|
Timothy Garton Ash Home |
EMU? Självklart NEJ!
Jag sätter på mig freestylen och förbereder lufsandet i den lilla Enskedeskogen. Efter en kilometer hör jag Erik Åsbrink anropa medborgarna. Sverige, säger han, måste gå med i EMU för fredens skull. För fredens skull? Vid årsskiftet startade EMU och champagnekorkarna smällde glatt och festligt. Knappa tre månader senare dundrade bomberna över ett europeiskt land. Freden i Europa avgörs förmodligen inte alls av en monetär union, den har säkert större hjälp av att Europa enas politiskt. EU:s stora projekt borde vara utvidgningen och ambitioner för en sådan finns utskriven i något som kallas Agenda 2000. Samhällsvetare med särskilt stor kunskap om östra och centrala Europa för gång efter annan fram det argumentet. ”Den monetära unionen hotar det enande den har antagits fullborda”, skriver Timothy Garton Ash. Han, som mer än andra skrivit om ”sammetsrevolutionen” i den tidens Tjeckoslovakien och om den politik som föregick Murens fall, håller fram en tydlig bild av det europeiska huset efter Muren: ”Vi bestämde att vad det nya huset mest av allt behövde var en superdata-kontrollerad luftkonditionering i västra halvan. Medan vi förberedde installationen började den östra halvan att falla sönder och antändas. Vi mixtrade och donade i Maastricht medan Sarajevo brann.” Ralf Dahrendorf, en av de sista verkliga liberalerna, har gång efter annan varnat för att EMU - istället för att ena Europa - splittrar det. Spelar EMU överhuvudtaget någon roll i det stora spelet om krig och fred, så är det en negativ: risk för motsättningar mellan välbeställda och halvfattiga medlemsländer och exkludering av öst eller åtminstone än större svårigheter att komma in i EU. Det sägs, som argument för medlemskap i EMU, att ”vi”, underförstått Sverige, får ett större inflytande. ”Vi får vara med vid förhandlingsbordet”. Kerstin Jacobsson har i sin skarpsinniga avhandling om Europa och demokratin effektivt massakrerat denna inskränkta demokratisyn. Den har reducerat folkstyret till ren pragmatism och effektivitet: en svensk regeringsledamot närvarande vid EMU-ländernas möte skulle i det perspektivet ha något med demokrati att göra. Det löjeväckande i det antagandet förstärks av att EMU-konstruktionen i själva verket bygger på att demokratin i viktiga avseenden elimineras. ”Politikerna ska inte frestas att lägga sig i”, heter det och medborgarna ska vara nöjda med att de folkvalda inte får påverka penning- och valutapolitiken. Till och med en så försiktig person som nationalekonomen Lars Calmfors varnar för den europeiska centralbankens makt. Den kan ”missbrukas”, den måste ”balanseras”, ”den demokratiska kontrollen av ECB kan bli alltför svag”, skriver han i Ekonomisk debatt 1999:1. Samma saker, fast tydligare, sades i Calmfors' stora EMU-utredning och då av statsvetaren Jörgen Hermansson. Också en statsvetare som Olof Petersson skriver: ”EU har inte i dag de institutioner och den legitimitet som krävs för att överta nationalstaternas makt över skatter och budget.” En tredje statsvetare, Sverker Gustavsson, konstaterar om Europabanken: ”Banken försätts utom räckhåll för såväl medlemsländernas folkviljor som unionens beslutande organ.” Entusiastiska EU-federalister svarar: Europabanken tvingar säkert fram en federalism, en överstatlighet, som ger folkligt och demokratiskt inflytande över banken. Men själva konstruktionen och instruktionen för Europabanken förutsätter ju att den ska stå utanför det demokratiska ansvaret. Bankens oavsättliga härskare ska bara behöva uppträda inför EU-parlamentet för att svara på frågor, dock säkert med hänsyn till banksekretessen. Bristen på insyn i Banken är så uppenbar att de stora europeiska affärstidningarna, exempelvis Financial Times, protesterat. Ett av de vanligaste argumenten mot EU är att unionen är ett ”uppifrån-projekt”. Den sortens kritik är betydligt mer relevant för EMU. För att citera Olof Petersson: ”Förklaringen till att EMU kom till finns att söka i Europas geopolitik, förhållandet mellan Frankrike och Tyskland, andra länders strävan att omforma tyska Bundesbank till ett unilateralt system samt ett inrikespolitiskt spel mellan regeringar och centralbanker.” Diplomatiska subtiliteter skrev Maastricht, inte någon sorts folkvilja. Det är upplysande, men demokratiskt nedslående, att ta studera Sören Holmbergs (ännu en av dessa statsvetare) studie om (bland annat) förhållandet mellan EU-parlamentariker, nationella parlamentariker och deras väljare. Glappet mellan politikerna (särskilt de i EU-parlamentet) och väljarna är påtagligt stort i synen på den gemensamma EU-valutan. Politikerna är starkt för, väljarna ofta skeptiska. Politikerna är medvetna om avståndet till väljarna men tenderar att underskatta storleken på det. Politikerna hänger sig åt, som Holmberg skriver, ”wishful thinking” (önsketänkande). Samma önsketänkande dominerar den offentliga debatten: Om bara medborgarna/väljarna blir upplysta om EMU:s fördelar, så kommer de att förstå och anpassa sig till eliternas hållning. Hur många europeiska regeringar har inte fallit för att de vilseletts av denna sorts inskränkta rationalitet: Spaniens socialister, Chiracs gaullister, kanske Kohls kristdemokrater. I en riktigt liten usel och förljugen skrift, utgiven av Utrikespolitiska institutet (8-1998), heter det: ”Sverige har bara två möjligheter att stå utanför EMU: att inte uppfylla konvergenskriterierna eller att gå ut ur EU.” Alltså antingen låta ekonomin gå åt helvete eller så som första nation någonsin göra uppror mot hela den europeiska gemenskapen. Tänk om dessa båda ståndpunkter fick sammanfatta ”nej-sidans” valsedlar vid en folkomröstning. Drömläge.Vi har inget val, sägs det. EMU har sina brister, politiskt och ekonomiskt, men pengaunionen existerar och då har vi att inrätta oss. Folksuveräniteten förvandlad till illusion. Naturligtvis kan vi säga nej som danskarna i folkomröstning en gång sa nej till Maastricht. Det danska nejet fick faktiska konsekvenser för EU och frågor ställdes kring unionens folkliga legitimitet. EMU-entusiasterna säger, som argument, att andra icke-medlemsländer håller regeringschefer som är klara ja-sägare. Tony Blairs ja är förknippat med så många och så djupgående reservationer att Göran Persson, om han instämde, skulle skällas ut som en motsträvig Europa-fiende. Välfärdsnationalister kallas EMU-motståndare, särskilt av dem som gärna varit nationalister bara de sluppit i från välfärden. EMU-motståndet har inte ett dugg med någon sorts inskränkt nationalism att göra. Om jag ska vara privat, så är jag i högsta grad för europeiskt samarbete och har ägnat ett halvt liv åt den sortens frågor. Men jag är dessutom för demokrati, folkstyre, folksuveränitet och mot storskalighet. På dessa grunder blir ett nej till EMU fullkomligt självklart. |