- Vi har haft en devalveringscykel där vi gått från en kris till återhämtning och till kris igen. I den här cykeln har det också funnits en politisk cykel. När den borgerliga kom till 1976 stod Sverige på toppen av en vågkam, sedan dalade ekonomin ned. Det var inte de borgerligas skuld. Däremot var de aningslösa i förhållande till krisen. En liknande situation var det när de borgerliga tillträdde 1991.

Menar du att de borgerliga regeringarna har haft otur?

- Nja, en kombination av otur och omedvetenhet om situationen. I båda fallen hade de kunnat föra en mer adekvat politik än vad de faktiskt förde. Palme sade en gång "jag vägrar administrera en sönderfallande ekonomi". Jag tror på något vis att det finns en större realism i det avseende hos socialdemokraterna. Man brukar säga att socialdemokraterna är bättre på makroekonomi medan de borgerliga sköter mikroekonomin bättre. Det kan ligga en hel del i det.

Ulf Jakobsson, september 1999

RE: Ur pressmeddelandet, mina kursiveringar:

"Konjunkturrådet /1999/analyserar EMU:s betydelse för marknadsintegration, pristransparens och graden av konkurrens i ekonomin.

Slutsatsen är att det från dessa synpunkter är betydande fördelar med en gemensam valuta.

Konjunkturrådet anser också att flera av de makro-ekonomiska argumenten mot ett svenskt deltagande i EMU har försvagats samtidigt som kostnaden för fortsatt osäkerhet om den svenska kronans framtid är hög.

"Det är därför angeläget med ett snabbt beslut i frågan om Sveriges medlemskap i EMU", heter det i pressmeddelandet.

Medlemmar i årets Konjunkturråd är professor Lars Bergman, Handelshögskolan i Stockholm, Ph.D. Pontus Braunerhjelm, Industriens Utredningsinstitut (IUI), docent Stefan Fölster, Handelns Utredningsinstitut (HUI), professor Hans Genberg, Graduate Institute of International Studies i Genève, och ordföranden professor Ulf Jakobsson, Industriens Utredningsinstitut (IUI).

Ulf Jakobsson

- ur SNS/Konjunkturrådets rapport 1996

Sverige och konvergenskraven

Huvudfrågeställningen i detta kapitel och det följande är om och när Sverige återvinner en sådan stabilitet att vi har en möjlighet att välja om vi skall gå med i EMU eller ej.

(Frågan om vilket val som skall göras diskuteras i kapitel 7.)

För Sveriges del kan vi konstatera att utvecklingen under de senaste decennierna inte legat i linje med kraven på en valutaunion med Tyskland som ledande land. Sedan 1973, då Bretton Woods-systemet sprack, har den svenska valutan tillhört de svagaste i Europa. Efter ett relativt regelbundet mönster (se Jakobsson 1994) har stabiliseringspolitiska kriser lösts upp med stora devalveringar.

Statsfinanserna har från ett mycket gott utgångsläge genomgått en stadig försämring. Hög inflation och höga nominella räntor har varit en del av bilden.

Den negativa utvecklingen för den svenska ekonomin kulminerade med den senaste stabiliseringspolitiska krisen som innefattade en kraftig nedgång i produktion och sysselsättning följt av en depreciering med 20-25 procent.

Det bör stå klart att ett deltagande i EMU skulle kräva att de ekonomiska trenderna från de senaste decennierna bryts på ett avgörande sätt.

Det här kapitlet och det följande ägnas åt frågan om detta avgörande trendbrott faktiskt har ägt rum.

Kommer budgetsaneringen att lyckas?

Fortsättningsvis skall vi bär närmare diskutera Sveriges möjligheter att uppfylla kritenerna, främst vad gäller de offentliga finanserna.

Genom den mycket höga BNP-andel som skatter och offentliga utgifter har i den svenska ekonomin så är budgetens känslighet för förändringar i den underliggande BNP-utvecklingen för Sveriges del extremt stor.

Detta har erfarenhetsmässigt visat sig vid de senaste båda stora nedgångarna i ekonomin...

När konjunkturen bottnade 1982, nådde också budgetsaldot en bottenpunkt med ett minus på 13.1 procent som andel av BNP.

