Mer om EMU
Varför rösta i EU-valet?
Johan Lybeck i
SvD 99-06-02
Johan Lybeck på DN Debatt 97-03-29
Gång på gång ha jag varit övertygad om att EMU-projektet
skulle haverera. Det skulle inte ha varit första gången. Detta
är ju närmare bestämt den åttonde gången som EG
försökt sig på att genomföra en monetär union. De
första sju försöken havererade. Det har således funnits
gott om tid för dem av oss som sysslat med EG-frågor att ta
ställning för eller mot EMU.
EMU är första steget mot ett federalt
Europa
- En konspiration som "den europeiska eliten" driver mot sina
folk, skriver Johan Lybeck,
SvD Brännpunkt 96-10-14
Fel fokusering i debatten om EMU
Dags att koncentrera
sig på de politiska aspekterna av ett deltagande
Johan Lybeck i
SvD Brännpunkt Näringsliv 96-07-28
Varför rösta i EU-valet?
Johan Lybeck
i SvD 99-06-02
Politikerna i såväl Sverige som övriga EU-länder är - med rätta oroade över befolkningarnas bristande intresse för det stundande EU-valet den 1 juni. De letar frenetiskt men förgäves efter frågor som kan få väljarna till valurnorna. Samtidigt finns det, menar jag, åtminstone tre skäl till varför det är helt logiskt att avstå från att rösta.
Det första skälet är att det är svårbegripligt och odemokratiskt att rösta på partier som vuxit fram ur den svenska idédebatten och som inte avspeglar partisammansättningen eller ideologierna i det vi faktiskt röstar till, nämligen ledamöter i Europaparlamentet.
Moderaterna och kristdemokraterna har olika profil på hemmaplan men ingår båda i samma partigrupp i EU-parlamentet, nämligen Europeiska Folkpartiet, PPE. Folkpartiet och centern ingår - än mer remarkabelt - i samma grupp, Europas Liberala Demokratiska och Reformistiska partigrupp ELDR. Vore det inte hederligare att i EU-valet markera detta genom ett uttryckligt valsamarbete och gemensam plattform?
Än mer logiskt vore väl om plattformarna för de olika partigrupperna (PPE, PSE osv) utformades av respektive partigrupp i EU-parlamentet och sedan presenterades likformigt i alla de 15 medlemsländerna. Sveriges socialdemokratiska EU-ledamöter (t ex) representerar ju faktiskt inte primärt Sverige och svenska intressen i EU-parlamentet utan de socialistiska intressen som Europas Socialdemokratiska parti (PSE) som partigrupp kommer att besluta sig för.
Mitt andra skäl till varför det är logiskt att röstskolka är att inget av de partier som ställer upp är villigt att låta parlamentet få sin naturliga roll i maktbalansen mellan de exekutiva, dömande och lagstiftande organen. Ett parlament skall ju ha rätten att lägga förslag (motioner), välja mellan och besluta om olika förslag samt utkräva ansvar av exekutivet (regeringen). Den som inte vill värna om den rätten eller på sikt tillskansa EU-parlamentet den rollen har inte i EU-parlamentet att göra.
Hur kan man rösta på partier/personer vars enda intresse är att Sverige skall lämna EU (v, mp, c)?
Hur kan man rösta på ett parti som har en ledande företrädare (Maj-Lis Lööw, s) som sagt att det är bra att EU-parlamentet inte får lägga fram förslag för det skulle bli så många förslag att ta ställning till! Är inte det parlamentets roll? Och är det inte hennes skyldighet att fylla denna roll?
Hur kan man rösta på socialdemokraterna när den partigrupp som socialdemokraterna tillhör, PSE, inte ville falla de två ledamöter av EU-kommissionen som gjort sig skyldiga till nepotism och andra maktmissbruk därför att de var just socialister. I stället tvingades hela kommissionen avgå.
Hur kan man rösta på ett parti vars ledare Carl Bildt kritiserat de moderata ledamöterna i EU-parlamentet för att de just uppfyllde sin demokratiska skyldighet och ville rösta bort en kommission med korrupta medlemmar som först inte ville avgå frivilligt.
Mitt tredje och viktigaste skäl att inte rösta hänger ihop med EU:s politiska utveckling. Från Romfördraget 1957 via Enhetsakten 1985 och Maastrichtfördraget 1993 till årets Amsterdamfördrag har EU ändrats ganska radikalt. Är det inte berättigat att fråga vart EU är på väg?
