Magnus Blomström

Magnus Blomström är professor i nationalekonomi och chef för Japaninstitutet
på Handelshögskolan i Stockholm.

Två tidigare försök att få till stånd ett intimare monetärt samarbete mellan Europas stater
- med Werner-planen 1971 och EMS (det europeiska monetära samarbetet) 1979 - har båda misslyckats.
Sannolikheten för ännu ett, större, misslyckande har inte minskat:
inga egentliga säkerhetsventiler har skapats.
Trots detta tror jag att EMU är bra för Europa
Magnus Blomström i DN 1998-02-02

Europa är nu i full färd med att införa en ny valuta, euron. EMU-förespråkarna hävdar att den gemensamma valutan kommer att få många positiva effekter på både mikro- och makronivån. På mikronivån förväntas transaktionskostnaderna och den osäkerhet som följer på den dagliga valutahanteringen att minska och euron därmed ge upphov till stora effektivitetsvinster.

På makronivån däremot antas den viktigaste effekten bli lägre räntenivåer med positiva konsekvenser för europeiska investeringar och ekonomisk tillväxt.

Även om dessa gynnsamma effekter kan bli betydande finns det få professionella ekonomer som ser dem som tillräckliga för att man ska motivera att dagens växelkurssystem avskaffas. De flesta nationalekonomer framhåller att Europa inte är något optimalt valutaområde. Det beror främst på att regionens arbetsmarknad är alltför stel och därigenom oförmögen att hantera externa chocker.

Den europeiska arbetskraften är extremt orörlig och fackföreningarna mycket konservativa. Om till exempel en region eller ett land i ett framtida europeiskt valutaområde skulle drabbas av ett kraftigt relativprisfall i priset för exporten och arbetskraften vägrar att flytta till ställen där det finns jobb eller att anpassa (sänka) sina löner i enlighet med den nya situationen, i så fall är en ökad arbetslöshet ofrånkomlig.

Som det förhåller sig i dag kan EMU därmed jämföras med en tryckkokare utan säkerhetsventil.

Det finns utan tvivel överhängande risk för att arbetslösheten kommer att öka i kölvattnet på det monetära enandet, särskilt om man tar hänsyn till att arbetslösheten i de flesta europeiska länder redan är hög. Så med tanke på att många regeringar är svaga är sannolikheten för att hela EMU-projektet ska kollapsa mycket stor.

En snabb blick på Europas sentida historia bekräftar farhågorna. Två tidigare försök att få till stånd ett intimare monetärt samarbete mellan Europas stater - med Werner-planen 1971 och EMS (det europeiska monetära samarbetet) 1979 - har båda misslyckats. Sannolikheten för ännu ett, större, misslyckande har inte minskat: inga egentliga säkerhetsventiler har skapats.

Trots detta tror jag att EMU är bra för Europa.

Mina argument är följande. Samma faktorer som har gjort Europa till ett inoptimalt valutaområde har också under de senaste årtiondena lett fram till en snabb erodering av europeisk konkurrenskraft. Men Europas stela arbetsmarknad och andra svagheter är inte ofrånkomliga - inte av någon högre makt evigt förutbestämda egenskaper för kontinentens ekonomi. I stället har de etablerats som en följd av flera decenniers promiskuöst interventionistisk ekonomisk politik.

Under de senaste årtiondena har olika intressegrupper lyckats genomdriva omfattande krav på skydd och subventioner samtidigt som ambitiösa politiker låtit reglera större delen av den europeiska ekonomin.

Affärsverksamhet har blivit fortsättning på politiken men med andra medel. Dessa politiskt grundade svagheter och snedvridningar är i dag så djupt integrerade i Europas politiska ekonomi att det finns få skäl att hoppas på att systemet ska kunna självläka.

Besk medicin behövs - och kanske kan en dos EMU tillhandahålla den kuren.

En monetär integration kommer att försvaga de existerande snedvridningarna, minska utrymmet för politiska interventioner och tvinga europeiska företag att bli mer konkurrenskraftiga. Den positiva inverkan på Europas konkurrenskraft kommer att härröra från två källor.

Först som ett resultat av ökande intern konkurrens. Med "en marknad" och "en valuta" kan priserna i olika EU-länder inte skilja sig alltför mycket åt. På så vis kommer vi med en gemensam valuta att få se lägre priser på varor och tjänster runt om i Europa. Men det räcker inte med det. Även lönenivåerna kommer att behöva anpassa sig till den nya situationen och fackföreningarna tvingas att bli mer realistiska i sina äskanden.

Sammantaget kommer det att leda till hårdare konkurrens och mer effektiva europeiska företag.

En gemensam valuta kommer också att öka den externa konkurrensen. När EMU finns på plats kommer EU-medlemmarna att värderas i ett internationellt perspektiv snarare än i ett begränsat europeiskt. Detta kommer naturligtvis att föra med sig betydande dramatiska förändringar i de sätt på vilka företagen arbetar.

I dag strävar många europeiska företag efter att vara det bästa tyska eller det bästa svenska eller det bästa brittiska företaget. Men den som bara jämför sig med sina europeiska medtävlare riskerar snart att hamna efter i den större globala konkurrensen. I framtiden kommer standarden att sättas i Japan och i USA och det betyder ökad konkurrens för europeiska företag.

På kort sikt kommer detta förmodligen att bli en kalldusch för europeiskt näringsliv. Det tar tid att omstrukturera företag och branscher och risken är stor för nedläggningar. Å andra sidan kan man alltid hoppas att de institutionella förändringar som blir nödvändiga med den gemensamma valutan kommer att göra Europa mer kapabelt att hantera sådana strukturella förändringar.

På lång sikt kommer dessa förändringar att bli nödvändiga i vilket fall som helst om inte Europa ska halka efter USA, Japan och andra mer dynamiska ekonomier ännu mer.

Ändå finns det skäl för skepsis när det gäller EMU-projektets eventuella framgångar. För det första kan vi inte på förhand veta hur utdragen och smärtsam den nödvändiga anpassningen blir. Erfarenheter från Tysklands enande och den östeuropeiska integrationsprocessen tyder på att kostnaderna kan bli både betydande och långvariga.

Ett annat problem är att det demokratiska systemet kanske inte är berett svälja en så besk medicin. Med tanke på den höga arbetslöshet som redan råder i stora delar av Europa, och givet den redan höga pressen på statsfinanserna, kan europeiska väljare visa sig ovilliga att acceptera en ännu större anpassningsbörda alldeles oberoende av om de då senare kan påräkna sig långsiktiga vinster.

Sammanfattningsvis är jag ganska pessimistisk när det gäller EMU:s chanser att bära sig om den gemensamma valutan införs som planerat den 1 januari 1999.

Men givet alternativen anser jag att projektet är väl värt ett försök.

Etisk prövning av djurförsök

När och hur spricker EMU?

Vänta och se - Interndevalvering