- Jag tycker det ser stabilt ut.
Hushållen konsumerar för pengar de har och sparar fortsatt mycket.
Lars Calmfors, SvD Näringsliv 28 februari 2014
Lånepengar och Lönepengar, Rolf Englund blog 2009-08-12
The Great Moderation, rationellt beteende, inflationsmål
Finanskrisen var ett misslyckande för ekonomprofessionen.
Vi borde ha varnat mer för de finansiella riskerna
Lars Calmfors, kolumn DN 21 augusti 2012
När det gäller eurokrisen förtjänar emellertid nationalekonomerna enligt min mening ett gott betyg
Lars Calmfors, kolumn DN 21 augusti 2012
Lars Calmfors i Hässleholm:
Ännu återstår att se om EU har de verktydg som behövs för att ta sig ur krisen.
– Än så länge ger Frankrike stödlån även om de har högre statsskuld än Spanien.
Anders Selnes, europaportalen, 19 april 2012
Ständigt denne Calmfors
2003 röstade han ja, av politiska skäl
Nu skall han till Hässleholm
Rolf Englund blog 18 mars 2012
Problemet med budgetnedskärningarna i krisländerna är att de samtidigt minskar BNP och därmed också skatteintäkterna.
Om krisländernas finanspolitiska åtstramningar väsentligt ska minska budgetunderskotten, måste ekonomierna samtidigt växa.
Men det kräver reala deprecieringar som återställer konkurrenskraften.
Lars Calmfors, kolumn DN 13 mars 2012
Inför EMU-starten diskuterades ingående risken för så kallade asymmetriska makroekonomiska störningar
Oron gällde särskilt att en överhettning i ett enskilt land kan leda till stora pris- och kostnadsökningar gentemot övriga länder.
De ivrigaste EMU-förespråkarna har närmast förlöjligat argumentet om asymmetriska störningar
Lars Calmfors, kolumn DN 13 mars 2012
EMU-utredningens argument för att stå utanför under en period var (förutom att unionen - felaktigt - antogs bli liten) att det fanns en risk att Sverige skulle kunna drabbas av en "asymmetrisk chock", vilket krävde en egen, rörlig växelkurs.
Detta antagande var besynnerligt redan då och har blivit än
märkligare sedan dess. De enda konkreta exempel som anförts på
vad som skulle kunna konstituera en dylik asymmetrisk chock (med krav på
isolerad svensk depreciering) är anfall av några snyltbaggar eller
barkborrar eller andra underliga insekter som plötsligt slår ut hela
den svenska skogen. Man kan notera att sådana hiskliga insektsanfall inte
avhållit Finland från medlemskap.
Klas Eklund i SvD 1999-06-07, Sverige måste gå vidare med EMU-medlemskap
Finanspolitiska rådet ska utvärdera regeringens finanspolitik.
Men regeringen försvårar rådets arbete på ett sätt som reser frågan om huruvida politikerna verkligen vill bli ordentligt granskade
Lars Calmfors, Kolumn DN 13/1 2012
Lars Jonung, ny ordförande för Finanspolitiska Rådet, har en fråga att besvara
Rolf Englund blog 7/9 2011
Det finns två goda skäl att reflektera över arbetslöshetsförsäkringens inkomstskydd
Calmfors, Kolumn DN 9/2 2012
Det första är sakfrågan om lämpliga ersättningsnivåer.
Nils Lundgren, Calmfors och eurons tigande Ja-sägarna
Rolf Englund blogg 17 december 2011
Problemet för euroländerna är att bemästra den pågående skuldkrisen men att göra det på ett sätt som är långsiktigt hållbart.
Massiva stöd till krisländerna kan hantera de akuta problemen men underminera valutaunionen på sikt.
Alltför begränsade stöd kan leda till en ny finanskris med internationell depression som följd.
Lars Calmfors, kolumn DN 13 december 2011
Det skulle förvåna om alla de länder som i dag har euron som valuta kommer att ha det om tio år.
Diskussionen har i hög grad kommit att handla om huruvida Europeiska centralbanken, ECB, ska gå in med massiva krisstöd (en ”bazooka” enligt numera vedertaget språkbruk – trots att en bazooka bara är ett omodernt och inte särskilt kraftfullt enmansvapen).
Alla euroländer ska införa en ny finanspolitisk regel enligt vilken
det strukturella budgetunderskottet får vara högst 0,5 procent av BNP.
Är dessa åtgärder tillräckliga för att massiva ECB-stöd ska vara förenliga med ett långsiktigt hållbart system?
Enligt min mening är svaret nej.
Om en stat har stora budgetunderskott, är det troligt att de andra euroländerna drar sig för att öka dessa genom böter. Och om sådana utdöms, hur stor avskräckande effekt har de om ett land som råkar i betalningskris i slutändan ändå kan räkna med att få sina skulder betalda av de andra länderna?
Det mest troliga alternativet är att ECB, trots en otillräcklig finanspolitisk samordning, i slutändan ändå tar fram den stora kanonen (och inte bara bazookan). Det kan hantera den akuta krisen men innebär förmodligen ett långsiktigt system med för svaga drivkrafter för budgetdisciplin och därmed stora kostnader för skattebetalarna i Tyskland och andra mer skötsamma länder.
I så fall är sannolikheten stor för att dessa länder på sikt bryter sig ur eurosamarbetet och bildar en mindre och mer homogen monetär union med en ”nordeuro” som valuta.
Det är alltid oklokt att försöka förutsäga framtiden, eftersom risken att ha fel är överhängande. Men jag skulle bli förvånad om alla de länder som i dag har euron som valuta kommer att ha det om tio år. Kanske kommer bara ett mindre antal av dem att behålla den gemensamma valutan.
Varför ska Sverige gå med i EMU?
Liksom tidigare, använder enligt min uppfattning många EMU-förespråkare delvis fel argument i debatten.
Det kommer aldrig att bli möjligt att göra någon entydig nyttokalkyl
som visar att Sverige gör en nettovinst på att gå med.
Lars Calmfors Sieps JULI NUMMER 6-2009
Calmfors oroad för euron
DI 2011-08-11
"Förut skulle jag ha sagt att sannolikheten för att man skulle få en politisk revolt av det slaget är noll.
Men det tycker jag inte att den är längre. Den risken har ökat.
Sannolikheten för att ett enskilt land skulle lämna eurosamarbetet har också varit noll men nu är den är inte det längre", säger Calmfors till TT.
"Det är tekniskt möjligt att tillföra betydligt mer pengar till räddningsfonderna, i princip hur mycket som helst,
men då ökar sannolikheten för en politisk revolt. Det är den avvägning som man har att göra.
Dessutom vore det inte bra för systemet för det skulle betyda att man i princip tar bort riskerna, både för stater som missköter sig och för långivarna", säger Calmfors.
http://di.se/Default.aspx?pid=242297__ArticlePageProvider&epslanguage=sv
Calmfors: EMU klarar inte ytterligare en kris
Blir den stor måste IMF kallas in.
Men det är inte säkert att ens IMF skulle räcka till i en situation
där exempelvis Grekland tvingas ställa in betalningarna och effekterna sprider sig till andra EMU-länder.
E24 29/10 2010
Lars Calmfors tror att IMF:s förslag angående kortsiktiga budgetöverföringar mellan medlemsländer inte kommer att bli verklighet.
– Jag tror att det är fullständigt otänkbart. Det skulle ställa helt orealistiska krav på solidariteten i EU.
Europeisk integration måste ha gått oerhört mycket längre innan det skulle bli aktuellt - 100 år fram i tiden kanske.
I dagsläget ser jag det som politiskt helt orealistiskt.
SvD/E24 14 maj 2010
Calmfors uttalar sig som forskare ... och avslutar sin artikel med att att Sverige genom att delta i eurosamarbetet skulle kunna ”bidra till ökad politisk integration i Europa”.
Att argumentera för ett sådant synsätt är framför allt politikernas uppgift.
DN-ledare 16/1 2010
”Vi vågar och vill ta tag i eurofrågan”, skrev Anna Kinberg Batra (M), Roger Tiefensee (C) och Stefan Attefall (KD) på torsdagens DN Debatt.
Efter den upptakten blev slutsatsen en antiklimax.
Skribenterna anser att ”det är dags att utreda vilka konsekvenserna blivit av att Sverige stått utanför euron”.
Calmfors skriver att ”det inte går att dra någon klar slutsats om hur balansen mellan för- och nackdelar för Sverige av att införa euron har förändrats” (DN Debatt 15/1).
Men kärnfrågan är en annan: Med vilken rätt står vi utanför?
Nya EU-medlemmar förbinder sig att gå med i eurosamarbetet.
Varför ska då vi förhålla oss till EU som om det var ett smörgåsbord från vilket vi kunde plocka vad som passar oss?
Under finanskrisen har euron bidragit till stabilitet i Europa. Vi har sluppit den valutaoro och de spekulationsvågor som annars brukat destabilisera vår del av världen i samband med kriser. Det har även Sverige haft glädje av. Samtidigt har kronans fallande värde minskat trycket på våra exportföretag.
Detta kan tyckas idealiskt. Vi gynnas både av att euron finns och av att vi själva inte infört den som valuta.
Hållningen är amoralisk: Är euron bra för Europa bör vi inte bete oss som fripassagerare utan göra vår del av arbetet för att projektet ska förbli en framgång.
Att hävda att Sverige ska gå med för att rädda eurosamarbetet vore förmätet. Däremot har vi starka skäl att ta vår del av ansvaret, införa euron och bidra till att det samarbete som euron vilar på fungerar.
De mest aktiva EMU-förespråkarna har närmast velat förlöjliga argumentet om asymmetriska störningar.
Men argumentet måste uppenbarligen även fortsättningsvis tas på största allvar.
Min uppfattning är att det inte går att dra någon klar slutsats om hur balansen mellan för- och nackdelar för Sverige av att införa euron har förändrats.
Lars Calmfors, professor, DN Debatt 15/1 2010
"Därför bör Sverige gå med i eurosamarbetet"
På gårdagens DN Debatt argumenterade företrädare för tre av regeringspartierna för en ny utvärdering av effekterna av en svensk övergång till euron. Det finns skäl att redan nu reflektera över vad en sådan analys skulle kunna ge.
Det är främst tre argument som har använts i debatten.
o Att en gemensam valuta leder till mer handel och en högre inkomstnivå.
o Risken för så kallade asymmetriska störningar, alltså att konjunkturutvecklingen i ett land ska avvika från den i resten av euroområdet så att den gemensamma penningpolitiken blir fel.
o Risken för att ett land utanför eurosamarbetet ska förlora i politiskt inflytande.
Handel
Studier tyder på att den gemensamma valutan har ökat handeln mellan euroländerna med mellan 10 och 30 procent.
Ökad handel är emellertid inte något självändamål utan frågan är vilka inkomstökningar den leder till. En vanlig uppskattning är att inkomstökningen är liten: några tiondels procent av BNP.
Det kan också illustreras av att Sverige under en tioårsperiod före den nuvarande krisen hade cirka en procent högre produktivitetsökning per år än de stora euroländerna. Det indikerar att andra faktorer är mycket viktigare för tillväxten än euron.
