Monetarism and Swedish Financial Crisis
Bengt-Ola
Ryttar (s) på Riksdagens site
Bengt-Ola
Ryttar på socialdemokraternas site
Hans
länkar om EMU
Fråga 2001/02:1629
av Bengt-Ola Ryttar (s) till finansminister Bosse Ringholm om Riksbanken
och EMU
Enligt Dagens Nyheter har Riksbanken hemligstämplat en rapport angående internationella kapitalrörelser hösten 1992. Det är anmärkningsvärt att Riksbanken, som skaffat sig ett gott renommé för sin öppenhet, hemligstämplar en rapport som skulle ha varit viktig för allmänhetens och politikernas bedömning av kronfallet och ERM:s sammanbrott.
EU-makt kan bli
fråga för folket
SvD 2002-06-06
Motion
Av Bengt-Ola Ryttar (s)
med anledning av
prop. 2002/02:72
Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU
m.m.
Undertecknarna av denna skrivelse ifrågasätter starkt det riktiga i att Riksdagen skall ta ställning till ett fördragsförslag som redan har fallit genom att det irländska folket i en folkomröstning röstat emot fördraget.
Margit Gennser (m) Bengt-Ola Ryttar (s) Lars Ohly (v) Sven Bergström (c) Lotta Nilsson Hedström (mp) Björn von der Esch (kd)
Att gå med i EMU är ingen lösning
Motion
Av Bengt-Ola Ryttar (s)
med anledning
av prop. 2002/02:72
Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU
m.m.
Förslag till riksdagsbeslut
Motivering
Ett av de viktigaste problemen med den svenska demokratins legitimitet är EU-medlemskapet. I kampanjen inför folkomröstningen gjordes långtgående utfästelser från den segrande JA-sidan om att medlemskapet i huvudsak skulle vara av mellanstatlig karaktär, och att Sverige genom vetorätten skulle kunna hålla emot en annan utveckling. För många som är tveksamma till EU-projektet är det inte bristande effektivitet i beslutsfattandet eller att integrationen går för långsamt som är problemet, utan att utvecklingen går för fort. Få, om ens någon, utanför politikens allra innersta krets anade 1994 hur starka integrationskrafterna var i EU-systemets alla vinklar och vrår, och hur aggressivt de driver sina krav. Amsterdam- och Nicefördragen som i Sverige upplevts som långtgående anses av huvudfåran av EU:s politiker och tjänstemän som katastrofala eftersom de inte fördjupat integrationen i högre grad.
Huvudsyftet med proposition 2001/02:72 är av allt att döma att underlätta och snabba upp beslutsgången när det gäller att överlåta beslutanderätt till EU. Ingenting sägs som antyder att regeringen i praktisk EU-politik tänker hävda den ofta deklarerade linjen om att vara mycket restriktiv med att medverka till ytterligare överstatlighet.
Regeringens förslag
I propositionen föreslås två långtgående ändringar i regeringsformens 10 kapitel §§ 2 och 5.
Förändringen i §2 innebär att riksdagen uttryckligen enligt grundlagen skall kunna godkänna ännu inte slutförhandlade internationella överenskommelser inom ramen för samarbetet inom EU. Detta förslag kräver vidare ändringar av riksdagsordningen vad gäller regeringens skyldighet att i efterhand upplysa riksdagen om vad de beslut riksdagen redan har godkänt innebär.
Förändringen i §5 innebär att riksdagen har rätt att överlåta sin beslutsrätt till EU vilket vidgar delegationsrätten till andra och tredje pelarna i samarbetet inom EU.
Politiska konsekvenser
Regeringens förslag till ändringar av regeringsformen 10 kap §§ 2 och 5 är mycket långtgående. De överensstämmer till sitt syfte med det grundlagsförslag som lades fram av grundlagsutredningen inför EG- anslutningen 1993 under ordförandeskap av professor Olof Ruin. Han hade föreslagit en ny portalparagraf i regeringsformens första kapitel som löd:
Har överenskommelse träffats om Sveriges anslutning till Europeiska unionen och riksdagen beslutar överlåta beslutsbefogenheter gäller de förpliktelser, som följer av anslutningen utan hinder om vad som sägs i grundlag eller annan lag. (Förslaget kallades plattläggningsparagrafen, därför att Sverige “la sig platt”.)
Förslaget kritiserades hårt för att de inte gav några konstitutionella gränser för överlåtelsen av riksdagens beslutsrätt, vilket skulle ge Sverige mycket små möjligheter att påverka rättsutvecklingen med hänvisning till grundlagen. Kritiken ledde till att dåvarande statsministern Carl Bildt föreslog att frågan skulle utredas ytterligare och resultatet blev nu gällande 10 kap §5 enligt vilken riksdagen kan överlåta beslutanderätten till Europeiska gemenskaperna (frågor gällande första pelaren) så länge som statsskickets grunder inte hotas och det finns ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar regeringsformens eller den europeiska konventionens. Motsvarande beslutsrätt fick däremot inte överlåtas till Europeiska unionen. En viktig begränsning i nuvarande RF 10 kap §5 är således att stadgandet endast medger överföring av beslutanderätten till EG och inte till EU. Flera remissinstanser kritiserar att begreppet “som inte rör principerna för statsskickets” är alltför vagt för att använda för att uttrycka gränserna för det överlåtbara området. Jag delar den uppfattningen och finner det anmärkningsvärt att den självbindning som i så hög grad präglat den marknadsrelaterade politiken under senare år inte anses vara klok politik på det konstitutionella området.
