Mats Svegfors i SvD 99-01-02
Folkomröstningen om kärnkraft i mars 1980 var ett taktiskt
drag. Thorbjörn Fälldins borgerliga trepartiregering hade spruckit
på kärnkraften. I regeringsupplösningens kaos formulerade
centern kravet på en folkomröstning.
Olof Palme hade länge
stått upp till försvar för kärnkraften. I och med haveriet
i Harrisburg bytte Palme position. Sakfrågan förvandlades till en
formfråga. Palme krävde att folket skulle få rösta om
kärnkraften. Det var ett sätt att hantera egna interna
motsättningar. Det var också tänkt att underblåsa
motsättningarna inom det borgerliga blocket inför valet 1979.
Uppläggningen av omröstningen blev också taktisk.
Socialdemokraterna ville åstadkomma rätt resultat, dvs ett faktiskt
ja till kärnkraft, utan att tvingas betala ett alltför högt
allmänpolitiskt pris. Detta löstes genom tre linjer i
omröstningen.
Svenskt politiskt liv har under snart 20 år
toppridits av kärnkraften. Så sent som inför och efter valet i
höstas hade kärnkraftsfrågan avgörande betydelse för
det politiska skeendet. Och det är inte längre sakfrågan som
ställer till det utan folkomröstningen som sådan. "Att
respektera folkomröstningsutslaget" blir ett lackmustest på det
demokratiska sinnelaget. I retoriken, och i människors spontana
föreställning om demokrati, representerar en folkomröstning den
högsta inkarnationen av folkstyre.
Men så är det inte. Folkomröstningen 1980 var
inte ett undantag utan snarare uttryck för en regel. Val av
frågeformuleringar, val av omröstningstidpunkt, uppläggning av
folkomröstningskampanjen, beslut om finansiering av kampanjen, ja
nästan allt kring en folkomröstning råder partierna över.
Oundvikligen kommer hänsynstagande i sak och taktiska
överväganden, inte respekt för folkets rätt att besluta,
att dominera vid besluten.
Folkomröstningar är inte det
högsta uttrycket för att folket styr. Därtill är
resultaten, utifrån demokratiska utgångspunkter, godtyckliga.
Studera vidstående kurva. Om folkomröstningen om svenskt
EU-medlemskap hade hållits vid någon annan möjlig tidpunkt
än i november 1994 hade med mycket stor sannolikhet Sverige i dag
stått utanför EU. Mest remarkabelt är att svenska folket hade
sagt nej till EU om Carl Bildt hade fått råda och
folkomröstningen hållits på valdagen 1994 eller i juni samma
år.
Varför är det mer demokratiskt att följa
folkopinionen som den var i november -94 än som den var i juni -94
när det gäller Sveriges framtida plats i Europa?
Det som har hänt i kärnkraftsfrågan har bara
varit förövning till vad vi nu är på väg in i
när det gäller EMU. Redan har taktiken överhand. Göran
Persson vrider sig som en mask. Olof Johansson tubbade honom att binda sig
för att låta folket, i val eller i folkomröstning, avgöra
EMU-frågan. Det är Olof Johanssons politiska ande som styr den
socialdemokratiska Europapolitiken.
Självfallet kommer inte en
socialdemokratisk partiledare att låta ett riksdagsval i en mer direkt
mening avgöra EMU-frågan. Det skulle vara en uppmaning till
närmare hälften av de egna väljarna att rösta på
vänsterpartiet.
Alternativet är då en folkomröstning.
Men när skall den hållas?I det ögonblick Göran Persson
uttrycker ett ställningstagande i sak har han sagt inte bara vad han
tycker utan att han tycker. Och därmed måste rimligen processen dras
i gång. Extra partikongress skall inkallas, folkomröstningen
förberedas, kampanjen genomföras och slutligen omröstningen
gå av stapeln. Först när Persson tror sig kunna överblicka
utgången av hela detta långdragna förlopp kommer han att
våga säga: "Mitt besked i EMU-frågan är ..."Men kommer
någonsin denna tidpunkt? Risken är alltid att svenska folket sex,
åtta eller tolv månader efter Perssons besked, dvs när
omröstningen väl hålls, fattar fel beslut med några tusen
rösters marginal. Enstaka procent eller tiondelar av procent av
väljarkåren har beslutat för Sveriges räkning för
lång tid framöver. På helt godtyckliga grunder införs
eller avskrivs den gemensamma valutan för Sveriges del.
Olof Johansson
bestämde hur socialdemokratin skulle hantera EMU. Därmed riskerar
socialdemokratin att vara permanent oförmögen att hantera
frågan.
Göran Perssons position är besvärlig. Carl Bildts
är befängd. Bildt är svensk politiks store europé. Han
är en lidelsefull anhängare av den gemensamma valutan. Han anser det
vara en ödesfråga för Sverige att vi blir en del av det
gemensamma valutaområdet.
Likväl driver han en
folkomröstningslinje som med mycket stor sannolikhet håller Sverige
utanför under överblickbar framtid. Bildt är beredd att i
konflikt med regeringen driva fram en folkomröstning nästa höst.
