Dennis-boken

Kristidtabell

Wibble

RE på Nat Ek För

Wohlin

Bankinspektionen

Home

Åke Sundström i en replik till Rolf Englund - Finanstidningen 99-01-27

Index - EMU - Monetarism/Swedish Crisis - Business News - Internetional Times

Detta är ett utkast. För den införda versionen, klicka här

Rolf Englund: Mot Poltava till varje pris!
Finanstidningen 98-12-23

- Arbetslöshetsbomben exploderade med en styrka som ingen kunnat tro var möjlig. Arbetslösheten växte snabbt till den högsta nivån sedan depressionen på 1930-talet. Den minskning av sysselsättningen som inleddes i början av 1990 har varit större än någonsin tidigare under efterkrigstiden... Vi förstod inte den explosiva kombinationen av högt kostnadsläge, hög skuldsättning, överdrivna tillgångsvärden, negativt privat sparande, svaga offentliga finanser och otillräckliga och alltför sena strukturreformer som därtill kommit i fel ordning.

Det skrev Anne Wibble i sin bok "Två cigg och en kopp kaffe". Ett sådant ekonomiskt-politiskt misslyckande borde ha utlöst en djupgående debatt om vad som hände och om vilka misstag som gjordes. Detta för att förhindra ett upprepande. En och annan naiv person hade kanske inbillat sig att en sådan debatt skulle skjuta fart när ingen mindre än "Riksbankschefen med de isblå ögonen" utgivit en bok i ämnet: "Bengt Dennis, 500%, DNs Förlag". Men den tystnad som följt är nästan öronbedövande.

Hans bok är en detaljerad redovisning av en för kort tidsperiod. Men en del detaljer är av intresse, som att Bengt Dennis den 26 februari 1992 på Haga redovisade läget för regeringen: "I centrum för uppmärksamheten står bankerna pga deras ställning i betalningssystemet och deras beroende av utländsk finansiering. Trots ett något minskat beroende av utländsk funding under förra året finansierar sig bankerna ännu till ca 50 procent i utländsk valuta".

Det ger stöd för den tes som förfäktats av Allan Larsson (DN 93-07-19): ”En felaktig analys låg i botten på den första uppgörelsen mellan oss och regeringen". Man trodde att det var de dåliga statsfinanserna som rubbat tilltron och orsakat valutaspekulationen. I verkligheten var det finanskrisen. Häri ligger en bomb. Riksbanken och politikerna talade om statsfinanser och kostnadsläge, när krisen i själva verket berodde på att utländska banker, på goda grunder, inte ville rulla sina krediter till svenska banker eftersom de gjorde stora förluster på sina fastighetslån finansierade med utlandslån, på samma sätt som skedde i Asien senare.

  • För den som vill lära av historien, mer än döma den, är Bengt Dennis bok en guldgruva, skrev Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström, själv en av de tappraste bland de tappra kronförsvararna. Men Dennis bok handlar bara om åren 1990-92. "Därmed berörs inte mer än parentetiskt den inbyggda motsättningen i 80-talets kredit- och valutaavreglering, med räntevapnet låst av fast kronkurs”.
  • Målkonflikten i den ekonomiska politiken inför 1993, att vid en minskning av privat konsumtion med tre procent ytterligare strama åt finanspolitiken, erkänner inte Dennis, skriver Hans Bergström, som emellertid inte erkänner någon egen skuld för det inträffade. Likt Anne Wibble och de andra sjunger han med i kronförsvararnas Edith-Piaf-kör: ”Je ne regret rien”. En gång vacklade DN (93-08-08) och påminde om att den fasta växelkursen i tio år var själva ankaret i den ekonomiska politiken. Man kan inte, hette det då, "stryka ett streck över allt man sagt i tio år och ändå betraktas som seriös”.

Ett undantag har, sent omsider, gjorts av Wibbles statssekreterare Carl B Hamilton, i en intervju i (DN 98-05-12): ”Kraften i den ekonomiska nedgången och de offentliga finansernas sårbarhet underskattades. Kronan skulle ha släppts tidigare efter andra krispaketet 1992 och räntorna sänkts snabbare.”

