Handlingskraft: Nej tack DN-ledare
2001-08-29
Kommer Göran Persson och Bosse Ringholm att kunna
hålla emot när vänsterpartiet och delar av socialdemokratin
ropar på gammaldags stimulanspaket?
När till och med
högerekonomer förespråkar keynesianism kan det vara
svårt.
Hans Bergström i DN 99-11-21, utdrag ur denna lysande artikel
"Affärer" eller "skandaler" av den här /EU:s Stockholmskontor/ eller betydligt värre sort saknas sannerligen inte i USA. De är som regel knutna till penningbidrag för de allt dyrare politiska kampanjerna eller till varianter av politisk korruption i samband med stora federala kontrakt.
Amerikaner i gemen talar i ungefär samma ton om "Washington" som svenskar i allmänhet talar om "Bryssel". Förtroendet för vad "politikerna" långt där borta i "Washington" har för sig är inte överväldigande. Samma väljare som absolut inte vill sända i väg mer skattepengar tiIl "Washington" är angelägna om att just deras kongressman och senator ska verka för att få hem så många kontrakt och subventioner som möjligt till den egna bygden - och de kan mycket väl tänka sig höjd skatt för skolor och väginvesteringar i den egna delstaten.
Människans politiska beteende har sina mönster, har som där. Men det finns en skillnad som är fundamental. Ingen i Amerika (utom någon enstaka politisk galning) tar diverse affärer och skandaler och attityder till eliten i "Washington" till intäkt för att vilja upplösa eller lämna Amerikas förenta stater.
Lika självklart som att Motalaborna vill förbli Motalabor även efter den stora bolagsskandalen är det att amerikaner känner sig som stolta medborgare i USA, oavsett vad de tycker och tror om missbruk av skattemedel.
Skillnaden har att göra med föreställningen om medborgerlig hemhörighet, om "community" med ett amerikanskt ord, "varma kretsar" med ett begrepp myntat av Göran Rosenberg.
Den varma kretsen kan bygga på lång hembygdshistoria, som i Motala. Den kan också bygga på författningspa triotism, som i Amerikas förenta stater. Oavsett vad amerikaner tycker om ditt och datt i hanteringen av politiken så tror de på det grundläggande samhällskon traktet. De gillar den syn på individens frihetsutrymme som författningen uttrycker och det skydd den ger. De har lärt sig, intensivt i skolan, att förstå principerna bakom de centrala institutionerna:
varför det finns en högsta domstol som garant för författningens rättigheter,
varför senaten har en representation och representanthuset en annan etc.
Och de är uppvuxna med symboler och berättelser om presidenter och andra stora ledare som har format ett samhällskontrakt värt att värna.
Europeiska unionen har inget av detta.
Den har ingen fri- och rättighetsförklaring som är enkel, tillgänglig och slagkraftig.
Den har ingen för medborgarna tydlig rolllfördelning mellan de centrala institutionerna, formulerad i en författning som alla kan ta del av.
Och den har svårt att lansera de stora berättelserna och de stora personligheterna.
Därför, skriver den erfarne belgiske EU-diplomaten Philippe de Schoutheete i en bok, står och faller EU med sina prestationer. Varje skandal slår direkt mot unionen som sådan, ty dess grundförankring hos många medborgare har inte djupare pålar än det enskilda årets resultat.
EU kan därför starkas på två vägar: genom att man höjer prestationerna och genom att man förbättrar grundförank ringen.
Någon Abraham Lincoln att ta svenska skolklasser till är svår att uppfinna. Drivkrafterna hos EU-grundare som Monet och Schumann tål dock att berättas. Och besök på de gamla europeiska slagfälten, liksom i Auschwitz och museum Check-point Charlie, gör intryck. Europa saknar sannerligen inte konkretion bakom EU-projektets stora försök att besegra den europeiska historiens tendens att repetera sina katastrofer.
