|
|
Dala-Demokraten
Att gå med i EMU är ingen lösningCarl Bildt använder den ekonomiska oron för att skrämma in Sverige i EU. Det är en kortsiktig och felaktig lösning, skriver riksdagsmannen Bengt-Ola Ryttar och metallarbetaren Allan Mattsson (s). Vilka slutsatser kan man dra av de senaste dagarnas valuta och ränteoro? Är det nödvändigt att gömma sig bakom Euron som Finland gör, eller är det andra och större grepp som krävs? Trots att vi i Sverige nu har statens finanser under kontroll och konjunkturbedömarna är lyriska över våra framtidsutsikter riskerar vi att dras ner i moraset igen. Förklaringen är att i en värld där kapitalet flyter helt fritt över gränserna är det oundvikligt att det blir stökigt och oroligt av och till och att katastrofen i värsta fall kan bli total. Det borde vara uppenbart för var och en att denna instabilitet är oacceptabel, såväl av ekonomiska skäl som demokratiska. Det är något fundamentalt fel på världsordningen när ekonomiska och politiska misslyckanden i enskilda länder och regioner kan slå ut länder som är oklanderligt skötta - även ur nyliberal synpunkt. Carl Bildt med flera utnyttjar den oro som uppstått för att skrämma in Sverige i EMU. En åtgärd lika kortsiktig som felaktig. Visst kan, som i Finlands fall, ett EMU-medlemskap ge ett mycket kortsiktigt skydd, men för att vara meningsfullt skall EMU-medlemskapet vara en garanti för stabilitet. Så är det inte. I Finanstidningen 98-07-31 refereras en framtidsstudie beställd av EU-kommissionens ordförande Jaques Santer: "Den första rapporten handlar om olika scenarier som ekonomisk och social sammanhållning i EU de närmsta 11 åren. Och det är ingen munter läsning för Santer. I alla scenarier rasar folket mot de politiska institutionerna. Medborgarna ratar både nationella parlament och institutioner som EU-kommissionen. Familjen blir allt viktigare precis som lokala intressegrupper. Misstron till myndigheterna punkterar den offentliga ekonomin, spår forskarna". Redan genom EU-medlemskapet är vi alltför nära detta dystra framtidssenario, ett EMU-medlemskap skulle riskera att bli en förbrytelse emot det svenska folket nästan i klass med det förödande kronförsvaret 1992. Det som nu måste ske är att vi i Sverige, i Europa och i världen måste försöka diskutera fram en ekonomisk världsordning som ger utrymme för stabilitet, välfärd och demokrati. Den diskussionen förs nu bara av några få andraplansfigurer i politiken, några intellektuella och av storspekulanten Soros. Den högsta politiska eliten har fullt upp med att huka under marknadens ok. De tre gånger som Göran Persson stuckit upp mot marknadens trånga ideal har Sverige straffats med nöjda räntor och försvagad krona, trots att hans förslag visat sig vara ekonomiskt hållbara. I Ryssland har man följt den nyliberala läroboken och misslyckandet är formidabelt. För marknadsliberalerna är staten så förhatlig att man inte inser att för att kapitalismen skall fungera krävs fungerande institutioner och regelverk. I princip har åtminstone alla OECD-länder, och i synnerhet EU, anpassat sig till de marknadsliberala kraven, men framgångarna har uteblivit. Massarbetslöshet, av demokratisering och instabilitet tycks vara de enda bestående resultaten av politikens underdånighet. Skall marknadsterrorn begränsas genom regleringar av den gamla sorten, genom grus i maskineriet av typen Tobinskatt, genom den spanska fonderingsmodellen, Ingvar Carlssons FN-finansieringsförslag eller finns det någon annan rimlig väg att gå. Utan alternativ till dagens kraschade system kommer demokratin att gå under. |