Asymmetriska störningar
Man kan försöka beräkna hur mycket den gemensamma ränta som ECB sätter för hela euroområdet skiljer sig från den ränta som skulle vara önskvärd för det enskilda eurolandet utifrån dess konjunktursituation.
European Economic Advisory Group har gjort sådana kalkyler /som/ tyder på att skillnaderna i konjunkturläge mellan länderna i dag är större än någon gång tidigare sedan EMU-starten.
Några euroländer har drabbats mycket mer av den pågående krisen än andra. Det gäller främst Irland, Spanien och Grekland.
De djupa nedgångarna i dessa länder beror dessutom i hög grad på att den gemensamma penningpolitiken inte tillräckligt motverkade de tidigare överhettningarna där med snabb kredittillväxt, fastighetsbubblor och kraftigare prisökningar än i omvärlden.
De mest aktiva EMU-förespråkarna har närmast velat förlöjliga argumentet om asymmetriska störningar. Men argumentet måste uppenbarligen även fortsättningsvis tas på största allvar.
Förlora i politiskt inflytande
Ny statsvetenskaplig forskning har inte funnit belägg för sådana effekter.
Den svaga kronan
Det som betonats mest i den senaste debatten är den svaga kronan.
Även om kronan nu förstärkts igen är kronkursen fortfarande mycket svagare än den möjliga anslutningskurs till euron på under nio kr som tidigare diskuterades.
Det har dock varit en egendomlig diskussion när man sett den svaga kronan som ett problem för svensk ekonomi. Tvärtom har det ju nu varit en stor fördel att det kraftiga exportfallet motverkats genom att en svag krona hållit nere de svenska exportpriserna i förhållande till andra länders priser.
Sammanfattningsvis gör jag följande bedömning.
Handelseffekterna av en övergång till euron är större än vi tidigare trodde, men inkomstvinsterna förefaller ändå små. Risken för asymmetriska störningar består, men med ekonomin i bättre skick än på 1990-talet har Sverige nu större möjligheter att hantera dem vid ett EMU-medlemskap. Det beror främst på att goda offentliga finanser ökat manöverutrymmet för finanspolitiken. Men samtidigt skulle en övergång till euron innebära att vi inte längre gynnas av att kronan regelmässigt tycks försvagas i internationella nedgångar. Det politiska inflytandet inom EU tycks slutligen vara ganska oberoende av deltagande i eurosamarbetet.
Min uppfattning är att det inte går att dra någon klar slutsats om hur balansen mellan för- och nackdelar för Sverige av att införa euron har förändrats.
Utifrån ett mer allmäneuropeiskt perspektiv är det berättigat att ställa frågan om det verkligen är önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta.
Framför allt kan man se det som ett övergripande värde att ett svenskt deltagande i eurosamarbetet kan antas bidra till ökad politisk integration i Europa. Detta argument är enligt min mening det viktigaste och har lett mig till slutsatsen att Sverige bör införa euron.
Debatten skulle förmodligen vinna på att fokusera mer på sådana aspekter och mindre på snäva och osäkra nationella nyttokalkyler.
Varför ska Sverige gå med i EMU?
Liksom tidigare, använder enligt min uppfattning många EMU-förespråkare delvis fel argument i debatten.
Det kommer aldrig att bli möjligt att göra någon entydig nyttokalkyl
som visar att Sverige gör en nettovinst på att gå med.
Lars Calmfors Sieps JULI NUMMER 6-2009
I efterhand kan man konstatera att Sverige inte har drabbats av någon kraftig asymmetrisk störning sedan EMU-starten 1999. Därför har Riksbankens reporänta i regel legat nära ECB:s styrränta. Men detta innebär inte att riskerna för asymmetriska störningar har försvunnit.
Tvärtom har utvecklingen inom euroområdet tydligt visat på dessa risker.
Framför allt Grekland, Irland och Spanien har under senare år haft kraftiga överhettningar som inte har dämpats tillräckligt av den gemensamma penningpolitiken.
Dessa överhettningar har bidragit till att de pågående konjunkturnedgångarna i dessa länder har blivit särskilt djupa.
De skulle egentligen behöva motverkas genom en ännu mer expansiv penningpolitik än den ECB nu bedriver.
Det har tillkommit ny forskning som tyder på att en gemensam valuta har större positiva effekter på handeln än man tidigare trodde (kanske i storleksordningen 10–20 procent på några års sikt). Det svenska utanförskapet har också inneburit större växelkursvolatilitet än som annars skulle ha blivit fallet (se Konjunkturrådet 2009 för en diskussion om handelseffekter och växelkurssvängningar).
Huvudskälet till att EMU-frågan aktualiserats igen är kronförsvagningen sedan hösten 2008. Denna ses av många som ett stort problem för svensk ekonomi. Detta är svårförstå. I en extrem lågkonjunktur är det en fördel för oss att den kraftigt minskade efterfrågan på svenska produkter motverkas av att våra kostnader och priser sänks i förhållande till euroländerna, så att vi kan vinna marknadsandelar. Den nuvarande låga inflationen innebär att höjda importpriser inte hotar Riksbankens inflationsmål: i stället blir deflationsriskerna mindre.
Kronkursen mot euron har under det senaste året följt ett tidigare mönster, nämligen att det sker en försvagning i globala nedgångar. Detsamma inträffade – fast i mindre omfattning – vid Asienkrisen i slutet av 1990-talet och när IT-bubblan sprack i början av 2000-talet.
Dessa kronförsvagningar har systematiskt varit till hjälp för Sverige.
Däremot är de ett problem för andra länder. Den svaga kronan innebär nämligen att Sverige vinner fördelar på andras bekostnad i en situation när efterfrågan faller överallt (en symmetrisk störning). Detta är svårt att motivera utifrån ett globalt ”rättviseperspektiv”.
Debatten om svensk EMU-anslutning har främst gällt vad som gynnar Sverige.
Från det perspektivet är argumenten för en anslutning starkare nu än för tio år sedan: med förbättrade offentliga finanser är de stabiliseringspolitiska riskerna mindre och handelseffekterna måste bedömas som större än man då gjorde.
Liksom tidigare, använder enligt min uppfattning många EMU-förespråkare delvis fel argument i debatten.
Det kommer aldrig att bli möjligt att göra någon entydig nyttokalkyl som visar att Sverige gör en nettovinst på att gå med.
Ett alternativ är att anlägga ett mer europeiskt perspektiv på EMU-frågan.
I så fall skulle det utslagsgivande vara hur man ställer sig till att Sverige genom ett EMU-medlemskap försöker bidra till allmän europeisk politisk integration mer än man gör idag.
Lars Calmfors tycker inte att de ekonomiska argumenten entydigt pekar i eurons riktning.
DN/TT 27/1 2009
Det finns en risk när Riksbanken inte längre får bestämma den svenska räntan men också en fördel av större handel med euroländerna.
- Det är ett plus och ett minus som inte riktigt kan jämföras på ett vetenskapligt sätt.
Men för mig personligen jämnar de i stort sett ut varann och då blir den politiska värderingen avgörande, säger Calmfors.
Den stigande räntan drabbar inte svenskarna lika hårt som i många andra länder i Europa.
Den svenska ekonomin är betydligt bättre än i övriga EU, vilket gör det möjligt att kombinera räntehöjningen med en expansiv finanspolitik med bland annat sänkta skatter.
Lars Calmfors, Ekonomiekot 4 juli 2008
Lars Calmfors konstaterade att Sverige hittills har tjänat på att inte vara med i EMU.
"I efterhand kan vi se att Sverige gjorde rätt som inte gick med i EMU.
ECB:s ränta skulle vara fel i förhållande till den svenska ekonomin."
I den årliga ekonomiska rapporten från European Economic Advisory Group
DI 6/3 2007
Presentation av den årliga rapporten från European Economic Advisory Group (EEAG) vid CESIfo.
Hos Sieps
Lars Calmfors på DN Debatt 2/1 2006:
Ett exempel på missbruk av forskning är Svenskt Näringslivs kampanj inför EMU-omröstningen 2003.
Man byggde upp en pseudovetenskaplig argumentation för att ett svenskt medlemskap skulle ge många nya jobb.
Sedan visade man att högre produktionstillväxt kortsiktigt, över konjunkturcykeln, samvarierar med högre sysselsättningstillväxt.
Men i slutändan "glömde man bort" att det första ledet handlar om långsiktig produktivitetstillväxt och det andra ledet om kortsiktiga konjunktursvängningar. På så sätt gav man intryck av ett långsiktigt samband mellan produktions- och sysselsättningstillväxt som egentligen inte existerar.
Politikers och intresseorganisationers missbruk av forskning gör att unga akademiker med avsmak vänder sig bort från det offentliga samtalet.
Kommentar av Rolf Englund:
"Man" innefattar Assar Lindbeck
"Docenten på ärten"
Den öppna offentligheten hör till detta vårt samhälle. Ett och annat blåmärke på docenten kan väl ändå aldrig hindra henne från att nå professuren.
DN-ledare 5/1 2007
- Flera kommentarer till min artikel har fokuserat på samhällsvetarnas, särskilt ekonomernas, deltagande i debatten. Det gäller till exempel Olof Ruins inlägg på denna sida (30/1). Han menar att forskare som tillför kunskap i politiskt känsliga frågor måste tåla att få sin trovärdighet ifrågasatt. Eftersom jag valt att i hög grad delta i samhällsdebatten, delar jag uppenbarligen denna värdering om hur forskare bör agera. Men det hindrar inte att en låg kvalitet på samhällsdebatten ändå de facto får till effekt att färre forskare engagerar sig i denna.
Lars Calmfors 6/2 2007
Den kraftiga konjunkturuppgången i Sverige under andra hälften av 1980-talet
kunde ha motverkats av en stram penningpolitik om kronan hade tillåtits
appreciera.
Lars Calmfors på DN Debatt 96-12-04
- Det borde ha ståt klart för alla att kollisionen mellan
denna valutapolitik och de tidigare kostnadsstegringarna i kombinatione
med den internationella konjunkturnedgången, finans- och och
fastighetskrisen och neddragningarna i offentlig sektor riskerade att
skapa en sysselsättningskatastrof.
Detta så mycket mera som vi
under åttiotalet lärt oss från EG-länderna hur en
snabb nedväxling av inflationen kan medföra bestående
arbetslöshet. ...
Hur ska man förklara den närmast dogmatiska envishet med vilken åtgärder för att motverka den exceptionella sysselsättnings- nedgången avvisats? En orsak är förmodligen den tendens till samstämmighet bland svenska ekonomer som många pekat på.
Lars Calmfors på DN Debatt 26/11 1992
Så här i efterhand skyller många av de ansvariga för kronkursförsvaret och dess följder på den
realräntechock som vårt land, som det heter, utsattes för.
Men utan fast växelkurs hade det inte blivit någon realräntechock, inget kronkursförsvar
och den djupa krisen hade kunnat undvikas.
Det är generande enkelt och det var känt för de ansvariga.
Rolf Englund, oktober 2005
Calmfors utredning "Sverige och EMU" inleds med
devisen:
"Vi skrev så långt därför att vi inte hann
skriva kortare".
Dessa 17 sidor är ett försök att genom
citat hjälpa dig som inte har tid läsa
utredningens alla sidor
(490, exklusive 21 bilagor).