Därefter förbättrades saldot år för är fram till toppåret 1989, då saldot visade ett plus motsvarande 2.1 procent av BNP. Därefter gick såväl konjunktur som budgetsaldo ned. Bottenåret 1993 uppgick budgetsaldot till minus 14,3 procent av BNP.

Dessa kraftiga svängningar beror dels på att BNP-automatiken i den svenska budgeten är mycket stark. Men det finns också en stark politisk automatik. När ekonomin går ned leder detta till en mera expansiv ekonomisk politik, som också bidrar till att försämra budgetsaldot.

På motsvarande sätt tas de expansiva åtgärderna bort när konjunkturen förbättras. Detta gör att den totala BNP automatiken i budgeten kan bli mycket stark (figur 4.1).

Denna enkla analys av den historiska utvecklingen indikerar sålunda att risken för framtida bakslag i budgeten är betydande om vi skulle få mera markerade konjunkturnedgångar än dem som förutsatts i kalkylerna i regeringens konvergensprogram.

OECD har det gjorts ett omfattande arbete när det gäller att skatta BNP-elasticiteter för inkomster och utgifter i OECD-länderna. Dessa har vad gäller Sverige använts i OECD:s Sverige-rapport (OECD 1995) för att göra scenarier för den svenska utvecklingen under olika antaganden. I det scenario som i figur 4.2 innehåller en markerad nedgång i konjunkturen från 1997 (med en BNP-minskning på 1 procent bottenåret 1999) sluts inte budgetgapet och det sker inte någon stabilisering av statsskulden på denna sidan sekelskiftet. Därmed klarar vi heller inte konvergenskriterierna.

En liknande känslighetskalkyl över den svenska budgetkonsolideringen har nyligen gjorts i IMF-studien "Challenges to the Swedish Welfare State".

I en uppsats av Green (1995) görs där en kalkyl över utvecklingen 1995 till 1998. Känslighetskalkylen görs under förutsättningarna att BNP-tillväxten vart och ett av åren blir 1 procentenhet lägre än i regeringens konvergensplan. och att räntan vart och ett av åren blir 1 procentenhet högre. Kombineras dessa två antaganden kommer skuldens andel av BNP att fortsätta stiga till över 100 procent av BNP.

Expansiv konsolidering - eller ej?

En naturlig fråga i anslutning till den ovanstående diskussionen är vad som skulle kunna åstadkomma en konjunkturnedgång som är tillräckligt kraftig för att stjälpa budgetsaneringsprocessen.

En kandidat är, som vi skall se, den finanspolitiska åtstramning som budgetsaneringen i sig ger upphov till.

Den sammanlagda budgetförstärkning som enligt finansdepartementet skall genomföras under perioden 1995-1997 motsvarar ca 7 procent av BNP.

Med ett traditionellt keynesianskt synsätt skulle en åtstramning i denna storleksordning utan vidare kunna leda till en nedgång i konjunkturen av den storleksordning som förutsattes i OECD-rapportens nedgångsscenario.

Om utvecklingen skulle ta denna vändning skulle Perssonplanen sätta krokben för sig själv.

Principiellt kan resonemanget illustreras med ett enkelt exempel. Enligt tidigare uppskattningar av OECD (Elmeskov 1994) kan man förvänta sig att en BNP-förändring i Sverige med ett visst belopp ger upphov till en budgetförändring som motsvarar 75 procent av beloppet.

Låt oss anta att regeringen genomför ett sparpaket på 10 miljarder kronor ett visst år. Om vi antar att den enkla keynesmultiplikatorn för paketet är 1.3 kommer paketet, allt annat lika, att leda till en BNP-minskning på 13 miljarder. Om vi då räknar med en budgeteffekt på 75 procent av detta belopp blir effekten av BNP-minskningen på budgeten just 10 miljarder.

Sluteffekten av sparpaketet blir sålunda en kraftig BNP-minskning och noll i budgeteffekt.

Exemplet pekar på ett centralt stabiliseringspolitiskt problem som uppstår när ett land skall genomföra en stor budgetkonsolidering. Om det inte finns en positiv motkraft i ekonomin när konsolideringen genomförs riskerar budgetförstärkningarna genom sin kontraktiva effekt att sätta krokben för sig själva.

Denna positiva motkraft kan vara en stark konjunkturuppgång, som leder till att ekonomin växer hyggligt trots den kontraktiva effekten i budgetförstärkningarna.

