Palme utnämnde Feldt till handelsminister 1970 för att han skulle sköta förhandlingarna om medlemskap i EEC. Enligt Feldt, hade Palme uppfattningen att Sverige var välkommet som medlem i EEC och att EEC var berett att ge Sverige en särställning på grund av neutraliteten. Palme var övertygad om att Sverige hade en roll att spela i EEC.
Under förhandlingarna presenterades den s.k. Werner-rapporten, den första skissen till en valutaunion. Dess tankegångar utgjorde ett svårt hinder för svenskt medlemskap. Men Feldt skriver också om stämningsläget i regeringen: "Det föreföll oss otroligt, rena fantasifostret, att europeiska regeringar frivilligt skulle avstå från en egen penning- och finanspolitik och på så politiskt centrala områden underordna sig överstatliga beslutsorgan."
Åke Svidén om boken Feldt, Kjell-Olof: Min väg till politiken (Ekerlids)14/9 2005
Ekonomisk politik i en stormarknad
Tiden nr 3, 1971
av KJELL-OLOF FELDT
Tidens ingress: Handelsminister Kjell-Olof Feldt analyserar i denna artikel den sk Werner-planen, som syftar till att skapa en ekonomisk och monetär union inom EEC. Man har skapat en federativ statsbildning, där federationen har alltför få och alltför trubbiga instrument och där delstaterna ur samordningssynpunkt är alltför starka men ändå berövats möjligheterna att bedriva en självständig politik, skriver Feldt.
En av de ständiga följeslagarna i efterkrigstidens mellanstatliga diskussioner är kravet på bättre samordning av industriländernas ekonomiska politik. Motiven har blivit allt mera påtagliga. Den marknadsmässiga och industriella integrationen växer i minst lika snabb takt som handelsutbytet. Misslyckanden och framgångar i de stora ländernas konjunkturpolitik blir nästan omgående en angelägenhet för alla. Arbetslöshet och inflation följer mer eller mindre lagbundet varuströmmarna. Också i fråga om den ekonomiska tillväxten är vi sammankedjade med varandra - exempel på stater som av egen kraft kan bryta sig ur det allmänna mönstret blir allt färre.
Den organisation som framför andra arbetat för ekonomisk-politisk samordning är OECD, dvs industriländernas sammanslutning för främjande av ekonomiskt samarbete och ekonomisk utveckling. På det institutionella planet har utan tvivel en
del framsteg gjorts. Varje medlemsland får årligen genomgå en examination, där den ekonomiska politikens mål, medel och resultat granskas. En särskild kommitté har tillsatts för diskussion och analys av dessa frågor. De tio största industriländerna sitter dessutom i en arbetsgrupp med speciell uppgift att - följa den valutapolitiska och ekonomiska utvecklingen i medlemsländerna.
OECD:s ministerråd ägnar vid sina möten betydande uppmärksamhet åt den ekonomiska politiken. OECD-sekretariatets analyser och diskussionernas resultat publiceras regelbundet, där medlemsländernas ekonomiska politik beskrivs och bedöms. Rekommendationer och förslag om ändrad politik framförs också.
Dessa olika organ för diskussion, samråd och ömsesidig påverkan har utan tvivel höjt informationsnivån i medlemsländerna om världsekonomin och om de ekonomisk-politiska förhållandena i andra länder. I synnerhet har det varit värdefullt att organisationen även belyst och framtvingat en diskussion om effekterna av industriländernas politik för "tredje världen", dvs utvecklingsländerna. I några fall har diskussionerna avkastat resultat i form av konkreta samarbetsprojekt, bl a internationella stödaktioner i samband med de senaste årens valutakriser.
OECD:s sekretariat verkar dessutom för att nya och bättre instrument ska utvecklas i medlemsländernas ekonomiska politik. Den mest betydelsefulla insatsen torde vara det arbete som under ledning av Gösta Rehn bedrivs för att skapa en modern arbetsmarknadspolitik av ungefär det slag som byggts upp i Sverige.