Klicka här
|
Trots att jag inte ser EMU som någon ekonomisk
fördel, ska jag ändå rösta ja - inte på grund av,
utan trots, den ekonomiska argumentation som jasidan hittills fört fram
|
Nu är det inte bara varningar och råd som förs fram
utan direkta larmsignaler om att EMU-projektet riskerar att haverera.
"Ett totalt sammanbrott kan inte längre uteslutas", sade Calmfors.
Sydsvenskan 17/2
2004
Det finns starka ekonomiska skäl för att ha en buffert i
statsfinanserna om man ska gå med i EMU
Det ger oss en bättre
start med euron än de länder, exempelvis Tyskland, som var med
från starten och som inte tänkte på
stabiliseringspolitiken
Lars Calmfors Ekot
17/7 2003
Ett höjt överskott i de offentliga finanserna har samma
funktion som de buffertfonder som LO krävt för att säga ja till
ett medlemskap i EMU. Det hävdar Lars Calmfors
Ekot 17/7
2003
Euromotståndarnas argument kan delas in två seriösa
kategorier.
De kan benämnas Calmfors- respektive Lundgren-falangen.
Calmfors-falangen präglas av ängslighet och
försiktighet.
Pontus Braunerhjelm,
Dagens Industri 16/7 2003
Sverige har förlorat 100.000 jobb på att inte vara med i
EMU hävdar Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt
Näringsliv
professor Lars Calmfors kallar Fölsters uttalande
grovt osakligt
Dagens Industri 8/5
2003
Regeringen tror att ett ja till EMU skulle ge
svensk tillväxt en snabb skjuts uppåt.
"Väl optimistisk"
säger ekonomiprofessor Lars Calmfors om regeringens
bedömning
DN
nyhetsplats 17/4 2003
- Man anser att ränteeffekten blir större, på grund av
ökad konkurrens på kreditmarknaderna. Det låter optimistiskt
att det skulle komma så snabbt. Calmfors pekar också på att
en extra stimulans för tillväxten kan leda till risk för
högre inflation, vilket kan kräva finanspolitiska åtstramningar
i ekonomin. Några resonemang om sådana effekter förs dock inte
i bilagan.
- De redovisar bara en enda punktskattning, som är väl
optimistisk, säger Calmfors.
"ett höjt överskottsmål i de offentliga finanserna"
Det kan låta harmlöst men är ett steg i fel riktning.
DN-ledare 24/3 2003
Säger du att det här är politisk taktik?
–
Jag kan bara säga att som ekonom kan jag inte förstå den typen
av resonemang. Jag kan också inse att det kan vara politiskt taktiskt
besvärligt om man vill argumentera för ett EMU-medlemskap att
samtidigt gå ut och säga att man måste ha ett högre
budgetöverskottsmål.
Lars
Calmfors om Göran Perssons utspel, Ekot 13/3 2003
Det finns inte någon grund för påståendet att EMU gynnar - eller missgynnar - sysselsättningen
Vid en föreläsning i Umeå häromdagen sade professor Lars Calmfors, regeringens EMU-utredare, att han är orolig för debattkvaliténöatt socialdemokraternas ja-kampanj betonar jobben, eftersom det inte finns någon grund för påståendet att EMU gynnar - eller missgynnar - sysselsättningen. Det ligger en hel del i det. Sydsvenskan 23/2 2003
Tyskland är det uppenbara exemplet
Lars Calmfors,
Affärsvärlden 12/2 2003
Tyskland har jämfört med andra länder ett mycket högt kostnadsläge och har också i högre utsträckning än andra EMU-länder tappat marknadsandelar på världsmarknaden. Utan devalvering måste Tyskland återvinna konkurrenskraften genom att ha lägre kostnadsökningar än omvärlden.
- Om kostnadsläget skulle behöva sänkas med tio procent och man har en halv procentenhets lägre kostnadsökningar per år skulle det alltså ta femton, tjugo år, säger Lars Calmfors.
Du ledde den EMU-utredning som 1996 kom fram
till att Sverige inte var moget för EMU. Är vi det i dag?
"Ja, det tycker jag. De flesta av de villkor som vi ställde upp i
utredningen, bland annat minskning av arbetslösheten, en sanering av
statens finanser och ett förbättrat opinionsläge, har infriats.
Jag anser dock fortfarande att det ekonomiskt sett är en nackdel för
Sverige att gå med i EMU, men de politiska fördelarna
överväger.
Personligen är jag för en
EMU-anslutning."
Ekonomiprofessor Lars Calmfors har av Kungliga
Vetenskapsakademin tilldelas Söderbergska priset 2003 "för hans
vetenskapliga insatser rörande lönebildning och ekonomisk politik".
Prissumman är 800.000 kronor. (DI 21/1 2003)
De
politiska övervägandena är skälet till varför jag idag
trots allt är positiv till ett svenskt EMU-inträde.
Lars
Calmfors SvD Brännpunkt 22/11 2002
http://people.su.se/~calmf/Soderberg5.pdf
EU:s ekonomiska stabiliseringspakt hotas av ett sammanbrott. Men den svenska
regeringen och euroanhängarna vill inte debattera problemen
av rädsla
för att störa den kommande folkomröstningen.
Lars
Calmfors DN Debatt 9/12 2002
Personligen har jag svårt
att se någon ekonomisk nettofördel med ett medlemskap:
jag tror
snarare att det innebär en ekonomisk nackdel.
Lars Calmfors
SvD Brännpunkt 22/11 2002
Calmfors-utredningen (SOU 1996:158) skriver att det finns en vinst med att slippa växlingskostnaden med gemensam valuta, men att denna vinst är, alltför liten för att tillmätas någon avgörande betydelse för beslutet om huruvida vi ska delta i den monetära unionen eller inte.
Rapporten (1MB) och del 2 (972K)
i pdf-format kan
laddas ner via
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/3803
Lars Calmfors i Ekonomisk Debatt 2/2000:
Frågan om hur ett EMU-medlemskap kan påverka lönebildning och arbetslöshet är besvärande komplicerad och man ska därför vara skeptisk mot såväl EMU-förespråkare som EMU-motståndare som för mycket förenklade resonemang.
Enligt min mening innebär ett EMU-medlemskap en stabiliseringspolitisk nackdel, även när man beaktar troliga anpassningsmekanismer på arbetsmarknaden och möjligheterna att använda andra ekonomisk-politiska instrument.
Lars Calmfors m fl om EMU i "Vad hände med Sveriges ekonomi?" SOU 1999:150
EMUs effekter
på lönebildningen
Utredningen om
Buffertfonder
Lars Calmfors, februari 2002
Företagarnas
riksorganisation:
"Sverige inte redo för EMU"
Dagens Industri
2002-01-11, reporter Gunnar Örn
Lars Calmfors: "Sverige är redo för
EMU-medlemskap"
DN Debatt 2001-11-22
Min slutsats är att de
förutsättningar för ett medlemskap som utredningen diskuterade
nu har ändrats radikalt.
Mannen som ville vänta och se
Ledare
i Sydsvenskan 19 november 2001
En som gläds över Lars Calmfors nya
ståndpunkt är statsminister Göran Persson:
"Calmfors
är en person vi lyssnat mycket på. De nya beskeden är mycket
välkomna."
Lars Calmfors i Ekonomisk Debatt 2/2000:
Enligt min mening innebär ett EMU-medlemskap en
stabiliseringspolitisk nackdel, även när man beaktar troliga
anpassningsmekanismer på arbetsmarknaden och möjligheterna att
använda andra ekonomisk-politiska instrument.
"Rusa inte in i EMU före britterna"
Lars Calmfors på DN Debatt 1999-06-09
Det är svårt att
hävda att de ekonomiska argumenten för ett snabbt svenskt medlemskap
stärkts
Lars Calmfors på DN Debatt
1996-12-04
Den kraftiga konjunkturuppgången i Sverige under andra
hälften av 1980-talet kunde ha motverkats av en stram penningpolitik om
kronan hade tillåtits appreciera.
Lars Calmfors på DN Debatt
92-11-26
- Det borde ha stått klart för alla att kollisionen
mellan denna valutapolitik och de tidigare kostnadsstegringarna i kombinatione
med den internationella konjunkturnedgången, finans- och och
fastighetskrisen och neddragningarna i offentlig sektor riskerade att skapa en
sysselsättningskatastrof. Detta så mycket mera som vi under
åttiotalet lärt oss från EG-länderna hur en snabb
nedväxling av inflationen kan medföra bestående
arbetslöshet. ...
Knyt kronan till valutasamarbetet
Lars Calmfors
på DN Debatt 1990-09-11
Professor Lars Calmfors efter
eurostarten:
"EMU kräver mer politisk disciplin"
DN Debatt
2002-01-03
I en artikel på DN Debatt den 22 november förra året diskuterade jag förutsättningarna för ett svenskt EMU-inträde och drog slutsatsen att dessa nu var mycket bättre än tidigare. Artikeln betonade vidare att ett EMU-medlemskap ökar kraven på finanspolitiken och föreslog inrättandet av ett oberoende expertråd för att övervaka denna.
Förslaget kritiserades på DN Debatt den 15 december av LO-ekonomerna Dan Andersson och Monika Arvidsson. Eftersom kritiken delvis tycks bygga på missförstånd finns det skäl att utveckla mitt resonemang.
Utgångspunkten är att ett EMU-medlemskap medför såväl ekonomiska fördelar som nackdelar. Fördelarna består av samhällsekonomiska effektivitetsvinster. För det första elimineras all växelkursosäkerhet vid transaktioner inom valutaunionen. För det andra minskar den gemensamma valutan kostnaderna för betalningar över gränserna och underlättar prisjämförelser. De senare vinsterna blir större i och med att euron nu fysiskt introduceras.
Den främsta nackdelen med ett EMU-medlemskap är att vi avhänder oss en egen penningpolitik. Räntenivån kommer i stället att bestämmas av den Europeiska centralbanken och inte längre anpassas till den svenska konjunkturutvecklingen när den avviker från utvecklingen i resten av euroområdet.
Det innebär en risk för större konjunktursvängningar än annars skulle bli fallet. Det inhemska stabiliseringspolitiska instrument som finns kvar vid ett EMU-medlemskap är finanspolitiken. Det blir därför mycket viktigare än i dag att kunna sänka skatter och öka offentliga utgifter i lågkonjunktur och att göra tvärtom i högkonjunkturer, för att på så sätt stabilisera efterfrågan.
Tyvärr är finanspolitiken antagligen ett mindre effektivt stabiliseringspolitiskt instrument än penningpolitiken. Det finns flera skäl till det.
Det är tekniskt svårare att fatta finans- än penningpolitiska beslut. De penningpolitiska besluten rör endast en handlingsparameter, nämligen räntan. De finanspolitiska besluten kompliceras av att det finns ett stort antal olika skatter och utgifter som kan ändras.
Eftersom olika skatte- och utgiftsförändringar i regel har stora fördelningspolitiska konsekvenser för avgränsade och ofta välorganiserade grupper, blir även finanspolitiska beslut i syfte att stabilisera konjunkturen del av en tidsödande politisk process. Det kan medföra att åtgärder sätts in vid fel tidpunkt eller får fel utformning.
