som metod. Han tvingades dock att balansera mellan de två lägren inom gruppen av tongivande huvudmän. Det var knappast någon lätt balansakt.