Många varnar för ett Europas Förenta Stater. Personligen är jag inte så oroad över fenomenet som sådant men skulle gärna vilja veta i förväg hur en sådan federal stat mer exakt kan gestalta sig.
Vilken ställning får den blivande presidenten, stark som i USA och Frankrike eller ceremoniell som i Tyskland? Hur sker balansen mellan presidenten och regeringen? Kan premiärministern ha en annan partibakgrund än presidenten, som i Frankrike, eller skall presidenten också vara premiärminister som i USA? Vilken balans skall finnas mellan det federala EU-parlamentet och de nationella parlamenten?
Vilka frågor får EU-domstolen hantera? Dagens domstol är ju inte beslutskompetent över alla EU:s tre pelare. Detta är bara exempel på frågeställningar som avgör hur Europas Förenta Stater kan se ut.
Faktum är att detta sköttes mycket snyggare för drygt 200 år sedan av det blivande Amerikas Förenta Stater. Man gav en kommission i uppdrag att författa en grundlag och så skedde, till stor del genom James Madisons försorg. Den färdiga konstitutionen underställdes sedan de 13 kolonierna för ställningstagande. De visste med andra ord vad de gav sig in på.
Denna amerikanska konstitution från 1789 har i allt väsentligt bestått sedan dess. Varför kan inte Europa göra likadant? Det är faktiskt ett anständighetskrav för Europas politiker att öppet redovisa vilket EU de egentligen vill ha i slutändan och låta befolkningarna genom folkomröstning ta ställning till detta förslag.
Av dessa skäl och framför allt till följd av det sista kommer jag själv inte att rösta i EU-valet. Detta beror inte på bristande intresse eller engagemang från min sida utan beroende på att detta är det enda sätt på vilket jag som medborgare kan markera mitt kraftiga ogillande av EU:s nuvarande sätt att fungera och utvecklas. Jag hoppas att majoriteten av Sveriges befolkning följer mitt exempel.
Johan Lybeck på DN Debatt 97-03-29
Gång på gång ha jag varit övertygad om att EMU-projektet
skulle haverera. Det skulle inte ha varit första gången. Detta
är ju närmare bestämt den åttonde gången som EG
försökt sig på att genomföra en monetär union. De
första sju försöken havererade. Det har således funnits
gott om tid för dem av oss som sysslat med EG-frågor att ta
ställning för eller mot EMU.
Under hela tiden har jag trott och hoppats på att frågan skulle försvinna så att jag slapp ta ställning. Men EMU har passerat hinder efter hinder och även om den monetära unionen ännu långt ifrån natt hamn, måste Sverige nu ta ställning. Något motvilligt nödgas jag då konstatera att Sverige av såväl politiska som ekonomiska skal måste saga ja till medlemskap i EMU.
Eftersom jag sannolikt på goda grunder ar känd som motståndare till den monetära unionen, kan det måhända vara instruktivt att följa den tankeprocess som lett mig fram till detta beslut; i synnerhet som denna tankemöda under det kommande Aret måste utföras också av den socialdemokratiska partikongressen, regeringen, riksdagen och måhända även svenska folket, utifall det blir en folkomröstning i EMU-frågan vilket jag hoppas och tror.
..
Med EMU bildas en stor gemensam kapitalmarknad i Europa, som hur nästan lika stor som den amerikanska. därigenom skapas förutsättningar för det som kallas "a complete capital market.", vilket framfor allt innebär ökad likviditet och ett bredare sortiment av produkter och aktörer an vad dagens fragmenterade nationella europeiska kapitalmarknader kan erbjuda. Detta i sin tur ger möjligheten för lägre räntor och bättre konkurrens i Europa, allt till förmån för konsumenterna. Det är genom denna kanal, menar jag, som vi kommer att kunna få väsentligt lägre räntor i Europa, inte genom att den europeiska centralbanken bedriver en trovärdig penningpolitik.
Netto talar därför de ekonomiska argumenten kanske (kurs här) för ett EMU i Europa. Men det sistnämnda argumentet visar däremot definitivt att det vore livsfarligt för Sverige att ställa sig utanför den gemensamma kapitalmarknaden, eftersom vi då kan tvingas att ha en fast växelkurs till Euron (via växelkursmekanismen "ERM2") men likvä1 utan att kunna dra fördel av den gemensamma kapitalmarknadens låga ränta.