Det man bestämt kan göra är att skriva en författning och tydliggöra de värden EU verkar för och vill skydda. USA visar att människor som kommer från helt skilda håll, som har olika etnisk bakgrund, ja vars anfäder kanske rent av har slagits i ett blodigt inbördeskrig, mycket väl kan förenas i en ny varm krets, byggd på författningspatriotism, uppslutningen bakom ett samlevnadskontrakt för ett uthärdligt samhälle.
Hans Bergström i DN 2000-03-16
Göran Persson och humlan Sverige
Visar den nuvarande goda tillväxten i svensk ekonomi att DN och andra kritiker av regeringen har haft fel? Statsminister Göran Persson menade det i sitt kongresstal, där han jämförde svensk ekonomi under s-regeringen med humlan: den flyger fast den enligt betraktare inte borde kunna det.
Av partikongressen (s) framgick att statsministern har börjat läsa tidningar. I början av sin partiordförandetid skröt Göran Persson med att han inte läste tidningar, i synnerhet inte de som utkommer i huvudstaden. I sitt tal vid extrakongressen hade han däremot läst tillräckligt för att kunna raljera, ganska roligt, med DN:s ledarsida.
Den ser på socialdemokratins nuvarande politik på ungefär samma sätt som många betraktar en humla, menade statsministern: ”Med sin alldeles för tunga kropp och sina alltför späda vingar borde den inte kunna flyga - likafullt gör den det. Varje sommar återvänder den och gör det till synes omöjliga möjligt på sin väg mellan förgätmigej och prästkrage.” Liksom humlan upphäver Perssons regering till synes tyngdlagen. ”Vi har höga skatter och en stor offentlig sektor - ändå lyfter Sverige mot nya höjder. Och vi flyger på ett sätt som många avundas oss i dag.”
Statsministerns poäng var att DN och andra kritiker av regeringen har missförstått sambanden. Den socialdemokratiska humlan, förlåt modellen, flyger på grund av sin konstruktion, inte trots den. Den starka tillväxten i svensk ekonomi främjas av sådant som ”generell välfärd”, ”världens högsta skatter” och ”stark arbetsrätt”.
Låt oss bortse från felbeskrivningen av DN:s linje (vi har alltid aktivt försvarat generella välfärdssystem och har krävt en starkare stat för rättstrygghet, forskning och god skola). Kongresstal kräver sina fiendebilder och förenklingar. Viktigare är hur statsministern tolkar sambanden bakom den just nu framgångsrika svenska ekonomin. Att döma av kongresstalet anser han att den starka ekonomin visar att det är fel tänkt att regeringen skulle behöva anpassa kapitalbeskattningen till omvärlden, ta hänsyn till incitament i personbeskattning och socialförsäkringar och förändra arbetsrätten för en ny tid.
Tolkningen av vad som har hänt är alltid viktig när
regeringar lägger ut sin riktning framåt. Forskare talar om
”lärprocesser”. Förvisso har även fria analytiker
skäl att tänka över vad erfarenheten lär. Viktiga
sidoeffekter kan ibland slå ut den tänkta huvudeffekten och
politiken få helt andra följder än man från början
kunde tro. Nationalekonomerna Marian Radetzki och Klas Eklund har rent av
fört fram tesen att oordningen i den svenska skolan bidragit till
vågen av entreprenörer; ungdomar som vant sig vid att helt sakna
respekt för auktoriteter vågar mer.
En intressant tanke,
även om den inte var tänkt när
kunskapsskolan bröts ner och grundskolans mål faktiskt inte är
att forma entreprenörer utan medborgare.
Alltså: Vad beror den nuvarande höga tillväxten i svensk ekonomi på?
Där bakom finns tre stora faktorer:
1. Bungyjump-effekten. När man fallit tillräckligt djupt uppstår en naturlig energi i motsatt riktning.
(Kommentar RE: Läs meningen en gång till - det är en lika intressant som ny ekonomisk teori. Månne Assar Lindbeck kan ge statsvetaren Hans Bergström Nobel-priset i ekonomi?) För andra teorier se NAIRU och Keynes och Peeter-Jaan Kask - Göran Perssons medförfattare till Den Som Är Satt i Skuld- "VÄGEN in i och ut ur KRISEN - Ekonomisk politik från Feldt till Persson"
Hans Bergström fortsätter: Inflations- och finanskrisen i slutet på 80-talet ledde till en ond spiral av höga realräntor, fallande tillgångsvärden, krasch för bankerna, behov av ökat sparande hos hushållen etcetera. När den värkt ut uppstår i stället en god spiral: ökad konsumtion ger höjt skatteunderlag som ger bättre offentliga finanser, som medger mindre av besparingar och skattehöjningar, som vidare bidrar till fallande räntor och högre byggande etcetera.