Det kan inte uteslutas att han lyckas. Moderaterna och folkpartiet vill ha ett
ja-beslut, och vänstern, miljöpartiet och centern ett nej-beslut,
så snabbt som möjligt. Tillsammans har dessa partier majoritet i
riksdagen.
Samtidigt vet Bildt att det aldrig blir ett ja till den
gemensamma valutan utan helhjärtat stöd från den
socialdemokratiska partiledningen. Varför driver han en linje som med
mycket stor sannolikhet är direkt kontraproduktiv?Det som kan sägas
speciellt om just detta bildtska upplägg kan sägas generellt om den
moderata folkomröstningspolitiken. För den som är anhängare
av euron är en folkomröstning ett högriskprojekt. Det är
att spela krona och klave med landets framtid som insats.
Möjligen är förklaringen att moderaterna har
övertygat sig själva om att en folkomröstning är
oundviklig; moderaterna är allmänt sett mycket för att
tänka i termer av oundvikligheter. Bildt och hans partivänner skapar
därmed inte historia, utan spelar upp historia, när de kräver
folkomröstning.
Men en folkomröstning är naturligtvis inte
oundviklig. Om ledande politiker, främst Göran Persson och Carl
Bildt, lade det pedagogiska uppdraget på sig själva att
förklara för svenska folket varför en folkomröstning
är felaktig ur såväl demokratiska som sakliga aspekter skulle
de tveklöst lyckas med det. De skulle kunna försvara den
representativa demokratin. Ju viktigare de frågor är som skall
avgöras, desto viktigare är att utnyttja det demokratiska
statsskickets starkaste institution. De skulle kunna förklara att varje
frågeformulering om EMU under överblickbar framtid kommer att bli
manipulativ. "Ja nu" kommer att ställas mot "Nej aldrig". Men sådan
är inte beslutssituationen. Den blir det först när beslutet
tvingas in i folkomröstningens snäva dräkt.
Om Bildt och
Persson menar allvar med att EMU är den viktigaste fråga de kommer
att hantera under sin tid som politiker borde de fullt ut ta ansvar för
den. De borde avskriva folkomröstningen.
Nu spelar de i en
föreställning som regisserats av den förre centerledaren. Det
är inte de som skriver det sena 1900-talets historia. Olof Johansson
bestämde en gång villkoren för kärnkraftsfrågans
hantering. Han har nu bestämt hur EMU-frågan skall hanteras. Bildt
och Persson spelar med. I historieböckerna kommer de att finnas under
avsnittsrubriken Olof Johansson.
MARS SVEGFORS
SvD:s chefredaktör
Mats Svegfors svarar 98-02-2?
Charlotte Cederschiölds brev till ledarsidan är, på samma sätt som Staffan Burenstam Linders tidigare inlägg, av betydande intresse.
Båda är uppenbarligen helt fångade av den konstitutionella parallellen mellan å ena sidan EU:s parlament och å den andra de nationella parlamenten.
Charlotte Cederschiöld säger att EU-parlamentet är "ungt". Det är bara fråga om tid innan historien har lett fram till att EU-parlamentet har en samhällsställning som de nationella parlamenten. "Då har beslutsprocesserna krympt ihop till en".
Detsamma gäller EU:s så kallade tre pelare. Charlotte Cederschiöld talar också om "majoritetsbeslut" i rådet. Parlamentet har, i hennes föreställning, därmed blivit Europas riksdag och rådet har blivit dess regering.
Moderaterna företräder uppenbarligen en fullt utvecklad Europafederalism i EU- parlamentet. Det är åtminstone för mig en stor nyhet.
Charlotte Cederschiöld har fel när hon framställer min och SvD:s skepsis till denna Europafederalism som en avvikande röst i en europeisk kör.
I Europa, om än inte i EU- parlamentet, är det denna långt drivna Europafederalism som är extremståndpunkten.
Mats Svegfors i SvD 1996-12-14
I väntan på det stora avgörandet
I TV4:s studio diskuteras EMU. Klas Eklund, bankekonom med bakgrund i det socialdemokratiska kanslihuset, vitsordar invändningarna men är ändå klar i sitt förord för att Sverige skall vara med i EMU från början. Rune Andersson, en av näringslivets tydligaste EMU-skeptiker, hänvisar till 80-talet. Med den bundna valutan uteblev marknadens signaler om att det höll på att gå åt fanders med svensk ekonomi. Därför gick det åt fanders.
Linda Steneberg, tjänsteman hos EU-kommissionen och dess främsta representant här Sverige, är föga förvånande positiv till EMU. Det skall hon vara. Det ligger i hennes uppdrag. Men hon går längre än så, hon räds inte de politiska argument som väl egentligen faller utanför tjänstemannarollen. EMU är förutsättningen för att rädda den europeiska välfärdsmodellen.
Statsvetaren Olof Petersson anlägger de breda perspektiven. Men i enskildheter spelar han sannerligen inte vetenskapsmannarollen "å ena sidan, å andra sidan". Sverige har genom anslutningsfördraget bundit sig för medlemskap i EMU. Därmed basta. Och så naturligtvis Nils Lundgren: han är lika tydlig när han varnar för EMU som han var när han varnade för fortsatt ERM-bindning av kronan innan den politiken havererade på hösten 1992.