Regeringar frestas lätt att av valtaktiska skäl avstå från finanspolitiska åtstramningar i högkonjunkturer.
Minoritets- och koalitionsregeringar tvingas ofta att för sin överlevnad föra en alltför generös budgetpolitik. Slutsatsen blir att en konjunkturstabiliserande finanspolitik riskerar att misslyckas och endast leda till stora budgetunderskott. Detta inträffade i de flesta OECD-länder under 1970- och 1980-talen. Otillräckliga åtstramningar i högkonjunkturer fick ofta till följd att man tvingades höja skatterna och minska de offentliga utgifterna i lågkonjunkturerna, vilket förvärrade dessa.
Dessa erfarenheter har lett till stora förändringar av stabiliseringspolitiken i många länder. Uppgiften att stabilisera konjunkturen har i allt högre grad lagts på penningpolitiken, som delegerats till självständiga centralbanker. Finanspolitiken har omgärdats med allt fler restriktioner både på EU-nivå och nationellt. I Sverige har detta kommit till uttryck i både saldomål för de offentliga finanserna (överskott på 2 procent av BNP över konjunkturcykeln) och tak för utgifterna.
Frågan är emellertid om de restriktioner som ställts upp är tillräckliga i EMU. Den finanspolitiska disciplinen riskerar att successivt urholkas allteftersom minnet av tidigare underskottsproblem bleknar. Den diskussion som nu förs inom EU om att lätta på de krav som ställs av den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten (högst 3 procent av BNP i budgetunderskott) är ett exempel.
Risken i Sverige att de uppställda utgiftstaken i år ska brytas igenom är ett annat. De beskrivna problemen med finanspolitiken leder mig till slutsatsen att man tvingas sänka ambitionsgraden i stabiliseringspolitiken vid ett EMU-medlemskap.
Det gäller emellertid att skapa förutsättningar för en så effektiv finanspolitik som möjligt. En sådan förutsättning är att riksdagen formulerar en tydlig principram för finanspolitiken. Den bör slå fast att man vid "normala" konjunkturstörningar får nöja sig med att låta de så kallade automatiska stabilisatorerna verka. Det innebär att man låter skatteinbetalningarna och de offentliga utgifterna variera med inkomst- och sysselsätt-ningsutvecklingen. Det kräver ordentliga budgeteringsmarginaler för de offentliga utgifterna, det vill säga ett reservutrymme upp till utgiftstaken som kan tas i anspråk vid en konjunkturdämpning när utgifterna för till exempel arbetslöshetsersättningar och Ams-åtgärder ökar. Denna budgeteringsmarginal får inte som nu skett tas i anspråk för utgiftsökningar av andra slag.
Direkta beslut om förändringar av skatteskalor eller utgifter, så kallade diskretionära finanspolitiska beslut, bör tas bara vid stora konjunkturstörningar. Dessa skulle kunna definieras som BNP-gap på mer än 2-3 procent, det vill säga situationer då BNP avviker med mer än detta från sin långsiktiga nivå.
I den internationella diskussionen har frågan rests om man skulle kunna få till stånd en effektivare finanspolitik genom att "avpolitisera" den på liknande sätt som skett med penningpolitiken. Tanken skulle då vara att delegera de finanspolitiska beslut som är av stabiliseringspolitisk karaktär till en "finanspolitisk direktion" av tjänstemän.
Enligt min mening är detta inte möjligt. Det går inte i praktiken att skilja de stabiliseringspolitiska aspekterna på finanspolitiken från de fördelningspolitiska aspekter som bara kan hanteras i den vanliga politiska processen. Däremot finns det skäl att försöka ge mer tekniska makroekonomiska överväganden större tyngd i beslutsprocessen.
Ett förslag är att inrätta ett oberoende finanspolitiskt expertråd med övervakande uppgifter. Rådet skulle på ett tidigt stadium i budgetprocessen presentera en bedömning av konjunkturläget och vilken avvikelse från det långsiktiga budgetsaldomålet på 2 procent av BNP som är motiverad av konjunkturskäl. En sådan bedömning skulle kunna ses som en parallell till de inflationsrapporter som Riksbanken i dag fortlöpande presenterar som underlag för penningpolitiken. Det skulle också åligga rådet att vid stora konjunktursvängningar analysera vilka förändringar av skatter eller offentliga utgifter som kan vara lämpliga.
Det finanspolitiska rådets bedömningar skulle kunna presenteras direkt inför riksdagen eller riksdagens finansutskott. Analysen skulle utgöra en viktig del av underlaget för regeringens budgetproposition. Självfallet skulle regeringen ha full frihet att avvika från rådets bedömningar, men detta skulle i så fall behöva motiveras.
Det kunde också vara naturligt att riksdagen i sin behandling av regeringens ekonomisk-politiska förslag inhämtade det finanspolitiska rådets bedömningar av dessa. Rådet borde vidare kontinuerligt under budgetåret övervaka den makroekonomiska utvecklingen och vid behov föreslå regering och riksdag åtgärder.
Andersson och Arvidsson antyder att mitt förslag skulle vara odemokratiskt. Detta är svårt att förstå. Den demokratiska processen försvagas inte utan förstärks i stället om beslutsunderlaget blir bättre. Mer av utvärderingar av den ekonomiska politiken gör det vidare möjligt för medborgarna att på ett bättre sätt utkräva ansvar av de valda politikerna.
Man kan se ett finanspolitiskt råd som en parallell till Lagrådet, där oberoende jurister gör en förhandsbedömning av regeringens lagförslag. I länder som Danmark, Belgien, Tyskland och USA finns också konstruktioner som påminner om det föreslagna finanspolitiska rådet.
Hur ska medlemmarna i ett finanspolitiskt råd utses? Här ligger parallellen till Riksbankens direktion nära. Denna utses i dag enligt ett rullande schema av riksbanksfullmäktige, som i sin tur valts av riksdagen. Ett liknande förfarande kunde vara lämpligt för ett finanspolitiskt råd.
Det bör ställas krav på att ledamöterna i rådet har professionell sakkunskap på det makroekonomiska området. Såväl akademiska forskare som personer med tidigare tjänstemannaerfarenhet från finansdepartement, riksbank och internationella organisationer borde kunna komma i fråga. Möjligen kan man också tänka sig "avsuttna" politiker med finanspolitisk erfarenhet (läs tidigare finansministrar) men den politiska karriären bakom sig. Sådana ledamöter kan ge större "legitimitet" åt ett finanspolitiskt råd, men det finns också en risk att rådets expertstatus försvagas.
Andersson och Arvidsson kritiserar mitt förslag med motiveringen att det bygger på en tro att "ekonomiprofessorer är objektiva och fria från värderingar, när de deltar i samhällsdebatten eller ger råd till regeringen". Det finns nog ingen ekonomiprofessor som tror det. Alla ekonomisk-politiska förslag bygger självfallet både på sakliga bedömningar av olika ekonomiska samband och på värderingar. Det bidrag som oberoende experter kan ge till debatten - och är skolade att ge - är att så långt som möjligt försöka hålla isär dessa aspekter, så att man vet när man diskuterar vad.
Den partipolitiska debattens akilles-häl är just frestelsen för politikerna att systematiskt blanda ihop sakbedöm-ningar och värderingar för att få en känslomässigt mer slagkraftig argumentation. Det borde därför ligga i allas intresse att skapa oberoende institutioner som har till uppgift att förse den politiska beslutsprocessen med så tydligt beslutsunderlag som möjligt.
Lars Calmfors: "Sverige är redo
för EMU-medlemskap"
DN Debatt 2001-11-22
Min slutsats är
att de förutsättningar för ett medlemskap som utredningen
diskuterade nu har ändrats radikalt.
Min slutsats är att de förutsättningar för ett medlemskap som utredningen diskuterade nu har ändrats radikalt. Sysselsättningen har ökat kraftigt. Arbetslösheten kan visserligen väntas öka igen när konjunkturen försvagas, men en rimlig bedömning är att den strukturella arbetslösheten (den genomsnittliga arbetslösheten över konjunkturcykeln) nu ligger runt 4-5 procent. Detta gör oss mindre sårbara än tidigare för de större variationer i sysselsättningen som ett EMU-medlemskap kan innebära.
Jfr Kommittén för stabiliseringspolitik vid svenskt medlemskap i valutaunionen
Se även Nils Lundgren, som ingår i kommittén
Vidare innebär de förbättrade offentliga finanserna att finanspolitiken nu till skillnad från mitten av 1990-talet kan användas som stabiliseringspolitiskt medel. Det finns utrymme att låta budgeten försvagas i en konjunkturnedgång,. vilket också är vad som kommer att ske nästa år. Sammantaget innebär den större finanspolitiska handlingsfriheten i kombination med en lägre arbetslöshet att den stabiliseringspolitiska nackdelen med ett EMU-medlemskap framstår som mindre än tidigare.
Min bedömning är att fördelarna med ett EMU-medlemskap i dag väger tyngre än nackdelarna. De förutsättningar för ett medlemskap som EMU-utredningen angav 1996 kan nu enligt min mening betraktas som uppfyllda. Samtidigt är min uppfattning att ett EMU-medlemskap inte är något "stort klipp". I EMU får vi effektivitetsvinster och litet större politiskt inflytande, men vi tar också större stabiliseringspolitiska risker. "Nettovinsten" med ett EMU-inträde är därför antagligen liten.
En annan möjlighet som har diskuterats är att använda så kallade buffertfonder för att sänka arbetsgivaravgifter i djupa lågkonjunkturer.
Det krävs dock mycket stora fonder för att uppnå mer betydande effekter. Eventuella buffertfonder kan därför bara spela en begränsad roll. Icke desto mindre är alla bidrag till att stabilisera konjunkturen av värde. Det är därför förvånande att det finns så litet intresse för realistiska sådana konstruktioner från arbetsmarknadsparternas sida.
Arbetsgivarna är direkt negativa. Saco och TCO tycks sakna intresse.
LO-ekonomerna har föreslagit en utformning som innebär något helt annat än en omfördelning av arbetsgivarnas kostnader över konjunkturcykeln: man vill i stället öronmärka arbetsgivaravgifter för ändamål som offentlig konsumtion, omställningsförsäkring och utbildning och på så sätt göra det svårare att sänka det allmänna skattetrycket. Detta har inget med EMU att göra.
Redan om ett år kommer
frågeställningarna inför en svensk EMU-omröstning att
formuleras. Vad kommer debatten att handla om, vilka frågor skall finnas
på valsedlarna och vad blir avgörande för hur svenskarna kommer
att rösta?
I boken Klara,
färdiga, gå! Kan Sverige förberedas för EMU? -
pdf-fil
lägger LO-ekonomerna ett antal förslag med anledning
av detta.
Mannen som ville vänta och se /Lars
Calmfors/
Ledare i Sydsvenskan 19 november 2001
Vilket är det tyngsta argumentet för att Sverige skall ta steget in i valutaunionen EMU? Ett bra svar är att Sverige bör vara med fullt ut i EU och ta ansvar för att trygga fred och frihet.
Nationalekonomen Lars Calmfors ledde EMU-utredningen, som hösten 1996 lade fram betänkandet Sverige och EMU (SOU 1996:158). Det var en gedigen utredning med expertutlåtanden i 21 särskilda bilagor. Slutsatsen var att Sverige borde "vänta och se".
