Nils Lundgren på DN Debatt 1999-08-31
Går Sverige med i EMU riskeras möjligheterna att skörda frukterna av en sund finanspolitik. Nu behövs skattesänkningar, låg inflation och en långsiktigt hög tillväxt. Snabbspåret till medlemskap innebär stora risker för överhettning och nya kriser av de slag vi såg under slutet av 1980-talet. Därför bör även entusiastiska anhängare av ett EMU-inträde stödja den svenska vänta-och-se-linjen, skriver Nils Lundgren, fil dr i nationalekonomi och samhällsekonomisk rådgivare åt Merita Nordbanken.
Nationalekonomen Nils Lundgren varnar för en repris av det tidiga 1990-talets ekonomiska krasch.
I slutet av 1980-talet var den svenska ekonomin på väg mot en extrem överhettning, som skulle ha behövt stoppas med hjälp av en budgetpolitisk eller en penningpolitisk åtstramning. Det blev ingendera. Kjell-Olof Feldt, som var finansminister, lyckades inte få regeringspartiets och LO:s stöd för en åtstramning av budgetpolitiken, mycket på grund av att Sverige då, näst Finland, hade västvärldens största budgetöverskott. Bengt Dennis, som var riksbankschef, kunde inte strama åt penningpolitiken eftersom penningpolitikens mål då var att hålla fast växelkurs.
Han kunde inte höja räntan så mycket som skulle ha krävts för att hindra överhettning eftersom kronan då skulle ha stigit kraftigt, det vill säga den fasta växelkursen hade måst överges. Som konjunkturpolitiskt instrument var således budgetpolitiken obrukbar av politiska skäl och penningpolitiken obrukbar av tekniska. Landet drev därför redlöst mot katastrofen.
Vi vet alla hur det gick. Överhettningen ledde till inflation, fastighetsspekulation och förlorad konkurrenskraft och när världsekonomin gick in i recession och börsras under 1990-1991 hamnade Sverige i sin värsta ekonomiska kris sedan trettiotalet. Bruttonationalprodukten (BNP) föll med över fem procent under treårsperioden 1991-1993, den totala arbetslösheten steg till fjorton procent, banksystemet höll på att kollapsa och kronan föll med omkring trettio procent mot D-marken, trots försök med 500 procents ränta. Den offentliga budgetbalansen slog om från ett överskott på fem procent av BNP år 1989 till ett underskott på över tolv procent år 1993. Detta var då, näst Greklands, västvärldens största offentliga underskott. Den budgetsanering som därmed framtvingades medförde sju magra år för svenska folket och skakade dess tillit till den svenska modellen.
Det finns nu risk för att denna traumatiska historia skall upprepa sig och, dessvärre, inte som fars utan som ännu en tragedi. Prognoserna från Konjunkturinstitutet och bankerna pekar åter mot internationell högkonjunktur (förutsatt att börskurserna inte rasar), snabbt stigande inhemsk efterfrågan och mycket stora budgetöverskott, som sannolikt kommer att användas till konjunkturstimulerande skattesänkningar och utgiftsökningar. Merita Nordbankens ekonomer räknar med att staten kommer att ha ett utrymme på omkring 60 miljarder kronor extra redan nästa år och att detta stiger till över 130 miljarder valåret 2002.
Det finns redan riksdagsbeslut om att ett belopp motsvarande två procent av BNP, dvs omkring 40 miljarder kr, skall avsättas varje år för amortering av statsskulden. Fortfarande finns det då emellertid kvar ett utrymme som växer till över 90 miljarder år 2002 och som kan disponeras för ökade utgifter eller sänkta skatter och därmed kan komma att blåsa på konjunkturen. Det finns tre starka skäl för att utrymmet inte kommer att användas till ytterligare amorteringar.
För det första klarar Sverige ändå ledigt EU-kravet att den offentliga skulden i procent av BNP får vara högst 60 procent. Med en amortering på 40 miljarder per år blir denna skuldkvot redan nästa år 58,5 procent och år 2002 har den sjunkit till 46 procent. Vi kommer då att vara bland de bättre i klassen i EU. Länder som Italien, Belgien, Spanien, Frankrike, Österrike och Tyskland kommer att ha högre skuldkvoter.