DN-ledare 99-09-02:Medan socialdemokraterna i årtionden hade ensam erfarenhet av att regera visade faktiskt den regering där Bildt var statsminister att en borgerlig koalition kan vara handlingskraftig. Att den sedan kom till just när de värsta verkningarna av finanskrisen började visa sig var mera otur än oskicklighet.

- Otur var det, sade Bill.
- Det var otur, sade Bull.

I en ledare (8/8 1993) påminde DN om att den fasta växelkursen i tio år var själva ankaret i den ekonomiska politiken. Man kan inte, hette det, "stryka ett streck över allt man sagt i tio år och ändå betraktas som seriös".

En sån himla otur
Oturligt nog drabbades de av den värsta ekonomiska nedgången på sextio år. Hösten 1992 var det slut på den enda vägens politik
DN-ledare 2002-03-26

*

Mats Svegfors och Svenska Dagbladet, även de tappra på sin tid, har på ledarsidan tigit helt om Dennis bok. Genom att tidningen aldrig medgivit att kronförsvaret var fel så har man en fått framhärda i allt mer konstiga ordvändningar. Mats Svegfors skrev (94-09-10): ”Visst beror dagens problem i ekonomin i någon mån på missgrepp i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Men i grunden har Sverige inte hamnat i en stabiliseringspolitisk kris.” Och SvD frågade (1996-05-22): ”Kan både Ingvar Carlsson och Göran Persson ha levt i villfarelsen att riksbankens sänkningar av reporäntan skulle sätta fart på den ekonomiska tillväxten i Sverige?”.

För att inse det absurda i detta påstående är det bara att sätta in ”Alan Greenspan” och ”USA” i texten. Men Svegfors och Svenska Dagbladet följer här bara vad jag skulle vilja kalla ”Den Järnhårda Politkerlagen” som säger att ”Har man sagt A, får man säga B. Och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel”.

*

Under rubriken "Dennis vid Poltava" skev Barbro Hedvall i Expressen om ”hur de /i riksbanken m fl/ aldrig för ett ögonblick tvekade inför uppgiften utan marscherade på, duktiga som få - ända till Poltava. Kanske hon syftade på två artiklar i Aftonbladet (91-12-22) respektive (92-12-12) av Tomas Fischer. I artikeln "Med Bildt mot Poltava" skrev han att "de två viktigaste skälen till valutakrisen har sossar och borgare lika stort ansvar för. Politikerna har visat naivitet när valutaregleringen avskaffades och kronans anknytning till ecun tar inte hänsyn till den svenska ekonomiska verkligheten.

Han varnade och manade: "Nuvarande valutapolitik kommer att leda till avindustrialisering - och en arbetslöshet utan motstycke i vår moderna historia. De entusiastiska marknadsanhängarna i regeringen och socialdemokratin borde inse att det bara finns ett riktigt pris på kronan. Det som marknaden sätter. Låt därför kronan flyta. Carl Bildt leder Sverige mot ett ekonomiskt Poltava. Men det är Ingvar Carlsson som tagit ut hans kompassriktning.”

I "Nu är vi i Poltava, Bildt" frågade Fischer hur många människor i Sverige, konkade företagare, avhysta villaägare, arbetslösa har fått sina liv krossade av en stupid och cynisk politik. Han utdelade också recept: "Regering, riksbank och opposition är nu eniga om en politik som bara kan göra depressionen värre, t ex höjd bensinskatt och höjd villaskatt Vad som behövs är inte höjda skatter utan räntor långt under den tyska nivån även om det leder till ytterligare kursfall för kronan.”