Endast en av debattörerna i studion skyr varje ställningstagande: Thomas Östros, biträdande finansminister. Han sitter i studion därför att Erik Åsbrink, den riktige finansministern, är i Dublin för att försöka förverkliga EMU.
Det hela är politik förvandlad till absurd teater. Det är en väntan på ställningstagandet som aldrig kommer. Här gäller det EMU. I andra program och i andra sammanhang handlar det om kärnkraften, a-kassan, pensionerna.
Bankekonomen, företagsledaren, EU-tjänstemannen och statsvetaren har uppfattningar om vilken politisk väg Sverige bör följa. De är tydliga. De står för vad de tycker. Men politikern väntar med att ta ställning.
Samtidigt har den politiker som politikern är i stället för åkt till Dublin för att säkra det vägval som absolut inte kan göras här hemma i Sverige.
Men alla vet ju att socialdemokratin är splittrad, säger nu någon. Det är klart att Östros inte kan sitta där och i klartext säga vad Persson, Åsbrink och Östros själv - för det fall nu någon skulle bry sig om Östros själv - tycker.
Jaha, men - och frågan riktas till projektets tillskyndare - hur skall då stöd och legitimitet vinnas för ett svenskt EMU-medlemskap? Är det kommissionstjänstemannen Steneberg och S-E-bankekonomen Eklund som skall övertyga Therese Rajaniemi och hennes arbetsrättsdemonstrerande kolleger om att EMU är rätt?
Någon av alla mina moderata vänner skulle säkert hålla med mig så här långt och säga att precis så förhåller det sig: det uteblivna socialdemokratiska stödet för EMU riskerar såväl Sveriges medlemskap i EMU som Sveriges ställning och prestige i kretsen av EU-länder.
Men hur är det egentligen med moderaternas egen barrikadkamp för EMU? Vi har skrivit mycket om EMU här på ledarsidan i Svenska Dagbladet. Vi har försiktigt
uttryckt blivit underkunniga om att moderata samlingspartiet och riksbanken har noterat att vi inte riktigt marscherar takt. Och vi har förstått att klampet från våra kängor anses störande.
Men var är den tunga moderata opinionsbildningen för EMU? Var är de engagerade -gärna levande, tillspetsade, polemiska - men framför allt de engagerade inläggen för EMU? Under den höst när ERM-frågan nu rimligen avgjorts - och möjligen därmed frågan om svenskt EMU-medlemskap från början har några få inlägg gjorts från moderat håll i Svenska Dagbladet.
Jag säger därmed inte att moderaterna har tigit. Ställningstagandet är glasklart. Och det har förts fram.
Men det har - för att låna en term från modern krigsvetenskap - varit en lågintensiv opinionsbildning från moderaterna i EMU-frågan.
Kanske har det likväl inte särskilt mycket med moderaterna, eller med just EMU-frågan, att göra. Kanske handlar det om en förändring av svensk samhällsdebatt över huvud taget.
Låt mig formulera två teser. De kan vara fel. Men jag är övertygad om att de inte är helt fel.
För det första lurar i Europapolitiken något som skulle kunna kallas "Europabindningens frestelse". Den demokratiska beslutsprocessen är trög, ofta intill hopplöshet långsam och tröttande. Inte minst gäller det i Sverige.
Europavägen lovar ett slags snabbfil. Europabindningen konstituerar formella och reella nödvändigheter. "Sverige måste "Om vi vill vara med i EU måste Sverige
Vi måste vara med i EMU i och med att vi har anslutit oss till EU. Om vi väl är med i EMU måste vi ändra arbetsmarknaden funktionssätt.
Jag säger inte att alla måsten är ogrundade. Men likväl rymmer denna Europabindningens politiska mentalitet stora problem.
För det andra sker något med svensk politisk debatt och svensk opinionsbildning som inte är alldeles lättbestämt men ändå tydligt. Ofta har klagats över enfrågefenomenet. Blott en fråga gick att diskutera vid varje tillfälle. Detta börjar nu vändas i sin motsats. Ett ingenfrågefenomen håller på att utvecklas. Ingen fråga diskuteras på allvar.
Det hänger samman med Europabindningen. Bättre att göra än att diskutera; politikerna kliver ner frän den scen där samhällsdebatt brukade föras.
Det hänger samman med fragmenteringen av medierna. Ingen scen är huvudscen.
Möjligen hänger det också samman med vänsterns sammanbrott. För inte alls så länge sedan var vänstern för: för den totala samhällsomvandlingen, för att låta socialismen ersätta den kapitalistiska produktionsordningen, för att ersätta marknaden med planering. Och vi i högern var emot, med minst samma hetta som vänstern var för. I radio och TV, på Dagens Nyheters kultursida, formulerades kraven på samhällsomvandlingen. Här på Svenska Dagbladets ledarsida, i stora informationskampanjer från näringslivet och på många, många andra håll drevs försvaret för den liberala samhällsordningen.
Men det var då. Vänstern är inte längre för. Den är över huvud taget inte. Utopin är nu europeisk och gemensam för vänstern som var, delar av den, och högern, delar av högern.