Vi skulle därmed få EMU:s alla nackdelar men utan dess fördelar.
…
Men om EMU trots allt kanske ger en viss ekonomisk fördel for Europa, överväger ändå de politiska nackdelarna, menar jag. Den första politiska nackdelen är att EMU med nödvändighet leder fram mot en politisk union.
När länderna avskaffat växelkurserna sinsemellan, har de också avsvurit sig möjligheten att parera störningar som drabbar endast en del av EU-länderna.
För att utjämna dessa regionala skillnader kommer det att krävas en överstatlig finanspolitik (på samma sätt som i USA, där 30-40 procent av en störning på regional nivå utjämnas via den federala budgeten).
I syfte att legitimera denna överstatliga finanspolitik kommer det att bildas överstatliga institutioner. Härifrån är det inte långt till Europas Förenta stater, något som i varje fall jag inte önskar.
Den andra politiska invändningen galler EUs roll som fredsbevarare i Europa. Det är av fundamental betydelse for säkerheten i Europa att de östeuropeiska och baltiska länderna bereds tillträde till den gemensamma marknaden så fort som möjligt. Detta förbättrar inte bara deras ekonomiska villkor utan underlättar också deras politiska integration på sikt. Dessa länder är redan i dag mogna för ett EES-avtal. Men de är inte mogna för den gemensamma valutan och dess konvergenskrav när det galler inflation, budgetsaldo med mera.
Genom att sätta unionens fördjupning (mot EMU) före dess utvidgning har EU-länderna - menar jag - försvårat och försenat dessa länders möjlighet att genom EU skapa sig en bättre ekonomisk utveckling och bättre politisk stabilitet. De skulle behöva ett omedelbart EES-avtal; av EMU har de däremot inget större behov.
…
Men Sverige har inte lyxen att kunna önska bort EMU. EMU-projektet är med oss på gott och ont och frågan är hur vi då förhåller oss. Om den monetära unionen startar den l januari t999, bör Sverige då vara med från början, vänta ett tag eller inte gå med alls?
Jag har redan argumenterat for att Sverige av ekonomiska skäl måste vara medlem av EMU från början. Det finns ingen anledning att vänta och se; vi blir inte klokare för det.
Men även de politiska motiven talar menar jag - tydligt for ett svenskt EMU-medlemskap från dag 1. Två av dessa motiv är välkända och behöver inte kommenteras närmare. För det första förhåller det sig faktiskt sa att Sverige i sitt anslutningsavtal till EU inte begärt undantag for medlemskap i EMU och således ärskyldigt att delta under förutsättning att vi uppfyller konvergenskraven, vilket vi gör.
För det andra förlorar vi möjligheten att vara med och påverka om vi står utanför och vi tappar politiskt inflytande rent generellt inom EU.
Till dessa två faktorer vill jag emellertid lägga en tredje, som för mig personligen varit den avgörande i min omsvängning från EMU-motståndare till EMU-förespråkare. Det gäller frågan var makten bör ligga, hemma eller "i Bryssel". Italienarna har sedan länge argumenterat för ett italienskt medlemskap under motiveringen "the advantage of tying one's hands", det vill säga att politiken på den europeiska nivån tors mer skickligt och av mer kvalificerade politiker än den nationella politiken.
För Sveriges del gäller nu för tiden samma slutsats i än högre grad än for Italien. Den politiska utvecklingen sedan Göran Persson blev statsminister har fört Sverige allt närmare den ekonomiska, politiska och moraliska ruinen…
Ju fler beslut som lyfts bort från denna regering desto bättre. Politrukerna i Bryssel är inte min önskedröm om hur politiker bör fungera men de är väsentligt bättre än det nationella tredjesortiment som svenska folket måste dras med i dag.
Därför måste Sverige säga JA till EMU.
JOHAN A LYBECK
Lybecks argument för sitt avfall kritiserades av SvD
EMU är första steget mot ett
federalt Europa
- En konspiration som "den europeiska eliten" driver
mot sina folk, skriver Johan Lybeck,
SvD Brännpunkt 96-10-14
Staffan Burenstam Linder förtjänar all respekt för sitt personliga engagemang i Europapolitiken. Att som pensionär ge sig in i en tredje karriär (efter akademiker och minister) visar också på en hög grad av andlig och fysisk vitalitet. Men i EMU-frågan upprepar han – trots bättre vetande mot bakgrund av sin akademiska uppfostran - de haivsanningar som föreligger i den svenska debatten.