Fem år har gått. Mycket har hänt. I Finanstidningen i förra veckan sade Calmfors att "argumenten i dag väger över lite åt andra hållet".
En som gläds över Lars Calmfors nya ståndpunkt är statsminister Göran Persson: "Calmfors är en person vi lyssnat mycket på. De nya beskeden är mycket välkomna." Det låter som om Persson kan tänka sig en folkomröstning inom en inte alltför avlägsen framtid, kanske strax efter valet den 15 september 2002.
Regeringen bör fortsätta lyssna på "EMU-professorn". Inte bara när den nya EMU-utredningen, där Calmfors ingår, i början av nästa år redovisar sina åsikter om s k buffertfonder och andra sätt att jämna ut konjunktursvängningar i EMU.
Lars Calmfors är en
skicklig ekonom. Han är också en skicklig utredare.
När
statsministern vill avvakta med beslutet om EMU kommer Calmfors fram till att
det är bäst att avvakta.
När statsministern anser att
Sverige bör ansluta sig till EMU kommer Calmfors fram till att min
bedömning är att
fördelarna med ett EMU-medlemskap i dag
väger tyngre än nackdelarna.
Rolf Englund i EU-krönika i
Nya Wermlands-Tidningen 2001-11-26
Bengt K.Å. Johansson utreder
stabiliseringspolitik vid svenskt EMU-medlemskap
Finansdepartementet
Pressmeddelande 2000-10-30
Att förhala
EMU, SvD-ledare 2000-10-21
Regeringens nya EMU-utredning. Bland de
namn som nämns finns bland andra EMU-skeptikern Nils Lundgren och
förre EMU-utredaren Lars Calmfors. Ordförande väntas bli LO:s
förre chefekonom P-0 Edin.
Trots att jag inte ser EMU som någon
ekonomisk fördel, ska jag ändå rösta ja -
inte
på grund av, utan trots, den ekonomiska argumentation som jasidan
hittills fört fram
Min egen uppfattning är att de troliga
inkomstökningarna inte väger upp den ökade risken för
mycket hög arbetslöshet vid enstaka tillfällen
Lars Calmfors
DN Debatt 5/7 2003
Jasidans ekonomiska huvudargumentation är följande. En gemensam valuta leder till mer handel. Mer handel leder till högre tillväxt. Högre tillväxt skapar i sin tur fler jobb. I material från Svenskt Näringsliv ("Minst 100 000 jobb", april 2003) anges antalet nya jobb till mellan 100 000 och 300 000. Stiftelsen Sverige i Europa har sedan använt detta underlag för att i en serie rapporter precisera hur mycket ett EMU-medlemskap kan väntas öka sysselsättningen i varje enskilt län.
Hur ska man se på de olika argumenten? Det kan vara lämpligt att granska varje led i orsakskedjan EMU - mer handel - högre tillväxt - fler jobb.
EMU-utredningen 1996 drog på basis av då existerande forskning slutsatsen att det fanns litet som talade för att en gemensam valuta skulle leda till stora ökningar av handeln. Men ny forskning under de allra senaste åren om tidigare valutaområden har förändrat bilden. De första nya studierna fann att en gemensam valuta innebär tre gånger så stor handel på lång sikt, medan senare studier i regel funnit effekter på 50-100 procent. Man har nu också kunnat studera hur EMU-ländernas handel utvecklats sedan EMU-starten. Sådana studier tyder på att EMU hittills kan ha lett till mellan 5 och 30 procent större handel mellan euroländerna än som skulle ha varit fallet utan euron.
Det finns många frågetecken kring de nya studierna.
Tidigare valutaunioner har ofta innefattat små och fattiga
områden (många gånger tidigare kolonier) som förmodligen
inte alls är representativa för EU-länderna. I specifika fall,
som när valutaunionen mellan Irland och Storbritannien upplöstes
1979, har man inte kunnat påvisa några effekter. Det är
också förvånande att den gemensamma valutan inte bara tycks ha
ökat handeln mellan euroländerna utan också mellan
euroländerna och utanförstående länder. En annan
invändning är att uppskattningarna av handelseffekterna ofta skiljer
sig kraftigt åt mellan olika studier.
EMU har vidare funnits alltför kort tid för att man ska vara säker på att de handelsökningar som skett inte haft andra orsaker än den gemensamma valutan. Slutsatsen kvarstår ändå att ett antal nya studier funnit stöd för att en gemensam valuta leder till betydande ökningar av handeln.
Hur ska man då se på sambandet mellan handel och
tillväxt?
Det finns goda argument för att ökad handel leder
till en effektivare användning av resurserna. Varje land kan koncentrera
sig mer på sådan produktion som man är bäst på,
antingen därför att den passar de egna
produktionsförutsättningarna eller därför att man kan
utnyttja stordriftsfördelar. Man kan då producera mer med de
resurser man har i arbete. Produktiviteten, det vill säga produktionen per
anställd, ökar. Detta höjer inkomsten per capita från en
nivå till en annan. Under den tid anpassningen sker (säg under en
20- eller 30-årsperiod) blir tillväxten högre. Enligt ett
alternativt resonemang kan ökad handel också innebära en
permanent höjning av tillväxttakten. Ett skäl är att mer
handel innebär hårdare konkurrens och därmed krav på en
högre innovationstakt. Ett annat skäl är att ökad handel
leder till snabbare spridning av innovationer mellan länderna. Empirisk
forskning tycks bekräfta att mer handel innebär högre BNP per
capita. Enligt en ofta citerad studie av de amerikanska ekonomerna Rose och
Frankel ökar varje procentenhets höjning av handelsintensiteten
(export + import i procent av BNP) på lång sikt BNP per capita med
1/3 procent. Denna siffra används av Svenskt Näringsliv i den ovan
nämnda rapporten, där man räknar med att en 15-procentig
ökning av handelsintensiteten vid ett EMU-medlemskap ska ge en
BNP-ökning med 4 procent. Det är svårt att bedöma
rimligheten i denna siffra.
Å ena sidan kan den långsiktiga handelsökningen bli betydligt större än 15 procent. Dessutom finns det andra studier som tyder på att mer handel kan ha ännu större BNP-effekter än som antagits i beräkningen.
Å andra sidan grundas såväl Rose-Frankels som andras skattningar på material där u-länder dominerar: det finns skäl att anta att BNP-effekterna av mer handel kan vara mycket större för dessa länder än för EU-länderna. Osäkerheten om hur mycket ökad handel kan höja den långsiktiga BNP-nivån är således stor. Men en rimlig slutsats är att det finns en stor sannolikhet för att ett EMU-medlemskap ska ge ett påtagligt inkomstlyft. Detta är enligt min bedömning jasidans starkaste ekonomiska argument och ett argument som i dag är mycket starkare än tidigare.
Däremot är jasidans argumentation vilseledande när man kopplar ihop högre långsiktig BNP per capita med fler jobb. Det är självklart att produktion och sysselsättning följs åt över en konjunkturcykel, som ju kännetecknas av att svängningar i efterfrågan leder till svängningar i kapacitetsutnyttjandet. Men det är ett grovt tankefel när man, som i rapporterna från Svenskt Näringsliv och Stifelsen Sverige i Europa, använder de kortsiktiga konjunkturella sambanden mellan tillväxt och sysselsättning för att dra slutsatser om hur EMU kan påverka sysselsättningen på lång sikt.
Den BNP-ökning som EMU kan medföra är ju en produktivitetsökning - en ökning av produktionen per anställd - till följd av mer effektiv resursanvändning och inte en produktionsökning som kräver fler anställda. Det är lätt att inse att produktivitetsökningar inte i sig leder till högre sysselsättning. Om det vore så, skulle ju den successiva höjning av produktiviteten som skett sedan stenåldern för länge sedan ha eliminerat all arbetslöshet. Det som inträffar är i stället att högre produktivitet leder till högre reallöner, vilket är just den inkomstvinst som diskuterades ovan. I empiriska studier är också produktivitetsutvecklingen en central variabel för att förklara reallönernas men inte sysselsättningens utveckling.
Den argumentation som Svenskt Näringsliv och Stifelsen Sverige i Europa för fram utgör en egendomlig blandning. De delar som gäller sambandet mellan euron, handeln och tillväxten baserar sig på seriös forskning, medan de delar som avser sysselsättningen bygger på "hemsnickrade" beräkningar utan vetenskaplig grund. Någon koppling mellan EMU och sysselsättningen görs nämligen inte någonstans i den forskning man hänvisar till.
Varför har man hamnat så snett? En möjlig förklaring är okunskap. En annan är att man medvetet tar till oriktiga argument som man tror går hem.
I båda fallen blir resultatet att allmänheten förses med ett felaktigt beslutsunderlag. Självklart förekommer överdrifter i debatten från båda sidor, men i mina ögon är det särskilt allvarligt när man presenterar tendentiöst material i vetenskaplig förklädnad.
Den forskning som finns om hur EMU kan påverka den långsiktiga sysselsättningen har betonat helt andra faktorer än effekterna på produktiviteten. En rad olika mekanismer som verkar i båda riktningarna har identifierats. Å ena sidan tenderar EMU att öka sysselsättningen i den mån som ett ökat konkurrenstryck leder till lägre priser. Å andra sidan påverkas sysselsättningen negativt om incitamenten för arbetsmarknadens parter att visa återhållsamhet i lönebildningen försvagas när den svenska Riksbanken inte längre kan reagera på inflationsdrivande löneökningar med räntehöjningar.
Vid ett EMU-medlemskap får man också räkna med större konjunktursvängningar i Sverige, eftersom den gemensamma penningpolitiken utformas utifrån situationen i hela euroområdet och inte efter våra förhållanden. Detta kan påverka den genomsnittliga sysselsättningen över konjunkturcykeln på två sätt. Arbetslösheten kan bli högre i lågkonjunkturerna och denna högre arbetslöshet kan sedan vara svår att få ner igen i högkonjunkturerna.
Men det är också tänkbart att denna risk kan leda till att arbetsmarknadens parter blir allmänt mer försiktiga i lönebildningen. Slutligen kan även de politiska besluten om utformningen av skatte- och bidragssystemet och det allmänna regelverket för arbetsmarknaden påverkas av ett EMU-medlemskap. Men också här är det svårt att ha en uppfattning om vad som kan hända. I dagsläget går det inte att på vetenskaplig grund bilda sig en uppfattning om hur EMU på sikt kan påverka antalet jobb. Alla försök till siffermässiga preciseringar är därför meningslösa.
Långsiktiga sysselsättningseffekter bör av det skälet inte spela någon roll när man tar ställning i EMU-frågan. Den grundläggande avvägningen är i stället mellan den ökning av levnadsstandarden som ett EMU-medlemskap kan ge och risken för större konjunktursvängningar.
I regel kommer troligen den svenska konjunkturen att vara väl synkroniserad med de andra EU-ländernas, men i vissa lägen kan det uppkomma stora avvikelser som kan ge allvarliga stabiliseringspolitiska problem (som i Sverige i början av 1990-talet eller i Tyskland i dag)
Den här avvägningen är subjektiv. Min egen uppfattning är att de troliga inkomstökningarna inte väger upp den ökade risken för mycket hög arbetslöshet vid enstaka tillfällen, men jag har stor respekt för dem som kommer till en annan slutsats. Trots att jag således inte ser EMU som någon ekonomisk fördel, ska jag ändå rösta ja.