För det andra har socialdemokraterna motiverat sin hårdhänta och politiskt kostsamma budgetsanering under de senaste fem åren med att pengarna var slut, inte med att neddragningarna skulle ha varit bra för tillväxten, samhällsmoralen, sysselsättningen eller dylikt. Nu står det klart för alla att pengarna inte längre är slut. Tvärtom kommer staten att vada i pengar och då lär det bli politiskt omöjligt att inte höja de offentliga utgifterna.
År 2002 är det riksdagsval och regeringspartiets svåraste konkurrent om kärnväljarna är vänsterpartiet som kräver högre offentliga utgifter. Allt talar således för att det blir mera pengar till kommunerna, landstingen, barnfamiljerna osv. Den enda egentliga spärren mot kraftiga offentliga utgiftsökningar är att riksdagen har infört de så kallade budgettaken, vilka innebär att bara knappt hälften av utrymmet kan användas för detta ändamål.
För det tredje vet de samhällsekonomiskt kunniga i regeringen att åtskilliga skatter måste sänkas eller tas bort för den långsiktiga tillväxtens skull. (Den goda tillväxt vi ser fram emot under de närmaste tre, fyra åren är ju i huvudsak resultatet av att vi höjer kapacitetsutnyttjandet i ekonomin och är därmed inte uthållig.) Sänkningar av sådana skatter (på kapitalinkomster, utdelningar, förmögenhet och högavlönades tjänsteinkomster) liksom ändrade fåmansbolagsregler är visserligen statsfinansiellt någorlunda billiga, men de är politiskt kostsamma för regeringspartiet. För att klara den politiska kostnaden behöver regeringen därför först sänka skatten för låg- och medelinkomsttagarna. Detta kan också antas vara tillväxtbefrämjande på lång sikt, men det är statsfinansiellt mycket mera kostsamt. Summan av alla tillväxt- och fördelningspolitiskt motiverade skattesänkningar lär komma att ta i anspråk i stort sett hela det utrymme som återstår sedan de offentliga utgifterna höjts så långt budgettaken tillåter.
Resultatet blir därmed en expansiv budgetpolitik under de närmaste åren, trots riskerna för en ny överhettning. Så långt liknar läget alltså det vi hade för tio år sedan och det är detta som reser frågan om vi är på väg mot en ny ekonomisk kris.
I förstone kan svaret synas vara ett klart nej. Budgetpolitiken blir visserligen mycket expansiv, men jämfört med slutet av åttiotalet har vi nu en självständig riksbank, vars uppgift är att hålla inflationen i schack, medan kronans växelkurs får bestämmas av marknaden. Om flexibiliteten i ekonomin och framför allt då på arbetsmarknaden visar sig vara så dålig att pris- och löneinflation hotar, kommer Riksbanken att höja styrräntan kraftigt och via högre marknadsräntor och högre kronkurs effektivt kyla av ekonomin.
Merita Nordbankens ekonomer räknar också med att Riksbanken höjer styrräntan från dagens 2,90 procent till ett genomsnitt för år 2002 på 5,5 procent, dvs nästan en fördubbling. Därmed förhindras överhettning och inflationstakten stannar på 2,5 procent år 2002, vilket är klart under Riksbankens övre gräns på 3 procent. Den svenska långa räntan stiger därför inte mer, utan faktiskt något mindre, än den långa euroräntan. Resultatet blir i detta scenario bingo. Snabb tillväxt, många fler jobb, sjunkande arbetslöshet, sänkta skatter, snabbt sjunkande statsskuld, ingen egentlig inflationsuppgång och fortsatt låga långräntor om än något högre än i dag av konjunkturella skäl.
Att det skulle kunna gå så bra den här gången beror på att vi nu har en tydlig och välfungerande arbetsfördelning mellan regering och Riksbank, där det är Riksbanken som ansvarar för konjunkturpolitiken. Regeringens budgetpolitik kan inriktas på att upprätthålla sunda statsfinanser och åstadkomma god tillväxt och rimlig inkomstfördelning med hjälp av ett effektivt skatte- och bidragssystem och välfungerande offentliga verksamheter. Penningpolitiken finns tillgänglig för att stabilisera konjunkturen och Riksbankens självständighet borgar för att kortsiktiga politiska hänsyn inte hindrar den att lösa sin uppgift.
