Om Humlan

Hur kunde ekonomin vända så snabbt?
SvD Nyhetsplats, 99-09-21
Reporter: Lena Hennel

Bara för några år sedan var det kris i svensk ekonomi. Budgetunderskottet var stort, statsskulden gigantisk. På kort tid har situationen blivit en helt annan. Hur kunde svenska ekonomin vända så snabbt, Ulf Jakobsson, chef för Industriens utredningsinstitut?

- Vi har tagit oss ur moraset från 1992 genom budgetsaneringen och den kraftiga deprecieringen (värdeminskningen) av kronan. Det har också varit viktigt att man målmedvetet har drivit inflationsmål och en självständig riksbank.

Hur stor del är det den socialdemokratiska regeringens förtjänst?

- Man måste naturligtvis ge dem credit för att de hållit i den här budgetsaneringen. Regeringen har tydligt ställt sig bakom inflationsmålet och bestämt att vi ska ha en självständig riksbank. Det har betytt mycket för inflationsförväntningarna och marknadens förtroende. De två sakerna finns på regeringens pluskonto.

Varför ser det så ofta ut som det är en socialdemokratisk regering som klarar biffen?

- Vi har haft en devalveringscykel där vi gått från en kris till återhämtning och till kris igen. I den här cykeln har det också funnits en politisk cykel. När den borgerliga kom till 1976 stod Sverige på toppen av en vågkam, sedan dalade ekonomin ned. Det var inte de borgerligas skuld. Däremot var de aningslösa i förhållande till krisen. En liknande situation var det när de borgerliga tillträdde 1991.

Menar du att de borgerliga regeringarna har haft otur?

- Nja, en kombination av otur och omedvetenhet om situationen. I båda fallen hade de kunnat föra en mer adekvat politik än vad de faktiskt förde. Palme sade en gång "jag vägrar administrera en sönderfallande ekonomi". Jag tror på något vis att det finns en större realism i det avseende hos socialdemokraterna. Man brukar säga att socialdemokraterna är bättre på makroekonomi medan de borgerliga sköter mikroekonomin bättre. Det kan ligga en hel del i det.

SvD-ledare 1999-09-21: Ringholms rundgång

Sveriges ekonomi går hyfsat och ändå känns det så dystert.

Budgetdebatten i riksdagen i går är en fullt tillräcklig förklaring till dessa blandade känslor. Det räcker med att citera ett enda yttrande. I en replik på moderaternas nye ekonomiska talesman Gunnar Hökmark sade finansminister Bosse Ringholm:

- Det är tvärtom. Segregation, avfolkning och utflyttning är en konsekvens av en marknad där de politiska inslagen inte är tillräckliga.

I en internationell högkonjunkur, när mycket skulle kunna göras för att rätta till de problem som minskat Sveriges relativa välstånd, väljer socialdemokraterna att inte se.Det tydligaste exemplet på segregation är miljonprogramområdena. Skapade med offentliga medel av den politiska överheten. Byggnormsuppfyllande gigantmonument över en ideologi som ser människor som myror.

I miljonprogramsområden bor en oproportionerligt stor andel av dem som den svenska arbetsmarknaden är som utformad för att hålla arbetslösa. Och arbetsmarknaden är minsann inte en del av den fria marknad som Ringholm tycker att vi har för mycket av.

Socialdemokraterna har tillsammans med LO reglerat den, satt pris och utbud, så att hundratusentals är öppet arbetslösa medan ännu fler är i så kallade åtgärder, kunskapslyft eller kanske rent av förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl. I högkonjunktur. Men det är ännu mer politik som skall till för att lösa de problem som politiken har skapat.

Med utflyttningen förhåller det sig på samma sätt. Mer politik skall tydligen lösa vad ett övermått av politik och skatter har förorsakat. Hur mer politik skall övertyga huvudkontor, civilingenjörer och IT-entreprenörer att stanna i Sverige är oklart, men sådan är Ringholms föreställningsvärld. Och trots erfarenheten av årliga misslyckade miljarder till regionalpolitik, som trots att effekten uteblir ändå fortsätter att betalas ut, är det mer av samma vara som skall till för att hindra avfolkningen, dvs hindra folk att flytta.