Huvudskälet är ett politiskt argument. Jag ser ett stort värde i den sammanflätning av ekonomierna som en gemensam valuta bidrar till, därför att det främjar ett politiskt samarbete som jag tror är önskvärt. Detta personliga ställningstagande grundas på rena politiska värderingar som jag har som medborgare och inte på någon ekonomisk sakkunskap.
Inför folkomröstningen gäller det att hålla isär de politiska och de ekonomiska argumenten. På sikt kan det vara förödande för politikens legitimitet om man lyckas sälja ett EMU-medlemskap som man vill ha av politiska skäl med osakliga ekonomiska argument. I mitt fall kommer jag att rösta ja inte på grund av utan trots den ekonomiska argumentation som jasidan hittills fört fram.
RE: OBS att även Assar Lindbeck anser
"att förlusten av
nationell penningpolitik /inte/ helt skulle kompenseras av ett minskat behov av
en egen konjunkturpolitik, och av mindre störningar av den svenska
ekonomin från valutamarknaden."
Som en
beredskapsåtgärd är det därför klokt att följa
det vanliga rådet att förstärka statsfinanserna i samband med
ett inträde i EMU. Därmed skulle budgetutrymmet öka för en
expansiv finanspolitik (minskade skatter eller ökade statsutgifter) i
lågkonjunkturer.
Assar Lindbeck på DN
Debatt 27/4 2003
"Rusa inte in i EMU före britterna"
Lars Calmfors på DN Debatt 1999-06-09
Det är svårt
att hävda att de ekonomiska argumenten för ett snabbt svenskt
medlemskap stärkts
Det finns ett antal ekonomiska effektivitetsargument för en gemensam valuta. De har främst att göra med minskade transaktionskostnader vid internationella betalningar och eliminerad valutarisk. Den största ekonomiska nackdelen med en gemensam valuta är att man avhänder sig möjligheten att föra en egen penningpolitik vid konjunkturstörningar som avviker från dem i andra länder. Detta är ett problem både vid en överhettning och i en recession.
Det är svårt att hävda att de ekonomiska argumenten för ett snabbt svenskt medlemskap stärkts. Den öppna arbetslösheten har visserligen fallit, men grundproblemet med låg sysselsättning och en dåligt fungerande arbetsmarknad kvarstår.
Ett tidigare starkt argument för EMU-medlemskap var behovet att komma till rätta med de svenska inflationsproblemen. Detta argument har försvagats kraftigt. Med en mer självständig Riksbank framstår det som mycket mer sannolikt än tidigare att vi på egen hand ska kunna föra en trovärdig låginflationspolitik. Detta har också manifesterats i en betydligt mindre ränteskillnad till Tyskland och andra EMU-länder än för några år sedan.
Det är vidare svårt att hävda att de växelkursrörelser som ägt rum för kronan ställt till med några svåra problem. Diskussionen hösten 1998 om kronan som en "skvalpvaluta" var mycket missvisande. Den depreciering som då skedde hade en stabiliserande inverkan på ekonomin i en internationell avmattning och bidrog inte till några inflationsimpulser. Kursrörelserna låg inom gränserna för normala variationer mellan långsiktigt stabila valutor.
Det som har förändrats sedan EMU-utredningens betänkande hösten 1996 är den politiska situationen. Även om opinionen i EMU-frågan inte tycks vara särskilt stabil, framstår ändå ett svenskt EMU-medlemskap i dag som mindre kontroversiellt än tidigare. Men den största förändringen är att både Storbritannien och Danmark på några års sikt ser ut att vara på väg in i EMU. Om detta sker, blir det politiska priset för Sverige att stå utanför alltför högt.
Den ena möjliga slutsatsen är att om vi ändå kommer att vara med i EMU inom några år, så bör det vara bäst att gå in så fort som möjligt för att minimera de politiska skadeverkningarna av nuvarande utanförskap.
Den andra möjliga slutsatsen är att vi i huvudsak redan betalat det politiska priset för att vi inte gick med i starten. Det rykte som "dåliga européer"som vi då förvärvade påverkas i så fall inte så mycket av den exakta tidpunkten för ett svenskt deltagande.
Jag lutar åt den senare uppfattningen. Jag ser det fortfarande som mycket riskabelt att delta i EMU med en dåligt fungerande arbetsmarknad. Går vi in utan mer flexibilitet än nu i löner och lönekostnader, kan följden bli stora svängningar i sysselsättningen. De svängningarna kommer fortfarande att ske runt en hög arbetslöshetsnivå. Det betyder att arbetslösheten i en kraftig konjunkturnedgång kan bli helt oacceptabel.
EMU-optimisterna brukar framhålla som en självklarhet att ett EMU-medlemskap kommer att tvinga fram mer flexibilitet på arbetsmarknaden. Tyvärr finns knappast någon forskning som stöder detta.
Lönernas flexibilitet är inte större i USA - som är en valutaunion - än i Västeuropa, utan snarast mindre.
Strukturproblemen på arbetsmarknaden är mycket stora i Tyskland och Frankrike, vilkas penningpolitik vi kommer att importera genom EMU.
Min slutsats är att det inte finns någon anledning att föregripa ett brittiskt beslut om EMU-inträde så länge vår arbetsmarknad ser ut som den gör, utan vi kan avvakta att Storbrittannien verkligen går med. Däremot är det bråttom att vidta sådana förändringar på arbetsmarknaden att förutsättningar skapas för en stabilt högre sysselsättning. Sker detta, kan Sverige snabbt träda in i EMU.
Vad är det då för EMU som vi så småningom förmodligen kommer att gå med i?
Generellt har osäkerheten om hur EMU kommer att fungera blivit större.
Under den tyska socialdemokratiska regeringens första tid förekom mer debatt än man kunde vänta sig om den Europeiska Centralbankens, ECB:s självständighet, med politiska krav på räntesänkningar. Samtidigt har ECB valt ett prisstabilitetsmål på under 2 procent som enligt många ekonomer kan vara alltför ambitiöst.
Med så låg inflation kan det i krislägen bli mycket svårt att sänka reallönerna för att stabilisera sysselsättningen.
Penningpolitiken kan också försvåras därför att det blir omöjligt att stimulera ekonomin genom negativa realräntor, dvs nominalräntor som är lägre än inflationen.
En ytterligare fråga gäller om man ska se EMU som ett steg mot mer av överstatlighet.
Det finns förmodligen en maktlogik som kommer att leda till mer samordning av finanspolitiken: det är ett sätt för regeringarna att bli en mer jämbördig aktör med ECB.
Tendenserna till samordning av sysselsättningspolitiken har också varit starkare än vad många trodde. Denna utveckling kan leda till att fackliga organisationer och arbetsgivare i allt högre grad börjar samordna sig på EU-nivå.
Mycket talar slutligen för att det blir naturligt - och nödvändigt - att balansera den Europeiska Centralbankens, ECB:s, stora självständighet med utvidgade kontrollfunktioner för Europaparlamentet. Denna möjlighet utgör det viktigaste sambandet mellan EMU-frågan och valet till Europaparlamentet. Det är ett underbetyg åt valrörelsen att detta samband nästan inte alls diskuterats.
Omfattande forskning tyder på att penningpolitiken i allmänhet blir bättre om den delegeras till en självständig centralbank. Inflationen tycks bli lägre utan att arbetslösheten blir högre eller konjunkturvariationerna större. Samtidigt kan all makt som delegeras missbrukas. ECB skulle kunna definiera egna mål som strider mot de övergripande politiska målen eller föra en allmänt oskicklig politik. Därför finns ett behov av att kunna utkräva ansvar. Detta behov är av legitimitetsskäl förmodligen mycket större för ECB än för en nationell centralbank som har bättre förankring hos medborgarna.
Maastrichtfördraget ger EU-parlamentet en viktig roll i kontrollen av ECB. Banken ska årligen avge en rapport till bl a parlamentet och dettas utskott kallar regelbundet ECB-chefen till offentliga utfrågningar. Det borde vara en central fråga inför valet till Europaparlamentet hur denna kontrollfunktion bäst ska utövas.
Om EU-parlamentet ska kunna kontrollera ECB på ett effektivt sätt, måste man skaffa sig kompetens för detta. Ett sätt vore att sätta upp en expertkommitté som kan göra en professionell granskning av penningpolitiken som underlag för parlamentets bedömning. Denna skulle kunna ta formen av en årlig utvärdering som borde kunna få betydande opinionsmässigt genomslag.
Man kunde också tänka sig en formaliserad procedur för hur ECB ska förklara sig inför parlamentet när man misslyckas med att uppnå sitt prisstabilitetsmål. Men målet måste då definieras tydligare än i dag.
I förlängningen borde man diskutera om det ska finnas en yttersta möjlighet för parlamentet att utkräva ansvar av ECB:s direktion - liksom av kommissionen - genom att avsätta denna.
För att förhindra att detta leder till att politisk styrning av penningpolitiken återinförs bakvägen, måste en sådan möjlighet förses med mycket "tröga ventiler". Man skulle kunna tänka sig att misstroendevotum får tillgripas först efter rekommendation av en särskild expertkommitté (vilket påminner om systemet i Nya Zeeland) och endast i samband med "betydande och långvariga avvikelser från prisstabilitetsmålet".
Det är naturligt att frågan om svenskt EMU-medlemskap spelar en viktig roll i debatten inför valet till Europaparlamentet. Men det borde också vara självklart att de som kandiderar till parlamentet redovisar sin uppfattning om den demokratiska kontrollen av ECB. Som systemet fungerar deltar svenska ledamöter i denna kontroll även när Sverige står utanför EMU.
En vidgad roll för Europaparlamentet i detta sammanhang innebär en förstärkning av de federala inslagen i EU. Men en sådan utveckling är enligt min mening att föredra framför en svag demokratisk förankring av den europeiska penningpolitiken. I varje fall är det en fråga som väljarna bör ta medveten ställning till.
DN-ledare i anledning av Calmfors artikel
Lars Calmfors på DN-Debatt 97-04-07
Replik på Lybeck
utdrag
I en artikel på DN Debatt 29/3 tar Johan Lybeck ställning för en svensk anslutning till EMU redan vid starten 1999. Inlägget förtjänar att kommenteras av flera skäl. För det första är artikeln intressant därför att Lybeck tidigare varit en av de mest högljudda motståndarna till både EMU-projekt som sådant och ett svenskt deltagande. Jag tror att man kan se den som ett exempel på hur många bedömare kommer att förändra sin inställning ju närmare vi kommer valutaunionens start. Ett skäl är oron för de politiska konsekvenserna av att Sverige inte deltar från början.
Risken för mindre inflytande i EU-kretsen vid ett svenskt utanförskap är ett i högsta grad respektabelt argument. Det spelade också en stor roll i EMU-utredningens resonemang. Argumentet har dock försvagats något under senare tid. Orsaken är att det i dag framstår som mer sannolikt än tidigare att Italien och övriga sydeuropeiska länder inledningsvis måste ställas utanför valutaunionen om denna ska accepteras av tysk politisk union.
