Ledare SvD 97-04-01
I stället för argument
Utdrag
... På sätt och vis är de gamla kompassernas obrukbarhet något positivt. Det tvingar oss att tänka efter och fördjupa vår syn på politiken, politikens förhållande till andra maktcentra i samhället och den europeiska integrationen. Men för en genomsnittlig medborgare är det också tidskrävande och tålamodsprövande. Det finns därför en betydande risk för att en av de viktigaste politiska frågorna under 1900-talet aldrig riktigt kommer att bli utsatt för en bred granskning och diskussion.
Skulle så ske vore det mycket olyckligt. Dels därför att EMU, om projektet blir av, i sig kommer att påverka Sverige och EU på en rad olika sätt. Dels därför att en forcerad EMU-process kan få mycket otrevliga politiska konsekvenser. Redan tydliga förtroendesprickor mellan väljare och politisk elit kan bli än större.
Ansvaret för att så ej skall ske vilar i första hand på de politiker väljarna utsett som sina representanter och ledsagare. De måste förklara sina ståndpunkter och argumentera för dessa. De måste inse att deras handlingsfrihet begränsas av i vad mån de på detta sätt lyckas övertyga andra om det riktiga i vad de säger. De måste förstå att goda kontakter med andra europeiska politiker eller EU-funktionärer inte kan ersätta dialogen med väljarna.
Med detta i minne är det oroande att ibland höra och läsa argument i EMU-debatten som tycks inspirerade av helt andra tankar. Nu senast i en artikel av ekonomen Johan Lybeck (DN 29/3). Lybeck har länge varit motståndare till EMU och livligt pläderat för sin linje. Nu har han bytt åsikt.
Det står naturligtvis Lybeck fritt att ompröva sitt ställningstagande: han är inte ensam om att vackla mellan olika ståndpunkter i denna fråga. Men i slutet av sin artikel redogör Lybeck för den faktor som för honom varit "avgörande" i hans omsvängning: frågan om "makten bör ligga hemma eller ”i Bryssel".
Lybeck menar att politiken på den europeiska nivån "förs mer skickligt och av mer kvalificerade politiker än den nationella politiken". Han påpekar att regeringen Persson med sitt velande är en katastrof på en rad områden och avslutar med att konstatera "ju fler beslut som lyfts bort från denna regering desto bättre [...] Därför måste Sverige säga JA till EMU".
Lybecks resonemang, om än inte fullt lika vildsint, förekommer även i mer etablerade kretsar. Det är ett farligt resonemang. Att en enskild statsminister inte håller måttet är inte ett rimligt argument för ökad överstatlighet. Att politik på "europeisk nivå" regelmässigt skulle vara klokare än svensk politik kan också ifrågasättas, i den mån ett sådant påstående alls går att ge någon vettig innebörd. Men viktigast att påpeka är att Göran Persson, hur illa han än sköter sitt uppdrag, är den han är därför att de svenska väljarna gjort honom till det. En politiker som resonerade på samma sätt som Lybeck skulle därför i praktiken ha givit upp tanken på att förändra landet genom att vinna opinionen. Bryssel får ersätta opinionsstödet.
Detta är möjligen en frestande väg för frustrerade politiker och opinionsbildare. Men det är en återvändsgränd. Mandat för förändring av Sverige kan bara fås av den svenska väljarkåren. Den politiker som tycker att en sådan ordning är för långsam eller för besvärlig bör inte överväga Bryssel som alternativt maktcentrum.
Han eller hon bör istället ompröva sitt yrkesval.