Hans Tson Söderström VD och ledamot i SNS styrelse sedan 1985.

Ledamot av Junilistans förtroenderåd

Hans Tson Söderström, adjungerad professor i konjunkturanalys och makroekonomisk politik vid Handelshögskolan i Stockholm
samt forskningsledare vid SNS, där han fram till årsskiftet 2002-2003 var VD.

Hans Tson Söderström: Tur att vi har vår flytande krona
Kolumn i DI 10/9 2004

Som vanligt är det Europa som släpar efter. Sämst går det i euroområdet medan länderna utanför - däribland Sverige - klarar sig lite bättre. Och Tyskland ligger som vanligt i botten med en tillväxt under två procent i år.

Så låt oss påminna alla konjunkturoptimister, inte minst Bosse Ringholm, om att nästa vändning i konjunkturen blir nedåt.

Det är inte särskilt höga odds på tipset att efter det amerikanska presidentvalet följer en kraftig finanspolitisk åtstramning. I värsta fall blir den förknippad med stigande räntor och en fallande dollar.

I så fall uppstår en svårbermästrad situation för ECB och EU:s finansministrar.

Tur att vi har vår flytande krona.

Mer om EMU

Mer om den finansiella bubblan och dollarn

Mer om kronkursförsvaret och Normpolitiken

Manus Rolf Englund Finanstidningen Införd förkortad 93-09-28:
SNS-chefen Hans Tson Söderström tyngs ej heller han av något större ansvar, trots att han varit närmast körledare för normpolitiken. Han har försvarat sig (DN Debatt 12/8) med innebörden att det är väl inget fel att ändra sig, allraminst om förutsättningarna har ändrats. Det är alltid roligt när en syndare omvänder sig, men vi människor värdesätter även tidpunkten. Liksom det anses finare att ha hållit på England redan före Stalingrad, eller att ha varit mot socialismen redan för Murens fall, skall man helst ha varit för flytande växelkurser redan före den 19 november 1992. Omvändelsen bör vara pincipiell och innehålla ett erkännande av att den tidigare uppfattningen inte bara är fel nu, utan att den även var fel då. Häri brister Hans Tson Söderström. Så sent som i december 1992 (SvD 20/12) skrev han att Övergivandet av den fasta växelkursen var en beklaglig nödvändighet, framtvingad av yttre omständigheter, att normpolitiken under den process som föregick kronans fall fungerade så som det var tänkt; att kampen för kronan var dömd att förloras är i detta sammanhang av underordnad betydelse, ansåg han. Ett återfall i en keynesianskt ackomoderande politik, vore ett politiskt haveri med skadeverkningar in på nästa sekel, tillade han.

"Om jag vore politiker då skulle jag vara en varm EMU-förespråkare. Och som byråkrat har man all anledning att vilja vara med i EMU, därför att då får man alla Brysseltraktamenten och då får man mer att säga till om, en större spelyta."
Liberalen satsar på kronan Erik Lakomaa Nyliberalen Nr 4 2002

"Plundringståget hotar hela ekonomin"
Hans Tson Söderström
DN Debatt, 2002-05-10

De extremt höga ersättningarna till direktörer i svenska storbolag hotar näringslivets försörjning med privat riskkapital. Företagen förlorar i samhällelig legitimitet. Fackliga ledare som vågar förespråka en näringlivsvänlig linje förlorar ansiktet inför mer militanta medlemmar. De som medverkar i direktörernas plundringståg mot företagen raserar decennier av förtroendeskapande arbete. I förlängningen riskerar de att bli marknadsekonomins dödgrävare. skriver professor Hans Tson Söderström.

Full text

Rätt och fel av Hans Tson Söderström
Rolf Englund i EU-krönika i Nya Wermlands-Tidningen 2001-05-11
Hans Tson Söderström var den svenska normpolitikens överstepräst, den politik som havererade med 500 procents ränta och en utdragen lågkonjunktur. Det som Carl Bildt brukar kallas ”ett misslyckande” men som i själva verket var ett ”misstag”.

Utdrag ur kapitlet "Hur mycket kostade kronförsvaret 1992?" i
"Vad hände med Sveriges ekonomi?" SOU 1999:150 av Torsten Sverenius, sid 275 ff.