…
I den svenska debatten finns också en mer irrationell olust inför att "inte vara som andra länder". Denna riskerar att påverka också analysen av de ekonomiska konsekvenserna. Enligt min mening gäller detta inte minst många av de ställningstaganden som gjorts i näringslivet. Huruvida det också gäller Johan Lybecks nya uppfattning vet jag inte.
Det problematiska med Lybecks artikel är de motsägelser som den innehåller. Å ena sidan menar han att makroekonomiska störningar som bara drabbar Sverige (så kallat asymmetriska störningar) inte är något problem. Skälet är att tidigare störningar enligt hans uppfattning främst förorsakats av den ekonomiska politiken.
Å andra sidan hävdar Lybeck att förekomsten av just sådana asymmetriska störningar kommer att kräva en överstatlig finanspolitik inom EU när de enskilda länderna avhänder sig möjligheterna att föra en självständig penningpolitik. Dessa båda uppfattningar verkar strida mot varandra. Enda sättet att få dem att gå ihop är om man menar att asymmetriska störningar i Sverige framför allt orsakats av att vi haft penningpolitisk självständighet, medan störningarna i andra länder varit mer genuina. Något som helst stöd för en sådan uppfattning finns emellertid inte. Den artikel av Assar Lindbeck och John Hassler som Lybeck refererar till kan definitivt inte ses som något forskningsmässigt stöd för en sådan ståndpunkt.
Lybeck anför vidare risken för en utveckling mot överstatliga institutioner inom EU som ett viktigt skäl mot EMU-projektet som sådant. Samtidigt menar han att det främsta argumentet för att Sverige ska delta i valutaunionen är att "politiken på den europeiska nivån förs mer skickligt och av mer kvalificerade politiker än den nationella politiken". Dessa båda ståndpunkter är inte heller förenliga med varandra.
Jag har således svårt att förstå logiken i Lybecks analys. Jag delar inte heller hans - och många andras - syn i sakfrågan att politiken är så mycket sämre i Sverige än i andra EU-länder. Enligt min uppfattning finns det visserligen anledning att vara djupt kritisk till den ekonomiska politik som förts i Sverige och som lett till hög arbetslöshet, växande offentlig skuldsättning och låg tillväxt. Men problemen är ju lika allvarliga i andra EU-länder. Det är omöjligt att hävda att politiken där har varit mer framgångsrik än i Sverige.
Slutligen återkommer Lybeck till en åsikt som han framfört flera gånger tidigare. Enligt denna har andra glömt bort det viktigaste skälet för att EMU skulle leda till kraftigt sänkta räntor, nämligen att det skulle skapas en stor gemensam kapitalmarknad i Europa med större effektivitet. Detta är en intressant hypotes. Men vad finns det för forskningsmässigt stöd för denna? Frågan har ställts till Lybeck varje gång han framfört påståendet men utan att något svar lämnats. Så sker inte heller denna gång.
… ett grundkrav på dem som deltar i debatten - särskilt dem med vetenskaplig bakgrund - måste ändå vara att argumenten logiskt ska hänga ihop. Påståenden som framförs måste också kunna underbyggas.
Dessa krav uppfylls inte i Lybecks artikel.
Lars Calmfors på DN Debatt 96-12-04
Den kraftiga
konjunkturuppgången i Sverige under andra hälften av 1980-talet
kunde ha motverkats av en stram penningpolitik om kronan hade tillåtits
appreciera.
EMU-utredningens betänkande har som avsett blivit startpunkten för en intensiv debatt. Denna har främst kommit att inriktas på de stabiliseringspolitiks aspekterna. Några debattörer har från olika utgångspunkter ifrågasatt utredningens bedömningar på detta område. Det kan därför finnas skäl att närmare granska de argument som förts fram.
EMU-utredningen driver tesen att penningpolitisk självständighet har ett stort potentiellt värde som en försäkring mot stora makroekonomiska störningar som drabbar EU-länderna på olika sätt. Detta är ett centralt argument i såväl den nationalekonomiska forskningen som den internationella diskussionen på området.
Flera deltagare i debatten tycks emellertid ha tolkat resonemangen på denna punkt som ett förord för en allmänt expansiv och inflationistisk penningpolitik. Detta är helt fel. Utredningen argumenterar mycket tydligt för att en trovärdig låginflationspolitik måste föras också om Sverige tills vidare ställer sig utanför valutaunionen.
Penningpolitisk självständighet kan och bör givetvis användas åt båda hållen. Vid kraftigare konjunkturnedgångar i Sverige än utomlands bör riksbanken sänka styrräntorna mer än ändra centralbanker. Vid överhettningar i Sverige bör i stället en mer restriktiv politik med högre räntor föras.
Det är lätt att hitta exempel på situationer av det senare slaget.
Den kraftiga konjunkturuppgången i Sverige under andra hälften av 1980-talet kunde ha motverkats av en stram penningpolitik om kronan hade tillåtits appreciera. Norge i dag är ett annat fall där en överhettning borde dämpas genom räntehöjningar. Dessa kan emellertid inte nu genomföras, därför att de strider mot det valda växelkursmålet.
Det främsta stabiliseringspolitiska problemet för Sverige om vi står utanför valutaunionen är - vilket diskuteras utförligt i utredningen - att bristande trovärdighet för låginflationspolitiken kan driva upp de långa räntorna och leda till en oönskad depreciering av kronan. Vi riskerar med andra ord att få betala en försäkringspremie för bibehållen penningpolitisk flexibilitet i krislägen.
Alla är nog överens om att det ställs stora krav på
den ekonomiska politiken om denna försäkringspremie ska hållas
nere på en rimlig nivå. Finanspolitiken måste förbli
stram. Strukturreformer på arbetsmarknadenLars
Calmfors på DN Debatt 98-01-16
Mycket talar för att den
nuvarande arbetslösheten i huvudsak är strukturell. I så fall
kommer den inte att att försvinna när efterfrågan ökar
utan resultatet blir bara löneökningar och inflation.
som
motverkar höga löneökningar bör genomföras.
Riksbankens oberoende bör stärkas och ett tydligt inflationsmål
skrivas in i riksbankslagen.
Om dessa villkor uppfylls, är min bedömning att värdet av penningpolitisk självständighet vida överstiger de stabiliseringspolitiska kostnaderna. Om man i stället tror att Sverige kommer att misslyckas på dessa punkter, försvagas det stabiliseringspolitiska argumentet för att vänta med ett inträde i den monetära unionen.
En central fråga gäller möjligheterna att få till stånd en bättre fungerande lönebildning. Detta tas upp av bland andra Carl B Hamilton i hans replik till mig på DN Debatt den 26/11. Det är emellertid svårt att diskutera med Hamilton eftersom han argumenterar mot ståndpunkter som EMU-utredningen aldrig intagit.
EMU-utredningens huvudsynpunkt i fråga om lönebildningen år den vedertagna att ett deltagande i valutaunionen ställer större krav på att det i nominella löneutvecklingen anpassar sig till arbetsmarknadsläget (och därmed på lönesänkningar i vissa situationer) än när man har penningpolitisk självständighet.
Det är möjligt att lönebildningen verkligen blir mer flexibel efter ett inträde i den monetära unionen, men det är enligt vår - och de flesta arbetsmarknadsforskares - bedömning ytterst osannolikt att den blir så mycket mer flexibel att det kan kompensera för förlusten av penningpolitisk autonomi.
Förhoppningarna om att så ska bli fallet påminner i hög grad om de orealistiska förväntningar som fanns 1991-92 om att hårdvalutapolitiken skulle skapa ett så starkt "omvandlingstryck" att den ekonomiska krisen snabbt skulle övervinnas.
Det är svårt att ha en bestämd uppfattning om vilka betingelser som är mest lämpliga för att få till stånd de strukturreformer som är nödvändiga för att på sikt minska den höga arbetslösheten. Ett argument är att behovet av sådana åtgärder framstår som klarare om deprecieringsvägen definitivt har stängts.
Men samtidigt utgör såväl Storbritannien som Nya Zeeland exempel på hur det går att genomföra genomgripande avregleringar på arbetsmarknaden utan valutabindningar av den typ som ERM och EMU representerar. Det kan också vara lättare att få politisk acceptans för impopulära arbetsmarknadsreformer, om dessa kan följas upp med en lågräntepolitik i ett läge då inflationstakten faller.
Denna möjlighet att kombinera åtgärder som ökar arbetsmarknadens flexibilitet och sänker inflationstrycket i ekonomin med en tillfälligt lättare penningpolitik har i EMU-diskussionen betonats från brittiskt häll (inte minst från Bank of England).
En ytterligare fråga gäller risken för att Sverige ska utsättas för makroekonomiska störningar som skiljer sig frän dem i andra EU-länder (så kallade asymmetriska eller landspecifika störningar). John Hassler och Assar Lindbeck för en nyanserad diskussion om detta på DN Debatt den 27/11. De menar att EMU-utredningen lagt för stor vikt vid tidigare skillnader i makroekonomisk utveckling mellan Sverige och övriga EU.
Artikeln är litet förvånande - men mycket hedervärd - eftersom den främst utgör en kritik av den underlagsrapport till utredningen som författats av just John Hassler men som ännu inte hunnit publiceras.
I sak föreligger emellertid knappast så stora skillnader mellan Hassler-Lindbecks bedömning och vår som antyds i deras artikel, eftersom EMU-utredningen på s 410-411) konstaterar att: "De studier som refererats är svårtolkade. Skillnaderna i makroekonomisk utveckling mellan Sverige och andra EU-länder kan bero på att vi tidigare kunnat föra en avvikande politik just därför att vi haft penningpolitisk självständighet (som bland annat utnyttjats för upprepade devalveringar). I den mån den svenska penningpolitiken varit en orsak till den annorlunda utvecklingen undanröjs denna automatiskt vid medlemskap i den monetära unionen."
Vi är nog också överens om att merparten av de två senaste decenniernas makroekonomiska störningar i Sverige förorsakats av den ekonomiska politiken. Men Hassler och Lindbeck glider över den centrala frågan i vilken grad sådana politiskt betingade störningar verkligen kommer att försvinna i valutaunionen.
Jag tror att vi också i fortsättningen kommer att få leva med ekonomisk-politiska missgrepp som det kan vara en fördel att i efterhand kunna motverka genom en självständig penningpolitik.
Det är till exempel svårt att se att Maastrichtfördragets finanspolitiska regler om högsta tillåtna budgetunderskott utgör något hinder mot en alltför expansiv finanspolitik i överhettningar (då statsbudgeten under alla förhållanden tenderar att uppvisa överskott som till exempel i Sverige 1989-90).
Hassler och Lindbeck accepterar i och för sig EMU-utredningens penningpolitiska försäkringsargument. Men de menar att en "väl så träffande liknelse" är att se Sverige som en "läkemedels(missbrukare" som är betjänt av att "farliga mediciner" låses in i "medicinskåpet, med begränsad tillgång till nyckeln". Det ligger mycket i en sådan metafor och den motiverar till exempel varför riksbanken hör ges större oberoende av den politiska sfären.
Det stabiliseringspolitiska problemet med att delta i valutaunionen är emellertid att detta - med Hassler-Lindbecks bildspråk - inte bara innebär att vi gör det svårare att komma åt nyckeln utan att vi då faktiskt också slänger bort den.
