Förord klicka här
Samtal med:
Per-Olof Edin
Stig Malm
Karl-Erik Nilsson
Sören Mannheimer
Kjell-Olof Feldt
Berndt Öhman
Sammanfattning och kommentarer klicka här
Förord
- Varför skriver du en bok där du bara intervjuar fondanhängare? Den frågan ställde en av de intervjuade personerna när vi småpratade innan den formella intervjun började. Svaret han fick var att vi som är fondmotståndare är så övertygade om det rätta i vår sak att vi tror att ju mer folk får veta om fonderna och tankarna bakom dem desto kraftigare blir motståndet.
Därmed inte sagt att den har boken bara är till för dem som redan från början är emot fonder. Boken torde lika val kunna läsas och användas av alla dem som av någon anledning måste eller vill ställa upp till fondernas försvar. I boken finns ju de främsta fondanhängarnas svar på några av de svåraste frågor som de brukar ställas inför. Genom att boken således innehåller båda sidors synpunkter bör den också - det är i vart fall syftet - kunna passa den som utan förutfattade meningar vill sätta sig in i frågan.
Först i raden av intervjuade personer kommer Per-Olof Edin. Han är LO:s fondexpert nummer ett och satt i fondutredningen för LO. Tillsammans med Anna Hedborg har han skrivit boken ”Det nya uppdraget”, som är en halvofficiell bibel för den fackliga rörelsen. Per-Olof Edin brukar betecknas som rörelsens »romantiker». Han är mannen som beskriver visionerna bakom fonderna.
Stig Malm är den blivande LO-chefen. Som sådan har han snabbt gjort sig känd genom att tala med företagsledare om behovet av lönsamhet, samarbete och konkurrenskraft på ett sätt som får den mest borgerliga person att vilja ta honom i sin famn. Samtidigt har han med krav på t ex politisk strejk mot återinförandet av karensdagarna gjort sig känd som en stridbar person. Vad han än är så är han färgstark.
Karl-Erik Nilsson tillhör en äldre generation fackliga ledare. Som kanslichef på TCO har han fått Lennart Bodströms uppdrag att i löntagarfondsutredningen företräda TCOs uppfattning. När kritiken har blivit för stark från medlemmar och andra har det från TCO-ledningen sagts att Karl-Erik Nilsson i utredningen bara representerar sig själv. Intervjun med Karl-Erik Nilsson har tidigare varit publicerad i Svensk Tidskrift.
Sören Mannheimer är en kombination av facklig praktiker och socialistisk ideolog. Det är kanske den kombinationen som har fört honom till den socialdemokratiska partistyrelsen. Sin hemvist har han i Göteborg. Ibland talas det om att det finns en speciell »Göteborgsskola» inom arbetarrörelsen, något som han själv med kraft förnekar.
Kjell-Olof Feldt är Politikern. På sin tid Gunnar Strängs högra hand, nu det socialdemokratiska partiets främste ekonomisk talesman och den person som sannolikt blir finansminister om socialdemokraterna skulle vinna höstens val. Han brukar uppfattas som tillhörande partiets högerflygel. Han kan tala till direktörer på direktörers vis och lär också kunna tala till arbetarekommuner på arbetarekommuners vis. Han försvarar marknadsekonomi och löntagarfonder på samma glada vis. Vinner socialdemokraterna valet är det han som kommer att utforma fondförslaget, om än inte ensam.
Berndt Öhman skiljer sig från de övriga intervjuade personerna på en viktig punkt. Han är för något slag av fonder, men han är emot fonder av LO/SAP-modell. Berndt Öhman är Experten. Han är Norrlandspojken som gick med i det socialdemokratiska partiet 1961 när han kom till Uppsala. Han arbetade tillsammans med Rudolf Meidner och gjordes under Gunnar Strängs tid till sekreterare i den då tillsatta löntagarfondsutredningen. När utredningen bröt samman fick han, som ordförande för utredningen, i uppdrag att försöka rädda vad som räddas kunde. När fondutredningen var avslutad, inte förr, kritiserade han i ett antal artiklar starkt det av LO och socialdemokraterna framlagda förslaget. Det har lett till att han har blivit hårt angripen av sina partivänner. Han har inte väjt for att ta det obehaget.
