Wohlin om krisen
Det har de senaste åren talats mycket om betydelsen av den ekonomiska politikens trovärdighet. Finansminister Allan Larsson har som så många av sina föregångare raskt skaffat sig ett gott anseende för klokskap och gott omdöme i breda direktörskretsar. Det är som alltid svårt att förstå den reaktionen.
Allan Larsson har visserligen i sin budget föreslagit mer pengar till bl a SJ. Men det har fått mig att tänka på en klassisk debatt mellan Allan Larssons företrädare Ernst Wigfors och Herbert Tingsten om vart det socialistiska tåget var på väg och om, och i så fall var, de resande hade möjlighet att stiga av tåget. Diskussionen var väl föranledd av Hayeks bok om vägen till träldom, varmed avsågs socialismen
Allan Larsson har ett förflutet. Om jag minns rätt hjälpte han Tage Erlander att skriva det Metall-tal som sade nej till EG. Allan Larsson lär också ha skrivit den motion från Metall som föranledde LO att låta Meidner lägga fram sitt förslag om löntagarfonder. Allan Larsson ingick även i den socialdemokratiska programkommittén som 1974 föreslog bl a följande skrivningar :
- Kapitalismen går ofta i förbund med politisk diktatur, rasförföljelser och förtryck. Genom imperialistisk maktutövning undertrycks nationella frihetsrörelser och demokratiskt framstegsarbete, där det internationella kapitalet ser sina intressen utmanade. - Både privatkapitalismen och den kommunistiska statskapitalismen har visat en stor förmåga att öka produktionen. - Socialdemokratin anvisar ett värdigare sätt att organisera samhället än kapitalistiskt och statsbyråkratiskt fåtalsvälde.
Allan Larsson har också varit ordförande i löntagarfondsutredningen. Som sådan agerade han för ett fondsystem som "såväl i konstruktion som argumentering hade sin klara utgångspunkt i 1978 års LO/SAP-version", alltså Molinförslaget. Den största skillnaden var att vinstdelningen utbytts mot en s.k. övervinstdelning.
Min första fråga till finansministern är om han bakgrund av de senaste årens händelser har reviderat sin syn på kapitalismen och nyttan av löntagarfonder? Att veta vart tåget är på väg är ju minst lika intressant som att veta att det går i tid.
Vad avser tilltron till inflationspolitiken anser jag att regeringens målsättning för inflationen är trovärdig i den mån den motsvaras av en penningmändsökning sju kvartal tidigare som är konsistent med regeringens prognoser. Som framgår av diagram ett, som jag visade här för ett år sedan, indikerade penningmändssiffrorna redan 1989 att inflatoinen under 1991 skulle bli av storleksordningen sex procent. Den svenska inflationstakten rensad för skatteomläggningen är väsentligt lägre än vad som på engelska numera heter "Headline Inflation". Den underliggande svenska inflationstakten har beräknts till 6,8 % i slutet av 1990 och är faktiskt därmed inte så värst mycket högre än den i omvärlden; bara dubbelt så hög som i västtyskland.
Både penningmängdens utveckling och läget på arbetsmarknaden talar för att den svenska inflationen kommer att sjunka Rehnbergskommissionen förutan. Den underliggande inflationen för 1991 och 1992 har av PK-Bankens ekonomer beräknats sjunka från 5,5 till nivån 4,0 % vid slutet av 1992.
Sveriges ekonomi påverkas i stor utsträckning av den internationella utvecklingen som i sin tur i väsentlig grad styrs av utvecklingen i USA. Som framgår av diagram 2 följer utvecklingen för inflation och arbetslöshet i USA samma mönster som etablerats sedan början av 1950-talet. USA är således nu inne i skedet av stagflation och är med såväl inflationstakt som arbetslöshet runt 6 % i diagrammet åter i ungefär det läge som rådde 1978.
Diagram 3 visar att motsvarande utveckling för Sverige, som med siffror för den underliggande inflationen för 1990 och 1991, tyder på att vi 1990 var i ett läge motsvarande 1973-74. Under 1991 skulle vi vara åter i ett läge som liknar det vi hade år 1982.
Beträffande tilltron till den svenska växelkurspolitiken vill jag erinra om att den privata räntebärande nettoskulden till utlandet den 30 juni 1990 var 473 miljarder, en ökning med mer än 200 miljarder på ett år. Är då 473 miljarder i privat utlandsskuld mycket eller litet?
Jag håller just på med en bok om det svenska biståndet till u-länderna - Bistånd med slagsida - och råkade därvid på några uppgifter om Marshall-hjälpen. Omräknat till dagens priser och växelkurser uppgick Marshall-hjälpen till 382 miljarder svenska kronor. Den privata lånestocken är således cirka 100 miljarder större än Marshall-hjälpen.
473 miljarder är således mycket pengar. Denna skuld måste dessutom öka varje år tills dess såväl vår bytesbalans som våra privata kapitalflöden av investeringskaraktär har bytt tecken och blivit positiva. Nödvändigheten av att bibehålla och utöka den lånestocken framtvingar en högre ränta i Sverige än i omvärlden. Kanske kan riksbanken under lång tid försvara kronan mot de ständigt återkommande devalveringsryktena, genom en högräntepolitik som gynnar räntearbitragörerna, men vad händer om det går väl ?
Med väl menas här att den svenska inflationen sjunker till Tysklands nivå. En ny devalvering skulle då (om kostnadsläget då går att leva med) framstå som onödig. Men man måste dessvärre räkna med att en svensk nedgång i inflationstakten bara kan ske samtidigt med en höjning av arbetslösheten och en radikal sänkning av företagsvinster och aktie- och fastighetsvärden. I ett sådant läge borde Riksbanken av inhemska skäl sänka räntan. Annars får villaägarna gå från hus och hem, en hemsk tanke för alla regeringar som vill bli omvalda.
Men Riksbanken kommer i det läget att ha svårt att sänka räntan. För då skulle inte räntarbitragörerna behålla sina utlandslån. Riksbanken har gjort ungefär som finansbolagen; finansierat lång utlåning med kort inlåning.
Min andra och sista fråga till finansministern är således hur han ser på motsättningen mellan det yttre kravet på höga räntor och det inhemska kravet på räntesänkning om och när den svenska inflationstakten sjunker.
Rolf Englund om utlandsskulden 1989 i Nyhetsbrevet Credit