Det är inte längre så enkelt. Det är inte svart eller vitt. Det är nyanser, svåra att beskriva och emellanåt svåra att ens urskilja. Den stora debatten lockar inte längre. Det blir för diffust, såväl vad man strider om som med vem. Debatten och ställningstagandet dröjer. I vart fall når det inte den stora scenen. Där upprepas i stället ideligen replikskiftet:
Två tredjedelar av /DN-/ledaren refererar den debattartikel av Assar Lindbeck och John Hassler som DN publicerade den 27 november. Väl så. Lindbecks och Hasslers grundläggande kritik av Calmforsutredningen är värd att fundera på.
...
Basen för DN:s argumentation är således en strikt tolkning av fördragstexten om konvergenskriterierna. Något tidigare i ledaren skriver dock DN "skall man göra en strikt tolkning så har Sverige redan förbundit sig att verka för och delta i EMU".
Således: Enligt DN:s strikta tolkning måste kronan snarast knytas till ERM, för att tillförsäkra "valfrihet". Men enligt en lika strikt tolkning innebär denna valfrihet att Sverige då hair att välja mellan att gå med i EMU 1999 eller begå fördragsbrott.
Att en sådan valfrihet framstår som imaginär snarare än reell, eller att den åtminstone kräver en exceptionell förhandlingsförmåga för att lindra de slitningar som uppstår om den faktiskt utnyttjas, var själva poängen i den SvD-ledare DN påstår sig svara på.
Om detta problem väljer dock tidningen att säga nästintill ingenting.
Vi får inte heller veta varför det som var värt att ta på allvar i söndags, nämligen den svenska opinionen och EMU-projektets politiska legitimitet, nu åter tycks ha försvunnit från DN:s horisont.
Då gällde det att övertyga och argumentera för att om ett år ha en "mogen opinion" i EMU-frågan.
Nu gäller det att omedelbart knyta kronan till ERM, och därmed välja bort det rimliga alternativet till ett EMU-deltagande: en flytande valuta kombinerad med inflationsmål.
Mats Svegfors i Sv D 96-11-23
utdrag
I tre huvudledare under den gångna veckan har Dagens Nyheter utvecklat de ekonomiska argument som talar för EMU och ett svenskt medlemskap däri.
En fjärde och avslutande DN-ledare inleds med det riktiga, ehuru mot bakgrund av de tre tidigare ledarna något förvånande konstaterandet att ekonomiska argument inte leder fram till någon "entydig slutsats om Sveriges förhållande till den monetära unionen".
Vid fjärde omstarten intar DN i stället ståndpunkten att det är den politiska situationen som "gör saken tydlig".
DN finner tre politiska skäl, eller motiv, som skulle kunna leda oss fram till beslutet att stå utanför EMU: det första är feghet, det andra är svaghet och det tredje är opinionen.
Fegheten skulle bestå i att vi skulle vilja se bur de andra lyckas innan vi fattar beslut för egen del. Svagheten skulle bestå i att vi inte tror oss om att kunna nå samma inflations- och balansmål som övriga EU. Opinionsmotivet skulle bestå i att svenskarna är alltför ovilliga EU-medborgare för att Sverige skall kunna gå med i EMU.
Men dessa skäl avfärdar DN. Ty alla försvagar de förtroendet för Sverige.
Nej, och så kommer själva credot i DN:s politiska argument för svenskt EMU-medlemskap, "för att lyckas måste ett litet land finna en större allierad" och denna allierade är Tyskland.
Genom denna avskalade formulering visar DN hur samtidigt både riktig och felaktig dess politiska analys är.
Visst är det så att EMU, i likhet med hela den föregående utvecklingsprocessen fram till en europeisk union, på sitt sätt handlar om relationen med Tyskland. Men det är en fundamental missuppfattning - historiskt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt - att tro att den svenska (kurs här) medverkan handlar om relationen till Tyskland.
Den fråga som formulerades mot slutet av andra världskriget av ett antal framsynta europeiska statsmän var hur relationen mellan framför allt Tyskland, Frankrike och Storbritannien skulle kunna formas så att framtida krig skulle kunna undvikas i Västeuropa.
Formeln blev en ekonomisk allians mellan Tyskland och Frankrike. Genom denna allians, dvs EEC, kom det som blev Europas D-marksområde och den franska ekonomin att integreras...
Sverige blev inte EU-medlem för att vi behövde Tyskland. Sverige blev EU-medlem för att vi behövde Europa. Och genom de successiva utvidgningarna av EEC hade Europa blivit synonymt med det som i dag är EU.
...
... EMU-frågan bör nog rätteligen formuleras på följande sätt: är det önskvärt och möjligt att i ett ytterligare steg, genom en monetär union, förstärka alliansen mellan å ena sidan Tyskland och Europas D-marksområde i övrigt och å den andra sidan Frankrike?
Jag sätter stora frågetecken för det önskvärda i detta projekt. Och dessutom är det faktiskt för tidigt att säga om ens detta begränsade EMU-projekt kan föras i hamn.
Men framför allt inser man att EMU, i det historiska skede som Europaintegrationen nu befinner sig i, just än en gång handlar om Tyskland och Frankrike och att det därmed inte är någon tillfällighet att Storbritannien, Danmark och Sverige står utanför.
