EMU Kjell-Olof Feldt Englund

Finanspolitiken har i vårt land liksom i andra hållits fången av en doktrin som med anspråk på vetenskap
säger att penningpolitik är det enda styrmedel som kan åstadkomma både stabilitet och tillväxt.
Doktrinens resultat kan vi nu se i en värld som skakas av kriser och utebliven tillväxt.
Kjell-Olof Feldt, Dagens Industri 21 april 2016

Feldt - Jag känner stor respekt för hans insats i flera viktiga avseenden. men...
Han reagerade på den hårda kritiken mot löntagarfonderna, men han sade inget tydligt nej när tanken väcktes.
Om några socialdemokrater förtjänar att lyftas fram från denna partiets mörka tid är det personer som Assar Lindbeck
PJ Anders Linder, Axess blog 2013-11-13

Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.
Det är hösten 1985 och orden är Olof Palmes.
Finansminister Kjell-Olof Feldt har kommit för att prata om avregleringen av kreditmarknaden. Ett beslut som skrev om Sveriges historia.
Andreas Cervenka, SvD Näringsliv 25 november 2012

1985 avreglerade Feldt finansmarknaden
Det misstag vi gjorde var att inte släppa valutan samtidigt
Vi trodde dessutom att bankerna skulle vara redo för att leva i en fri marknadsmiljö, men det var de inte
Kjell-Olof Feldt intervjuad om sin nya bok "En kritisk betraktelse av socialdemokratins seger och kris", Albert Bonniers förlag
Dagens Industri 21 april 2012

Den 21 november 1985 vid ett-tiden fick jag - som chef för Stadshypotek - meddelandet om att Riksbanken hade upphävt alla utlåningsrestriktioner.
Jag tittade på mina medarbetare och undrade om man på Riksbanken verkligen förstod vad man gjorde.
Lars Wohlin Ekonomisk Debatt nr 1/1998

Från 1991 har han varit vice ordförande respektive ordförande i Riksbanksfullmäktige, dvs Riksbankens styrelse, dvs "chef" för Bengt Dennis och Urban Bäckström.

Om Kjell-Olof Feldt i en fotnot:
Socialdemokraterna utsåg 1994 den före detta finansministern Kjell-Olof Feldt till ordförande för riksbanksfullmäktige
(det beslutande organet före lagändringen 1999).
Den högste ansvarige för stabiliseringspolitiken under 1980-talet fortsatte alltså att vara högste ansvarige under 1990-talet, om än på en annan post.
Lars Jonung i boken "Makroekonomi", 2 uppl., fotnot på s. 287.

När Mona Sahlin som nybliven arbetsmarknadsminister tilldelades uppgiften att låta skriva en lag som förbjöd fackföreningar att förhandla och strejka var allt klappat och klart.
politiska partier må ha rätt att tiga om delar av sin historia som de själva helst vill glömma.
Kjell-Olof Feldt, DN Debatt 16/1 2007

Som många nog minns men inte alla vill erkänna höll Sveriges ekonomi i slutet av 1980-talet på att spricka i sömmarna inför ett inre övertryck, till stor del skapat av en alltför expansiv politik, som lett till brist på arbetskraft och en allmän inflationsrädsla. Försök gjordes våren 1989 att bromsa framfarten genom bland annat höjd moms men LO gick till våldsamt motstånd och förslagen föll i riksdagen. Ingen ville hålla i den yxa som ändå till slut måste falla.

Det visade sig att LO:s styrelse, Landssekretariatet, resonerade på samma sätt. Man tog hela paketet, inklusive strejkstoppet. Och när den nya regleringspolitiken presenterades för riksdagsgruppen utbröt till min förvåning närapå eufori.

Även politiska partier må ha rätt att tiga om delar av sin historia som de själva helst vill glömma.

Kommentar av Rolf Englund:
Det tycker inte jag. Detta tigande från alla partier om kronkursförsvaret är både en skam för den politiska klassen och något som skadar allmänhetens förtroende.
Fast kanske skulle allmänhetens förtroende skadas ändå mer om de fick veta hur inkompetenta deras förträdare var?