Det är naturligtvis omöjligt att avgöra om industriländernas ekonomiska politik skulle ha varit bättre eller sämre utan detta arbete. Däremot kan man konstatera att andra hälften av 1960-talet blev en period av allvarliga bakslag. Vid sidan av valutakriserna - som ändå delvis kunnat upplösas tack vare internationell samverkan - har västvärldens ekonomier skakats av en allmän inflation och tilltagande instabilitet. Inflationen har inte kunnat stoppas genom någon samfälld aktion. Snarare har länderna hjälpts åt att förstärka varandras inflationsproblem. Man har inte heller
lyckats bemästra det destabiliserande inflytandet från de internationella kapitalrörelserna. I stället demonstrerar Västeuropa sin maktlöshet inför de krafter som har fritt spelrum på den snabbt växande internationella kapitalmarknad, som kallas Eurodollarmarknaden.
Mot den här bakgrunden är det rimligt att kraven på ökat internationellt samarbete - och en effektivare nationell politik - växer i styrka. Likaså kan man ifrågasätta om de hittills använda metoderna och formerna för detta samarbete är ändamålsenliga.
Nu har i Europas mitt växt fram en organisation för ekonomiskt och politiskt samarbete mellan stater, med en långtgående integration av handeln och med planer på en ytterligare sammanflätning av sina ekonomier, dvs EEC. Eftersom dessa länders samordningsbehov rimligen bör vara större än för någon annan grupp av stater, är det naturligt att de pågående samordnings- och samarbetssträvandena inom EEC följs med stort intresse. Denna nyfikenhet minskas inte av att resten av Västeuropas ligger i förhandlingar om anslutning till den gemensamma marknaden i en eller annan form.
EEC:s strävanden på det här området har flera rötter. En, om man så vill den djupast gående, kommer från Romfördragets deklarationer om den ekonomiska gemenskap som ska växa upp med den gemensamma marknaden som underlag. En annan finns i
överenskommelsen om jordbrukspolitiken. Dess prisreglering och finansieringssystem förutsågs redan från början kräva fasta växelkurser inom marknaden för att fungera utan alltför stora friktioner.
Fasta växelkurser förutsätter i sin tur en nära samordning av den ekonomiska politiken. En tredje är de dystra erfarenheter man inom gemenskapen tycker sig ha gjort av bristen på ekonomisk-politisk samordning framför allt under senare hälften av 1960-talet.
Flertalet av EEC:s medlemsländer har under de åren inte bara utsatts för lika kraftiga störningar och balansrubbningar i sina ekonomier som andra industriländer. De har också, på grund av den påbörjade integrationen sinsemellan, i hög grad stört varandras ekonomier. Vissa konjunkturrörelser och monetära rubbningar har förstärkts i en oscillerande rörelse mellan EEC-länderna inbördes, där den marknadsmässiga integrationen bedöms som en pådrivande faktor.
I själva verket är det mot bakgrunden både av behoven och den faktiska utvecklingen ganska anmärkningsvärt att EEC-länderna under 1960-talet inte nått längre i sin ekonomisk-politiska samordning än till en procedur för konsultationer. Denna procedur har dessutom inte använts i de kritiska lägen när den bäst behövts. Eller också har konsultationerna varit resultatslösa i den meningen, att någon enighet om framgångslinjerna inte uppnåtts. Den största påfrestningen utsattes gemenskapen för i samband med de franska och tyska växelkursförändringarna, som inte bara skakade det politiska samarbetet utan också orsakade svåra problem och störningar för den gemensamma jordbrukspolitiken.
Werner-planen
Det var med de erfarenheterna i bagaget som EEC-ländernas statschefer samlades i Haag i december 1969. Då enades man om att arbeta ut en plan för att göra EEC till en "ekonomisk och monetär union". Arbetet ledde till den i fjol framlagda och numera berömda Werner-planen. Efter åtskillig vånda och mycken diskussion har nu ministerrådet (februari 1971) enats om hur denna plan ska realiseras i sin första etapp. Samt bekräftat sin ambition att under 1970-talet genomföra de återstående etapperna fram till en ekonomisk och monetär union.
Werner-planen utgjorde ett i sin art perfekt logiskt slutet system. De mål som man vill nå med en ekonomisk och monetär union sägs i rapporten vara de här:
"Den ekonomiska och monetära unionen kommer att möjliggöra skapandet av en inre zon inom vilken varor, tjänster, arbetskraft och, kapital kommer att röra sig fritt utan att konkurrenssnedvridningar uppstår och utan att strukturella eller regionala balansrubbningar skapas. Genomförandet av en sådan union kommer att öka och befästa välståndet inom gemenskapen och förstärka dennas bidrag till världens ekonomiska och monetära jämvikt.