Det finns emellertid en hake. Antag att Sverige väljer det så kallade snabbspåret in i EMU. Snabbspåret innebär att den socialdemokratiska partikon-gressen säger ja till EMU-medlemskap i mars nästa år och att en folkomröstning i frågan ger ett ja under den följande hösten. Göran Persson kan därmed ta över ordförandeskapet i EU under första halvåret 2001 med den höjda prestige som det innebär att Sverige är på väg in i EMU och har en sportslig chans att kunna införa mynt och sedlar i euro samtidigt som de andra EMU-medlemmarna sommaren 2002.
Då kommer det emellertid att krävas att Sverige går med i ERM-systemet redan under 2001 och alltså låser sin växelkurs mot euron. Därmed är vi tillbaka till läget i slutet av åttiotalet. Riksbankens räntepolitik måste åter inriktas på att hålla kronans växelkurs fast mot euron och ansvaret för att stabilisera den svenska konjunkturen återgår därmed till regeringen. Regeringen skulle då tvingas ta tillbaka sina löften om höjda offentliga utgifter och sänkta skatter för att förhindra överhettning. Det gick inte alls förra gången. Går det den här gången?
Är det möjligt att inför valet 2002 vägra medborgarna och kommunalpolitikerna det de väntar sig efter sju magra år, när regeringen har ett budgetöverskott på kanske 100 miljarder kronor? Om inte kan vi stå inför en ny överhettning med nya kriser i släptåg.
Konjunkturutsikterna talar således för att även entusiastiska anhängare av ett svenskt EMU-medlemskap bör stödja den avvaktande hållning Sverige har valt i frågan och akta sig för snabbspåret.
Det är svårt att se några större kostnader med att fortsätta med en egen valuta tills vidare och det är lätt att se stora risker om vi väljer att gå med i EMU under de närmaste åren. Skattesänkningar, låg inflation och hög långsiktig tillväxt är avgörande för det svenska folkets välstånd och ett tidigt EMU-medlemskap kan underminera möjligheterna att skörda dessa framgångar.
Nils Lundgren på DN-Debatt 98-01-19
... Den 4 december beslöt riksdagen att Sverige inte ska delta i EMU från starten 1999. Därmed är EMU-frågan bordlagd, men den offentliga debatten går naturligtvis vidare. Det har väckt stor uppmärksamhet att några svenska storföretag hävdar att de kommer att gå över till euron på egen hand i alla fall. Detta tolkas med demonstrativt välbehag av EMU-anhängare som ett tecken på att Sverige via marknadskrafterna obevekligt sugs in i valutaunionen trots riksdagens nej. En sådan utveckling är emellertid föga sannolik.
Både historien och nutiden är full av exempel på att små länder med egna valutor kan ligga intill stora länder med en annan valuta utan att de små ländernas valutor hotas. Betrakta Kanada, ett land som verkligen lever i extrem symbios med sin jättelika granne, världens största ekonomi. Kanadas folkmängd är mindre än delstaten Kaliforniens. Landet säljer över 80 procent av sin export till USA, ingår i frihandelsområdet Nafta och i Nato och ligger geografiskt med landgräns både i söder och i norr till USA.
Trots att Kanada står utanför den politiska, ekonomiska och monetära union som USA utgör, finns det ingen tendens till att det kanadensiska näringslivet skulle överge Kanada-dollarn. Ingen ställer frågan om Kanada kan tänkas klara av att ha en egen valuta och ingen tror att Kanadas dagar som självständig nation är räknade på grund av grannskapet till den amerikanska supermakten.
På samma sätt kan 6 miljoner schweizare ha en egen flytande valuta utan att denna marginaliseras av D-marken, som är hemmavaluta för grannlandets 80 miljoner tyskar och dessutom ankarvaluta i det stora D-marksblocket med bortåt 175 miljoner invånare.
Någon tendens att överge schweizerfrancen kan verkligen inte iakttas. Tvärtom finns det vanligen en för landet ofta besvärande tendens till motsatsen.