Vi har en väldigt dålig ansvarskultur i svensk politik. Det mest flagranta exemplet är kronfallet i november 1992.
Och så kallade man detta ett misslyckande och alla satt kvar. Det menar jag var ett stort moraliskt haveri
Barbro Hedvall i Filosofiska Rummet, 29/10 2006

Jag frågade Göran Persson, som jag en enda gång ätit en privat lunch med, hur kunde ni sossar ge riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet som har brännt iväg 200 miljarder kronor?
- Ja, sade Göran, det där ett trauma som det kommer att ta decennier att komma till rätta med.
Tomas Fischer hos Åke Ortmark 6/5 1999

- Den nya arbetsmarknadsministern Mona Sahlin fick till sin överraskning veta att hon skulle inleda sina karriär med att sätta ihop lagar som förbjöd fackföreningar att förhandla och löntagare att strejka.
Men hon gick till verket utan att visa någon större sinnesrörelse.
Kjell-Olof Feldt, Alla dessa dagar pocketutpplagan sidan 458

Kjell-Olof Feldt varnar för ekonomisk och monetär union

Är det rätt väg?

Men för ställningstagandet till EEC:s program för ekonomisk-politiskt samarbete är ändå svaret på följande fråga avgörande: är den typ av samarbete, som EEC-staterna nu inlett och stakat ut den framtida färdriktningen för verkligen ägnat att nå de syften som vi eftersträvar? Är det den väg som Västeuropa ska beträda för att bl a minska konjunktursvängningarna och närma sig det hittills ouppnådda målet att förena full sysselsättning med en rimlig grad av prisstabilitet?

För det första innebär samordningen att vissa medel, t ex på skatte- och kreditområdet, blir helt obrukbara på nationell nivå utan att de ersätts av motsvarande resurser på gemenskapsplanet.

Såvitt jag förstår går detta rakt emot den utveckling som man under årtionden sökt åstadkomma, nämligen att bygga ut antalet medel i den ekonomiska politiken och göra dem till så precisa instrument som möjligt. Det har framkallats av insikten att den höga ambitionsnivån och de smala marginalerna i det expanderande fullsysselsättningssamhället kräver punktinsatser som till sin art och tidsdimension växlar inte bara mellan länder utan också mellan regioner, branscher och företag.

En europeisk stormarknad skulle i ännu högre grad än dagens nationella marknader ha behov av sådana variationer i den ekonomiska politiken.

Mardrömslik konstruktion

Teoretiskt sett skulle det finnas en lösning på detta problem. Det är att beslutsbefogenheterna flyttas över till starka och välutrustade centrala organ - ett europeiskt finansdepartement och en europeisk centralbank - som har möjlighet att spela med alla ekonomisk-politiska medel för att få tillräckliga variationer och nyanser Men det lär inte behövas någon längre utläggning för att visa det mardrömslika i denna konstruktion.

Att av en halv kontinent, omfattande 10-12 länder och med omkring 300 miljoner invånare, göra en enda stat reser demokratiska, politiska och administrativa problem av enorma mått.

Det man har skapat är en federativ statsbildning, där federationen har alltför få och alltför trubbiga instrument och där delstaterna ur samordningssynpunkt är alltför starka men ändå berövats möjligheterna att bedriva en självständig politik.

Det finns faktiska exempel i vår värld på sådana federativa statsbildningar som varken är tillräckligt centraliserade eller tillräckligt decentraliserade för att kunna föra en effektiv ekonomisk politik.

Hela artikeln av Kjell-Olof Feldt

Början på sidan

Kjell-Olof Feldt, som var finansminister under den tid som den svenska katastrofen grundlades, men som, eftersom han har skrivit böcker kritiska mot (s), av den s k borgerligheten hyllas som en stor Guru - och som fortfarande innehar ett av Rikets högsta ämbeten, ordförandeskapet i Riksbanksfullmäktige, som styr räntan, har uttalat sig.

- Ett beslut om att vi aldrig ska gå in i EMU är omöjligt. Det skulle tvinga Sverige att lämna EU om vi vill ha någon anständighet kvar.

"Allt fler kan bli intresserade av en pensionsförsäkring i euro i stället för kronor eller av att ta upp villalånet i euro", menade han, enligt referat i DN 97-04-09.

Tänk, att en borgerlig Guru och (s)-ordförande i Riksbanksfullmäktige inte märker att dessa saker strider mot varandra. Om det skulle bli någon skillnad i räntan för euron och den fria flytande svenska kronan kan det visserligen vara bäst (ex ante eller ex post - vad man tror, och hur det sedan blir) att spara eller låna i den ena eller den andra valutan. Det kan dock inte vara bäst att göra båda sakerna i samma valuta. Mer om detta här..........