Begränsningen till första pelaren är en viktig politisk begränsning. EG-frågorna berör näringslivets förhållande, tullar, handelspolitik, konkurrensfrågor och efter Schengenavtalet också vissa frågor om asyl, visum och liknande. Att dessa senare frågor kunde inrymmas i första pelaren motiverades med att de underlättade den gränsfria handeln och rörligheten. Alla övriga frågor som påverkar politiska kärnområden - polis- rättsväsende, utrikes- och försvarspolitik, sociala frågor etc. - finns inom andra och tredje pelaren Här behandlas frågorna på samma sätt som alla andra mellanstatliga offentliga överenskommelser, dvs. det är staterna som “äger frågorna”, inte en överstatlig organisation.
Den stora konflikten om EU:s utveckling gäller EU:s status. Skall EU förvandlas till en förbundsstat (en överstatlig organisation) eller skall utgöras av ett statsförbund, ett förbund av fristående nationer som samarbetar. I Skandinavien och Storbritannien är en majoritet av befolkningen helt inställd på ett mellanstatligt samarbete, ett statsförbund, medan de kontinentala länderna är inriktade på att förvandla EG/EU till en förbundsstat, där Sverige och andra länder blir delstater i något som för enkelhetens skull kan kallas “euroland”. De flesta partierna i vårt land hävdar att samarbetet inom EU skall vara mellanstatligt, trots att de måste vara medvetna om att utvecklingen det senaste decenniet har kännetecknats av en ständig utveckling mot alltmer överstatlighet. Det tycks vara så att regeringens förslag om att ändra RF kap 10 § 5 inte är resultatet av en politisk process utan föranleds av Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitets yttrande över DS 1997:64.
EU har redan nu absolut bestämmanderätt över rättsordningen inom den inre marknaden, jordbrukspolitik, miljöpolitik, konkurrenspolitik, regionalpolitik, handelspolitik och för 12 länder EMU. EG-rätten har direkt effekt i medlemsstaterna på deras territorium.
Ännu har dock inte EU ett eget våldsmonopol även om en rad små steg mot att upprätta ett sådant har tagits särskilt efter terroristdåden den 11 september 2001. Även på försvarsområdet tas steg mot det överstatliga hållet. Detta skedde t.ex. i Nicefördraget. Nicefördraget innebar också att majoritetsregeln vid beslutsfattande fått allt större insteg. EU har ännu ingen beskattningsmakt men viljeinriktningen från en rad länder och inte minst kommissionen, är tydlig även på detta område.
Lagprövningen inom EG-domstolen har en mycket stark ställning. Lagprövning är främmande för mellanstatligt samarbete.
I propositionen sägs att EG eller EU inte har någon kompetens-kompetens. Unionens organ har den kompetens som följer av de av medlemsstaterna beslutade fördragen och de kan inte tilldela sig själva några ytterligare kompetenser, skrivs det. Men erfarenheten visar att domstolen inte alltid beaktat detta.
Det bör också poängteras att få insiktsfulla bedömare anser att euron endast kan fungera med en gemensam penningpolitik utan kräver en gemensam finans- och socialpolitik. Att en sådan utveckling kan skapa växande problem och konflikter är helt uppenbart beroende på olika språk, olika kultur, politisk tradition, social tradition etc. Till detta kommer mycket stora skillnader i levnadsstandard, inte minst om man betänker den prioriterade utvidgningen av EU till det forna Mellan- och Östeuropa.
Hur EG/EU utvecklas i framtiden är en viktig fråga för medborgarna, i första hand inte för en grupp toppolitiker och en social elit. Medborgarna måste få säga sitt om vilken väg utvecklingen skall gå. Skall man gå vidare mot en centraliserad förbundsstat eller bör man ta ett antal steg tillbaka och skapa ett klarare mellanstatligt samarbete? Konventet som tillsattes i Laeken, Belgien har fått en mycket klar inriktning mot det centraliserade förbundsstatshållet, inte minst med tanke på de personer som valdes för att leda konventets arbete.
Eftersom flertalet av partierna i Sverige säger sig se positivt på mellanstatligt samarbete, statsförbund, bör de för att inte frestas att bejaka ytterligare steg på vägen mot överstatlighet värna om all den tröghet vår regeringsform kan erbjuda trots eventuella praktiska olägenheter. Endast om man önskar en utveckling mot en centraliserad förbundsstat, blir förslaget till ändringar i regeringsformen logisk och konsekvent. Politisk anständighet kräver att målet överstatlighet klart preciseras inför medborgarna. Överstatlighet innebär att Sveriges suveränitet och självständighet successivt försvinner. Detta får inte döljas för medborgarna. Här fordras klartext.
Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala universitet avstyrker också förslaget att ändra RF 10 kap §5 eftersom förslaget leder till fortsatt marginalisering av riksdagen och en uttunning av folkstyret, demokratin. Att som regeringen se utvecklingen mot överstatlighet och en stark uttunning av vår demokrati som ofrånkomliga, är förvånande. Mellanstatligt samarbete inom exempelvis Nafta har visat sig effektivt, lett till goda grannstatsrelationer och en god arbetsfördelning. Samarbetet är och har bidragit till en ökad välfärd. Vi kan välja modell och Sverige bör ha ett intresse av att tillsamman med andra länder som Storbritannien och Danmark verka för en annan mer flexibel utveckling av det europeiska samarbetet än vad som nu sker. Detta är ingen omöjlig politik om man verkligen har målen klara för sig. . I den nu aktuella remissen har Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framfört uppfattningen att också tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bör utgöra begränsning för överlåtelse av beslutanderätt. Detta förslag bör övervägas.
Förändringar i RF kap 10 § 2
Det nya stadgandet i RF kap 10 §2 innebär att riksdagen i princip frånträder sin rätt att anta eller förkasta internationella överenskommelser när EU är part. Att riksdagen ska godkänna inte slutförhandlade överenskommelser står helt i strid med regeln att det skall finnas ett samband mellan ansvar och beslutsfattande. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala universitet säger också att förslaget bör avvisas. Enligt fakultetsnämnden bör riksdagen inte försätta sig i en situation, där oklarheter och tvister kan uppstå huruvida det slutliga avtalet som ingås motsvarar det som riksdagen en gång stödde.
I detta sammanhang bör noteras att avtalsförslag kan ändras ända fram till dess de slutligen har antagits. Det finns en rad exempel på att ministerrådets beslut ofta inte är färdig förhandlade när rådet skiljs åt. Niceavtalet utgör ett exempel på att viktiga ändringar införs i avtalet sedan ministerrådet fattat sina beslut. Samma gällde Amsterdam, där bl.a. en storpolitisk fråga tillfördes avtalet i efterhand. Det gällde Gibraltar.
Riksdagen bör ta samhällsvetenskapliga fakultetsnämndens varningar på allvar och avslå propositionens förslag. Det är ett stort ansvar att öppna för en urholkning av vår demokrati och vår lands självständighet smygvägen. Därför bör regeringens förslag om ändringar i regeringsformens 10 kapitel avslås. Som följd härav faller också förändringarna i riksdagsordningen om en ny form av informationsplikt för regeringen.. Denna är ett försök att dölja riksdagens allt mer urholkade uppgifter i vårt lands styre och demokrati. Riksdagsledamöterna måste slå vakt om riksdagens uppgift att kontrollera och sätta gränser för regeringens åtgärder. Är inte enskilda riksdagsledamöter beredda att försvara riksdagens grundläggande uppgifter är detta utomordentligt allvarligt.
Stockholm den 18 januari 2002
Bengt-Ola Ryttar (s)
Bengt-Ola Ryttar är aktiv i
Socialdemokratiska EU-kritiker
Carl Bildt använder den ekonomiska oron för att skrämma in Sverige i EU. Det är en kortsiktig och felaktig lösning, skriver riksdagsmannen Bengt-Ola Ryttar och metallarbetaren Allan Mattsson (s).
"EMU-entusiasmen falnar"
DN 96-08-08 Reporter Mats Carlbom, Utdrag
Officiellt vill de flesta tillfrågade /s-riksdagsmän/ inte ta ställning ännu, utan hänvisar till den förestående diskussionen i partiet. Men med chansen att tala anonymt säger de flesta tillfrågade att de lutar åt ett nej.
- Min uppfattning är att betydligt fler socialdemokratiska riksdagsledamöter är mot EMU än som var emot EU-medlemskapet, säger Bengt-Ola Ryttar, den kanske mest uttalade EMU-motståndaren i s-gruppen. Han hoppas att till och med finansminister Erik Åsbrink ska börja vackla.
- Han har lånat min Connollybok, säger Bengt-Ola Ryttar och syftar på den brittiske ekonomen Bernard Connolly som avskedades av EU kommissionen för sitt EMU motstånd. Det tror jag kom mer att få effekt.
Margit Gennser är som nämnts den enda moderata riksdagsledamot som hittills öppet sagt nej. Men hon berättar för DN att hon sedan dess fått positiva kommentarer från uppemot 20 partikamrater i riksdagen som sagt att "det nog ligger något i" hennes kritik.
Under sommaren har en livlig debatt om valutaunionen förts på moderata samlingspartiets så kallade BBS. En rad partimedlemmar har där vänt sig mot valutaunionen, med skiftande argument:
"Tänk er stridshingstarna Leissner och (Alf) Svensson modigt och rakryggat förklara för de offentliganställda kvinnorna att deras anställningstrygghet måste urgröpas för att vi ska gå med i EMU så att Stora och Saab skall slippa besväret med att terminssäkra. Ha!", skriver en.
Bengt-Ola Ryttar är ordförande i
Socialdemokratiska
EU-kritiker
Monetarism and Swedish Financial Crisis