Dessutom försöker han föra debatten in på fel spår genom att söka undvika de politiska konsekvenserna av den monetära unionen. EMU kan inte avgöras blott på ekonomiska för- och nackdelar eftersom det är ett i grunden politiskt projekt.
De ekonomiska argument som framförts för EMU och ett svenskt deltagande i densamma utgår från vad som i nationalekonomiska sammanhang kallas för teorin om optimala valutaområden. Utifrån denna teori följer att länder kan ha fördelar av en gemensam valuta om de är i tillräckligt hög grad integrerade med varandra och om deras pris- och lönebildningssystem är så flexibla att de kan ersätta den rörlighet som växelkursen erbjuder med sänkta priser och löner i stället.
Denna teori har gett upphov till ett antal påståenden som i form av sanningar framförts med olika hög grad av trovärdighet av sina proponenter i debatten, nu senast av Burenstam Linder.
Bland dessa påståenden märks:
Den främsta invändningen mot EMU är en följd av samma fenomen. Med en gemensam valuta klarar länder inte längre av att själva parera störningar, t ex höjda oljepriser; eftersom en devalvering inte längre är möjlig. För att undvika arbetslöshet i de länder som drabbas av störningar måste en gemensam finanspolitik inrättas som möjliggör överföringar till dessa länder.
I USA beräknas t ex 30-40 procent av ekonomiska problem i en del av landet motverkas genom lägre skatter till och större bidrag från den federala budgeten. En sådan utjämningsmekanism kommer att bli nödvändig också i Europa.
Men en gemensam finanspolitik är inte möjlig med dagens beslutsmekanismer utan kräver beslutsfattande på överstatlig nivå. I ett demokratiskt system innebär det att Europaparlamentets roll måste kraftigt förstärkas och en europeisk regering bildas, eftersom en överstatlig politik inte gärna som i dag kan bedrivas av representanter för de individuella staterna i form av ministerrådet. I förlängningen är en gemensam (federal) stat den enda möjliga politiska lösningen på en gemensam finanspolitik.
Av detta följer att EMU är det första och stora steget i en process som med automatik på sikt kommer att leda fram till ett federalt Europa och till att Sverige som nationalstat upphör att existera. Detta är den konspiration som "den europeiska eliten" driver mot sina folk. Detta är också vad EMU- debatten borde handla om.
JOHAN LYBECK
professor och VD för Finanskonsult AB
Fel fokusering i debatten om EMU
Dags att
koncentrera sig på de politiska aspekterna av ett deltagande
Johan
Lybeck i SvD Brännpunkt Näringsliv 96-07-28
Debatten om Sverige skall delta i den ekonomiska och monetära unionen EMU från dess start 1999 eller ej börjar äntligen att ta fart. Valet att ersätta kronan med euron är sannolikt det viktigaste beslut som Sverige haft att fatta under de senaste 50 åren sedan kriget.
... Samtidigt har den debatt som förts enligt min mening hamnat helt galet. Debatten har helt fokuserat på ekonomin bakom EMU. Det har diskuterats om Sverige kan delta i EMU (med hänsyn till de så kallade konvergenskraven) respektive frågan om Sverige bör deltaga i EMU (vilket handlar om huruvida vi ingår i ett så kallat optimalt valutaområde med länderna på kontinenten).
... Sverige lär således inte kunna tacka nej till att delta i EMU med hänsyn till bristande uppfyllelse av konvergenskraven. Skall vi stå utanför fordras ett politiskt ställningstagande.
De ekonomiska konsekvenserna av att delta eller ej är inte heller dramatiska. Redan i dag säljs 2/3 av bruttonationalprodukten utan växelkursrisk, eftersom exporten "bara" utgör 1/3 av BNP. I EMU försvinner växelkursrisken för den delen av exporten som säljs inom EU, vilket också är ungefär 2/3. Den del av BNP som säljs utan växelkursrisk ökar sålunda från 2/3 till 8/9. Till detta kommer att växelkursrisk inte i någon studie visat sig ha någon effekt på utrikeshandeln eftersom den kan "hedgas" bort.
Inte heller minskade transaktionskostnader i en gemensam valuta utgör någon större vinst för samhällsekonomin, enligt de beräkningar som utförts av EU-kommissionen och den svenska konsekvensutredningen.