Dessutom är väl det inget argument för EMU? Var och en har redan i dag rätten att placera sina sparpengar eller belåna sin villa i kronor, mark, pund, yen eller dollar. Det är en av fördelarna med att det finns flera valutor.

Kjell-Olof Feldt, Johan Gernandt och Bengt Westerberg på SvD Brännpunkt 97-02-25

Det finns bara en lösning på arbetslöshetsproblemet, nämligen ett svenskt medlemskap i EMU.

Det sade förre finansministern, riksbankens ordförande, Kjell-Olof Feldt på Almi-dagen i Örebro.

Feldt anser att Sverige bör vara med i valutaunionen från början: -Det finns en illusion om större frihet om vi står utanför. Men då måste vi vara heligare än påven själv och föra en ännu stramare ekonomisk politik. Tror man att det ska ge möjlighet till en mera expansiv politik misstar man sig grundligt, då blir det ännu värre, säger han, och dömer ut argumentet att Sverige inte skulle vara moget för ett medlemskap på grund av den svenska lönebildningen, arbetsrätten och skatterna.

En av Keynes viktigaste observationer var vad som händer när pengar övergår från att vara ett medel att hålla den reala ekonomin, dvs produktion och sysselsättning, i gäng till att bli en "vara" som inte lämnar den finansiella ekonomin. En stor del av nationernas sparkapital snurrar då runt på de finansiella marknaderna. Det hålls därmed borta från realinvesteringar som kunde skapa jobb och ökat välstånd. Det år dessutom en självförstärkande process: stora svängningar i räntor, aktie- och valutakurser dämpar realinvesteringarna genom att öka osäkerheten om deras lönsamhet.

Resultatet blev, både på 1920- och 1930-talet, att produktionskapaciteten var klart otillräcklig för att försörja och sysselsätta befolkningen. Hans idéer om att med lån finansiera statliga utgifter under lågkonjunktur eller depression syftade således till att sysselsätta ett i real mening sysslolöst kapital i arbete.

Det går att hävda att Västeuropa på 199O-talet befinner sig i en liknande situation. I takt med att staterna drar ner sina budgetunderskott växer mängden "sysslolöst" finanskapital. Sverige är ett bra exempel. Det totala sparandet större än realinvesteringarna och produktionskapacitet saknas för att ge befolkningen arbete.

Jag vet att det inte är modernt att resonera på det här sättet. I dag är det "ökad flexibilitet" på arbetsmarknaden som skall avskaffa arbetslösheten. Och tyvärr har många av dem som intresserar sig för ekonomins efterfrågesida fastnat för att problemet är vår "underkonsumtion" - bara vi svenskar kan förmås att spara mindre och förbruka mer blir det fart på tillväxten och jobben.

Men det kan omöjligen vara en hållbar utväg. Varje ny arbetsplats kostar pengar; utan en ökad mängd fysiskt realkapital går det inte att i längden hålla sysselsättning och välstånd uppe. Vårt problem borde därför vara hur "sysslolöst" kapital skall kunna sättas i produktivt arbete.

Och då handlar det i första hand om skillnaden mellan finansiella placeringar och investeringar i produktion vad gäller risk och personliga uppoffringar.

Motståndarna till tanken att göra realinvesteringar mer attraktiva vill gå den andra vägen, dvs minska de finansiella placeringarnas lockelser och vinstchanser. Idéer förs fram om globala transaktionsskatter eller andra regleringar framför allt av valutamarknaden. För sådana ingrepp finns förvisso motiv utifrån mitt resonemang.

En stor mängd kapital binds i kortsiktiga och spekulativa valutaflöden som kunde användas på ett mer produktivt sätt. Utsikten för globala lösningar av detta problem ter sig emellertid utopisk.

Däremot finns ett regionalt projekt som skulle minska omsättningen och kapitalbindningen på valutamarknaden, nämligen planen på att införa en enda EU-valuta.

Förverkligas den försvinner uppenbart nog både förlustrisker och vinstchanser inom det europeiska valutaområdet och det kapital frigörs som i dag går åt för valutahandel. Även om EMU inte löser hela problemet med det "sysslolösa" finanskapitalet är det ändå ett icke oväsentligt steg i rätt riktning.

