Keynes m fl
Sv D om detta
Monetarism
Svante Nycander
Kan humlan flyga?
Home
Mats Svegfors 94-09-10 i ruta i SvD
- Visst beror dagens problem i ekonomin i någon mån på missgrepp i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Men i grunden har Sverige inte hamnat i en stabiliseringspolitisk kris. Underskottet i statsbudgeten beror djupare sett på att vi försöker överbrygga en konjunkturnedgång när det i själva verket handlar om en grundläggande strukturell förändring.
Englunds brev till Ledarsidan 95-02
DN-ledare december 2000 som tycker som Svegfors gjorde 1994
Det går bra Thomas Gür i Finanstidningen 2001-01-30
Den svenska skuldkrisen Rolf Englund 2001-02-01 Dagens Debatt
Den totala avsaknaden av förslag till
strukturförändringar av den svenska ekonomin är slående.
DN-ledare 2001-04-19
SvD-ledare 2001-04-20
Inflationsimpulserna har denna gång ett delvis annorlunda ursprung. Det
rör sig nu mer om inhemska problem med bristande konkurrens i ekonomin, en
avtagande produktivitetsutveckling samt höjda importpriser till följd
av en svag krona. Samtliga är faktorer som kan bidra till stagflation.
Det är därför riskabelt för Riksbanken att göra om Greenspans manöver. Riksbankens styrränta är för närvarande endast 4,0 procent, en halv procentenhet lägre än den nivå som Federal Reserve lagt sig på.
Det är bättre att försöka stimulera utbudet via strategiska skattesänkningar och ytterligare avregleringar.
Det är den typen av politik som har gjort att USA kunnat åtnjuta nio års oavbruten ekonomisk uppgång.
Det mesta tyder på att USA klarar sig ur även innevarande svacka utan allvarligare blessyrer.
Men förutsättningen för långsiktigt hög tillväxt är ständiga produktivitetsförbättringar. Regeringen borde därför stimulera nyföretagande, snarare än sina egna marginalväljargrupper.
På några års sikt kommer en tillväxtpolitik inriktad på avregleringar och skattesänkningar nämligen att ge socialdemokraternas medelklassväljare betydligt mer pengar i plånboken än såväl maxtaxor som höjda tak i socialförsäkringarna. Om regeringen och väljarna har tålamod att vänta så länge.
SvD-ledare 2001-04-18:
Oppositionens påminnelser
om de strukturella problemen kan tyckas tjatiga. Men de berör
kärnfrågan. Den hackande motorn måste lagas förr eller
senare, oavsett hur ofta karossen lackeras om. Helst förr, eftersom
färden tycks bära mot en uppförsbacke. Ett motorstopp, med
påföljande panikreparation och försök till start i backe
skulle vara förödande.
Sydsvenskan 18 april 2001
En expansiv budget och en vikande konjunktur. Hur går det ihop? Efter att ha tvättat tårtgrädden ur ansiktet efter en gatudemonstrants ofog förklarade finansminister Bosse Ringholm igår varför regeringen föreslår ökade statsutgifter mitt i en ekonomisk avmattning.
I finansplanen heter det att ett antal reformer "syftande till rättvisa" redan har genomförts, men att det fortfarande finns "stora fördelningspolitiska och regionalpolitiska utmaningar kvar". Och nu skall uppenbarligen dessa utmaningar antas. Fast tillfället kunde kanske ha varit bättre valt: det finns trots allt en risk att regeringen underskattar kraften i konjunkturnedgången.
Detta avskräcker på inget sätt regeringen. En utveckling som innebär en stillastående ekonomi "förutses bemötas med lägre korträntor medan finanspolitiken ? förutsätts förbli oförändrad".
En så blåögd förhoppning kan till och med få en svartmålare som moderaten Gunnar Hökmark att framstå som orakel. Hökmark lyckades under gårdagens debatt med att både engagerat och sammanhängande - en ovanlig kombination i hans fall - kritisera regeringen för dess sätt att beräkna arbetslösheten, som i verkligheten är långt högre än vad den officiella statistiken anger.
Vad Ringholm presenterade igår var mindre en budget och mera ett valmanifest - och ett sådant tar ingen hänsyn till ekonomiska konjunkturer.
Det ger anledning till oro.
Källa: Artikel av Johan Schück i DN
99-08-21
Kommentar RE: Skillnaden mellan den faktiska och den
strukturella arbetslösheten är definitionsmässigt = den
konjunkturella arbetslösheten, som beror på riksbankens och
regeringens kombinerade inkompetens.
Den struktuella arbetslösheten är = NAIRU. Varför skulle den ha ökat från nivån 2-3 procent i slutet av 1980-talet till nivån 6-7 procent nu?
Jfr Calmfors 2000, som tycker detta var egendomligt
Jfr Ulf Jakobsson 2000, som inte kan erinra sig detta
Mats Svegfors i Svenska
Dagbladet 91-04-12:
Femton år av devalveringar
Ett decennium efter de båda stora 80-talsdevalveringarna är svenskt näringsliv återigen i kris. En nykter tolkning av KI:s barometer är att vi befinner oss i botten, och är på väg nedåt.