Denna svängning på sjätte-sjunde året efter finanskrisen från en fallande till en stigande inhemsk efterfrågan skulle ha kommit oavsett regering.2.Avregleringseffekten. Riksdagsbeslutet våren 1993 att avreglera telekomindustrin i Sverige, före resten av Europa, bidrog med något års fördröjning till en våg av nya företagsinitiativ och till att göra Sverige, med statsministerns ord, till ”Europas Internethuvudstad”.
Den svenska folkliga kulturen av positivt intresse för ny teknik bidrog, liksom en förhållandevis jämn bildningsnivå över sociala klasser. När näringsminister Björn Rosengren är ute på studiebesök anger han teleavregleringen som en huvudfaktor bakom Sveriges försprång i fråga om IT-dynamik. Vad han inte nämner är att socialdemokraterna sa ett kraftfullt nej till hela denna avreglering 1993.3.Systemskifteseffekten. En lång rad förändringar genomfördes för tio år sedan av regeringarna Carlsson och Bildt. Några har lagts till av regeringen Persson. Sjuklöneperiod och karensdag i sjukförsäkringen tillsammans med en skärpt arbetsskadeförsäkring har kraftigt minskat frånvaron, höjt produktiviteten och sänkt budgetunderskottet. Avskaffade bostads- och matsubventioner har därtill tagit bort två stora inflationshärdar. EU-medlemskap, ny budgetordning och fristående riksbank med inflationsmål har ökat den finansiella stabiliteten och sänkt räntorna.
Förändringar av det här slaget verkar ibland med eftersläpning. Men när verkan kommer är det med desto större kraft.
Bungyjump-effekten är tillfällig. Och i fråga om de andra två effekterna tycks socialdemokratin nu på väg att återgå till politiken innan. Avreglering har blivit ett fult ord. Partikongressen röstade för att ta bort karensdagen i sjukförsäkringen och återinföra den gamla typen av arbetsskadeförsäkring, vidare för att återgå till något av den tidigare bostadspolitiken.
Det förefaller något vådligt att av en tillväxt som nu till stor del är driven av en tillfällig uppgång i inhemsk konsumtion dra slutsatsen att regeringen redan har säkrat en god långsiktig tillväxtbana för Sverige. Finns det inte längre skäl att skapa mer attraktiva skattevillkor för specialister och entreprenörer och sluta diskriminera svenska ägare i förhållande till utländska? Att öppna för flexiblare typer av kontrakt på arbetsmarknaden? Att vara återhållsam med nya bidrag för att i stället kunna förstärka medicinsk forskning, skola och rättsstat? Nej, verkar vara helgens och kongressens besked. Tillväxten och dynamiken är starka nog ändå.
Humlan flyger även klumpig (enligt helikopterns princip med ett väldigt fäktande om vi får tro P O Enquist som reder ut naturlagarna i Expressen 13/3). Men lite oroande är det att statsministern anser det onödigt att fundera över hur vi ska kunna göra hennes flykt något lättare för framtiden.
Hans Bergström
Chefredaktör
Kommentar RE: Observera att Hans Bergström i sin ledare inte nämner att det finns en nyligen utkommen utredning - Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? SOU 1999:150 - som behandlar saker som borde vara relevata vid besvarande av frågan om vad som har hänt - och nu händer - med Sveriges ekonomi.