Det är väl därför det känns så dystert, trots uppsvinget. Som att gå till någon för att gratulera till en framgångsrikt genomförd by-pass-operation och finna honom med fläsksvålar upp till armbågarna, som om ingenting hänt.... Persson-ministären riskerar att gå till historien som den som ställde tillbaka däcksstolarna på sina ursprungliga platser, efter Titanics första skälvning.

Ur ledare i Sydsvenskan 99-09-21
Konjunkturen kan mycket väl ge vika. Då hamnar Ringholm ohjälpligt på defensiven. Skattesänkningarna, som regeringen till stor del bygger sin politik på, kan inte genomföras, eftersom de enbart har motiverats av det kraftiga uppsvinget. Nog är det märkligt: det bästa argumentet för lägre skatter är att de gör mest nytta i en lågkonjunktur.

Ledare i Dagens Industri 99-09-21: Insikt utan åtgärd

Visst har finansminister Bosse Ringholm rätt: det går bra för Sverige, omvärldens ekonomi blev bättre än alla trodde för ett år sedan, tillväxten är hög, inflationen låg, sysselsättningen ökar och skattepengar ramlar in i statens och kommunernas kassor.

Det är ett lysande läge. Synd bara att regeringen inte utnyttjar det till att göra något åt de underliggande problem som finns i svensk ekonomi. Att regeringen har en insikt om att sådana finns framgår faktiskt av den budget som lades fram i går; däremot inte vad man ska göra åt dem.

"Med denna budgetproposition sätts punkt för 1900-talets ekonomiska politik i Sverige."

Så inleds finansplanen. Tyvärr talar den inte om hur 2000-talets ekonomiska politik ska skilja sig från 1900-talets. Det sägs en del kloka saker i budgeten. Viktigast är att det gång på gång slås fast att utgiftstaket ska ligga fast. Det är ett bra besked och avgörande för att hålla statsutgifterna under kontroll i högkonjunktur och möjliggöra den sänkning av skattetrycket som faktiskt är nödvändig. Regeringen pekar själv på problem.

Finansplanen ser till exempel mycket allvarligt på den alarmerande utgiftsutvecklingen inom sjukförsäkringen. Antalet ersatta sjukdagar beräknas öka med 34 procent under perioden 1998-2002. Vad regeringen tänker göra åt det framgår inte lika klart...

Den svagaste punkten i svensk ekonomi är lönebildningen. Ett hot om att dra in kommande skattesänkningar är det enda regeringen har att komma med. En proposition senare i höst aviseras, men fortfarande håller regeringen fast vid att parterna är bäst på att själva hitta effektiva lösningar på de problem som diskuteras.

Trots alla år som gått utan att just det hänt, hoppas Bosse Ringholm fortfarande att parterna själva ska kunna komma fram till en lönebildning som medger full sysselsättning och låg inflation - mitt under brinnande högkonjunktur. Det kan man kalla optimism.

Göran Greider i Dala-Demokraten, 21 SEPTEMBER, 1999: Tågresa genom en höstbudget

I viss mening är nittiotalskrisen över. Arbetslösheten minskar och även om det är långt kvar tills vi nått tillbaka till den nivå på sysselsättningen som rådde i början av nittiotalet så går det åt rätt håll. (De stora överskotten i statens finanser vittnar för övrigt egentligen mest om att besparingarna under nittiotalet var för hårda.)

Men frågan är: Ska de nya förhoppningarna växlas in i ökad konsumtion av vad som helst eller i en idé om en välfärd för alla? ............ mer av Greider

Ledare i Finanstidningen, 21 september, 1999: Ett politisktmästerstycke

REGERINGEN KUNDE IGAR inte bara lägga fram sin budget från en styrkeposition, den har dessutom skickligt utnyttjat sin position för att skjuta motståndarna i sank.

Ingen kan kritisera regeringen för att presentera glädjekalkyler. I varje fall inte utan att först angripa Industriför bundets pessimister, vars kalkyler för en gångs skull är mer positiva än regeringens.

