Pernilla Ström i DN 98-03-05
Tänk så mycket lättare allt skulle vara om man hade haft dagens information när man fattade gårdagens beslut. Och tänk så många som är benägna att utvärdera gårdagens beslutsfattare på basis av vad vi vet i dag. När tidskriften Ekonomisk Debatt (temanummer i nr 1/98) höll seminarium tillsammans med Spar- och Placeringsfrämjandet var det tyvärr ganska många som föll i den fällan.
Syftet var att diskutera den svenska finanskrisen – eller kriserna - för att mot bakgrund av vad som nu pågår i Sydöstasien förhoppningsvis vinna en och annan nyttig lärdom för framtiden.
Jakten på syndabockar har varit intensiv. I den politiska debatten tycks ju allt elände ha börjat med den borgerliga regeringens tillträde september 1991 medan ljuset uppenbarade sig för befolkningen i september 1994 med mäster Perssons maktövertagande.
Att finanskrisen, kronkollapsen, skuldexplosionen och arbetslöshetschocken hade något mer djupliggande förklaringar stod dock i denna församling av nationalekonomer strax klart. Men även här lurade förenklingens och de kontrafaktiska hypotesernas frestelser.
Ska man dra en lite elak slutsats av de mer provokativa inläggen så är det följande: När krisen kommer, gå över till rörlig växelkurs.
Vad som händer om man redan har en rörlig växelkurs när krisen slår till må vara osagt.
Alla är nu kanske heller inte lika övertygade - och, det ska erkännas, övertygande – som Lars Wohlin eller professor Lars Jonung om den fasta växelkursen som alltings felkälla och den rörliga växelkursen som den ekonomiska dårskapens bot.
Wohlins resonemang gick i korthet ut på att varken regeringen eller Riksbanken begrep vad de gjorde när kreditmarknaden avreglerades 1985.
Regleringarna slopades med hänvisning till att de ändå kringgicks. Men i själva verket följde en hejdlös expansion, där finansinstituten inte var sena att både tillmötesgå och underblåsa en uppdämd låne- och belåningsvilja.
Om politikerna faktiskt förstått vad de satte i gång, hade de rimligen sett till att gå över till rörlig växelkurs. Då hade de också haft instrument att bromsa den expansion och följande överhettning som finanspolitiken nu inte orkade genomföra alternativt inte begrep sig på.
Nog framstår det som en aning pikant när den förrförre riksbankschefen Wohlin (1979-82) så hårt attackerar sin efterträdare Bengt Dennis för att denne fullföljde vad han faktiskt var ålagd, nämligen att försvara den fasta växelkursen.
Om nu insikterna om den rörliga växelkursens överlägsenhet och en kommande avreglerings farlighet fanns, lydde också en sötsur kommentar, varför gjorde i så fall inte Wohlin själv något åt saken? Som tung tjänsteman i ekonomidepartementet och sedermera riksbankschef hade han under lång tid såväl operativt ansvar för som aktivt inflytande över såväl valutapolitik och kronkurs.
Vad kritikerna missar är att en rörlig växelkurs i mitten av 1980-talet möjligen fanns som alternativ i de akademiska läroböckerna, men inte som seriöst förslag på den politiska dagordningen. Efter alla svenska "engångsdevalveringar" och efter "den offensiva devalveringen" 1982 - "den enda och sista" – var det knappast läge att börja tala om flytande växelkurs för svensk del.
Det är sant att fast växelkurs låser penningpolitiken och reducerar Riksbankens handlingsmöjligheter till detta enda: försvara kronans åsatta värde.
Övriga insatser - att kyla av eller stimulera ekonomin – måste därmed helt läggas på finanspolitiken.
Med en rörlig växelkurs har Riksbanken - i vart fall om den äger en viss trovärdighet - betydligt större utrymme att påverka makroekonomiska skeenden.
Problemet var att Riksbanken på den tid det begav sig ingalunda var den självständiga, oberoende institution den nu har blivit.
Om det politiska systemet var så oförmöget att vidta nödvändiga finanspolitiska åtgärder för att begränsa kreditboomens avarter, varför skulle i så fall det politiska systemet plötsligt bli så mycket mer potent på penningpolitikens område?
Det är möjligt att Lars Wohlin har rätt i sin tes att finanspolitikerna inte riktigt förstod vad som höll på att ske. Att regeringen inte gjorde det står klart: dåvarande finansminister Feldt var där ganska ensam om sina varningar för det arbetslöshetens kalla stålbad som väntade bortom champagneyran och överhettningen. Hur det var med den saken framgick dock varken i går eller i Ekonomisk debatts temanummer.
Där saknas nämligen en av dem som borde kunna berätta. Det är en person som 1985 var statssekreterare i finansdepartementet och samtidigt riksbanksfullmäktiges ordförande. Det är en person som satt på dubbla stolar och som alltså var chefdesigner bakom hela den kreditavregleringspolitik som Lars Wohlin med flera så vildsint attackerar. Till skillnad från Kjell-Olof Feldt som tog sitt pick och pack och gick, satt han kvar. Men hans redogörelse lär vi få vänta på.
Han heter nämligen Erik Åsbrink och är i dag Sveriges finansminister.
Pernilla Ström i DN 98-03-21 om Bo Lundgrens bristande bubbla