- Resultaten av denna period är med internationella mått helt sensationella. Den svenska modellen levererade. Humlan flög
Göran Perssons avslutningstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007
Fredrik Öjemar, Politiken.se
Sverige, humlan och IT-bubblan
Ulf Jakobsson
Kolumn, SvD ledarsida 2002-05-10
I en ledare (8/8 1993) påminde DN om att den fasta växelkursen i tio år var själva ankaret i den ekonomiska politiken. Man kan inte, hette det, "stryka ett streck över allt man sagt i tio år och ändå betraktas som seriös".
Hans Bergström var med på ESO-seminariet i Rosenbad.
Hans Bergström i ruta på ledarsidan, DN 98-02-16:
Lars Wohlin ger nu den mest övertygande beskrivningen av den process som ledde fram till finanskrisen.
Inte bara finanskrisen, utan också förklaringarna till den, har haft sprängkraft i dagspolitiken. Många, och det gäller säkert oss i medierna också, har därför, hellre sökt sig till tacksamma än förutsättningslösa orsaksbeskrivningar. Först nu börjar det bli möjligt att lugnt och på viss distans pröva hur processen faktiskt såg ut, den som ledde till 90- talets svenska recession. Det kommande numret av Ekonomisk Debatt ägnas detta ämne.
Här ska bara anmälas Lars Wohlins artikel "Bankkrisens upprinnelse". Wohlin har unika förutsättningar för en på samma gång objektiv och insiktsfull analys. Till sin kända självständighet i tänkandet lägger han erfarenheter som statssekreterare, riksbankschef samt VD för Stadsbypotek, det största bostadsinstitutet. Den sistnämnda rollen hade han när riksbanken lyfte de kvantitativa lånebegränsningarna i november 1985.
Lars Wohlins beskrivning av dynamiken är utomordentligt klar och trovärdig.
Kreditregleringen innebar mest av allt en kraftig begränsning i möjligheten att belåna fastig heter. Den totala kreditgivningen mot säkerhet i fastigheter låg vid cirka 40 procent av den organiserade kreditmarkriadens samlade utlåning. Fastighetskapitalet motsvarade samtidigt omkring 70 procent av den totala kapitalstocken. På en avreglerad marknad borde utlåningsandelen ungefär motsvara andelen av kapitalstocken.
När begränsningarna släpptes fyllde bostadsinstituten snabbt upp låneutrymmet. Stadshypotek gick upp till 85 procents belåningsgrad. Inget utrymme lämnades egentligen kvar för bankerna. Ville de också expandera volymerna måste det ske till högre risk. "Vi belånar det framtida värdet av fastigheterna", som några uttryckte det. Detta gick möjligen om man kunde räkna med att inflationen skulle upphäva risken. Med den då rådande inflationen kom ett 85-procentslån redan inom två år att ligga inom ett 75-procentigt marknadsvärde.
Inflationsantagandet var realistiskt. Sverige hade under lång tid visat sig oförmöget att få ner inflationen. Kreditexpansionen i sig bidrog till inflationsbrasan, dels genom att stegra fastigbetspriserna, dels genom att öka konsumtionsviljan hos hushållen, som kände sig rikare när värdena på deras hus steg. Också byggkostnaderna kunde stiga utan problem, eftersom räntesubventionerna var så konstruerade att staten tog hand om ökade kapitalkostnader.
Riksbanken hade inget penningpolitiskt medel mot kreditexpansionen; en kraftig styrräntehöjning skulle ha lett till inflöde av valuta och därmed stigande kronkurs.
Kommentar RE: Skälet till att riksbanken inte hade något penningpolitiskt medel mot kreditexpansionen var den fasta växelkursen, något som Hans Bergström, av någon anledning, underlåter att påpeka.
Regeringen var politiskt låst (se Feldts memoarer) av sin bindning till de stora transfereringssystemen, men det var också svårt att få förståelse för kraftigt skärpt finanspolitik i ett läge där den inhemska ekonomin började generera överskott istatsfinanserna (bland annat via momsen på den stigande konsumtionen).
Finansmarknadens aktörer missade två saker.
Det ena var den framtida inflationen. Lars Wohlin:
"Mitt grundläggande misstag var att jag inte kunde föreställa mig att Sve rige skulle kunna få ner inflationstakten nu ett par procent trots en stordepreciering av kronan."