Vi eliminerar med andra ord helt den penningpolitiska reservutgång som kan vara värdefull i ett krisläge.
Det är svårt att förstå vilka slutsatser Hassler-Lindbeck egentligen drar. Å ena sidan tycks de mena att EMU-utredningen alltför mycket betonat risken för störningar som ska drabba Sverige annorlunda än andra EU-länder. Å andra sidan uttrycker de förståelse för EMU-utredningens tvekan inför ett snabbt svenskt inträde i valutaunionen och skepsis mot hela EMU-projektet.
Deras motivering är att farorna är ungefär lika stora för alla länder. Men den senare bedömningen måste rimligen bygga just på att det finns en betydande risk för så kallade asymmetriska störningar i alla länder. I så fall hör man emellertid observera att en gemensam valuta innebär större risker för små länder än för stora som Frankrike och Tyskland. De senare kan nämligen räkna med att i långt högre grad påverka den europeiska centralbankens gemensamma penningpolitik.
Hassler och Lindbeck uttrycker vidare oro för Sveriges förmåga att "hålla lönekostnadsutvecklingen inom de ramar som krävs för att upprätthålla internationell konkurrenskraft" vid ett deltagande i en valutaunion.
Men detta är ju precis en asymmetri av det slag som Hassler-Lindbeck velat tona ner risken för. Deras analys kan uppfattas som motsägelsefull. Det förefaller finnas ett behov av förtydliganden.
Avslutningsvis kan det vara på sin plats med några reflexioner över den vändning som EMU-debatten tagit. EMU-utredningen har förmodligen gjort en betydligt mer positiv värdering av EU:s valutaunion än flertalet svenska nationalekonomer. Ändå deltar endast ett fåtal av de ekonomer som är starkt skeptiska till EMU i diskussionen om utredningens betänkande. Detta ger förmodligen allmänheten en skev bild av nationalekonomernas syn på EMU-frågan. Jag menar liksom tidigare att den största risken i EMU-debatten är frestelsen att framställa det som om alla argument går i samma riktning.
Vi har just nu en mycket "svensk" debatt, där många av de i den internationella diskussionen vedertagna invändningarna mot en valutaunion tenderar att bara "viftas bort".
Detta gäller i hög grad DN:s ledarsida.
Där omväxlar nu mer reflekterande ledare med ledare där i stort sett varje ekonomiskt argument för EMU som dyker upp i diskussionen återges på ett okritiskt sätt utan någon granskning av den vetenskapliga underbyggnaden. Detta kan ge anledning till viss oro för möjligheterna att få till stånd en tillräckligt informativ debatt.
LARS CALMFORS
Lars Calmfors i DN 96-11-10
DN har i ett par ledare (bl a den 5/11 och 8/11) anfört kritiska synpunkter på EMU-utredningen. Enligt min mening ger DN sina läsare en missvisande bild av de stabiliseringspolitiska aspekterna på EMU-frågan.
Såvitt jag förstår bör man resonera på följande sätt. Om Sverige drabbas av samma makroekonomiska störningar som andra EU-länder, finns förmodligen inget större behov av en egen valuta. En europeisk centralbank kommer då antagligen att föra en penningpolitik som bidrar till att stabilisera också den svenska ekonomin.
Penningpolitisk självständighet är däremot värdefull om Sverige drabbas av andra störningar än övriga EU-länder. Skälet är att en europeisk centralbank inte kommer att ta samma hänsyn till konjunktursituationen i ett litet land som Sverige som till situationen i de stora EU-länderna.
Man kan se penningpolitisk självständighet som en försäkring som kan användas vid svåra störningar i ekonomin. Men denna försäkring har också kostnader. En sådan är risken för att riksbanken inte ska kunna hålla nere inflationen på samma sätt som en europeisk centralbank. Detta trovärdighetsproblem är högst påtagligt mot bakgrund av Sveriges tidigare inflationserfarenheter.
Om Sverige inte inträder i den monetära unionen 1999, är det enligt min bedömning nödvändigt att stärka oberoendet för riksbanken och att skriva in ett prisstabilitetsmål i riksbankslagen. Det finns anledning för regeringen att snabbt ta initiativ till sådana förändringar. Låginflationspolitiken skulle därmed på sikt kunna större trovärdighet och kostnaderna för att bibehålla penningpolitisk självständighet minska. Det skulle bli lättare för riksbanken att ta stabiliseringspolitiska hänsyn utan risk för att dessa ska misstolkas som släpphänthet i fråga om inflationen.
Det är svårt att förstå DN:s svårigheter med detta mycket vedertagna argument.
Det är också svårt att förstå varför DN inte delar EMU-utredningens slutsats att strukturella reformer på arbetsmarknaden kan möjliggöra en lättare penningpolitik.
Om arbetsmarknaden blir mer flexibel, minskar naturligtvis inflationsriskerna. Detta skapar större utrymme för låga räntor som kan stimulera efterfrågan och sysselsättning utan att riksbankens inflationsmål hotas. DN kan inte rimligen ha några invändningar mot logiken i detta resonemang.
Däremot kan man naturligtvis ha en pessimistisk uppfattning om sannolikheten för att reformer på arbetsmarknaden ska komma till stånd.
Sammanfattningsvis är det viktigt för den fortsatta debatten om EMU att hålla isär diskussionen på enskilda problemområden - där det bör gå att uppnå betydande enighet - och den mer subjektiva sammanvägningen av alla plus-och minusposter.
Jag tycker inte att DN har lyckats fullt ut med detta.
Lars Calmfors
Ordförande i EMU-utredningen
DN svarar:
DN kritik gäller bl a följande skrivningar i betänkandet:
"Ett deltagande i den monetära unionen kan minska möjligheterna att reducera arbetslösheten genom sådana utbudsrefomer på arbetsmarknaden som diskuterats i kapitel 13 (---). Skälet är att vi då inte kan kombinera dessa strukturåtgärder med en självständig penningpolitik som tillåter efterfrågan att öka.(-- -) En sysselsättningsexpansion kan skyndas på om penningpolitiken görs mer expansiv." (sid 421)
"Strukturförändringarna på utbudssidan måste också åtföljas av tillräckligt hög efterfrågan om den minskade jämviktsarbetslösheten inom rimlig tid ska leda till en minskning också av den faktiska arbetslösheten.
Ett grundproblem är att behovet av att konsolidera de offentliga finanserna innebär att finanspolitiska åtgärder som ökar budgetunderskottet knappast kan komma ifråga.(-- -) Följaktligen måste en ökning av den samlade efterfrågan till stor del åstadkommas genom penningpolitiken. Här skiljer sig förutsättningarna radikalt beroende på om vi deltar i den monetära unionen eller inte."(sid 374)
Lars Calmfors bemöter inte detta. Han skriver att strukturreformer på arbetsmarknaden möjliggör (kurs här) en lättare penningpolitik. Men utredningen skriver att strukturreformer måste åtföljas (kurs här) av en lättare penningpolitik, och att denna efterfrågeexpansion bara är möjlig utanför EMU.
Om utredningens avsikt bara var att påpeka att handlingsfriheten blir större och möjligheterna för Sverige att hålla lägre räntor ökar om att riksbanken blir mer oberoende (vilket DN länge krävt) och om arbetsmarknaden reformeras (vilket DN också krävt) ja, i så fall föreligger ingen diskrepans mellan EMU-utredningens och DN:s uppfattning.
Kvarstår gör dock uppenbarligen skillnaden i våra bedömningar av hur stor reell handlingsfrihet svensk penningpolitik får - med eller utan riksbanks- och arbetsmarknadsreformer - i ett läge där Sverige står utanför EMU.
Lars Calmfors på DN Debatt 92-11-26
- Det borde ha stått klart för alla att kollisionen mellan denna valutapolitik och de tidigare kostnadsstegringarna i kombinatione med den internationella konjunkturnedgången, finans- och och fastighetskrisen och neddragningarna i offentlig sektor riskerade att skapa en sysselsättningskatastrof. Detta så mycket mera som vi under åttiotalet lärt oss från EG-länderna hur en snabb nedväxling av inflationen kan medföra bestående arbetslöshet. ...
Hur ska man förklara den närmast dogmatiska envishet med vilken åtgärder för att motverka den exceptionella sysselsättnings- nedgången avvisats?
Knyt kronan till
valutasamarbetet
Lars Calmfors på DN Debatt 1990-09-11
En orsak är förmodligen den tendens till samstämmighet bland svenska ekonomer som många pekat på. Till skillnad från i de flesta andra länder förekommer i Sverige knappast några olika ekonomisk-politiska skolor utan det finns en stark - och skadlig - tendens att orientera sig mot samma åsikter. På sjuttiotalet var alla keynesianer. Efter några års debatt svängde i stort sett hela ekonomkåren - och tongivande politiker och journalister - till att förorda en icke-ackomodationspolitik utan undantag ens i exceptionella krissituationer. ...
Min slutsats är att vi förr eller senare bör gå tillbaka till en fast växelkurs. Det ligger ett stort pedagogiskt värde i en sådan norm, som ställer krav på att våra löner i längden inte kan öka snabbare än omvärldens om vi vill bibehålla vår konkurrenskraft. En svårare fråga är mot vad vi ska hålla en fast växelkurs igen och när kursen i så fall ska låsas.
Lars Calmfors på DN Debatt 92-11-26
Lars Calmfors på DN Debatt 98-01-16
Mycket talar för att den nuvarande arbetslösheten i huvudsak
är strukturell.
I så fall kommer den inte att att försvinna när efterfrågan ökar utan resultatet blir bara löneökningar och inflation.
Knyt kronan till valutasamarbetet
Lars Calmfors
på DN Debatt 1990-09-11
LO-ekonomerna Dan Andersson och P-O Edin har i två artiklar på DN Debatt (24/6 och 12/7) alla tankar på en mer självständig riksbank och en till det europeiska valutasamarbetet knuten krona.
Tanken bakom förslagen att öka anti-inflationspolitikens trovärdighet är således att genom påverkan av inflationsförväntningarna få till stånd en så mycket lägre inflation att devalveringsbehov normalt inte skall uppkomma.
Detta får emellertid inte tolkas som något idiotstopp. I exceptionella situationer (som på 30-talet eller under 70-talskrisen) kan devalveringar behöva tillgripas, därför att det tar alltför lång tid att åstadkomma nödvändig reallöneanspassning genom att dra ner de nominella lönestegringarna.
Såväl en självständig riksbank som en anknytning till EMS i dess nuvarande form bör medge sådan begränsad flexibilitet.
En avsiktsförklaring att knyta kronan till det europeiska valutasamarbetet och åtgäder för att öka riksbankens självständighet är nödvändiga inslag i en politikomläggning.
Lars Calmfors
på DN Debatt 92-11-26
- Det borde ha stått klart för
alla att kollisionen mellan denna valutapolitik och de tidigare
kostnadsstegringarna i kombinatione med den internationella
konjunkturnedgången, finans- och och fastighetskrisen och neddragningarna
i offentlig sektor riskerade att skapa en sysselsättningskatastrof. Detta
så mycket mera som vi under åttiotalet lärt oss från
EG-länderna hur en snabb nedväxling av inflationen kan medföra
bestående arbetslöshet. ...