Home - Index - News - Krisen 1992 - EMU - Economics - Cataclysm - Wall Street Bubbles - US Dollar - Houseprices

Göran Persson:
Jag hade ingen som helst grund för att säga som jag gjorde.
HSB:s sparkassa omfattades verkligen inte av den statliga insättargarantin.

Göran Persson skriver i sin memoarbok - Min väg, mina val, om krisen inom HSB (s. 91-92)

Den 25 april 1995, skriver han, hände någonting märkligt. Sveriges Televisions program A-ekonomi sände ett kritiskt inslag om hur HSB administrerade sin sparkassa.

Insättarna, eller småspararna med en Perssonsk formulering, började redan nästa dag ta ut sina pengar. Tusentals oroliga medlemmar i HSB stod i timslånga köer runtom i hela landet.

De vågade inte ha sina sparpengar kvar hos HSB, eftersom organisationens sparkassa inte omfattades av den statliga insättargarantin. Det är den som garanterar spararnas pengar ifall en bank skulle gå i konkurs.

Min minnesbild är att jag tipsat Aktuellt om att jag, vid min förfrågan om det bokslut som skulle behandlas på stämman, hade blivit avsnäst av någon ombudsmannatyp med att bokslutet kunde jag få när den var godkänt av stämman.
På något sätt hade jag emellertid kommit över ett ex av bokslutet som jag stack i händerna på någon journalist.

Under två dagar hämtade smaspararna ut 70 miljoner kronor.

Göran Persson skriver:
Omständigheterna var sådana att jag i egenskap av finansminister tvingades gå ut och säga:
"Jag har fått försäkringar om att HSB har god likviditet. Jag kan inte tänka mig att regeringen skulle stå passiv om småsparare i HSB skulle få problem."

- HSB använde flitigt mitt finansministeruttalande och gjorde det till huvudnummer i ett brev från vd:n för HSB till organisationens medlemmar. För dem som stod i kö utanför sparkassekontoren för att tömma sina konton visades om och om igen ett TV-inslag i vilket jag upprepade mitt löfte om att skydda deras pengar.

- Ingen synade mitt uttalande. Det var tur för mig. Jag hade ingen som helst grund för att säga som jag gjorde. HSB:s sparkassa omfattades verkligen inte av den statliga insättargarantin. Om inte spararna hade lugnat ner sig skulle jag ha hamnat i en väldigt bekymmersam situation. Då hade nämligen inte bara HSB:s sparkassa hotats. Då hade såväl hela regeringens som min egen auktoritet undergrävts.

- Jag hade å regeringens vägnar gett ett löfte som det i praktiken skulle ha varit mycket svårt för mig att infria.

Pressen lade, inte utan skäl får man väl medge, en del av skulden till att HSB:s VD hade fått avgå på mig.

DI löpsedel 6 maj 1995

Men ändå, HSB:s riskabla situation, med oförsäkrad inlåning och osäker utlåning till bostadsrättsföreningar, var inte mitt fel.

Ansvaret härför låg givetvis i första hand hos HSB:s ledning.

Och i andra hand hos Feldt och Bildt, som, via fastkurspolitik och kronkursförsvar, skapat den makroekonomiska grunden för HSB:s krisläge.

Som jag brukar säga: Det är inte mitt fel, jag bara påpekar det.

Vadan då mitt intresse för HSB:s affärer?

Jag har länge intresserat mig för banker och finansmarknader.
Jag skrev boken Den Stora bankkraschen, Timbro, 1983 och
varnade förgäves Bildt-regeringen et consortes för kronkursförsvaret (DN Debatt september 1992) samt
intresserar mig just nu (december 2007) för de stora bankernas häpnadsväckande misslyckande med bostadslånen.

Det var alltså ingen Timbro-inspirerad kampanj. Tvärtom gick Timbro och jag kort därefter skilda vägar.