Detta var tanken bakom Ekonomikommissionens (Lindbeck m fl 1993) rekommendation att budgetförstärkningar som beslutades under 1993 skulle träda i kraft senare när konjunkturen hunnit repa sig ordentligt.

...

Vad som krävs för att konsolideringsprogrammet skall kunna lyckas är att det ger en positiv förtroendeeffekt, som leder till att konsumtion och investeringar hålls uppe trots den kontraktiva inriktningen av finanspolitiken.

Belgien, Nya Zeeland och Danmark är exempel på små länder som genomfört omfattande budgetkonsolideringar, samtidigt som man lagt ner ett stort och framgångsrikt arbete på att skapa trovärdighet kring penningpolitiken.

För Sveriges del kan vi konstatera att Riksbankens och penningpolitikens trovärdighet fortfarande är låg. Typiskt för den svenska penningpolitiken har varit de stora och upprepade devalveringarna.

Särskilt den stora devalveringen 1982, vars arkitekt var den nuvarande ordföranden i riksbanksfullmäktige, marknadsfördes som en del i en mycket framgångsrik ekonomisk-politisk strategi: "Den tredje vägens politik".

Denna tendens har varit tydlig också vid tidigare devalveringar. Den senaste deprecieringen var förvisso påtvingad. Men effekterna av densamma har återigen marknadsförts som nyckeln till en framgångsrik väg ut ur krisen. De institutionella reformer som gjorts på Riksbankens område har varit halvhjärtade. Riksbankschefens ställning är fortfarande mycket oklar.

Marknadens bedömning av Riksbankens förmåga att hålla sitt inflationsmål är trots de senaste månadernas räntenedgång mycket negativ. Räntedifferensen till Tyskland ligger fortfarande kring 2-5 procentenheter.

...

Effekten av denna situation är att de svenska realräntorna för närvarande ligger i topp bland utvecklade industriländer. Risken att dessa höga räntor om de består skall förhindra ett lyckosamt utfall av konsolideringsprocessen måste bedömas som mycket stor.

Ett annat område som är av central betydelse för konsolideringsprogrammets framgång är trovärdigheten för att politiken för konsolidering blir uthållig. På detta område kan vi konstatera att den parlamentariska basen för konsolideringsprogrammet är betryggande.

Svagheten är istället att mandatet från väljarna måste bedömas som mycket svagt. Många av dem som röstade på regeringen måste känna sig mycket överraskade över den inriktning som politiken har fått. Detta svaga mandat har å andra sidan kompenserats av den beslutsamhet som finansministern visat när det gäller att driva igenom och hålla fast vid sitt konsolideringsprogram.

Möjligen kan ett starkt internt motstånd mot budgetsaneringen inom regeringspartiet på sikt komma att underminera detta förtroende. Detta skulle kunna leda till allvarliga konsekvenser om det blir tydligt för alla att en framgångsrik konsolideringspolitik i själva verket kräver ytterligare åtgärder.

Referenscr

Backteman T m fl (1995), Budgetsanering - fyra vägar ur skuldfällan, Juridik och samhälle, Stockholm.

Bartolini, L, Razin, A och Symansky (1995), "G-7 Fiscal Restructuring in the

1990s, Macroeconomic Effects", Economic Policy nr 20.

Elmeskov, J (1994) "OECDs view on the Swedish Budget Deficit: How Dangerous Is It? How Should It Be analyzed?" i Budgetunderskott och statsstuld. Hur farliga är de?, Rapport till ESO, Ds 1994: 38 , Fritzes. Stockholm.

Giawazii, F och Pagano, M (1990) "Can Severe Economic Contractions Be Expansionary? Tales of Two Small European Countries", NBER Macoeconom mics Annual 1990, The MIT Press, Cambridge, Massachusetts.

Green J H (I995), Public Finance, Adjustment Programs and Dcbt Dynamics i Lachman, D m fl Challenges to the Swedish Welfare State. IMF Occasional Paper, nr 130), INM. Washington. D.C.

Jakobsson, Ulf (1994) "Svensk stabiliseringspolitik", i Södcrstcn B (red) Marknad och Politik, Dialogos Lund.

Lindbeck, A m fl Nya villkor för ekonomi och politik. Ekonomikommissionens förslag. SOU 1993:l6. Allmänna Förlaget. Stockholm.

back to SNS Konjunkturråd

Top of Page
Början på sidan