Walter Korpi i DN 96-03-11
" Sveriges trendbrott kom först på 90-talet"
PÅ DAGENS NYHETERS ledarsida läser man då och då (senast 26/2) att Sveriges ekonomiska tillväxt sedan början av 70-talet släpat efter den i andra jämförbara länder.
Sådana påståenden har i Sverige förts fram i ett tiotal år, bland annat i Ingvar Carlssons och Carl Bildts regeringsförklaringar.
Den påstådda effersläpningen har ofta antagits vara orsakad av "den svenska modellen" med höga skatter och en stor offentlig sektor och har använts som motiv för de politikomläggningar som gjorts under de senaste åren. Den som i OECD-statistiken letat efter belägg för en långsiktig svensk effersläpning har dock sökt förgäves.
För att studera långsiktiga tillväxteffekter av den svenska modellen bör vi jämföra Sverige med de andra i 70-talets början rikaste europeiska länderna, främst Danmark, England, Frankrike, Holland, Schweiz och Västtyskland. Vi kan också jämföra Sverige med till exempel de tolv EG-länderna eller med alla OECD-länderna.
I den svenska debatten har man dock glömt att eftersom det bland dem finns många fattigare länder (bland annat Turkiet, Grekland, Portugal, Spanien och Irland) får de en lägre utgångsnivå och därför en högre procentuell ökning för en lika stor ökning i dollar per invånare som de rikare länderna.
ENLIGT OECD:s senaste sammanställning har den svenska tillväxten (mått i dollar per invånare i 1990 års priser och växelkurser) från 1960 och fram till 1989 nära följt medelvärdet för de andra sex rika europeiska länderna medan avståndet till EG-länderna ökat något.
Efter 1989 ser vi däremot för Sveriges del ett mycket markerat trendbrott. Medan tillväxten i de två andra grupperna av länder planats ut har den svenska nivån kraftigt sjunkit. I den svenska diskussionen tar man ofta inte hänsyn till detta svenska trendbrott.
OECD följer det vedertagna sättet att avgränsa tidsperioder efter konjunkturtopparna. Dess senaste utgåva av "Historical Statistics" (tabell 3.2) visar procentuell tillväxt av BNP/invånare i fasta priser (se tabell).
Mot bakgrund av den osäkerhet som finns i siffrorna kan man här bara dra en slutsats. Från 1960 och fram till 1989 har Sverige i stort sett haft samma procentuella tillväxt som genomsnittet för de andra sex rika europeiska länderna.
Den procentuella tillväxten såväl i Sverige som i de andra sex rika länderna har varit något lägre än i EG och OECD.
Under 1989-93 har dock Sveriges tillväxt varit extremt dålig. Inte heller de köpkraftsjusterade siffrorna av BNP/invånare (som inte ges i fasta priser) ger belägg för en långsiktig svensk eftersläpning.
Under hela perioden 1973-89 var den procentuella ökningen mätt på så sätt 8,0 såväl i Sverige som i de sex rika europeiska länderna, 8,3 i EG och 8,2 i OECD.
SAMMANFATTNINGSVIS: Efter att Sveriges ekonomiska tillväxt fram till 1989 följt den i andra jämförbara länder har vi i början av 90-talet allvarligt halkat efter. Vi bör diskutera orsakerna till trendbrottet efter 1990.
Lika viktigt är att diskutera hur myten om den svenska eftersläpningen sedan 70- talets början uppkommit och kunnat få en så stark genomslagskraft.
WALTER KORPI
DN svarar: Walter Korpi staplar undantag
WALTER KORPI förtröttas icke. Men vad han bekräftar i sin tabell är just att Sverige har släpat efter - dvs vuxit långsammare - under alla perioder.
Endast under en period håller svensk tillväxt jämna steg med de länder som Korpi vill jämföra oss med. Det är på 80-talet, då tillväxten blåstes upp av superdevalveringar om 10+16 procent och då en kraftig inflationsekonomi lade grunden för de problem och den depression som Sverige skulle gå in i på 90-talet.
Ser man på årsdata i stället för genomsnittssiffror visar det sig att de stora rasen sker i två omgångar: vid mitten av 70-talet och i början på 90-talet. Kan man då påstå att eftersläpningen beror på dessa ras? Knappast.
Sverige är inte det enda land som har råkat ut för ekonomiska chocker. Sådana förekommer även i andra länder. Men till skillnad från dessa länder har Sverige inte klarat av att hämta igen rasen under perioder mellan de dåliga åren.
Slutsatsen är att vi har haft både en felaktig stabiliseringspolitik och att vi har haft en svag tillväxtpotential i svensk ekonomi.
Sveriges tillväxtproblem är inte någon statistisk villa. BNP-mått kan man alltid diskutera, liksom vilka tidsserier man ska bryta ut. Vad som återstår att förklara är dock alltjämt vad som var poängen i artikeln 26/2: Hur kommer det sig att de övriga rika länderna USA, Schweiz och Luxemburg som låg i toppen 1970 ligger kvar i toppen 1998, när Sverige har rasat utför?
Hur kommer det sig att det bara är vissa rika länder som inte klarat att växa vidare? Och vad är det som gör att bara vissa fattiga länder lyckas ta språnget mot högre tillväxt och materiell välfärd, inte alla?
KORPI SÖKER nu göra Sveriges problem till en engångsföreteelse, ett undantag som inträffade 1991-93. På samma sätt sökte Korpi tidigare göra 70-talets ras till en engångsföreteelse.
Samma argument flyttas 20 år framåt i tiden. Perioderna växlar, undantagen blir flera. Bara Korpis slutsats tycks evigt oförändrad.