Efter intervjuerna följer ett kapitel där de intervjuade personernas svar analyseras och jämförs. Det skall inte fördöljas att den som skrivit det kapitlet är motståndare till förslaget om löntagarfonder. Det skall bara sagas att kapitlet är skrivet med ambitionen att försöka klara ut vad som kan ha sagts och vad som kan ha menats och var svagheterna i svaren ligger.
Motsättningarna i löntagarfondsfrågan är stora. Debatten innehåller sina överdrifter. Till icke ringa del beror motsättningarna och överdrifterna på att anhängare och motståndare till fondförslaget uppfattar syftet med och verkningarna av löntagarfonderna så väldigt olika.
Ett av syftena med denna bok är att försöka bidra till att skapa en bild av vad fonderna medför som både anhängare och motståndare kan ansluta sig till. Det låter väldigt ädelt. Kanske man skall tillägga att författaren har sin egen bestämda uppfattning om hur denna bild ser ut.
Rolf Englund
P-O Edin har haft ett tufft år som förvaltare över Östersjöstiftelsen.
När 2008 inleddes hade P-O Edin 6,7 miljarder kronor att placera.
När året summerades hade tillgångarnas värde nästan halverats
DI LO-Tidningen 16/1 2008
Vid årsskiftet återstod endast 3,7 miljarder kronor, 45 procent mindre än vid årets början.
Östersjöstiftelsen, vars avkastning går direkt till att finansiera forskning på Södertörns högskola, klarade sig därmed sämre än kollegorna på AMF Pension och Metalls kapitalförvaltning, skriver LO-tidningen.
Rolf Englund (RE) intervjuar Per-Olof Edin (P-O E)
RE: På sidan 85 i Din och Anna Hedborgs bok "Det nya uppdraget" skriver ni att »Löntagarna bör ges ett dominerande inflytande på bolagsstämman, eftersom det är där företagets normvärld ytterst förankras. Och sannolikt räcker det inte med mindre än ett faktiskt dominerande inflytande för löntagarna.»
P-O E: Det är helt riktigt. Skall vi få den typen av förändringar till stånd som innebär att företagen blir lika effektiva producenter av annan typ av välfärd, välfärd som konsumeras av löntagarna i någon mening och den förändring av produktionsstrukturen och värderingarna som blir resultatet därav, då måste vi ändra normbildningssystemet i företagen.
Skall vi nå så långt i den vision som vi vågade oss på i vår bok med hjälp av löntagarfonder, måste löntagarfonderna bli dominerande ägare i flertalet stora industriföretag.
Men det finns både inom partiet och på den fackliga sidan en lite större ödmjukhet inför den här frågan än vad det gjorde för fyra, fem år sedan, när man hela tiden tänkte sig in i att det här skall vi nå med löntagarfonder. I dag är det sannolikt lite övermaga att påstå att vi med bestämdhet vet att löntagarfonderna går att utveckla till det stadiet om 20 eller 30 eller 40 år.
Inte minst är det en politisk fråga. Sannolikt kommer det under den tiden också att vara borgerliga regeringar. Det förutsätter ju att fonderna fått en sådan förankring i det svenska samhället att inte ens borgerliga regeringar vill avskaffa dem.
Vad vi i någon mer konkret mening kan se framför oss, är kanske 80-talet. I det perspektivet kommer det inte att inträffa någon sådan ägarförändring. Vi kommer alltså, som vi ser det, att bli beroende av hur fonderna utvecklas, hur människorna kommer att bedöma fondutvecklingen och fondsystemet.
RE: Vi är i alla fall överens om att, om man inför det fondssystem som ni har föreslagit och inte sedan ändrar det, då kommer fonderna att få aktiemajoritet med tiden?
