Den svenska jojoekonomin
DI-ledare 1999-05-26

Plötsligt har Sverige världens väntade bästa tillväxt i början av 2000-talet och världens bästa dokumenterade produktivitetsutveckling under 1990-talet. OECD och SEB har ju publicerat finfina flerårsprognoser medan en amerikansk undersökning har visat att svensk industri utvecklats bäst av alla under 1990-talet. Det senare gäller både produktion och produktivitet.

En och annan bedömare som vill hejda marknadsekonomins utbredning muttrar om finansjournalisternas sammansvärjning. Under dessa år har ju affärstidningarna matat läsarna med dystra rapporter när tillståndet i själva verket är alldeles utmärkt. Den svenska modellen är ju fortfarande världsbäst.

Sakta i backarna! Det är så här det brukar låta när effekterna av devalveringar slår igenom och svenska finansministrar träder upp på pallen för att ta emot priset som världens bäste. Den svenska jojoekonomin förnekar sig inte.

Frivillig devalvering eller påtvingad nedvärdering av valutan får kronan att snurra och det ser kraftfullt ut ett tag men för varje gång åker trissan längre ned.

När Sverige släppte kopplingen till guldmyntfoten 1931 nedvärderades kronan efter 1920-talets långa stålbad för industrin. Att inte ekonomin överhettades den gången berodde på att världen var inne i en långvarig ekonomisk kris och att världskriget ändrade spelreglerna.

Det var detta som lade grunden för det svenska undret och den svenska självöverskattningen.

Nästa devalvering kom 1948 och bäddade för decennier av kraftig inflation och en djup strukturkris på 1970-talet.

Att den akuta krisen inte kom snabbare berodde på att världen skrek efter stål och industrikomponenter efter kriget. Det gick att sälja med vilka relativa kostnader som helst.

År 1982 var det dags för stor devalvering igen. Det skedde samtidigt som president Ronald Reagan ordnade "voodooekonomin" i USA. Finansminister Kjell-Olof Feldt hann därför nätt och jämnt bli världens bäste finansminister med sin jojovariant innan kostnadskrisen slog till med full kraft.

Ett nytt svenskt stålbad avslutades med en påtvingad nedvärdering av kronan under en borgerlig regering i slutet av 1992.

Vid det laget hade en del av de svenska industriföretagen slagits ut och de som överlevt hade dragit ned personalstyrkan med 25-30 procent. Om företag som just trimmat sig till en liten vinst i en hård värld plötsligt får sina relativa kostnader sänkta med en femtedel får det dramatiska effekter för konkurrensförmågan och lönsamheten.

Stockholmsbörsens investerare insåg snabbt att gårdagens krisbolag blivit framtidens vinnare. Verkstad, stål och skog blev återigen svenska paradbranscher.

Den här gången kunde företagen, hjälpta av lågkonjunkturen i hemmasektorerna, hålla igen löneutvecklingen och trycket från den modernare finansmarknaden gjorde att företagen ansträngde sig för att fortsätta rationaliseringen. Det fanns också outnyttjad kapacitet som kunde fyllas ut med oförändrad bemanning. Det snurrade igen.

Visst har svensk industri därefter ökat försäljningen och därmed produktionen kraftigt mellan 1992 och 1998. Men huvudförklaringen till detta är att svenska löntagare fått dramatiskt mindre betalt relativt sett.

Det går naturligtvis att visa nya sådana fantastiska siffror om vi fortsätter att sänka våra löner samtidigt som vi rationaliserar.

Ett alternativt sätt att se på saken är Världsbankens statistik över BNP-utvecklingen per kapita under 1990-talet, som omräknar statistiken till jämförbar konsumtionskraft. Då visar det sig att Sverige trots sin "fantastiska industri" har 120 (!) länder före sig i tillväxtligan under 1990-talets första åtta år. Det är bara några öststats-ekonomier, afrikanska krigshärdar och Schweiz som är lika dåliga eller sämre.

Svensk ekonomi måste komma ur detta mönster av köpfester och stålbad som hejdar den relativa välståndsutvecklingen. Att ekonomin nu kan ta igen en liten del av det som förlorats är naturligtvis glädjande men det är bara en liten klen början.

Problemen att rekrytera folk till exportindustri är tydliga varningstecken.

I nästa fas är det hemmasektorns tjänste- och tillverkningsföretag som konkurrerar om personal och även om exportföretagen har råd med kostnadsökningar är löneinflationen svår att bryta när den väl kommit i gång. Det kommer visserligen att ta längre tid än på 1980-talet, men kostnadskrisen och åtföljande nedvärdering av kronan får jojon att sjunka igen.

Så fortsätter processen med devalveringar och stålbad att bryta ned den svenska ekonomin och i nästa fas är det Portugal och Spanien som passerar oss i välfärdsnivå.

Det finns ett enkelt, om än inte smärtfritt, sätt att få slut på jojoeländet och det är att gå med i EMU.