För att vända på Carl Bildts randstatsargument: vi är randstater i förhållande till det som händer mellan D-marksområdet och Frankrike. Och det hjälper inte hur mycket vi vill: vi åstadkommer inte något slags europeisk kontinentalförskjutning som flyttar Sverige till en plats någonstans mellan Vogeserna och Schwarzswald.
...
Det är mycket möjligt att EMU genomförs. Det är också möjligt att EMU förhållandevis snabbt vidgas och på allvar; dvs inte krampaktigt och efter avancerade ekonomisk-politiska manipulationer, integrerar fler och fler länder.
Då står vi här i Sverige inför ett slags repris på det sena 80-talets EU-fråga. EMU är då, precis som EU var från början av 70-talet, så mycket mer än en allians mellan Tyskland och Frankrike. Och i den situationen kan det vara väl motiverat för Sverige att bli EMU-medlem.
Men där är vi inte i dag.
Och därmed över till den "opinion" som Dagens Nyheter har så svårt att förlika sig med. Dagens Nyheters politiske chefredaktör Hans Bergström är en av den svenska samhällsdebattens främsta, och mest övertygande, förespråkare för en demokratisyn som tilldelar det rationella, offentliga samtalet en central roll i folkstyrets process.
Men utifrån en sådan syn på samhället och demokratin måste det väl vara synnerligen problematiskt att genomdriva en stor politisk reform, en reform som rör grundvalarna för såväl det svenska politiska systemet som för svensk ekonomi, mot en mycket stor politisk majoritet befolkningen.
Legitimitetsproblemet är uppenbart. Är det verkligen möjligt att, såsom DN gör, avfärda det med ett slags teknokratisk hänvisning till att det skulle skada förtroendet för Sverige om landets politiker tog hänsyn till vad majoriteten av svenska folket tycker om EMU?
Och därtill. Visst kan opinionen ha fel. Men den har ju inte à priori fel. Och när det handlar om avgörande, nationella vägval finns det kanske anledning att se på medborgarna som mer än blott och bart en komplicerande faktor för den politiska maktutövningen.
Många av de frågor som hanteras av politiken, inte minst många av de frågor som vållar starka opinionsstormar, har sina expertgivna svar. Det går att göra goda kalkyler över de svenska kärnkraftsaggregatens haveririsker, över olika beskattningsformers inverkan på arbetsutbudet, över sambandet mellan löneutveckling och självrisk i arbetslöshetsförsäkringen.
Men vilken expert kan hävda att han har det rätta svaret på frågan om hur politiska, kulturella och ekonomiska aspekter på ett svenskt EMU-medlemskap skall sammanvägas?
Det kanske inte finns någon bättre expert än svenska folket. Folket vet kanske - för en gångs skull - till och med bättre än DN.
SvD 96-10-20
utdrag
...
- Jag måste säga att jag inte riktigt förstår. Vilken är tidningens linje? Vad vill Svenska Dagbladet egentligen?
Jag förklarar vårt mycket starka förord för en rörlig växelkurs, det vill säga den valutaregim vi har i dag.
- Ja, det alternativet finns ju inte. Endera en bunden valutakurs för randstater; det vill säga ERM 2, eller också är det den gemensamma valutan för kärnländerna, det vill säga medlemskap fullt ut av EMU.
Enligt Carl Bildt är inte frågan öppen för Sveriges del. Sverige fattade sitt beslut med anslutningen till EU.
- Jag var mycket tydlig på den punkten under folkomröstningskampanjen. Ett ja innebar också ett ja till svenskt deltagande i EMU. Om man var emot EMU borde man ha röstat nej till svenskt medlemskap.
Men det handlar inte blott, eller ens främst, om en formell sak för Carl Bildt.
- Såväl politiska som ekonomiska skäl talar för EMU. Vi ser nu under 90-talet hur EMU har medverkat till att driva ner underskotten i land efter land. Det ingen trodde var möjligt för några år sedan är verklighet i dag. Det hade inte skett utan EMU. Och visst är det många i dag som säger att den anpassning av arbetsmarknadens regler och institutioner som den gemensamma valutan förutsätter inte är möjlig. Men det var ju vad som också sades om de offentliga underskotten för några år sedan.
Vi är inte överens om EMU. Däremot är det inte svårt att förstå Bildts inställning, i dess olika politiska facetter. Stockholm eller Sarajevo spelar i detta avseende inte så stor roll för Bildt: avgörande politiska beslut fattas på den europeiska arenan. Carl Bildt är sannolikt inte bara en av Sveriges utan också en av Västeuropas mest Europainriktade politiker. Det skulle i det närmaste vara en contradictio in adjecto om Carl Bildt ifrågasatte det som för närvarande är det stora Europaprojektet.
Historien arrangerar sina sammanträffanden, emellanåt nog snett leende åt aktörerna där på tiljorna.
En kväll för fyra år sedan åt jag middag med Carl Bildt på Nicos at Ninety, en av Londons bästa restauranger. Mitt under måltiden Bildts telefon. Det var finansministern, det vill säga Anne Wibble, som berättade att Finland hade tvingats lämna ERM för att låta marken flyta. Det var den första riktigt tydliga manifestationen av de problem som regeringen Bildt sedan levde med under resten av mandatperioden.