... Svenska konsumenter kommer inte heller att vilja dra på sig en valutarisk genom att ta bostadslån i euro när deras inkomster och utgifter i övrigt är i kronor. Om de mot förmodan skulle försöka, skulle de upptäcka att långivarna då kräver litet bättre säkerheter eller litet högre ränta på grund av valutarisken.
Den brittiske finansministern Gordon Brown presenterade den brittiska positionen i frågan i sitt tal till parlamentet den 28 oktober i fjol. Tre villkor angavs för brittiskt inträde: EMU ska ha visat sig framgångsrikt; följderna av ett EMU-medlemskap ska kunna visas vara klart och otvetydigt positiva för Storbritannien; det brittiska folket ska säga ja till medlemskap i en folkomröstning Beträffande tidtabellen sade Brown att näringslivet och nationen bör ställa in sig på att Storbritannien inte kommer att ta något beslut om inträde under innevarande mandatperiod. En brittisk regering har som bekant fem år på sig innan den behöver utlysa nyval, men den brukar sikta på fyra. Att utlysa val tidigare sker normalt bara om det finns utsikter till en förbättring av en besvärande knapp parlamentsmajoritet, och det gör det naturligtvis inte efter New Labours jordskredsseger i maj i år. Slutsatsen blir således att det inte tas något beslut om brittisk folkomröstning förrän allra tidigast hösten 2001 och mest sannolikt inte förrän under 2002. Därefter ska de tekniska förberedelserna för övergång till euron ske. Storbritanniens finansiella institutioner kan inte anpassas lika snabbt som de svenska. London City är ett globalt finanscentrum som inte ställs om på några få månader. Den 1 januari 2003 ter sig därmed som den absolut tidigaste tidpunkten också för brittiskt inträde i EMU, och en ytterligare analys av finansminister Gordon Browns två första villkor stärker en sådan slutsats. Det går knappast att avgöra om EMU är en ekonomisk framgång förrän tidigast då. Den gemensamma valutan är ju inte helt genomförd förrän år 2002.
ärtill kommer att vi talar om ett block med så olika medlemsekonomier som Italien, Tyskland, Finland och Irland. Hur väl en sådan konstruktion fungerar måste rimligen ha prövats i växlande konjunkturlägen och utsatts för åtminstone någon internationell ekonomisk chock för att man ska kunna avgöra om det har blivit en ekonomisk framgång. Om detta villkor ska tas på allvar måste Storbritannien egentligen avvakta åtminstone fram till 2004 för att ha sett EMU fungera under en hel femårig konjunkturcykel.
Beträffande villkoret att EMU-medlemskap ska visas vara klart och otvetydigt till nytta för Storbritannien kan vi konstatera att Brown slog fast att konjunkturförloppet måste konvergera mellan Storbritannien och dess europeiska partner. Att demonstrera en sådan konvergens kommer att ta flera år. Argumentet att man bör avvakta och se om och hur EMU faktiskt fungerar är naturligtvis lika starkt för oss som för Storbritannien, och vi har starkare skäl än britterna med deras mera flexibla och differentierade ekonomi att ta tid på oss för att reformera den svenska ekonomin, så att den klarar ett medlemskap i en välfungerande valutaunion om EMU skulle visa sig vara en sådan. Det ter sig således ganska säkert att Sverige inte kommer att bli medlem av EMU förrän tidigast 2003 och möjligen ännu senare.
Göran Persson om Nordbankens ekonomer i Godmorgon världen 97-02-09, ref i SvD 97-02-10
Persson gav inte mycket för en referens till Nordbankens ekonomer och deras prognos att köpkraften kommer att minska och elpriserna stiga /som en följd av kärnkraftsavvecklingen/:
Jfr Ulla Reinius i boken "Stålbadet" (Ekerlids Förlag), sid 178 ff och 278 ff.
Nils Lundgren i SNS Konjunkturrådsrapport, januari 1996
Som historikern Paul Kennedy påpekar i sitt stora verk The Rise and Fall of the Great Powers (Kennedy 1988), kunde ingen omkring år 1500 ha gissat att Europa skulle komma att dominera världen kulturellt, ekonomiskt, politiskt och militärt under de följande århundradena.