Den största ekonomiska vinsten kommer om ett deltagande i EMU sänker räntan. Detta är osäkert. Visserligen försvinner risken för devalveringar (men bara mot euro, inte mot dollar med flera utomeuropeiska valutor).
Men å andra sidan kan Sverige få större interna ekonomiska problem utan möjlighet att använda växelkursen som vapen i konjunkturpolitiken. I så fall kan tillväxten hämmas och arbetslösheten stiga. Då kommer budgetunderskottet att börja växa igen, vilket kan höja den svenska räntan i relation till den på kontinenten. Även i en gemensam valuta betalar nämligen olika länder olika höga räntor beroende på deras olika kreditrisk.
Istället måste debatten koncentreras på de politiska aspekterna av ett deltagande. En egen valuta är tillika med flaggan den viktigaste symbolen för den suveräna nationalstaten. Att göra sig av med sin egen valuta är därför liktydigt med att ta ett stort steg framåt mot ett "United States of Europe".
Denna politiska bakgrund till en monetär union har funnits med i EG-tankarna ända sedan Romfördraget 1957 och har klargjorts genom sådana EG-utredningar om den monetära unionen som Wernerplanen 1970 och Delorsplanen 1989 (som lade grunden till Maastrichtavtalet). Genom EMU, sade Delors, skulle övergången till en federal stat i Europa underlättas och påskyndas.
EMU-frågan är därför mycket lättare och samtidigt mycket svårare än vad den på ekonomiska grunder fokuserade debatten givit för handen. Den är identisk med frågan om hur Sverige ser på EU-samarbetet.
För den som i likhet med mig ser EU som ett ekonomiskt samarbetsorgan är det lätt att säga nej till ett svenskt deltagande i ett federalt Europa och därför också säga nej till ett svenskt deltagande i EMU.
För den som å andra sidan främst ser fördelar med att Sverige blir en delstat i ett federalt Europa bör det vara lika lätt att bejaka EMU.
Under alla omständigheter är EMU-frågan alldeles för viktig för att bestämmas av politikerna. Om Sveriges riksdag väljer att säga ja till ett svenskt deltagande i EMU måste detta beslut underställas en folkomröstning.
JOHAN LYBECK
adjungerad protessor i finansiell ekonomi, VD för
Finanskonsult AB samt fil lic i statskunskap
Monetär union förutsätter en
politisk union
Johan Lybeck SvD EMU 95-10-14
... Sällan har Myrdals tes känts så aktuell som när man läser professor Ulf Bernitz artikel om den monetära unionen (Brännpunkt 8/10). Bernitz är en skicklig och uppskattad jurist. Jag tog därför med stort intresse del av hans uppfattning, att någon ändring av grundlagen inte behövs för att Sverige skall kunna deltaga i den monetära unionen (EMU). Men när han går över till att utifrån ekonomiska och politiska resonemang förespråka ett svenskt deltagande i EMU, hisnar man över storleken på skygglapparna.
Bernitz grundläggande tes är att Sveriges historia av hög inflation och påföljande devalveringar skulle förhindras av en gemensam valuta. Han jämför med tiden för guldmyntfoten 1873-1914 och påstår att orsaken till att Sverige så snabbt utvecklades till ett industriland kan hänföras just till att vi hade fasta växelkurser under denna period.
Men så enkelt var det inte under guldmyntfoten och så enkelt blir det inte heller i EMU.
En gemensam valuta för olika och olikartade länder fungerar alldeles utmärkt, så länge länderna inte utsätts för störningar av något slag. Tiden efter fransk-tyska kriget 1 871 och recessionen 1873 fram till 1914 var just en sådan period av relativt stabil tillväxt och relativt politiskt lugn. Guldmyntfoten brakade samman i samband med första världskrigets påfrestningar och försöken att återupprätta den i mitten av 1920-talet stupade på depressionen. (Kommentar RE: Sannolikt var dessa försök den kanske avgörande faktorn som förorsakade depressionen, jfr Keynes)
Snarare än att hänföra stabilitet och tillväxt till existensen av guldmyntfoten, som Bernitz vill göra, är det ett allmänt accepterat faktum, att de länder som först släppte växelkursen fri och deprecierade sina valutor (Sverige och Storbritannien) gick väsentligt lindrigare ur depressionen på 30-talet än de länder som bet sig fast vid guldet (USA, Schweiz, Frankrike, Belgien, Nederländerna).
I en rörlig tid behövs rörliga växelkurser! Läs Erik Lundbergs nyligen om- tryckta klassiker Ekonomiska kriser förr och nu (SNS Förlag) för en bra analys!