Till hösten kan vi fira jubileum - eller vad man nu skall kalla det. Då har det gått 15 år sedan Sverige på allvar slog in på devalveringsvägen. Under dessa år har vi devalverat med i genomsnitt något mer än två procent per år.
Den första devalveringen genomfördes strax efter regeringsskiftet 1976. Det var en liten devalvering, blott tre procent. Följaktligen räckte den inte särskilt länge. Redan nästa år var det dags för nästa devalvering, sex procent. Efter fyra år var de sex procenten slut. Det blev dags för ny devalvering: tio procent.
Den devalveringen borde ha räckt i närmare fem år, räknat utifrån ett institutionellt betingat behov av att devalvera lite mer än två procent per år. Men året efter återvände socialdemokraterna till kanslihuset. Den nye finansministern ville köpa sig mer tid. Jättedevalveringen på 16 procent genomfördes. Därmed borde den svenska konkurrenskraften vara räddad för ca tio år.
Och så blev det också. Ett decennium efter de båda stora 80-talsdevalveringarna är svenskt näringsliv återigen inne i en kris. Vi ser den med skrämmande tydlighet här i vårt eget tidningsföretag. Företagen har slutat anställa folk. Platsannonserna är mer eller mindre borta ur landets tidningar. Sedd ur detta perspektiv är krisen i svensk ekonomi värre än någonsin. Aldrig tidigare har botten gått ur arbetsmarknaden på samma sätt som nu, inte så snabbt och inte så totalt.
Nu kan sägas att ett enskilt företag eller en enskild bransch är en dålig utkiks punkt om man skall bedöma det ekonomiska tillståndet. Aldrig är framtiden mer nattsvart än när man frågar en företagare i lågkonjunktur; han tror aldrig att det kommer att ljusna vid horisonten igen. Och omvänt är aldrig framtiden mer bländande ljusblå än på toppen av högkonjunkturen; just den hög konjunkturen lovar att bli evig.
Detta gäller säkert också bedömningar gjorda från 13:e våningen i SvD:s tidningshus. Men likväl, det 15-åriga devalveringsper spektivet är illavarslande.
I den kompletteringsproposition som regeringen läg ger fram om ett par veckor kommer situationen att beskrivas i någotsånär ljusa färger. På grundval av konjunkturinstitutets rnarsbarometer kommer att hävdas att "vi har nått vändpunkten". En positiv utveckling främjas därtill, kommer det att heta, av att kostnadsspiralen är bruten genom Rehnberg-kommissionens arbete.
Men om man fingranskar KI:s marsbarometer ger den inte underlag för något som liknar en optimistisk bedömning för resten av 1991. Av industriföretagen är det 42 procent som räknar med risk för driftsinskränkningar under andra och tredje kvartalen 1991, dvs en ytterligare försämring, Det är endast tre (!) procent som har planer på driftsutvidgningar. På två kvartals sikt är det 40 procent som räknar med minskat antal arbetare och 37 procent som räknar med minskat antal tjänstemän. Motsvarande siffror för dem som räknar med ökat antal arbetare respektive tjänste män är två och fem procent.
En nykter tolkning av KI:s barometer är att vi befinner oss i botten - och är på väg nedåt.
Vid båda de tidigare tillfällen under de senaste två decennierna som vi har befunnit oss i en liknande situation har Sverige devalverat, efter den dubbla nedgången och misslyckade överbryggningen 1974-76 och i början av 80-talet.
Konventionell visdom i dag är att devalveringar är uteslutna. Detta sägs från den socialdemokratiska rege ringen. Och det sägs från borgerligheten. Dels är det inte säkert att nya devalveringar skulle hjälpa svensk industri särskilt mycket, dels skulle det vara förödande för landets europeiska trovärdighet om Sverige devalverade igen.
Kommentar RE: Men det diagram som pryder Svegfors artikel tyder väl snarast på att devalveringar faktiskt hjälpt svensk industri.
Säkerligen är det också så att såväl socialdemokrater som moderater och folkpartister utesluter nya devalveringar. Men låt mig återkalla ett avsnitt ur Gösta Bohmans andra memoardel Maktskifte i minnet:
"När jag slog mig ned vid Gunnar Strängs skrivbord i finansdepartementet, hade jag - det medges - ingen tanke på att Sverige skulle tvingas att devalvera. Devalveringsvapnet ingick inte som en del i mitt ekonomiska mönster. Självförvållade problem skulle vi lösa genom interna anpassningsåtgärder på skatte- och prissida samt genom därmed uppnådda återhållsamma lönekrav. Sverige skulle inte vältra över sina svårigheter på andra. Detta kan mot bakgrund av vad vi nu vet synas naivt. Men jag vet att devalveringsvapnet inte heller ingick i Gunnar Strängs filosofi."
Jag skriver inte detta, och citerar inte Gösta Bohman, för att försöka antyda att det nog trots allt blir nya devalveringar. Däremot är min tes att något måste göras, och så småningom kommer att göras. I princip finns tre alter nativ:
- devalveringar som tar bort effekterna av felaktiga strukturer
- strukturförändringar som tar bort behovet av devalveringar samt
- varken-eller-politik som på kort sikt såväl som på lång sikt leder till ettdera av de två första alternativen.
I Sverige driver just nu både regering och opposition den tredje linjen. Till detta och till de tre alternativen skall jag återkomma i en andra artikel.