Märkligt nog återfinns EMU-motståndarna ofta bland anhängarna av Keynes uppfattning om det riktiga i att sätta det i produktivt arbete.

Centerpartiet (och många andra) är motståndare till EMU, det vill säga hela projektet, inte bara svenskt medlemskap; den ekonomiska och monetära unionen är ett centralistiskt påfulind som berövar nationerna deras självständighet på så centrala områden som penning- och finanspolltik. Det trampar således på grundläggande demokratiska värden.

Nu är det emellertid så att historien känner till ett annat centralistiskt påfund med djupgående konsekvenser för den nationella suveräniteten men som man numera, även inom centerpartiet, närmast längtansfullt ser tillbaka på. Det är det så kallade Bretton Woods-systemet vars syfte var att låsa världens valutor till varandra och genom central kontroll av staternas upplåning disciplinera den nationella penning-och finanspolitiken.

I drygt 20 år, från 1950 till början av l970-talet, hade västvärldens industriländer en ekonomisk utveckling som vi i dag bara kan drömma om: hög tillväxt, full sysselsättning, låg inflation, balanserade statsfinanser trots att det var under denna period som väfärdsstatens fundament restes. Givetvis låg många faktorer bakom dessa "gyllene år" - till exempel återuppbyggnaden efter kriget, en snabb teknisk utveckling, frigörelse av världshandeln - men Bretton Woods gav ett ovärderligt bidrag: finansiell och monetär stabilitet.

Det centralistiska inslaget bestod i att alla Bretton Woods-valutor var fixerade till värdet av en enda valuta, den amerikanska dollarn, som i sin tur hade ett fast guldpris som ankare. Den finansiella disciplinen upprätthölls via tvånget för varje enskilt land att hålla balansen i sina utrikesaffärer. Länder som hamnade i underskott genom en alltför expansiv finanspolitik eller hög inflation hade bara två alternativ att välja mellan: att förbruka sin valutareserv eller att strama åt sin politik.

(Valde man det första alternativet slutade det ändå med åtstramning eftersom systemets övervakare och enda långivare, Internationella valutafonden, då tog befälet.)

Ett enda land undgick detta disciplinerande inflytande. USA kunde finansiera underskott i sin bytesbalans genom att låna av andra länder i sin egen valuta.

... .. den amerikanska regeringen lånade sig genom Vietnamkriget och utbyggnaden av sin välfärdsstat (Lyndon Johnsons "Great Society"). Och i början av 70-talet storknade världen av dollarövermättnad:

Bretton Woods bröt samman, dollarn släppte sitt ankare, världens valutor började flyta omkring.

Men det som möjliggjorde det definitiva uppbrottet från Bretton Woods finansiella disciplin var inte friheten för världens regeringar att manipulera växelkursen om inflation och budgetunder skott hotade bytesbalansen. Det som befriade de regeringar som så önskade från finansiell disciplin var framväxten av en internationell kapitalmarknad, utan regleringar och utan hämningar att finansiera statliga underskott.

... Det är mot den här bakgrunden som idén om en europeisk valuta och en gemensam penning- och valutapolitik bör ses. EMU är förvisso ett centralistiskt projekt liksom Bretton Woods. Då, i slutet av 1940-talet, utgick man från att demokratiskt styrda länder (i synnerhet) behövde ett yttre tryck via centrala institutioner för att klara det som visat sig vara svårast att uppnå på nationell nivå: finansiell disciplin och monetär stabilitet. Det som hänt därefter visar att denna uppfattning var realistisk.

Det är sant att EMU går längre i att beröva nationalstaterna det formella och reella inflytandet över sin penning- och valutapolitik.

Men å andra sidan finns i dagens värld inte tvånget att finansiera ett lands utrikesaffärer med egna, intjänade pengar, eftersom finansmarknaderna med entusiasm sköter den saken.

Förvisso går det att hävda att det inte längre finns särskilt mycket av demokratiskt inflytande i ett system som styrs av en europeisk centralbank och en gemensam valuta. Men det finns värre faror som hotar vår demokrati.

En mycket påtaglig sådan är att regeringar kan vilseleda sina väljare om välfärdens verkliga kostnader genom att satta nationen i skuld - en skuldsättning som sedan drastiskt minskar denna nations möjligheter att uthärda påfrestningarna när skuldsättningens konsekvenser uppenbarar sig.