Det var också detta intervenerande, att man stödköpte kronor, som enligt Hans Tson Söderström och Nils Lundgren blev det kronförsvaret som kostade skattebetalarna mest, frånsett de svårberäknade följderna för hela samhällsekonomin.

I den läsvärda boken Ekonomisk Politik. En vänbok till Assar Lindbeck (SNS Förlag 1995) bidrar de båda ekonomerna med ett intressant kapitel kallat Kronförsvaret hösten 1992 - var det värt sitt pris? .... mer

EMU hotar att splittra EU
HANS Tson SÖDERSTRÖM
DN Debatt 5 januari 1999
Professor Hans Tson Söderström är chef för SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

Med nyårsklockorna inträdde den europeiska unionen i en ny epok. En gemensam valuta är ett faktum. En osynlig valuta, visserligen, till en början - en europeisk räkneenhet till vilken de gamla europeiska valutorna blir orubbligt knutna med fasta växelkursband. Men snart nog (år 2002) blir de ersatta av gemensamma mynt och sedlar, lika gångbara från Irlands Atlantstänkta fiskelägen till Wiens centraleuropeiska kaféer, från Siciliens brända jord till Kemijärvis höga moar.

De ”sanna” européerna jublar. Ett storslaget europeiskt projekt har lyckosamt förts i hamn. Visionen av en gemensam marknad har äntligen fått konkret innebörd. Seglatsen har tidvis varit äventyrlig förbi blindskär av konvergenskriterier, nickelhalt i mynten, lokaliseringen av och chefskapet över den nya centralbanken ECB. Men EMU-processen stod pall för alla prövningar och nu randas den skördetid, då avkastningen på alla dessa investeringar kan lyftas. Euron är redo att ta upp kampen med dollarn som världens ledande valuta.

Och visst finns det obestridliga fördelar med en gemensam valuta. Växlingskostnader och valutarisker försvinner. Konkurrensen i det europeiska näringslivet skärps genom ökad jämförbarhet, inte minst tack vare internet-handeln. Likviditeten i det europeiska finansiella systemet ökar dramatiskt. Inflationsriskerna minskar. Den nya europeiska centralbanken kommer säkert att för överskådlig framtid lyckas med att etablera trovärdighet för sitt ambitiösa inflationsmål. Euron blir därmed en allvarlig rival till dollarn som världsekonomins viktigaste reservvaluta med attraktionskraft på placeringskapital från hela världen, vilket i sin tur kommer att pressa den europeiska räntenivån nedåt.

Inför dessa fördelar kommer EMU-motståndet i Sverige snart att tvingas kapitulera. Folkopinionen håller redan på att svänga. Rapporter om börshandelns och de mindre exportföretagens valutaproblem, om storföretagens kostsamma privata EMU-anslutning, om utvandring av huvudkontor och finansiella funktioner, om hur kapitalflödena vänder bort från Sverige kommer snart att bli övermäktiga. När Tony Blair har fått sitt parti med sig och deklarerat Storbritanniens inträde i EMU har Sverige inte längre något val. Den viktiga frågan är inte längre om eller när Sverige ska bli medlem av EMU utan hur detta ska kunna ske utan en ny ”svekdebatt”. Det är den politiska realiteten.

Men frågan om Sveriges inträde i EMU lämnar jag därhän i denna artikel.

Låt oss istället betrakta den nya situation den europeiska unionen nu befinner sig i. Vilka nya problem den reser, vilka gamla problem som finns kvar, hur de bäst kan bemästras och hur Sverige bör utnyttja sin röst i EU för att medverka till en konstruktiv utveckling av det europeiska projektet. När den värsta EMUforin har lagt sig är det ett problemfyllt ekonomisk-politiskt landskap som breder ut sig framför oss.

EMU är ett politiskt projekt, som initierats och drivits framåt av EU:s politiker och administratörer, medan de professionella ekonomerna stått litet undrande vid sidan av. Deras inställning avspeglas ganska väl i den svenska EMU-utredningen. De har inte nöjt sig med att se på fördelarna med en valutaunion utan har även begrundat nackdelarna. Europa betalar nämligen ett pris för fördelarna med en gemensam valuta, och det priset kan komma att bli högt.