Dåtidens självklara stormakter var mingdynastins Kina, det ottomanska väldet och stormogulens Indien och det sägenomspunna Persien var under safaviddynastins grundare, Ismail I, statt i uppsving.
Två andra mäktiga stater, Japan och det moskovitiska väldet, var visserligen just då inne i en svaghetsperiod, men uppfattades dock som mycket betydande. Japans förfall bröts vid århundradets slut, då Tokugawa införde ett starkt centraliserat självhärskardöme och det moskovitiska väldet utvecklades på samma sätt till ett centraliserat tsardöme som snabbt expanderade österut mot Stilla havet.
Världens maktcentra vid den nya tidens början var folkrika, ekonomiskt och kulturellt ledande, men centraliserade, likriktade och inställda på att utestänga impulser utifrån. Som politiska och ekonomiska enheter kom de alla att sjunka tillbaka under de följande århundradena och hamna under europeisk dominans politiskt, militärt, kulturellt och ekonomiskt.
Europa däremot var en världsdel uppsplittrad på ett mycket stort antal mer eller mindre självständiga stater i ständig fejd med varandra i olika allianser. Dess befolkning var mindre än hälften av Kinas och det turkiska hotet var överhängande.
Efter Konstantinopels fall ett halvt århundrade tidigare hade den turkiska expansionen fortsatt genom Grekland och Balkan upp mot Italien och Wien.
År 1500 fanns det således inga skäl att vänta sig att världen skulle komma att domineras från Västeuropa. Men så blev det. Europa kom att erövra världen i nästan alla avseenden. Paul Kennedy sammanfattar sin förklaring i förordet till sin bok (Kennedy 1988, 5 xvi, vår översättning>:
Vid femtonhundratalets början var det ingalunda uppenbart att den sistnämnda regionen (dvs Europa, vår anm) var förutbestämd att överflygla alla de övriga. Men hur imponerande och välorganiserade än flera av dessa orientaliska imperier framstod i jämförelse med Europa, led de alla av följderna av att ha en central maktinstitution som krävde likriktning av synsätt och verksamheter, inte bara vad gällde den av staten officiellt påbjudna religionen utan också på sådana områden som kommersiell verksamhet och vapenutveckling. Frånvaron av en sadan centralmakt i Europa och den krigsliknande rivaliteten mellan dess olika kungadömen och stadsstater stimulerade ett ständigt sökande efter militära förbättringar, vilka samverkade fruktbart med nya tekniska och kommersiella framsteg som också alstrades i denna miljö präglad av konkurrens och företagsamhet.
Tack vare att hindren mot förändring var färre kom de europeiska samhällena in i en ständigt uppåtriktad spiral av ekonomisk tillväxt och ökad militär effektivitet som med tiden skulle komma att ge dem ett försprång framför alla andra regioner i världen.
Historikern Kennedys förklaring till Europas enorma framgång sedan medeltidens slut ligger väl i linje med ekonomiska forskningsresultat. Ekonomhistoriker har visat att det är framför allt de institutionella lösningarna i olika länder som förklarar skillnaderna i ekonomisk utveckling och den moderna ekonomisk-teoretiska analysen av hur EU-integrationen bör läggas upp för att vara samhällsekonomiskt effektiv går i stor utsträckning längs samma linjer.
Strävanden att centralisera makten och isolera sig från omvärlden i olika avseenden skilde sig kanske inte mellan Tokugawas Japan och Colberts Frankrike, men det senare landet var ur stånd att hindra intensiva kontakter med sina europeiska grannar och utsattes därmed för institutionell konkurrens från mängder med större och mindre stater på alla områden.
EU-samarbetet och den institutionella konkurrensen
Den historiska bakgrunden till det integrationsprojekt som vi idag kallar EU var en strävan att säkra fred i Europa genom att knyta länderna samman ekonomiskt, politiskt och, på sikt, militärt.
Samarbetet inleddes med Kol- och stålunionen och tanken var att den tunga industri som uppfattades som den viktigaste rustningsindustrin skulle flätas samman så att det blev omöjligt att återigen bör-ja krig mellan medlemsländerna.