Det andra var den europeiska realräntechocken i spåren på Tysklands ofinansierade återförening, omöjlig att känna till i mitten på 80-talet.
Men ytterligare en faktor blir indirekt tydlig av Woblins beskrivning: i det givna läget var det rationellt för varje enskild aktör att öka sin utlåning, även om summan av allas agerande inte blev förnuftig för samhällsekonomin. Detta ser vi också i Asienkrisen: så länge det går bra tjänar var och en på att hänga med tåget (det gäller bara att hoppa av i tid före kraschen).
Vi kan därför inte utgå ifrån att kapitalmarknaderna alltid är kollektivt rationella. Ett samlat politiskt systemansvar måste till.
Politiken har å andra sidan två svagheter:
1. Inte heller den är kollektivt rationell; många speciella hänsyn, intressen och in byggda föreställningar hindrar seendet och agerandet.
2. Informationen och tolknings förmågan är begränsad, Det är svårt att genomskåda på förhand hur summan av samspelet mellan sex sju olika faktorer ska komma att verka, och det är inte ens säkert att det som sedan sker var den enda möjliga ut gången. Ideologiska fördomar bidrar regelmässigt till att politiker och regeringar missar väntade sidoeffekter av goda intentioner.
Nationalekonomer och statstroende borde av det skedda åtminstone nu vara beredda att dra den gemensamma slutsatsen att det finns skäl till ett ökat mått av ödmjukhet. För detta finns faktiskt också en teori. Ödmjukhetens filosofi benämns "det öppna samhället"
Hans Bergström i DN 97-02-08
"Mot vedsamhället eller
EMU"
Efter allt detta stöd börjar jag själv vackla. Är Sverige det land vi trodde, kan det bli vad vi ville?
Sveriges politiska system tycks nu berett att utan anledning och som en medveten handling lägga ner halva elproduktionen, trots att Sverige har det bästa systemet för elproduktion i hela Europa, billigare än alla andras och med inga utsläpp. Vi har en av Europas mest framgångsrika och framsynta kraftindustrier. Men till och med landets socialdemokratiske statsminister argumenterar för att Sveriges framtid ligger i att återgå till en epok av vedeldning.
Självfallet skulle detta innebära lägre reallöner (produktionsvärdet av en miljon skogskubikmeter som eldas upp är omkring 200 miljoner kronor; samma mängd skog nyttjad för att producera tidningspapper ger värdet 3000 miljoner kronor).
Kronan var 1970 lika mycket värd som D-marken, 1995 en femtedel av D-marken och behöver förmodligen fortsätta falla i värde, för att kompensera vedsamhällets lägre förädlingsgrad.
Kanske är det efter detta inte ansvarsfullt att i vår gå in för EMU. Kanske måste vi först avlyssna svenska folket i 1998 års val. Om en majoritet röstar för vedsamhället, och en fortsättning av den typ av tänkande och politisk process som har lett fram till energibeslutet, tvingas vi nog sänka ambitionsnivån för Sverige.
Hans Bergström i hörnartikel i DN 96-09-30
Med stigande förundran har jag läst och lyssnat på vad ledande företrädare för regeringen har att säga inför slutfasen av den europeiska författningskonferensen, IGC.
Konferensen har en övergripande fråga: Hur ska en organisation som skapades för sex medlemmar kunna fungera effektivt med 25?
Denna fråga är också den centrala för Sverige. Och det av två skäl:
1. Sveriges historiska roll är att gå i spetsen för en utvidgning av EU som stödjer Polen och snabbt drar in även de baltiska länderna i en process mot medlemskap.
Detta är en värdig svensk uppgift; sedan EG/EU stabiliserat demokratin i väst och i syd skulle vi verksamt bidra till att EU integrerar också de nya demokratierna i öst.
Vi har också ett starkt långsiktigt egenintresse av denna prioritering. Växande handel och kontakter över Östersjön kan bryta pessimismen och lyfta ekonomin. Med de baltiska staterna på väg in i EU blir ryska hot mindre sannolika och vår säkerhet stabilare.
