Pernilla Ström i DN 98-03-21 om Bo Lundgrens bristande
bubbla
utdrag
Kreditförlusterna i banksystemet under åren 1990-95 har summerats till 200 miljarder kronor. Den direkta belastningen på budgeten begränsade (!) sig visserligen till 60 miljarder kronor. Men när den generella bankgarantin utformades för att säkra betalningssystemet i Sverige omfattade den åtaganden för banker och kreditinstitut med en balansomslutning på uppemot 2 000 miljarder kronor.
Det är därför inte så konstigt att Bo Lundgren i sin skildring "När bubblan brast" (Bokförlaget DN) säger att han än i dag, på några års betryggande avstånd från "den svåraste finanskrisen i Sveriges historia", inte har kunnat förlika sig med de ofattbart stora summor som det handlade om.
Den tillträdande borgerliga regeringens "Ny Start för Sverige" visade sig inte bli en så alldeles kul start för bankminister Bo Lundgren. Bara ett par dagar efter det att han övertagit Erik Åsbrinks taburett på finansdepartementet fick han beskedet av Finansinspektionen om att kreditförlusterna i Första Sparbanken var mycket större än någon dittills anat.
Övervägandena var sannerligen inte lätta. Problemen begränsade sig inte till Första Sparbanken, Nordbanken eller Gota Banken och deras eventuella ägare. De hotade också att sprida sig till hela betalningssystemet, orsaka panik hos insättarna och uppsagda garantier hos utländska långivare.
De stolta strukturreformerna som planerats i Ny Start för Sverige maldes ned i akut krishantering och finansiella brandkårsutryckningar.
Två krispaket arbetades fram mellan regeringen och den socialdemokratiska oppositionen. Men när valutaflödena i november åter tog fart och sedan socialdemokraterna valt att moltiga om huruvida de var beredda att ställa upp på ännu ett krispaket till växelkursens försvar (svaret kom först sedan kronan rasat. Det blev nej...) hade man nått vägs ände.
Den stora urladdningen kom den 19 november. Halv tre på eftermiddagen tvangs Riksbanken ge slaget om den fasta växelkursen förlorat.
Lundgren spårar, som alla seriösa bedömare, orsakerna till finanskrisen bak till 1980-talet och s-regeringens ekonomisk-politiska misslyckanden, överhettningen och de finansiella excesser som en släpphänt kreditgivning gav upphov till.
Även åtskilliga personer får sig en släng med sleven; en Bankinspektionschef som hudflängs som lättviktig och inkompetent; en Finansinspektionschef som framställs som både illojal och glappkäftad innan han avpolletteras till attachéjobb i Washington; bankledningar som blundade för uppenbara missbruk i verksamheten och som helst borde inför skranket för vårdslös kreditgivning; cirkus ny demokrati som använde sin maktställning till allsköns parlamentariskt jävelskap.
Här finns också bister kritik mot regeringskolleger som likt Bengt Westerberg motsatte sig de utgiftsnedskärningar och strukturellt motiverade skattesänkningar som Lundgren efterlyste. Och än mer mot riksbankschefenBengt Dennis som genom ett antal penningpolitiska missgrepp låste fast Sverige i en högräntepolitk (Lundgren lär dock inte stå oemotsagd särskilt länge till: Dennis sägs arbeta på eget manus).
"När bubblan brast" är förstås en partsinlaga: fram tonar bilden av en bankminister som i denna härva av kaotiska händelser själv förmår hålla huvudet kallt och strukturfrågorna alltjämt för ögonen, alltmedan skattehöjarpaniken sprider sig i regeringen under det att s-märkta satyrer som Leif Pagrotsky gnuggar händerna inför möjligheten att dra politisk-ideologiska fördelar av situationen.
Men Lundgrens bankepos utgör samtidigt en nyttig motvikt till de enkelspåriga pamfletter med blå och röda staplar som nu trycks ut från socialdemokratiska propagandacentraler.
Pernilla Ström om Wohlin, m fl
Pernilla Ström om Sveriges eftersläpning