Man kan därmed se den europeiska integrationen som ett medvetet försök att hindra den institutionella konkurrensen på det militära området i ett skede då tekniken och organisationsförmågan hade kommit så långt att militär tävlan inte bara framstod som omänsklig och kostsam utan hade blivit ett direkt hot mot européernas överlevnad.
Det är svårt att tänka sig någon som idag skulle invända mot målet att hejda den formen av institutionell konkurrens. Den fråga som här skall belysas är riskerna för att denna angelägna strävan oavsiktligt (och ibland kanske avsiktligt) leder till att institutionell konkurrens på andra områden också hindras till förfång för ekonomisk, social och kulturell utveckling.
Syftet med EU är ju idag inte bara att hindra framtida krig i Europa utan också att höja den ekonomiska tillväxten och därmed unionsmedborgarnas levnadsstandard, öka Europas inflytande i världen och bryta de tendenser till både ekonomisk och kulturell eftersläpning i förhållande till USA och Ostasien som har kommit att kallas euroscleros.
Oron över bristande europeisk dynamik gäller ju inte bara produktiviteten i bilfabrikerna och utvecklingstakten i mjukvaruproduktion, utan också t ex amerikansk ledning i film- och teveunderhållning och asiatiska framgångar med skolsystemen.
Den europeiska integrationen inom EU:s ram har givit stora och väldokumenterade bidrag till att nå dessa mål genom den fortlöpande liberaliseringen sedan 1950-talet. Denna kulminerade enhetsakten som nu lett till en gemensam marknad för varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Därigenom har konkurrensen skärpts och förändringstakten ökat i hela det europeiska näringslivet.
EU innebär emellertid också ett upprättande av centrala maktinstitutioner i Bryssel och Strasbourg, vars huvuduppgifter är att harmonisera lagstiftningen för alla medlemsstater över allt vidare fält, framför allt vad gäller ekonomin, men också på områden som mänskliga rättigheter.
Det paradoxala är att detta, enligt den forskning som betonar den institutionella konkurrensens avgörande roll i det historiska förloppet, kan få följder rakt motsatta de avsedda. Europa kan därmed komma att undergräva den de-centralisering och institutionella konkurrens som under de senaste århundradena har gjort Europa kreativt ekonomiskt framgångsrikt och politiskt dominerande. De gränsland mellan nationella kulturer som varit nyskapandets vagga skulle försvinna. Liberaliseringen är nu åtminstone principiellt genomförd, även om en hel del i praktiken återstår att uträtta i medlemsländerna på områden som offentlig upphandling. Det är därför EU:s institutioner och dessas kompetens nu står i centrum för regeringskonferensen.
Det är nu det avgörs om den europeiska integrationen får en utformning som främjar eller stäcker den institutionella konkurrensen och därmed skapar ett dynamiskt eller ett sclerotiskt Europa.
Huvudpunkter i Nils Lundgrens föredragning i Helsingfors
inför riksdagens utrikesutskott och inför Europakommitténs seminarium den 21 september 1994
Huvudargumentet för en europeisk myntunion är till sin natur mikroekonomiskt. Det ter sig intuitivt självklart att det är en kostnad för alla privata och offentliga ekonomiska aktörer att tvingas operera med mer är ett myntslag. Det uppstår transaktions- och informationskostnader och växelkursrisker.
Varje finaschef på ett större företag har gjort stora vinster eller förluster på växelkursförändringar under de senaste åren och ägnar stora resurser åt att hantera växelkursrisker.
Det kan emellertid visas att detta argument är svagt av två skäl.
För det första är transaktionsoch informationskostnaderna mycket små och det finns en väl utbyggd marknad för instrument där växelkursrisker kan läggas av till låga kostnader. De rena transaktionskostnaderna är sannolikt inte ens i mycket små och öppna ekonomier mer än någon eller ett par promille av BNP, vilket därmed skulle vara engångsvinster av en övergång till en valuta gemensam med ett lands alla handelspartner.
För det andra är det som uppfattas som en växelkursrisk till största delen makroekonomiska risker, vars utfall drabbar marknadens aktörer som växelkursändringar, när man har olika nationella valutor, men som skulle drabba aktörerna även vid en myntunion genom förändringar av andra relativpriser i ekonomin.