Utformningen och omfattningen av de skattesänkningar regeringen föreslår kan och har kritiserats. Men rent politiskt är det en bisak. Regeringen har lyckats desarmera moderaternas paradfråga.

Anklagelser om högeravvikelser kommer säkert att levereras från vänsterhåll. Men regeringen har sytt in vänsterpartiet i sin säck, skvätter lite pengar på de stora offentliga monopolen, kommunerna och barnfamiljerna. Gudrun Schyman börjar svaja på stilettklackarna.

Vi bevittnar en politisk comeback av rang. Den som påstar något annat ger uttryck för sin egen besvikelse.

Visst finns det, som alltid, risker för att det går åt helsike. Men marginalerna är stora. Regeringens prognoser kommer förstås att slå fel. Men allt tyder på att de slår fel åt ett för regeringen fördelaktigt håll: det kommer att gå bättre än vad som officiellt har förutspåtts. Konsulterna i socialdemokratisk krishantering blir inte feta av det.

KONJUNKTURELLT FINNS RISKEN för att skattesänkningar i kombination med höga löneökningar tvingar Riksbanken att höja räntan. Det vore kanske inte det bästa, men det behöver inte vara särskilt bekymmersamt för regeringen. Riksbanken får bära hundhuvudet, tillsammans med LO. Och insikten om att det inte blir något EMU-deltagande för Sverige under de närmaste åren gör räntepolitiken till ett mindre problem även i det hänseendet.

Facket skriker och bråkar en del, bland annat på vad det uppfattar som politisk inblandning i lönebildningen. Det kan regeringen ta lätt på. LO:s och andras gapande beror på att facket befinner sig i en taskig sits. Blir löneökningarna för höga kommer LO att få pisk för det. Lyckas LO å andra sidan hålla tillbaka löneökningarna kan medlemmarna bli förbannade. Oavsett vilket, stärker regeringen sin ställning i förhållande till LO. Klave: jag vinner. Krona: du förlorar.

Tror man att Sverige är i behov av betydande reformer är naturligtvis budgeten otillräcklig. Saken är bara den att det skulle den ha varit, med några nyansskillnader, också med en annan regering. Någon opposition med rejäla alternativ till den sittande regeringen finns inte. Vad som finns är en mycket stark regering med vett att dra nytta av en kraftig högkonjunktur.

Det gör inte politiken roligare eller medborgarnas liv särskilt mycket bättre. Men det gör socialdemokraterna allt starkare och oppositionen, hur den nu än väljer att organisera sig, allt mer marginaliserad.

Nils-Eric Sandberg: Allt verkar hyggligt - just för tillfället
DN 99-09-12

Antag att ledningen för ett aktiebolag redovisar endast resultaträkningen. Antag vidare att bolagsledningen där räknar ihop rörelseresultat, reavinster och tillfälliga krediter som en klumpsumma, utan särredovisning. Vad skulle revisorerna och bolagsstämman säga? Det är den frågan man måste ställa om överskotten i statsbudgeten.

Saneringen av statsfinanserna har varit ett huvudnummer både i regeringens självberöm och i debatten om den ekonomiska politiken. Underskott har på några år svängts till överskott. Regeringens eget mål är ett överskott på 2 procent av BNP, mätt över en hel konjunkturcykel. Nästa år ökar överskottet till hela 4 BNP-procent, enligt S-E-Bankens ekonomer.

Sedan 1993/94, alltså på sju år, har budgetsaldot svängt med hela drygt 18 procent av BNP, från minus 14,3 till plus 4. En märklig finansiell metamorfos.

En första reflexion. Sverige har un der nittiotalet haft skatte- och ut gfftskvoter på 55 - 70 procent av BNP. Därmed kommer varje svängning i den ekonomiska aktiviteten att få starkt genomslag i budgetsaldot. Enligt OECD:s kalkyler uppgår det till hela 70 procent. I en högkonjunktur forsar skattepengarna in, medan ut gifterna sjunker; i en lågkonjunktur blir det tvärtom.

Slutsatsen: Varje kalkyl på effekterna av ett budgetöverskott måste räkna in denna starka konjunktur känslighet. Alltså kan ett överskott inte intecknas av permanenta nya utgifter - annat än om en noggrann analys visar att överskottet är så stort att det till en del blir stabilt över konjunkturcykeln.