Unionen förutsätter medverkan från skilda ekonomiska och sociala grupper så att den kombinerade effekten av marknadskrafterna och de beslut som medvetet genomförs av de ansvariga myndigheterna skall resultera i en tillfredsställande tillväxt, en hög sysselsättning och en stabil prisnivå. Dessutom bör den gemensamma politiken syfta till en minskning av regionala och sociala skillnader samt trygga miljövården."
Tre syften
Man kan urskilja åtminstone tre olika syften som Werner-rapporten vill nå.
Det första är att man vill fullända den gemensamma marknaden. Man vill kunna avskaffa den gränskontroll som nu krävs bl a därför att den indirekta beskattningen är olika konstruerad och olika hög i de enskilda länderna. Det leder till krav på att den indirekta beskattningen uniformeras - målet är en enda konsumtionsskatt, en moms som är ungefär lika hög i samtliga länder. Det innebär också att punktskatter avskaffas eller, i fall där de knappast kan undvaras (sprit- och tobaksbeskattningen), görs lika i alla länder.
Men man vill nå längre i marknadsperfektionismen. En av grundstenarna i EEC-filosofin är principen om konkurrens på lika villkor. Romtraktaten tar sikte på att avskaffa konkurrenshinder mellan länderna och att förmå medlemmarna att avstå från nationella och därmed ojämnt fördelade subsidier till näringslivet. Total frihet ska finnas för arbetskraft, kapital och företagsamhet, att vandra över gränserna
Werner-rapporten konstaterar att mycket litet skett på de här områdena. Kapitalets rörelsefrihet är fortfarande starkt beskuren genom nationella regleringar. Den fria etableringsrätten är inte friare i EEC än vad den i stort sett är i Sverige (detta är min jämförelse, inte Werner-rapportens).
Och på arbetsmarknaden finns visserligen rörelsefriheten i teorin men knappast i praktiken eftersom de sociala trygghetsfrågorna vid flyttning från land till land inte är lösta.
Nu ordar Werner-rapporten inte så mycket om de här "klassiska" konkurrenshindren inom EEC. Man går i stället en väg som leder desto rakare mot målet Man föreslår att växelkurserna låses med oåterkalleligen fastställda pariteter mellan medlemsländerna. Tillsammans med helt fria kapitalrörelser, en gemensamt förvaltad valutareserv och en långtgående kontroll på gemenskapsnivå över medlemsländernas kredit- och finanspolitik bör detta räcka till för att skapa en enda marknad, där skillnaderna i konkurrensvillkoren snabbt utjämnas.
Framför allt hoppas man på att röja undan vad som redan visat sig vara det allvarligaste hotet mot filosofin om konkurrenslikställighet, nämligen skillnader i de enskilda medlemsländernas förmåga eller vilja att hålla inflation o dyl under kontroll.
I en monetär union skulle avvikelser från gemenskapens smala väg långt snabbare än i dag drabba också övriga länder genom olika slags fortplantningseffekter och - inte minst – genom åderlåtning av den gemensamma valutareserven. Dessa övriga länder skulle inte bara ha den moraliska rätten att kräva rättning i ledet utan också ha makten att göra det genom det överstatliga inslaget i gemenskapens nya organ i den ekonomiska och monetära unionen.
Syfte nr 2 är att få en samordning av den ekonomiska politiken. Lösningen ligger även har i en ekonomisk och monetär union, anser Werner- rapporten. Därmed har man åstadkommit ett slutet system: likaväl sona ekonomisk integration kräver ekonomisk-politisk samordning, kommer samordningen att påskynda eller framtvinga den ekonomiska integrationen.
Det tredje syftet löper som en röd tråd genom Werner-rapporten. En gemensam ekonomisk politik inom ramen för en monetär union och med överstatliga inslag blir också en effektivare politik. Den når lättare EEC:s mål om tillväxt, sysselsättning och stabilitet. Den ger också bättre underlag för en utjämning av regionala skillnader och för en bättre miljövård.