Den överväldigande delen av de vinster och förluster som olika aktörer har gjort på det stora fallet den finska marken eller svenska kronan skulle de ha drabbats av även under en europeisk monetär union genom de dramatiska förändringar i dessa båda länders nominella pris- och lönenivåer och i efterfrågan på olika områden som skulle ha framtvingats om det inte hade flinnits någon vaxelkurs som kunde ta upp förändringen.
Det finns också ett makroekonomiskt argument för en myntunion som närmast är av public choiceteoretisk natur. Det har hävdats att prisstabilitet är en förutsättning för långsiktig tillväxt och kanske också för politisk stabilitet. Det har sedan också hävdats att prisstabilitet inte kan uppnås utan en i grunden självständig centralbank. Det finns studier som stöder tanken på ett sådant samband. Resonemanget fortsätter sedan med antagandet att de länder som inte har en självständig centralbank inte på egen hand förmår instituera en sådan. Däremot kan de gå med en myntunion som styrs av en självständig centralbank och därmed nå prisstabilitet.
Även detta argument är diskutabelt. Sambandet mellan prisstabilitet och centralbankens självständighet kan bero på att de politiska värderingarna i ett land medför både en prisstabiliserande ekonomisk politik och en acceptans för en självständig centralbank med prisstabilitet som mål.
Under alla förhållanden innebär detta argument ett slags omyndigförklarande av det nationella politiska systemet, eftersom det bygger på tanken att det och för sig är flillt möjligt rent tekniskt att på egen hand i likhet med Schweiz eller Österrike driva en ekonomisk politik som ger god prisstabilitet, men att politiska värderingar omöjliggör en sådan lösning på nationell grund.
Diskussionen om EMU:s tillrådlighet tar sin utgångspunkt i teorin för optimala valutaområden. Det finns skäl att tro att det inte vore lämpligt med en enda valuta för hela världen och analysen av vilka kriterier som gäller för att identifiera ett lämpligt valutaområde är därför central.
I kort sammanfattning kan sägas att ett optimalt valutaområde måste ha god geografisk arbetskraftsrörlighet inom området eller möjlighet till kraftftilla fördelnings- och regionalpolitiska åtgärder för att motverka tendenser till regional obalans eller god flexibilitet nominella löner och priser uppåt och nedåt.
Rent teoretiskt kan endera av dessa tre räcka för att det skall vara möjligt att utan alltför stora problem ha en gemensam valuta. I praktiken vet vi att normalt inget av kriterierna är tillräckligt väl uppfyllt för att i dag existerande valutaområden skall flingera riktigt bra.
De båda första kriterierna uppfylls bäst i nationalstater, där språklig och kulturell gemenskap underlättar geografisk rörlighet och där en kombination av nationell solidaritet och en stor offentlig sektor med välutbyggda transfereringsystem möjliggör omfattande regionalpolitiska insatser.
Det tredje kriteriet är däremot sällan särskilt väl uppfyllt. Vi har idag hög arbetslöshet och stor obalans mellan regionerna i de flesta större stater i Västeuropa och de grandiosa försöken med stabiliseringspolitik i västvärlden sedan mellankrigstiden har varit nödvändiga just därför att frarnför allt nominella löner inte är flexibla uppåt och nedåt.
När dagens nationalstater, som med få undantag är egna valutaområden, drabbas av olika makroekonomiska påfrestningar, kan dessa mötas på flera olika sätt.
Produktivitetsuppgången i areella nanngar som jordbruk och skogsbruk har frist ällt mycket arbetskraft som då har flyttat till snabbväxande regioner inom landet.
Samtidigt har de regionala påfrestningarna hanterats med stora insatser av statliga skattemedel. Däremot har inte relativlönerna för industriarbetare i avfolkningsbygderna sjunkit, så att industriföretag har lockats att expandera där.
Geografisk rörlighet och möjligheterna till stora transfereringar har fått klara av de påfrestningar som har drabbat vissa branscher och därmed regioner i nationalstaterna.