Nackdelen med en valutaunion är att det enskilda landet förlorar växelkursen som stötdämpare gentemot ekonomiska störningar inom eller utom landet. Tidigare har sådana störningar kunnat kompenseras genom växelkursanpassningar inom Europa - växelkursen har försvagats för drabbade länder och stärkts för gynnade. Därigenom har det varit möjligt för länder som utsatts för negativa störningar att undvika en utbredd och långvarig nedgång med hög arbetslöshet. Detta till fördel för landet självt, men också för dess grannar och handelspartners.

Det är ännu för tidigt att säga vilka ekonomiska störningar som den nya unionen kommer att utsättas för under de första åren. Det kan vara förändringar i efterfrågemönster eller teknologi, som skapar stora strukturproblem för vissa branscher och regioner, och överhettning i andra. Vi vet idag att valutaunionen startas i ett väsentligt svagare konjunkturläge än vad vi hade anledning att tro för bara några månader sedan. Vi vet också att en del råvarubaserade industrier dras med allvarliga problem, medan andra sektorer som IT och telekom snarast kännetecknas av överhettning. Vilka framtidens störningar blir och vilka branscher som drabbas har vi inga möjligheter att förutse. Däremot vet vi av erfarenhet att sådana störningar kommer att inträffa.

För att en valutaunion ska bli framgångsrik krävs att det finns andra sätt att hantera anpassningen. Exempel på anpassningsmekanismer kan hämtas från världens mest framgångsrika valutaområde - USA. Alla delstater i USA drabbas förr eller senare av negativa störningar, som innebär att produktion och sysselsättning tenderar att krympa. Orsaken kan vara ändrade råvarupriser, nya handelsavtal, felslagna skördar, upphörda försvarsbeställningar och mycket annat. Vad är det då i USA som hindrar att detta resulterar i omfattande arbetslöshet?

Vi kan se tre anpassningsmekanismer. För det första en nedgång i lönenivån i förhållande till mer lyckosamma regioner. Det hjälper arbetsgivare att tills vidare behålla arbetskraften och det lockar nya företag till regionen.

För det andra en utflyttning av arbetskraft till andra regioner.

För det tredje finanspolitiska åtgärder, som beslutas och genomförs av den federala regeringen i Washington.

Finns några motsvarande anpassningsmekanismer i Europa? Svaret är nej.

Europeiska löner fastställs i kollektiva förhandlingar, där villigheten att acceptera en svag löneutveckling för att hålla nere arbetslösheten hittills varit mycket låg. Arbetskraftens rörlighet inom Europa är därtill mycket låg. En friställd finsk skogsarbetare flyttar av många skäl inte till ett arbete i Spaniens olivlundar. Europa har inte heller skapat politiska och institutionella förutsättningar för en gemensam finanspolitik av federal karaktär.

Ekonomer har länge hävdat att så länge denna brist på anpassningsförmåga föreligger är sannolikheten låg att EMU ska ge positiva resultat vad gäller sysselsättning och tillväxt.

Risken är istället stor att valutaunionen resulterar i en ojämn ekonomisk utveckling med starka spänningar mellan å ena sidan överhettade ekonomiska och finansiella centra och å andra sidan arbetslöshetsdrabbade eftersläpande regioner.

Svaga företag och lågutbildad arbetskraft i Europas periferi kan få betala ett mycket högt pris för de rika och framgångsrika områdenas fördelar av valutaunionen.

Ekonomernas uppmaning till politikerna har därför varit att skyndsamt genomföra reformer som ökar anpassningsförmågan, innan valutaunionen lägger sten på börda i redan hårt arbetslöshetsdrabbade europeiska regioner. Men varningarna har hittills på det stora hela förklingat ohörda. Bestyren med att få EMU på plats har inte lämnat utrymme för några strukturella reformer i syfte att säkra projektets långsiktiga framgång.

I själva verket har EMU kommit att motiveras av helt andra skäl än ekonomiska för att hålla ångan uppe i processen.

Exempelvis har EMU framställts som en omistlig del av det stora europeiska fredsprojektet. Till detta kan sägas att varken det amerikanska inbördeskriget eller det jugoslaviska i modern tid lät sig hindras av en gemensam valuta.

Däremot har växelkursanpassningar kunnat förhindra uppkomsten av regionala eller handelspolitiska spänningar, som annars lätt hade kunnat utvidgas till utrikespolitiska konflikter. Den harmoniska samlevnaden mellan Kanada och USA är ett bra exempel på detta.