Skaleffekt
Dessutom spårar man i Werner-rapporten tron på något som kan kallas en skaleffekt. Ett ekonomiskt enat Europa, som lagt sina monetära resurser i en korg, står bättre rustat att möta utifrån kommande påfrestningar. Europa får också, om det uppträder enat inte bara i handelspolitiska utan också i valutapolitiska och monetära frågor, större tyngd utåt och ökade möjligheter att påverka den internationella utvecklingen i önskad riktning.
Av allt att döma har ministerrådet i sin resolution av den 9 februari i år antagit de av Werner-rapporten uppställda syftena och målen för EEC:s ekonomiska samarbete. I förhållande till rapportens obönhörligt konsekventa uppbyggnad av den ekonomiska och monetära unionens regelsystem och institutioner är ministerrådets resolution emellertid en diffus och delvis ofullständig skiss. Den kan alltså tolkas på olika sätt - något som väl också varit meningen.
Klart står i varje fall att man på en väsentlig punkt brutit konsekvensen i Werner-planen. Man har gett unionen ett konkret innehålla, bara i dess första etapp. Fortsättningen - framför allt uppbyggnaden av en gemensam konjunktur- och budgetpolitik - blir beroende av vad EEC- staterna i en ny omgång kan enas om.
Detta måste ske senast 1973 (eller måhända 1975). För att ge eftertryck åt denna avsikt har man gjort det förbehållet att det valutapolitiska samarbetet, dvs löftet att lämna varandra lånestöd vid läckage i något lands valutareserv, upphör om inte enighet nåtts betr unionens fortsatta uppbyggnad.
Samordning
Samordningen av den ekonomiska politiken under den första etappen sker på följande sätt.
Gemenskapen ska i valutapolitiska frågor uppträda gemensamt i internationella organ, t ex i Valutafonden och OECD. Senast i juli 1972 skall förslag finnas om en fond for monetärt samarbete färdig att starta före den första etappens slut.
3. Efter förslag från kommissionen ska man inleda en viss harmonisering av den. direkta beskattningen mervärdeskatten och punktskatterna.
4. Rådet ska också, efter förslag från kommissionen, besluta om en successiv frigörelse av kapitalrörelserna, så att företagen ska kunna emittera värdepapper på lika villkor som de inhemska företagen på alla kapitalmarknader inom EEC-området.
Samordnings- och harmoniseringsprogrammet för den första etappen avviker bara på en väsentlig punkt från Werner-rapporten - någon avsikt att göra etableringsrätten fri för banker, försäkringsbolag och andra finansinstitut skymtar inte i överenskommelsen.
Innan de olika utredningsuppdragen lett fram till konkreta beslut är det inte möjligt att bedöma fastheten i samordningen och hårdheten i de bindningar av den nationella politiken, som tankarna om harmonisering av skattepolitik, valutakurspolitik och kreditpolitik kan komma att medföra.
Och om sannolikheten för att unionen kommer att fullbordas i gemensamma organ, dit beslutskompetensen betr valuta- och penningpolitik förs enligt Werner-planens modell, är det i dag bara möjligt att spekulera. I dagsläget tycks det emellertid stå klart att Frankrike med framgång driver sin linje att de gemensamma organen skall konstitueras som ministerråd och med krav på enighet i sina beslut.
Någon överflyttning av den ekonomisk-politiska makten till Bryssel-kommissionen blir det i alla händelser inte fråga om, försäkrar fransmännen.
Är det rätt väg?
Men för ställningstagandet till EEC:s program för ekonomisk-politiskt samarbete är ändå svaret på följande fråga avgörande: är den typ av samarbete, som EEC-staterna nu inlett och stakat ut den framtida färdriktningen för verkligen ägnat att nå de syften som vi eftersträvar? Är det den väg som Västeuropa ska beträda för att bl a minska konjunktursvängningarna och närma sig det hittills ouppnådda målet att förena full sysselsättning med en rimlig grad av prisstabilitet?
Både Werner-rapporten och ministerrådets resolution bygger på postulatet, att en gemensam marknad för att fungera väl kräver harmoniserade varuskatter, bundna valutakurser och en gemensam kreditmarknad. Ser man bara till syftet att få en friktionsfri handel och likhet i konkurrensvillkoren är detta antagligen riktigt. Men problem kan uppstå i andra hänseenden; problem som inte behandlas vare sig i rapporten eller i resolutionen.
