Ur Rolf Englund, Löntagarfonderna de nya aktörerna... (Timbro)
Inför 1990
- Jag anser inte att man skall ha så mycket synpunkter på det idag.
Anna Hedborg i radions Kanalen, 1987, som svar på pogramledarens fråga om man bör gå vidare efter1990.
Olof Palme sade i den avslutande riksdagsdebatten den 20 december 1983 enligt riksdagens protokoll nr 53, s 89 ff:
- Det blir ingen taggtråd. Här upprättas inga politiska fångläger. Diktaturen införs inte... Propagandisterna framställer löntagarfonder som ett sätt för LO att ta makten i de svenska företagen. Det görs mot bättre vetande, eftersom de vet såväl att LO inte kan ta makten i fonderna som att fonderna inte kan ta makten över svenskt näringsliv. Men den antifackliga stämning som man försöker piska upp måste tas på största allvar. Vi känner lätt igen taktiken från andra länder, där högerkrafterna fått breda ut sig...
Med förkärlek försöker man istället att skrämma med vad som kan tänkas ske efter 1990. På den punkten vill jag ge ett klart besked. Detta förslag är inte det första steget. Det är steget. När uppbyggnaden av fonderna är klar, kommer de tillsammans att, enligt rimliga beräkningar, ha cirka 8—10 procent av det samlade börsvärdet, högt räknat, tror jag.
De blir däremot en faktor att räkna med i den svenska ekonomin och en motvikt mot de stora privata maktkoncentrationerna. Men det blir alls icke fråga om något ensidigt övertagande från fondernas sida. Detta upplever vi vara en lagom storlek för att fonderna skall kunna fylla en väsentlig och konstruktiv funktion i den svenska ekonomin.
När Rolf Englund provocerade Olof Palme att mynta uttrycket "steget"
Som vi alla vet skulle de socialdemokraiska stegen mot socialismen vara politisk, social och ekonomisk demokrati.
Klicka här
I Olof Palmes tal instämde samtliga medlemmar av den dåvarande socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Fondanhängarnas besvikelse
Besvikelsen med fondbeslutet har varit stor, främst inom LO.
- Vi tror inte att löntagarfonderna skulle ha omvandlats till en slags landshövdingefonder om det funnits fler arbetare i arbetarepartiet, skrev LO-Tidningen den 10 maj 1984.
Den Vita Rosens inställning har tydligast formulerats i den sedermera nedlagda Stockholms-Tidningen (8/6 1983):
"LO-ledningen tycks ha låst sig i en sorts prestigetänkande vad gäller fonderna - liksom partiledningen verkar ha fastnat i en ovana att muttrande vika undan och mumla mja och njä och kanske, fast den menar nej."
Det måste ha varit en uppslitande process för Rörelsen att ta steget, om uttrycket tillåts, från de 24 länsfonderna med löntagarmakt till de 5 AP-fondstyrelser, benämnda löntagarfonder, som regeringsförslaget formellt sett bestod av.
Genom fondfrågan fick partiet frågan om vad partiet menade med socialism - och partiet hade inget svar. I vart fall inget svar som den ansåg sig kunna möta väljarna med.
Vi kommer tillbaka!
I sitt 1 maj-tal 1983 hade LO-ordföranden Stig Malm motsatt sig eftergifter i fondfrågan: - Vi ska inte fortsätta att vattna ur vårt förslag till löntagarfonder för att tillfredsställa grupper som av politiska skäl aldrig kommer att bli nöjda. Därför måste vi så snabbt som möjligt genomföra det förslag till löntagarfonder som vi vann valet på."
LO-Tidningens skrev i maj 1983: "Uppriktigt sagt känner vi numera en viss leda vid det harhjärtade sätt flera socialdemokratins främsta talesman förhåller sig i debatten om löntagarfonderna. Är tanken från början feltänkt, som några socialdemokratiska ledarskribenter sent om sider kommit fram till, så säg det då, uppmanade LO-Tidningen med tydlig syftning på vad Stockholms-Tidningen hade skrivit".
LO:s syn på vad som bör hända med fonderna efter 1990 utvecklades av Stig Malm i Dagens Nyheter redan i juli 1983: "När det sedan gäller vad som ska ske efter 1990 så tror jag inte det är så meningsfullt att redan nu spekulera alltför mycket. Om sju år får vi ta en ny diskussion om hur fonderna har fungerat och om hur fondstyrelserna ska byggas ut så att de får den stora bredd som kan behövas vid det laget."
1990 — ett nyår att se fram emot!
Efter regeringens och riksdagens fondbeslut i december 1983 hälsade LO-Tidningen beslutet med en dyster nyårsbetraktelse:
— Från att löntagarfonder varit "lösningen på frågan om den ekonomiska demokratin" är trygghetsfonderna främst ett medel att säkerställa ATP-pensionernas framtid".
Men LO-Tidningen såg ljus i slutet på tunneln: "Vi tippar att den refomistiska lunken tar överhand även i fråga om löntagarfonderna och när vi om sex år befinner oss någonvecka före år 1990, är alla överens om att 1984 års fondlag bör byggas ut och omfatta fler fonder, vars styrelser utses ifria val. 1990 är ett nyår att se fram emot".
Folkhemsmodellen — utan återvändo
Rudolf Meidner och Anna Hedborg, som tillsammans skrivit det ursprungliga "Meidnerförslaget", gav år 1984 i sin bok, Folkhemsmodellen, ett mer genomarbetat svar på hur man inom LO såg på fonderna inför framtiden. Där skrev de
https://biblioteket.stockholm.se/titel/884584