Jag kommer ihåg den där kvällen speciellt därför att dessa den stora världens problem också kom att kasta sin skugga över min något mindre värld, över relationen mellan moderaterna och Svenska Dagbladet liksom i någon utsträckning över relationerna mellan Bildt och mig.
I lördags når jag var på besök i Sarajevo ingick meddelande om att Finland hade anslutit sig till ERM.
Det är samma beslut som då, fast tvärtom.
Åter sätts svensk politik under press. Situationen är annorlunda än för fyra år sedan Men den är inte nödvändigtvis mer lättbedömd eller lätthanterad.
Mats Svegfors i SvD 96-10-05
Rubrik: Det monetära högriskprojektet
Om lite mer än två år, den 1 januari 1999, skall Sverige gå med i EMU. Det är, enligt Gunnar Hökmarks brev till ledarsidan går, moderaternas politik.
Från den dagen är den svenska kronan bunden på decimalen till den nya europeiska valutan euron. Kronan blir i praktiken en svensk lokalupplaga av euron. Den rent formella inväxlingen av kronor i euro skall vara avslutad senast tre och ett halvt år därefter.
Valutan är helt låst. Låsningen av finanspolitiken är också mycket stark. 'Alltför stora" offentliga underskott föranleder enligt Maastrichtfördraget åtgärder som i steg för steg innebär ett allt starkare tvång för den svenska riksdagen att höja skatter eller sänka offentliga utgifter. Normen för "alltför stort" är tre procent. Större än så får alltså inte underskottet i den offentliga budgeten vara här i Sverige utan att kommissionen och ministerrådet inskrider.
En av EMU-debattens nyckelfrågor är vilka anpassningsmekanismerna skall vara i ekonomin. Utan alltför stor tillspetsning kan sägas att anpassning hittills har skett med hjälp av valutakurs och budgetbalansen. Inte minst visades detta under de år som Gunnar Hökmarks egna partivänner satt i regering. Underskottet växte under två år; 1991 till 1993, från 1,1 procent till 13,4 procent.
Den svenska kronans värde gentemot ecun minskade från 1992 till 1994 med närmare 25 procent.
Jag vet att detta inte är moderat politik. Centrala mål i den moderata politiken är en långsiktigt fast växelkurs och en budget i balans.
Men så blev det inte.
Gunnar Hökmark kan nu säga att år av socialdemokratisk underlåtenhetspolitik försatte den borgerliga regering, eller om man så vill den svenska ekonomin, i ett tvångsläge. Något alternativ fanns inte. Löneökningarna och bindningarna i de statliga utgiftsprogrammen var sådana att budgetunderskottet automatiskt uppstod.
Men är det annorlunda nu? Kommer verkligen situationen att vara så drastiskt förändrad när klockorna ringer på nyårsafton näst-nästa år?
I den senaste konjunkturrådsrapporten från SNS diskuterar Ulf Jakobsson, chef för Industrins utredningsinstitut, just frågan om strukturerna i svensk ekonomi har förändrats så mycket att Sverige är moget för den dubbla bindning som EMU innebär.
Jakobsson definierar sex stora svenska problemområden:
överstor offentlig sektor,
reglerad kredit- och kapitalmarknad samt
- ständiga förändringar av spelreglerna.
Endast på ett av dessa områden, regleringen av kredit- och kapitalmarknad, har en avgörande reformering skett. Ulf Jakobssons slutsats är entydig: "Det ter sig mycket äventyrligt att mitt i den stora omvandling som svensk ekonomi fortfarande går igenom gå in i den europeiska valutaunionen."
Det är av utomordentlig betydelse att inse att det inte bara, eller alls, handlar om bristande politisk vilja. Moderaterna ville inte öka budgetunderskottet och sänka kronans värde.
Ulf Jakobsson vill heller inte att dessa medel skall användas i den ekonomiska politiken. Men politik och ekonomi styrs i mycket begränsad utsträckning av politisk vilja.
Politik styrs enkelt uttryckt av institutioner och opinioner.
Om vi låser valutan och avhänder oss viktiga delar av finanspolitiken återstår anpassning medelst mycket ingripande systemförändringar. Men kommer de att genomföras? Kommer de att kunna genomföras?
Eller kommer legitimiteten att vara så svag att inte bara den svenska ekonomin utan också hela den svenska europaanslutningen hamnar i gungning?
För att använda en på denna sida ofta brukad metafor: Om man spänner hästen framför vagnen kommer man - vanligen - framåt. Spänner man däremot kärran ~n framför hästen blir det svårare att förutse var man hamnar.
Är det inte så att vi först måste skapa flexibilitet i de stora systemen - lönebildning och välfärdssystem enkanerligen - innan vi på allvar överväger att klavbinda valuta och budgetbalans?
Jag har naturligtvis inget säkert svar på dessa frågor. Men det har heller ingen annan. Odiskutabelt är att ett svenskt EMU-medlemskap är en mycket stor chansning med en mycket hög insats och därför också mycket stor risk.
Spelar då överväganden som dessa någon roll? Har inte Sverige förbundit sig att deltaga i EMU från 1999 om vi väl klarar kraven? Gunnar Hökmark behandlade också denna fråga sitt inlägg i går.
Frågan är minst sagt besvärlig, inte minst för de politiker som har hanterat frågan om svenskt medlemskap, här hemma och i förhållande till EU och dess medlemsländer.