För det första innebär samordningen att vissa medel, t ex på skatte- och kreditområdet, blir helt obrukbara på nationell nivå utan att de ersätts av motsvarande resurser på gemenskapsplanet.
Såvitt jag förstår går detta rakt emot den utveckling som man under årtionden sökt åstadkomma, nämligen att bygga ut antalet medel i den ekonomiska politiken och göra dem till så precisa instrument som möjligt. Det har framkallats av insikten att den höga ambitionsnivån och de smala marginalerna i det expanderande fullsysselsättningssamhället kräver punktinsatser som till sin art och tidsdimension växlar inte bara mellan länder utan också mellan regioner, branscher och företag.
En europeisk stormarknad skulle i ännu högre grad än dagens nationella marknader ha behov av sådana variationer i den ekonomiska politiken.
Mardrömslik konstruktion
Teoretiskt sett skulle det finnas en lösning på detta problem. Det är att beslutsbefogenheterna flyttas över till starka och välutrustade centrala organ - ett europeiskt finansdepartement och en europeisk centralbank - som har möjlighet att spela med alla ekonomisk-politiska medel för att få tillräckliga variationer och nyanser Men det lär inte behövas någon längre utläggning för att visa det mardrömslika i denna konstruktion.
Att av en halv kontinent, omfattande 10-12 länder och med omkring 300 miljoner invånare, göra en enda stat reser demokratiska, politiska och administrativa problem av enorma mått.
I insikten om detta har Werner-planen sökt göra en kompromiss - men en ganska olycklig sådan.
Ett viktigt steg framåt
Av uppenbara demokratiska och administrativa skäl har man inte föreslagit att alla ekonomisk-politiska beslutsfunktioner förs till en centralinstans. Samordningsproblemet löser man genom att ta bort eller sterilisera vissa medel, t ex den indirekta beskattningens x rörlighet. Centraliseringsfrågan har man besvarat så, att den gemensamma instansen får förfoga över vissa medel - räntepolitiken, budgetsaldopolitiken och dispositionen av budgetens finansiella över- eller underskott.
Det man har skapat är en federativ statsbildning, där federationen har alltför få och alltför trubbiga instrument och där delstaterna ur samordningssynpunkt är alltför starka men ändå berövats möjligheterna att bedriva en självständig politik.
Det finns faktiska exempel i vår värld på sådana federativa statsbildningar som varken är tillräckligt centraliserade eller tillräckligt decentraliserade för att kunna föra en effektiv ekonomisk politik.
Resultaten skall samordnas
De här kritiska kommentarerna betyder emellertid inte att EEC:s arbete på bättre samordning kan negligeras eller avvisas. Uppkomsten av en västeuropeisk stormarknad, dvs ett utvidgat EEC, skulle utan tvivel skärpa kraven på det ekonomisk-politiska samarbetet. Ur den synpunkten är EEC-ländernas nu beslutade procedur för konsultationer, samråd och ömsesidig påverkan ett viktigt steg framåt efter de linjer som man sedan många år försökt följa inom OECD.
Det innebär i huvudsak att man utifrån gemensamt fastlagda mål försöker samordna den ekonomiska politiken i de enskilda länderna så, att den samlade effekten blir den önskade. Det betyder ingalunda samma slags politik. Ibland kan motriktade rörelser t ex i enskilda länders konjunkturpolitik ge bättre balans för hela gemenskapen. Inte heller behöver de medel som används vara desamma - det är resultatet, inte metoderna som skall samordnas.
Å andra sidan utesluter det inte att en harmonisering och ett gemensamt uppträdande under vissa förutsättningar är den enda effektiva lösningen - i miljöpolitiken, i valutapolitiken och andra internationella frågor. Att t ex bringa Eurodollarmarknaden under ekonomisk politisk kontroll kräver antagligen en långt gående internationell samordning av politiken betr kapitalrörelser och krediter - men det är snarare motsatsen till den frigörelse av kapitalrörelserna som EEC av andra, interna skäl strävar efter.
Jag är medveten om att en sådan uppbyggnad av det ekonomiska samarbetet i Västeuropa inte är lika fantasieggande och lika fyllt av historisk dramatik som Werner-planen. Men jag tror att det gör den gemensamma marknaden minst lika funktionsduglig. Dessutom har det den inte oväsentliga fördelen att det med lite tålamod och en del energi kan realiseras.