P-O E: Jaa, det är väl sannolikt. Om man inte gör någon förändring av fondsystemet och det tilldelas 2-3 miljarder per år, är det väl sannolikt att fonderna kan leda dithän. Det är klart att man kan rita upp ekonomiska utvecklingar där fonderna inte når majoritet, men med den utveckling som vi kan se i dag är det inte något man kan utesluta.
RE: Det skulle väl hända hemskt underliga saker om det inte leder dit?
P-O E: Ja. Med nuvarande fondförslag kan man säga att rörelseriktningen går åt det hållet.
RE: Vad är det som gjort Er ödmjuka? Är det den hemska skräckpropagandan från borgarna? Är det en hjärtats ödmjukhet eller är det något slags valtaktisk ödmjukhet eller ...
P-O E: Jag kan säga att politiskt och fackligt erfarna personer alltid har haft en ödmjukhet. Partiet har ju alltid haft den inställningen, från första stunden. Ledande personer i fackföreningsrörelsen har också haft det.
Den första förtjusningen och förälskelsen har nu gått över. På många håll i fackföreningsrörelsen, särskilt bland de yngre, kände man först att nu skulle det här bära hän ända fram till målet. Allteftersom man arbetat med problemen och diskuterat ute i rörelsen och kommit närmare den situationen att man i någon mer konkret mening skall översätta förslagen till verkligheten så har man insett realiteten. Det är ju inget nytt. Det har präglat nästan varje stor fråga inom arbetarrörelsen. På ett mer principiellt diskussionsplan gäller diskussionen mest de långsiktiga och slutgiltiga effekterna. När man sedan kommer till den stunden då idéerna skall förverkligas och sättas in i den typ av verklighet som vi faktiskt lever i, blir den mer pragmatiska och jordnära synen mycket mer påträngande.
RE: Man kan ju vara ödmjuk i frågan om väljarna kommer att vara med hela vägen, men hur är det med Er egen övertygelse? Är ni ödmjuka i själva frågeställningen, dvs om löntagarna bör ta över aktiemajoriteten i företagen?
P-O E: Det är vår övertygelse att vi måste ta den har reformen och vi måste utveckla den i den här riktningen. Den övertygelsen har också fördjupats inom arbetarrörelsen. Det är absolut nödvändigt, inte minst mot bakgrund av den ekonomiska kris som har blivit så tydlig. Krisens djupliggande orsaker har just att göra med formerna for kapitalbildning och industriell till- växt. Sedan fungerar väl arbetarrörelsen på det sättet pragmatiskt så att så långt kan man uppleva att det firms en samstämmighet i synen och en övertygelse.
Det är väl också så att man varken på partiet eller på LO i någon mer officiell mening har bearbetat den mera långtgående frågan. Man kan inte säga vart det bär hän om 20, 25 eller 30 år. Det finns det inte någon bestämd mening om i organisationen. Däremot har det naturligtvis här och var diskuterats och ifrågasätts och det finns en del LO-rapporter som också tar upp frågan mer långsiktigt, t ex LO 80.
Men svaren på de frågorna blir mer individuellt orienterade. Därför blir det svar som jag ger, vad jag tycker. Jag tror inte det finns något svar om man frågar »vilket svar på den har frågan har det socialdemokratiska partiet».
Men de som har tänkt igenom frågan tror jag ser på den på ett ungefär likartat sätt som jag.
Slutord
Löntagarfondsfrågan har många aspekter. I den här boken har det bara varit möjligt att ta med några. Förhoppningen är att de väsentligaste har kommit med. Båda sidor har fått komma till tals. Var och en måste till slut själv ta ställning. Då finns det några frågor man måste ställa sig.
Den första är om det förslag till löntagarfonder som socialdemokraterna och LO har lagt fram syftar till, eller ändå leder till, att alla företag av betydelse med tiden kommer att majoritetsägas av fondsystemet. Om man tror detta måste man fråga sig på vilket sätt som företagen då kommer att skötas.
Kommer de att skötas som nu, kanske med lite större »sociala» hänsyn, eller kommer företagens verksamhet att samordnas på ett sätt som gör att dagens marknadsstyrning sätts ur spel?