Enligt anslutningsfördraget är vi bundna till EMU och de regler om bland annat finanspolitiken som hänger samman med EMU. Samtidigt finns en svensk protokollsanteckning som lämnar förbehåll för senare svenskt riksdagsbeslut.
Formellt är det ovisst vad denna anteckning betyder visavi EU. I den svenska inhemska debatten har samtidigt, inte minst från socialdemokratiskt håll, frågan om EMU-medlemskap beskrivits som helt öppen under hänvisning till denna protokollsanteckning.
Hänvisningen blev ett sätt att avvärja diskussion om EMU under folkomröstningskampanjen.
Det hela uttrycker ett slags politisk bigami. I Bryssel har den svenska regeringen knutit hymens band med EMU. Inför opinionen här hemma förnekas denna förbindelse emfatiskt.
För moderaterna måste det kännas särskilt vämjeligt att ens riskera att behöva anmäla tvekan om EMU-åtagandet. Med stark övertygelse och stor entusiasm bar moderaterna gjort det stora Europaprojektet till sitt. Om något är lackmustest i EU-kretsar på anhängighet till detta projekt så är det inställningen till den ekonomiska och monetära unionen.
Men problemet kan inte undvikas genom att hänvisa till att frågan avgjordes i och med folkomröstningen 1994. För så var det inte. Diskussionen fördes inte då.
Uttryckligen skedde hänvisning till att EMU-frågan skulle avgöras senare.
I ett mycket viktigt avseende har därtill förhållandena förändrats, åtminstone sedan Maastrichtavtalet ingicks. Då var utgångspunkten att samtliga medlemsländer skulle ingå i EMU.
Så blir det inte.
Danmark har gjort förbehåll för den gemensamma valutan.
Storbritannien har gjort ett mycket omfattande förbehåll för den gemensamma valutan och för de finanspolitiska reglerna. De nya medlemsländerna i öst kan över huvudtaget inte ingå i EMU under överblickbar tid.
Del finns inte idag några institutionella former upprättade för länder att vara med i EU fullt ut utan att för den skull vara med i EMU.
Sådana former måste skapas. Därmed kommer också förutsättningarna för hela EMU-projektet att ha förändrats.
Det är bra för Europa. Jag tror att det är nödvändigt för Sverige.
Mats Svegfors i SvD 96-09-28
Rubrik: EMU - den enda vägen för Europa?
Den moderate europaparlamentarikern Staffan Burenstam-Linder skrev om EMU på Brännpunkt i torsdags. En god del av artikeln handlade om debatten om EMU.
Enligt Burenstam-Linder skulle tonfallen i Sverige, till skillnad från i andra länder; vara "nedlåtande och inte sällan förlöjligande". Staffan Burenstam-Linder fann Svenska Dagbladets Johan Hakelius "övermaga". EMU-kritiska ledarkommentarer i moderaterna närstående tidningar avfärdas som "kampanjjournalistik".
Jag känner inte igen mig i Staffan Burenstam-Linders beskrivning av debatten. Vi har på ledarsidan här i Svenska Dagbladet skrivit mycket om EMU. Tidningens linje har successivt blivit alltmer kritisk. Vår inställning har därvidlag följt i stort samma utvecklingsbana som viktiga delar av svenska ekonomkårens, även om vi av naturliga skäl har lagt lite större tyngd vid de politiska argumenten.
Men varken hos oss eller i den mycket intensiva ekonomdebatten har jag sett mycket av förlöjligande eller nedlåtenhet. Läs rapporten från SNS konjunkturråd.
Läs underlagsrapporterna till den svenska EMU-utredningen.
Och läs våra ledare, liksom de många signerade artiklarna på ledarsidan varav de allra flesta är skrivna just av Johan Hakelius: Inte finns förlöjligandet, nedlåtenheten eller det övermaga där.
Utan att göra stor sak av det: Det är något besynnerligt med det sätt på vilket moderaterna uppfattar debatten. Enligt Staffan Burenstam-Linder finns det dominerande attityder vilka jag inte ens urskiljer. Enligt Gunnar Hökmark skulle vi ge vid handen att det inte finns några fördelar med EMU eller några förnuftiga argument för den monetära unionen.
Till de direkt bisarra inslagen i denna debatt om debatten hör den moderata Västernorlands Allehanda som för ett tag sedan hävdade att det finnas "ett samkör" där "trådar löper samman" mellan moderaterna närstående tidningar i olika delar av landet. Det hela skulle utgöra "ett organiserat motstånd" ägnat att komma åt EMU och Bildt.
Staffan Burenstam-Linder och Västernorrlands Allehanda har helt enkelt fel. Möjligen är det ovanan vid åsiktskillnader som leder dem vilse. Däremot skall jag inte säga att Gunnar Hökmark har fel, inte helt.
Under årens lopp har jag haft ett antal duster med ledande moderater. Återkommande har jag sagt: Men så skriv då. Tidningen står öppen för er. Med Bo Lundgren som berömvärt undantag har det inte blivit mycket skrivet. Det har funnits en påtaglig ovilja att föra öppen debatt. Svensk politiks främsta anhängare av mångfald och nonkonformism har haft en svårdiagnostiserad motvilja mot att leva upp till sina ideal.