För att EMU skall fungera som avsett - nämligen att ge låg inflation tillsammans med låg arbetslöshet - är därför en möjlig utgångspunkt att den politiska och ekonomiska omgivningen är så stabil att störningar aldrig inträffar. Efter det senaste halvårets erfarenheter, med de effekter på de europeiska valutorna som exempelvis jordbävningen i Kobe, krisen i Mexiko och dollarns fall haft är det förhoppningsvis ingen som knyter alltför mycket hopp till detta halmstrå.
I stället måste då länderna vara relativt likartade i sin struktur, så att de drabbas lika av de chocker som trots allt inträffar. Dessutom måste det finnas mekanismer som utjämnar de kvarvarande effekterna av störningar mellan de olika länderna.
... Den andra att Maastricht-fördragets s k konvergenskriterier förleder betraktarna att skälla under fel träd, dvs ifrågasätta ländernas mognad för att deltaga i en monetär union av alldeles fel skäl.
Vad menar jag då med politiska förutsättningar för en monetär union och gemensam valuta? Som nämndes tidigare måste det finnas mekanismer som utjämnar de kvarvarande effekterna av störningar mellan de olika länderna. Detta förutsätter i sin tur en gemensam finanspolitik och gemensam arbetsmarknadspolitik. Om ett land drabbas av en chock måste det helt enkelt finnas mekanismer som överför resurser från de övriga länderna och ställer detta till det drabbade landets förfogande.
En bra jämförelse kan göras med valutaunionen USA. Alla USA:s delstater har samma valuta trots att deras ekonomiska struktur skiljer sig åt; en del stater är industristater, andra rena jordbruksbygder. Ändå fungerar den gemensamma valutan relativt väl, där för att den federala staten motverkar störningar på delstatlig nivå.
En färsk amerikansk undersökning visar att 40 procent av en ekonomisk störning i en region eller delstat motverkas i form av högre bidrag från och mindre inbetalningar till den federala staten. Ingen ifrågasätter heller den överordnade politiska viljan att hjälpa. Det är ju trots allt samma land, med en gemensam grundlag, president och kongress.
Inom EU-länderna saknas denna form av regional utjämning nästan helt. Sveriges bidrag till EU:s budget påverkas på kort sikt inte alls om Sverige skulle få en sämre ekonomisk utveckling. Även ökade regionala stöd är försumbart små. EU har således ingen sådan överordnad finanspolitik eller arbetsmarknadspolitik som skulle krävas för en monetär union.
Socialdemokraternas krav på en "sysselsättningsunion" som komplement till den monetära unionen må vara luddigt formulerad men är ändå i grunden rätt tänkt.
Uttryckt annorlunda kan EU-länderna som kollektiv inte skaffa sig en gemensam valuta förrän de skapat en överordnad politisk vilja i form av en politisk union. Först då finns definitionsmässigt viljan att hjälpa de svaga. Först då kan finans- och arbetsmarknadspolitiken bli tillräckligt gemensam.
Till dess att EU-länderna tillskapat en sådan överordnad federal struktur vore det en katastrof om alla dess stater tvingades antaga den gemensamma valutan.
... För länder som Belgien och Frankrike utgör Maastrichtavtalets konvergenskriterier ett hinder mot deltagande i EMU. Dessa kriterier uppställer som bekant krav bl a på ett lands budgetunderskott, statsskuld och inflation för att landet skall få vara med i EMU från dess start 1999. Men kriterierna saknar varje anknytning till det som skall avgöras, nämligen landets ekonomiska och politiska lämplighet att deltaga i EMU.
Annorlunda uttryckt är Maastricht-kriterierna totalt irrelevanta för bedömningen av vilka länder som utgör det optimala valutaområde som EMU måste utgöra om det inte skall haverera omgående.
... För Sveriges del gäller att vår inflation i dag är nästan densamma som Tysklands. Vi uppfyller (nästan) Maastrichtkriteriet. Men orsaken till att inflationstakterna är lika är att den svenska arbetslösheten kraftigt överstiger den tyska. Sverige håller således nere sin inflation på ett konstlat sätt. Vår "riktiga" inflation är kanske 5 procent i stället för dagens 2,4. Skulle Sverige binda sin växelkurs och låsa inflationen till den tyska skulle därmed den höga svenska arbetslösheten permanentas och kanske förvärras.