När påfrestningar och makroekonomiska chocker har drabbat hela länder som nu i Finland och Sverige, har varken geografisk rörlighet hos arbetskraften eller transfereringssystemen kunnat klara av anpassningen. Teoretiskt kunde några hundra tusen industriarbetare med familjer ha flyttat från Finland eller Sverige till t ex Bayern, när krisen slog till här i början av 90-talet, men vi vet alla att detta inte skulle kunna inträffa ens vid fullt medlemskap i EU. Hindren ärju inte huvudsak byråkratiska utan språkliga och kulturella.
I varje nation måste man också ta ställning till om man vill ha en myntunion som bygger på att det egna landets medborgare måste utvandra för långa perioder eller för alltid för att systemet skall fuingera.
Transfereringssystemen har inte heller kunnat klara av de nu inträffade chockerna, eftersom de drabbat så hårt. I Sverige transfereras i och för sig enorma belopp till drabbade medborgare, men det finns inte nog många som kan finansiera dessa transfereringar utan det hela måste ske med hjälp av lån. Den normala utvägen i sådana lägen är att det sker en anpassning av hela landets pris- och lönenivå mätt i utländsk valuta genom en ändring av den egna valutans växelkurs mot andra valutor.
Så har också skett och det torde vara uppenbart för en var att både Sverige och Finland skulle vara i en omöjlig situation utan de deprecieringar som inträffat.
Min slutsats är att EU inte idag, och med största sannolikhet inte på många år, kanske årtionden, kan antas uppfylla rimliga krav på att bli ett välfungerande valutaområde. Och det är också viktigt att begrunda på vilket sätt det då kan komma att fulingera. Om det är genom hög internationell rörlighet för arbetskraften, så måste vi skapa ett Europa där stora grupper måste vara beredda att lämna sitt land för att Europa skall kunna ha en gemensam valuta.
Om det är genom möjlighet till stora transfereringar och kraftfiill regionalpolitik, så måste vi skapa ett Europa där stora delar av våra skatter och transfereringar kanaliseras via Bryssel och Strassbourg.
Om däremot flexibiliteten i nominella löner och priser ökar dramatiskt, faller invändningarna mot en gemensam valuta.
Om så sker, skulle det dock innebära att ett problem som industriländerna har brottats med under hela sin historia skulle ha lösts. Arbetslösheten skulle vara ett minne blott och svårigheten att förena hög sysselsättning med låg inflation skulle ha undanröjts. Ett kriterium på när vi kan börja hoppas på detta är att arbetsmarknaden börjar fuingera så väl i Europa att varje land kan öka efterfrågan och räkna med att detta leder till full sysselsättning under fortsatt god prisstabilitet. Det ser inte hoppfiullt ut.
Amerikas förenta stater kan ha en gemensam valuta, därför att det uppfyller de tre kraven relativt hyggligt. För det första är arbetskraften mycket geografisk rörlig i denna invandrarnation, där många saknar rötter i någon bestämd del av landet och där man (än så länge) har ett gemensamt språk. För det andra har man en ganska stor federal offentlig sektor, som kan transferera pengar och placera federalt finansierade verksamheter i behövande områden. För det tredje är den nominella löneflexibiliteten och lönespännvidden mycket större än i Europa.
Ingen kan idag säga när Europa har fått en sådan geografisk rörlighet, en så stor federal budget och en sådan nominell löneflexibilitet att en gemensam valuta kan flingera från Sicilien till Nordkap.
Medan vi väntar på den dagen, bör vi dock ställa oss frågan, om vi vill underminera nationernas möjligheter till överlevnad som nationer i sådan omfattning, som krävs, när vinsten av en gemensam valuta enligt de studier som gjorts är så utomordentligt blygsam?
Ty en nation överlever knappast i längden som nation, om den inte kan erbjuda de egna medborgarna en inhemsk differentierad arbetsmarknad med det moderna samhällets alla kvalificerade arbetsuppgifter.
En egen valuta kan vara ett nödvändigt, ehuru naturligtvis inte tillräckligt, villkor för nationens möjligheter som nation under många årtionden framåt. Påståendet kan inte bevisas, men inte heller motbevisas och vi bör tänka efter vilka risker vi är beredda att ta.
Nils Lundgren