Sedan: Staten har sedan sanerings programmet startade räknat in engångseffekter i budgetförstärkningen. Problemet är att de inte har redovisats ordentligt i finansplanen. Det är Riksrevisionsverket och senare Ekonomistyrningsverket som i sina budgetanalyser räknat fram en gångseffekter av exempelvis företagsförsäljningar och premiepensionsmedel. De kalkylerna visar att engångseffekterna sedan 1995 uppgår till totalt 265 miljarder kronor, mot svarande 14 procent av dagens BNP. Av summan utgörs 67,4 miljarder av premiepensionspengar.

Nu kan staten sälja ett företag endast en gång. Premiepensionsmedlen ska småningom betalas ut. Alltså kan de här pengarna inte ses som permanenta överskott.

Med tanke på vad som hände 1987 är det givetvis möjligt att staten konfiskerar privat pensionssparande med en summa motsvarande utbetalningen av premiepensionsmedel. Till denna del kan alltså budgeteffekterna då ta ut varandra. Den som har oturen att leva får se.

Enligt ett traditionellt synsätt är det galet att sänka skatterna i en högkonjunktur, utan att samtidigt sänka utgifterna. 40 års stabiliserings politisk visdom är helt bortglömd: regeringen har bromsat i uppförsbacke, och gasar nu i nedförsbacke.

Debatten om skatter och budget handlar nu mycket om risk för överhettning. Men den stannar i traditionella tankebanor. Nye chefen för Konjunkturinstitutet Ingemar Hansson kritiserar budgeten öppet, i en intervju i Finanstidningen (8/9):

"Det här är precis vad vi varnat för. Visserligen använder man inte fullt så mycket pengar som vi har räknat fram till skattesänkningar. Men vi hävdar fortfarande att sänkningarna kommer konjunkturellt fel och riskerar leda till ökad inflation."

Hansson drar slutsatsen att Riksban ken nu kommer att tvingas höja rän tan tidigare och mer än vad KI räk nat med.

SEB-ekonomerna är mer optimistiska. De förmodar att både BNP och privat konsumtion kan växa på 4- procentsnivån ett par år utan att den underliggande inflationen blir mer än 2-2,5 procent. Men räntehöjningar blir det.

En närmare titt på siffrorna visar att de senaste årens tillväxt nästan helt varit exportstyrd. Exporten har på tio år ökat från 33 till 45 procent av BNP. Det är alltså omvärldens efterfrågan som fått fart på svensk ekonomi. Äran av detta kommer givetvis statsministern att tillskriva sig själv.

Antag nu att privat konsumtion stiger med bortåt 4 procent per år i ett par år. Driver detta upp inflationstakten? Det beror på vad hushållen väljer att köpa mer av. Skatte- och lönepressen har grundligt slagit ut konsumtionsvaruindustrin i Sverige. Privat konsumtion av varor har alltså högt importinne håll på marginalen. Om pengarna går dit hamnar efterfrå geeffekten i utlan det.

Tjänster stiger snabbare i pris än varor. Sverige har en relativt stor del av tjänsteproduktionen i offentlig skattefinansierad regi. Inflations trycket från den offentliga tjänstesektorn syns därmed inte i konsumentprisindex, utan i skattetrycket.

Vilket innebär att internationella jämförelser alltid underskattar den faktiska inflationen i Sverige.

Felet med skattesänkningarna är delvis tidpunkten (de kommer för sent) men främst inriktningen. De skulle ha koncentrerats på utbudssidan. Om de extrema marginaleffekterna på privata tjänster sänkts ordentligt kunde vi fått en större tjänstemarknad, ett ökat utbud - utan inflation. I den höga oregistrerade arbetslösheten ligger lediga resurser.

Om dubbelbeskattningen och skatten på åtminstone återinvesterad reavinst slopats kunde vi fått ett ökat sparande och ökat kapitalutbud.

Men precis som i slutet av åttiotalet maskeras de strukturella problemen av konjunkturen. Härav följer inte att vi inte behöver bry oss om dem.

Om Humlan

Top of Page
Början på sidan