Om man tror att det blir någon form av planhushållning, hur tror man att detta kommer att påverka det trots allt öppna pluralistiska samhälle vi har i dagens Sverige.
Svaren måste bli en blandning av tro och vetande, hopp och fruktan. För den som känner tvekan finns det anledning att speciellt fundera över vad konsekvenserna blir om man skulle fatta ett felaktigt beslut.
Om vi väljer att bevara dagens system, och således inte införa löntagarfonder, vet vi vad vi har. Vi går bara miste om mellanskillnaden mellan dagens välfärd och den välfärd man skulle uppnå i ett samhälle med fonder. Det är svårt att tro att den skillnaden kan vara särskilt stor.
Man har också möjligheten kvar att senare införa löntagarfonder i Sverige om det i något annat land visar sig att fonder leder till ett bättre samhälle.
Om man inför löntagarfonder och senare märker att systemet faktiskt får alla eller många av de negativa verkningar som fondkritikerna varnar för, uppstår frågan om, och i så fall hur, det går att backa tillbaka till dagens ekonomiska system. Man kan konstatera att inget land hittills har backat från ett socialistiskt till ett marknadsekonomiskt system.
Ett problem som inte är oviktigt i sammanhanget är att ett fullt utbyggt fondsystem som äger alla företag av betydelse till fullo kan provas först när fondsystemet är fullt utbyggt och äger samtliga företag av betydelse. Det är inte möjligt att efter bara några år, när fonderna endast äger en mindre del av aktierna, prova systemet och konstatera om det blev bra eller dåligt. Det är först när det är till fullo genomfört, och då mekanismerna som förhindrar en återgång till dagens system i stor utsträckning kan vara satta ur spel, som fondsocialismen kan provas i praktiken.
Det skulle bli ett experiment med stora risker. Om det skulle visa sig att fondmotståndarna får rätt skulle både välståndet och friheten som vi idag känner dem drastiskt reduceras. Ingen skulle veta om möjligheten att återupprätta dagens ekonomiska system fortfarande fanns kvar.
Den risken skall den rationelle väljaren väga mot den ökade välfärd som fonderna skulle kunna föra med sig. Man behöver således inte vara säker på att fondmotståndarna har rätt i sina farhågor för att att avvisa LOs och socialdemokraternas fondförslag. Det räcker med att man finner att risken för ett negativt utfall är för stor i förhållande till de vinster som skulle kunna bli följden.
Berndt Öhman hänvisar i sina svar bland annat till Popperska krav på att reformer måste vara överblickbara till sina konsekvenser. Enligt Berndt Öhmans mening strider LO/SAP-förslaget mot det kravet. Det är egentligen något av en tragedi att de svenska socialdemokraterna med sin långa försiktiga reformstrategi har kommit att binda upp sig vid ett löntagarfondsförslag med så långtgående och oöverblickbara konsekvenser. I de grekiska dramerna var tragedierna ödesbestämda. Kanske ligger det i sakens natur att ett parti som bygger på den socialistiska tanken till slut med naturnödvändighet måste ta steget ut i det okända?
Däremot ligger det inte i sakens natur att väljarna måste följa partiet i det språnget. Däri ligger en del av demokratins styrka. Makthavarna är utsatta för ett korrektiv som kan se till att deras misstag inte blir för stora. Men det är tyvärr inte ödesbestämt att väljarna alltid kommer att se till att makthavarna inte gör fel. Det är därför väljarna i årets val har ett extra tungt ansvar. De har att ta ställning till om socialdemokraterna skall tillåtas sätta igång ett system för löntagarfonder vars konsekvenser i bästa fall är oöverblickbara och i sämsta fall leder till en oprövad form av socialism som kan utvecklas till en socialism av beprövat märke.
Genomförs löntagarfonderna kan det - och enligt min mening kommer det - i efterhand visa sig vara ett historiskt misstag av ödesdigra proportioner.
Det är väljarna som har avgörandet.
mer text kommer
Fler böcker om löntagarfonder av Rolf Englund