Kronkursförsvaret
Ulla Reinius i boken "Stålbadet" (Ekerlids Förlag), sid 178 ff och 278 ff.
Intensiva diskussioner om krisens utveckling pågick mellan Hans Dahlborg, Jacob Palmstierna och Nils Lundgren, chefen för bankens ekonomiska sekretariat, ansedd som en trovärdig och skicklig (s)-ekonom. Nils Lundgren tyckte att kronförsvaret var alltför inriktat på räntan i stället för att underliggande problemen. Efter ett intensivt eftermiddagssamtal dessa tre herrar fredagen den 25 september - det hade varit möte med finansutskottet - gick Nils Lundgren till sitt rum och skrev en starkt engagerad debattartikel. Förfärdigandet av artikeln tog bara några timmar.
"Jag kunde inte bara titta på," förklarar han.
I artikeln föreslogs inte direkt, men diskuterades möjligheterna av ett kronfall. Detta som ett alternativ till att köra sönder den svenska ekonomin. Tankarna var dynamit. Att över huvud tag något annat än en fast kronkurs var vid denna tidpunkt majestätsbrott.
Nils Lundgren meddelade regeringen om att en artikel med detta innehåll skulle publiceras på Dagens Nyheter på måndagen. Artikeln faxades under fredagskvällen över till Olle Wästberg, som per telefon framförde till Lundgren att han såg mycket allvarligt på artikelns publicering. Men order var fritt. Anne Wibble fick kännedom om debattartikeln under en resa utomlands.
När artikeln infördes i Dagens Nyheter på måndagen den 28 september fick den i detta läge provokativa rubriken "Kronans fall nära", med underrubriken "Det är inte värre att devalvera än att bibehålla dagens räntenivå, menar Nils Lundgren."
(Jfr Rolf Englund på DN Debatt "Stålbadet i skuldfällan" 92-08-26)
Reaktionen blev häftig, inte minst från Regeringen. Carl Bildt vägrade till exempel att uppträda tillsammans med Nils Lundgren eftersom detta ansågs kunna ha en - ytterligare - destabiliserande effekt på kronan. Ekonomen Carl B Hamilton, då sakkunnig hos Anne Wibble, vägrade att sitta bredvid Lundgren i samband med en diskussion vid SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och förklarade att med sådana vänner behövde regeringen inga fiender.
Nils Lundgren blev "persona non grata" bland annat beroende på att han som anställd i Nordbanken, denna bank som ägdes av staten, förväntades ha sagt det han sade bakom stängda dörrar. Skriver man debattartiklar visar man prov på det som uppfattas som illojalitet. Då blir man utfryst. Nils Lundgren anser att det fortfarande, två år efter att händelsen inträffat, finns spår av en sådan utfrysning bland till exempel politiker och journalister.
"Sverige är i grunden inte ett öppet samhälle," konstaterar Nils Lundgren.
Nils Lundgren anser för övrigt fortfarande att en depreciering hade kunnat undvikas om regeringen bestämt sig för ett hårt paket med till exempel kraftigt sänkt arbetsgivaravgift.
´...
Inom den socialdemokratiska oppositionen betraktade man skeendet med viss kyla. I ett förslag till handlingsprogram för finanskrisen, utsänt av Allan Larsson den 10 april 1992 och skrivet av Leif Pagrotsky, identifierade de dock krisen tydligt och föreslog en rad delåtgärder för att dämpa dess effekter. Samtidigt konstaterades att krisen var långtifrån en isolerad svensk företeelse och att "det finns skäl som talar för att finanskrisen får ha sin gång och att problemen får lösas genom marknadens självläkande krafter." Kreditmarknaden hade nu avreglerats och det låg i sakens natur att anpassningen till nya förhållanden borde ske utan politiska ingrepp. I den andra vågskålen låg risken för att finanskrisen skulle få återverkningar på den reala ekonomin, på investeringar, produktion och sysselsättning. Därför föreslog de en rad åtgärder, av traditionellt socialdemokratiskt snitt.
I detta läge skapades en avgränsad "samlingsregering" kring den ekonomiska/finansiella krisen och därmed en parlamentarisk tystnad hela frågan.
Valutakrisen blev akut, tre stödpaket packades av politikerna, men räntan bara steg och krisen fördjupades. Nu slöts leden.
Som jag beskrivit i boken bedömde politikerna med finansminister Wibble i spetsen att en devalvering rakt av i augusti 1992 hade försatt det svenska näringslivet i en mycket besvärlig situation. Politikerna hade nämligen under löftet av att devalveringspolitiken nu var ett minne blott lockat svenska företag, banker och privatpersoner till att uppta mycket stora utlandslån under förespegling av att devalveringsrisken var borta.
Man kan urskilja två försvarslinjer. Den ena formerades av regeringen som ansåg att den svenska kronan skulle försvaras till varje pris samt att detta var tekniskt möjligt. Anne Wibble och statssekreterare Olle 'Wästberg vidhåller att detta var deras uppfattning fram till "den lyckliga olyckshändelsen". Därför betraktades Nils Lundgrens artikel som ett majestätsbrott när den antydde en annan lösning.
Den andra försvarslinjen formerades av Riksbanken, som opererade självständigt med Bengt Dennis som riksbankschef och Staffan Burenstam-Linder som riksbanksfullmäktiges ordförande.
Riksbanken stod för det tekniska kronförsvaret genom att höja räntan och uppta utlandslån bland annat för att ha råd att genomföra ett segt kronförsvar.
Under denna höst växlade de insiktsfulla in sina utlandslån till svenska kronor, medan alla de som vägrade tro att regeringen skulle devalvera låg kvar i sina utlandslån. Och brändes ordentligt när kronan föll den 19 november 1992.
Den tystnadens konformism som då rådde och de bannbullor som utdelades över de som vågade hävda en annan mening var vid den tidpunkten förståelig, om än inte acceptabel.
Att samma tystnad fortfarande råder över detta skeende i den svenska ekonomiska historien är däremot varken förståeligt eller acceptabelt.
De som agerade hade med största sannolikhet landets bästa för ögonen, men det finns anledning att granska motiv och effekter av dessa händelsekedjor.
Kan det ha varit det tysta, svenska samförståndet som hindrade dåvarande moderatledaren Gösta Bohman att som ekonomiminister i den första borgerliga regeringen sedan 1932 (tillträdde 1976) aldrig igångsatte den valutaavreglering som tiden då var mogen för? Det tillsattes en utredning, men denna blev alltför kringskuren. Moderaterna hade gång efter annan påtalat betydelsen av valutaregleringens avskaffande, något som Mrs Thatcher några år senare genomförde.
Den finansiella bubbla som under 1980-talet byggdes upp med bland annat denna kvarhållna valutareglering bidrog till att vi fick världens djupaste finanskris.
Men tystnadens konformism och kunskapernas låga värdering är viktigare skäl. Det svenska folkhushållet har fått betala dyrt för detta.
"Ett system
oförenligt med ekonomisk frihet"
Sven Rydenfelt på SvD
Brännpunkt 1992-04-27
...