Ett annat argument för EMU har varit att den europeiska integrationsprocessen måste drivas framåt för att förhindra att sönderfallstendenser annars tar över. Till det kan sägas att den europeiska dagordningen innehåller många projekt av väsentligt högre angelägenhetsgrad. Den inre marknaden är långt ifrån fullbordad. Den protektionistiska jordbrukspolitiken är givetvis det största misslyckandet.

Men mycket återstår ännu att göra även vad beträffar det fria utbytet av tjänster, de skilda nationella stödsystemen för nedåtgående regioner och näringar, samt olika former av dold protektionism vid offentlig upphandling. En välbehövlig reformering av EU:s beslutsorgan har gått i stå.

Östutvidgningen är på väg att ställas på en avlägsen framtid.

Från näringslivets sida har EMU-entusiasmen huvudsakligen dikterats - tror jag - av en önskan att komma bort från nyckfulla ekonomisk-politiska ingrepp i företagsklimatet, som nationella partipolitiska överväganden kan resultera i. Men det kan komma att visa sig att man hamnar ur askan i elden.

Av de skäl jag just angivit kommer en gemensam valuta att öka - inte minska - kraven på politiska ingrepp i ekonomin. Problem som tidigare löstes genom växelkursanpassningar får nu hanteras med skatter, subventioner och regleringar. Ingreppen blir med nödvändighet storskaliga och centralistiska. Företag och branscher som inte har en permanent och högljudd närvaro i Bryssel kan komma att dra det kortaste strået.

I sammanfattning vill jag säga att det steg som nu tagits med ikraftträdandet av EMU måste placera två andra frågekomplex överst på Europas dagordning.

Det första omfattar alla de ekonomiska strukturreformer som är nödvändiga för att sprida framgångens frukter till alla delar av den europeiska unionen. Annars riskerar den gemensamma valutan att söndra Europa istället för att ena. Vi får en bitter och politiskt förlamande kamp mellan vinnare och förlorare.

Det andra består av alla de frågor som nu alltför länge skjutits åt sidan av den krävande EMU-processen: den inre marknaden, en frihandelsvänlig yttre politik, reformeringen av EU:s beslutsorgan och - inte minst - östutvidgningen.

Det är hög tid att få upp ögonen för att den europeiska unionen riskerar att förvandlas till något helt annat än vad europatankens förkämpar en gång hoppats på. Europa var en gång inte bara demokratins vagga utan även industrialismens och den ekonomiska tillväxtens.

Framgångsreceptet har varit en kombination av pluralism och öppenhet - konkurrens och rivalitet inte bara mellan företag utan även mellan regelverk och institutioner. De skickligaste företagen och de mest välståndsbefrämjande regelverken har under sekler och decennier odlats fram i denna miljö av öppenhet och rivalitet.

När Jean-Jacques Servan-Schreiber år 1957 uppmanade Europa att anta den amerikanska utmaningen och åter söka bli en ekonomiskt ledande region i världen blev det för många en appell att återskapa detta kulturellt och ekonomiskt fruktbara klimat av pluralism och institutionell konkurrens. En gemensam inre marknad med fasta spelregler, stor rörlighet och öppenhet mot omvärlden. Något sådant skulle ha alla förutsättningar att på nytt blåsa liv i vår stagnerande kontinent, att återuppväcka skaparkraft och dynamik i Europa.

Vad som nu avtecknar sig på den europeiska scenen är något helt annat.

Det är en europeisk likriktningsprocess under en växande och politiskt svårstyrd centralbyråkrati. Det är en lätt skrämmande kombination av fransk dirigism och tysk grundlighet. Det är ett Europa som självupptaget vänder sig inåt mot egna administrativa förehavanden, bort från tidigare förslavade broderfolk i öst i skriande behov av institutionellt bistånd, social solidaritet och ekonomisk integration.

Eftervärldens dom kommer att bli hård över denna kortsiktiga västeuropeiska egoism.

Vårt eget och Europas intresse måste vara att EMU blir det sista steget i riktning mot en mer likriktad och inåtvänd europeisk union. EMU-processen har stulit mycken politisk och administrativ energi från mer angelägna ärenden och har dessutom försvagat Europa ekonomiskt genom en påtvingad kontraktiv ekonomisk politik. Det är nu dags att ta itu med de stora europeiska framtidsfrågorna.

SNS

Top of Page
Början på sidan