Baltikum utanför såväl Nato som EU, men Polen med i båda, vore riskabelt.
2. Sverige har en politisk tradition av att få saker och ting uträttade. Den bär vi med oss även i de frågor som kräver den europeiska skalan. Sot i luften, maffia och annan brottslighet på marken, en socialt skadlig konkurrens om låga moms-, miljö- och alkoholskatter, flyktingströmmar och etniska konflikter, nya krigshot, ständiga valutakriser - inför sådana verkligheter har vi sökt oss in i EU inte för att bromsa utan för att handla.
Då kan vi inte nöja oss med en organisation som hotar gå mot beslutsförlamning.
EU kan inte ta in fler medlemmar utan att grundligt reformera sina institutioner.
Krav på enhällighet måste begränsas,
begripliga principer (som den om dubbel majoritet, av länder och av befolkningar) måste formuleras,
frågan om alla måste delta i allt prövas,
formerna för sambesluten med parlamentet förenklas,
antalet kommissionärer per land reduceras,
språkproblemet övervägas,
brottsbekämpning mm (pelare III) göras till överstatlig uppgift,
domstolen få tydligare normkällor genom ett rättighetskapitel i grundfördraget,
rättshierarkin göras logisk så att inte sådant som borde stå i en förordning skrivs in i författningar och därmed blir omöjligt att ändra.
Till detta kommer de genomgripande förändringar fordras i jordbrukspolitiken och regionalstödet.
Men om allt detta har Sverige vad jag har kunnat se ingenting att säga. Svenska företrädare gör rent av en särskild poäng av vara ointresserade. Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén förklarade för svenska journalister efter utrikesministermötet på Irland att Sverige i stället vill tala om "sånt som berör folk".
Som om organisationen av ett politiskt system inte skulle ha betydelse för de sakfrågor systemet sedan har att hantera. Det är ungefär som om socialdemokraterna hade inlett grundlagsberedningens arbete på 60-talet med att säga att de hellre ville tala bostadspolitik.
Sveriges chefförhandlare, statssekreterare Gunnar Lund, har i två artiklar nyligen manat till debatt om regeringskonferensen, men i ingen av dem berör han med ett ord författningsfrågorna (Dagens Politik 17/9, Aftonbladet 3/9). Intervjuad i DP 25/9 avfärdar han med ett leende den irländska regeringens försök att få fram tydligare besked av bland annat Sverige. "Man får inte skynda för snabbt."
Tanken tycks vara att Sverige till sist ska gå med på vissa förändringar i röstregler mot att större länder godtar formuleringar om sysselsättning som vi inte ens själva kan förse med innebörd. Men detta förhandlingstaktiska rävspel förvandlar hela saken till en futtig intressekamp. Sverige borde i stället, varför inte tillsammans med Finland och Österrike, driva idéer för hur helheten kan fungera. Hur bedömer vi att EU måste vara organiserat för att kunna verka effektivt även med omkring 25 medlemmar?
Om inte principer för detta utvecklas de närmaste månaderna är risken stor att utvidgningen mot Baltikum förskjuts för lång tid. Intresset har redan falnat på många håll. Rikare EU-länder vill inte betala mer när nästa femårsbudget ska förhandlas 1998. Fattigare EU-länder räds konkurrens om regionalstöd. Ett grundarland som Nederländerna befarar att utvidgning leder till utspädning. Det är inte så många fler än Sverige som engagerat tror på en större medlemskrets (utöver tillskott av Polen, Tjeckien, Ungern) inom överblickbar tid.
Och om allt skulle landa i behov av en ny regeringskonferens om ett par-tre år hamnar EU i en kraftförödande sörja av budgetar, medlemsförhandlingar och traktatändringar.
Det är ett fegt och farligt spel regeringen driver när den inte vågar tala öppet nu om de centrala frågorna. Som den insiktsfulle Rolf Gustavsson formulerat läget i den europeiska författningskonferensen (SvD 23/9):
"Bristen på politisk ambition i dag leder till absurd politisk teater i morgon."
DN om (andras) misstag om svensk ekonomi