- En regering som har misslyckats så grundligt som Bildts borde avgå. Men det borde den socialdemokratiska oppositionen också, avslutade han. Apropå avgå tycker jag tiden nu är mogen att berätta vad Klas Eklund sade till mig på Grev Turegatan en dag hösten 1992. Jag menade att kronförsvaret borde uppges. "Men Rolf, det går ju inte. Då måste alla avgå." Jag hade på DN Debatt (92-08-26) hävdat att "det kommer inte att vara möjligt att länge till bibehålla den rekordhöga svenska realräntan. Om regeringen inte låter kronan flyta är risken alltmer överhängande för att marknaden kommer att se till den saken. Det blir genant för de ansvariga i nuvarande och tidigare regeringar men är ingen nationell katastrof".

På en punkt hade jag fel. Det blev inte genant för de närmast ansvariga. Krisens arkiktekt, Kjell-Olof Feldt, har, häpnadsväckande nog, suttit som ordförande i Riksbanksfullmäktige intill de yttersta av dessa dagar. Bengt Dennis har visserligen avgått, men det var med pension, med blommor från det svenska folket och med nytt jobb som rådgivare i S-E-Banken. Kronförsvararen och storminkjägaren Carl Bildt har aspirerat på att bli statsminister en gång till. Hans T:son Söderström, normpolitikens överstepräst, utdelar fortfarande råd och anvisningar som chef för SNS. Kronförsvararen Heikensten är vice Riksbankschef och den tidigare ordföranden i riksbanksfullmäktige Erik Åsbrink är finansminister.

*

Enligt Lars Calmfors (DN Debatt 92-11-26) borde det ha stått klart för alla att kollisionen mellan denna valutapolitik och de tidigare kostnadsstegringarna i kombination med den internationella konjunkturnedgången, finans- och och fastighetskrisen och neddragningarna i offentlig sektor, riskerade att skapa en sysselsättningskatastrof. Hur ska man förklara, frågade han, den närmast dogmatiska envishet med vilken åtgärder för att motverka den exceptionella sysselsättningsnedgången avvisats?

Anne Wibble skrev: "Det vi underskattade mest var effekterna av fastighets- och finanskriserna och av den snabba omsvängningen i det privata sparandet.... Om man också inkluderar företagens ökade sparande var det under några få år ett sving på 22 procent av BNP eller nära 300 miljarder kronor i efterfrågan som föll bort." Bland det mest besynnerliga i skeendet efter hösten 1992 är att det mest förbjudna varit att hävda att det efterfrågebortfallet borde ha kompenserats genom stimulans, inte fördjupats genom Bildts ochPerssons åtstramningar.

En förklaring till tystnaden kan vara, som Calmfors skrev , "den tendens till samstämmighet bland svenska ekonomer som många pekat på. Till skillnad från i de flesta andra länder förekommer i Sverige knappast några olika ekonomisk-politiska skolor utan det finns en stark - och skadlig - tendens att orientera sig mot samma åsikter.”

Ulla Reinius skrev i sin bok "Stålbadet" om att "den tystnadens konformism som då rådde och de bannbullor som utdelades över de som vågade hävda en annan mening var vid den tidpunkten förståelig, om än inte acceptabel. Att samma tystnad fortfarande råder över detta skeende i den svenska ekonomiska historien är däremot varken förståeligt eller acceptabelt."

Det första tecknet på att en omsvängning kan komma är utnämningen av Villy Bergström till ledamot av Riksbankens direktion. I en ledare ”Vems var felet? Dennis bär ansvaret” (Dala-Demokraten 98-03-05) skrev han att ”Bengt Dennis har aldrig visat prov på några sammanhängande teoretiska insikter. Därför förstod han inte vad avregleringen skulle medföra: Snabbt växande krediter till fastighetsbeståndet, stigande nominella förmögenhetsvärden, stigande real subventionsnivå i bostadsbygandet, spekulationsbyggen och en konsumtionstillväxt hos hushållen… det avgörande var riksbankschefens missbedömning av följderna av 1985 års frisläppta kreditmarknad”.


Rolf Englund

www.internetional.se


Vänliga ord om min artikel

Denna artikel är, tycker jag, en av mina bästa - klicka här för fler av mina bästa opus.

Top of Page
Början på sidan