DN-ledare 99-09-01

Keynes«recept verkar nu helt bortglömda. Budgeten visar överskott. Tillväxten väntas gå upp mot fyraprocentsnivån. Den politiska debatten handlar då om att skatterna ska sänkas och att de offentliga utgifterna ska öka.

En argsint gammal engelsk ekonomiprofessor sa på ett seminarium, som handlade om arvet efter Keynes:

"Keynes hade rätt åtminstone på en punkt. Han sa att på lång sikt är vi alla döda. Och Keynes är död."

Detta stämmer nu på svensk ekonomisk politik. Den har i drygt 40 år helt präglats av Keynes grundrecept: en regering ska strama åt i högkonjunktur, stimulera i lågkonjunktur genom upplåning, underskott och ökade utgifter. Nu tänker ingen så, utan helt tvärtom, vilket inte heller det behöver vara alldeles välbetänkt.

Kommentar RE: Observera dock att det första man bör göra, enligt även ekonomer före Keynes, som trodde det skulle räcka, var att sänka räntan. Det Dennis, Feldt, Bildt och Wibble gjorde, att ha en hög räntenivå och köra åtstramning i en depression är nog en i världen okänd teori.

Det vi nu mest behöver är resonemang om hur vi ska hantera strukturella tillväxthinder i ekonomin, utnyttja lediga resurser, få fram en flexibel och individuell lönebildning så att vi kan öppna dörren till arbetsmarknaden för ungdomar, invandrare, lågutbildade, och lösa stora grupper ur ett förnedrande bidragsberoende.

Det är detta den ekonomiska diskussionen bör handla om.

I stället pågår en politisk auktion på förmodade överskottspengar i budgeten. Regeringen vill sänka skatterna - men inte på strategiska kapitalinkomster, där sänkt skatt kan ge incitament till ökat sparande och investeringar. Utan skatten ska sänkas i breda inkomstskikt. Sänkningarna blir så små att de knappast påverkar incitamenten. Däremot späder de på köpkraften, och efterfrågetrycket i ekonomin.

Samtidigt vill flera partier öka de offentliga utgifterna. Senast folkpartiet vill styra mer pengar till barnfamiljerna.

Kommuner och landsting ska få ökade bidrag från staten. Vidare kommer en ökning av sysselsättningen att automatiskt minska kommunernas utgifter och öka deras intäkter.

Summan av allt blir en kraftig ökning av efterfrågetrycket. Den givna frågan blir: Vad händer på utbudssidan? Visserligen har privat konsumtion ett högt importinnehåll på marginalen. Vi importerar ju nästan allt av kläder, hushålls-elektronik, vitvaror. När hushållen köper mer varor hamnar alltså stimulanseffekten utomlands. Men det finns ett potentiellt inlåst utbud, via en hög arbetslöshet och en extremt liten marknad för privata tjänster.

Nils Lundgren, tidigare chef-ekonom på Meritanordbanken, varnar (DN Debatt 31/8) för att ett snabbt svenskt EMU-inträde kan leda till en repris av åttiotalets krasch. Enligt Lundgren går vi nu mot en överhettning i ekonomin som påminner om slutet av åttiotalet. Då kunde finansministern inte skärpa finanspolitiken eftersom LO (och delar av hans parti) sade nej. Riksbanken kunde inte höja räntan, eftersom vi hade fast växelkurs; alltså drev vi hjälplöst mot katastrofen.

Om vi går med i EMU låser vi växelkursen; alltså kan riksbanken inte höja räntan; därmed kan vi inte få ner övertrycket i ekonomin.

En invändning är given. Nittiotalets kris berodde främst på realräntechocken; den utlöstes av devalveringsförväntningarna; nu är devalveringsmöjligheten borta, och därmed förväntningarna; alltså behöver vi inte befara att nittiotalskrisen går i repris.

Men, det intressanta: Lundgren utgår från att finanspolitiken och strukturpolitiken nu liksom på åttiotalet förblir låst; regeringen kan inget göra, eftersom partiopinionen är splittrad och LO har veto. Det är denna ytterst depressiva premiss som styr hans resonemang. Och om vi accepterar den finns inte mycket att be för. Då kan vi lika gärna lägga ned all diskussion om ekonomi och ekonomisk politik: det spelar ingen roll vilka fakta och argument experterna för fram, ty Bertil Jonsson och Hans Karlsson på LO bestämmer, och Göran Persson och Bosse Ringholm lyssnar aldrig. Riksbanken kan heller inte ensam förhindra katastrof, om alla andra agerar dåraktigt.

Partierna, samtliga, måste försöka lyfta sig över röstköpsintresset och titta rakt in i spegeln på hotellrummet, även om de vill huka inför vad de ser. De har rest runt och hållit tal om hur många miljarder de vill ge av dagens överskott till välgörande ändamål. Men politik måste handla om något mer än detta. Det allmänna intresset, i ordets båda betydelser, måste styras in på de fundamentala långsiktiga problemen i ekonomin. Dit hör de strategiskt destruktiva skatter som försvagar incitamenten att spara och investera och arbeta. Dit hör fåmansreglerna som gör eget företagande inte till ett trygghetsskapande projekt utan till ett finansiellt bungy-jump med hack i linan.

Det finns inget ödesbestämt som styr ekonomin mot en ny nittiotalskris. Antag att regeringen kan kasta kryckorna och samla sig till en bred uppgörelse med partier som har konstruktiva idéer. Då kan vi få en sparreform som ökar det farligt låga hushållssparandet och därmed låser in en del av likviditeten. Då kan vi få skattesänkningar och avregleringar på arbetsmarknaden som frigör ett utbud av arbetskraft; och därmed minskar risken att hög tillväxt ska slå över i inflation.

Allt borde vara en fråga om konstruktivt tänkande, en dos ansvarskänsla, och lite mod.

Top of Page
Början på sidan