Effekten riskerar naturligtvis att bli den som Gunnar Hökmark beskriver. När inte Svenska Dagbladet, landets ekonomer, näringslivets framstående företagsledare, SAF eller andra borgerliga institutioner skriver under på den moderata politiken framstår åsiktsavvikelsen i moderata ögon som ensidig och onyanserad, därmed obegriplig och närmast definitionsmässigt som suspekt.
1. Tidpunkten
Tänker verkligen moderaterna driva frågan om svenskt medlemskap från den 1 januari 1999 i EMU? Om svaret är ja är det minst sagt ägnat att förvåna från ekonomiska utgångspunkter men också från politiska. Låt mig stanna vid dessa senare eftersom de mindre ofta har diskuterats.
Den moderate partiledaren Carl Bildt var under slutet av 80-talet utomordentligt aktsam så att inte frågan om svenskt EU-medlemskap skulle förvandlas till en moderat kampanjfråga. Ty risken var; i Bildts föreställning, att en tidig och av moderaterna framdriven polarisering i medlemskapsfrågan skulle försvåra för den socialdemokratiska partiledningen att få med sitt parti. Bildt utvecklade en - som det visade sig framgångsrik - totalstrategi för svenskt EU-medlemskap.
Varför görs en helt annan politisk analys när det gäller EMU? Moderaterna vet att det inte blir något svenskt medlemskap 1999. Likväl rustas det till strid därom. Varför?
2. Varför binda sig nu?
Det finns ett antal fundamentala osäkerheter om EMU. Dessa handlar om EMU som sådan, om övergångsproblem, om den svenska ekonomins flexibilitet etc, etc. Varför skall vi binda oss nu när vi vet att vi ändå inte kommer att bli medlemmar förrän tidigast 2002. Med detta är inte sagt att alla svar kommer att finnas då. Men varför fatta bindan de beslut tidigare än vad vi behöver?
3. EMU och utvidgningen
En jättefråga handlar om flexibiliteten i ekonomin, erkannerligen arbetsmarknaden.
Många framstående ekonomer, i Sverige och i andra länder; menar att flexibiliteten i enskilda länder kan visa sig vara alldeles för låg. Vid assymetriska chocker, dvs händelser i världsekonomin som träffar olika EU-länders ekonomier på olika sätt, skulle då arbetslösheten riskera att drivas upp.
De förändrade förutsättningarna kan inte mötas genom den prisförändring som sker då valutan deprecierar, vilket är möjligt vid en rörlig växelkurs.
Vi vet numera att det är svårt att få ner arbetslösheten från en nivå till en lägre; en ny arbetslöshetsnivå har etablerats.
I detta ligger ett mycket starkt argument emot svenskt EMU-medlemskap, vilket inte hindrar att dess omvändning är ett argument för : som medlem i EMU kan vi inte längre devalvera eller depreciera varför en sådan bindning skulle kunna tänkas tvinga fram löneflexibilitet.
Men om denna kollektiva rationalitet inte gäller för de mindre kollektiven eller för organisationerna blir det ökad arbetslöshet istället för ökad flexibilitet. Då leder den gemensamma valutan till en permanentning av hög arbetslöshet och i nästa led till krav på en omfattande regionalpolitik på europeisk nivå.
Med detta över till sambandet mellan EMU-fördjupningen och östutvidgningen.
De tidigare östeuropeiska ekonomierna står inför gigantiska förändringar såväl till allmän struktur som till löneförhållanden. Hur länge måste det inte dröja innan dessa länder kommer att bli harmoniska delar av Västeuropas optimala valutaområde?
Finns det inte i själva verket en helt ofrånkomlig motsättning mellan fullvärdig integration av länderna i öst och övergång till en gemensam valuta?
4. Vem bestämmer finans politiken?
Den tyske finansministern förordade inför Dublinmötet förra veckan mycket stora bötessanktioner för medlemsländer i EMU med för stora budgetunderskott.
Fransmännen har fört upp idén om ett "stabilitetsråd", dvs en ny funktion med makt över de nationella parlamenten och regeringarna finanspolitiken.
Den tyska idén binder finanspolitiken genom materiella regler. Den franska idén binder finanspolitiken institutionellt, dvs genom att ge ett överstatligt organ makt.
Hur kan det vara möjligt att säga ja till svenskt EMU-medlemskap oberoende av svaret på den helt centrala frågan om finanspolitiska bindningar på europeisk nivå?
Inte minst denna sista frågan berör själva grunden för den framtida Europapolitiken. Skall den bygga på nationalstaterna eller på något slags gemensam europeisk plattform?
Om grunden skall vara en gemensam europeisk plattform vilken är i så fall den?
Hur skall den konstrueras på ett sätt som skapar politisk legitimitet?
Moderaterna har, klokt nog, tagit ställning emot väsentligt utökad makt för EU-parlamentet. Detta bygger rimligen på insikten att den politiska legitimiteten nu och för överskådlig framtid ligger i de nationella parlamenten.
Men hur går det i så fall ihop med EMU och de allt mer uppenbara federalistiska följderna av inrättandet av en ekonomisk och monetär union?
till en gammal lista över EMU-debatten i tidsordning