Detta är en utskriftsvänlig version av http://www.internetional.se/vadharvilart.htm

Fast växelkurs och dollarfallet skapade Krisen
Nils-Eric Sandberg, Lars Jonung och "the usual suspects"
Rolf Englund om SNS-boken Bank- och fastighetskrisen 1990-1993
Internet 2006-01-18

“Vad kan vi lära av kraschen? Bank- och fastighetskrisen 1990-1993” heter en nyutkommen skrift från SNS redigerad av Nils-Eric Sandberg, tidigare mångårig ledarskribent på Dagens Nyheter i vilken egenskap han var en av de många som hejade på kronkursförsvararna 1992.

En rad namnkunniga personer analyserar faktorerna bakom bank- och fastighetskrisen, sägs det i SNS pressmeddelande. Bland dessa personer finns fler av “the usual suspects”, Karl-Henrik Pettersson, tidigare vd i Första Sparbanken, normpolitikens fader Hans Tson Söderström och Erik Åsbrink, statssekreterare åt Feldt, ordförande i Riksbanken 1985-90 och finansminister under Göran Persson. Däremot återfinns ingen av kronkursförsvarets kritiker bland skribenterna. Nils-Eric Sandbergs bok är således inte en uppvisning i den nu så vanliga konsten att “göra en pudel”.

Dock går skriften inte lika långt i försvar för de ansvariga som Assar Lindbeck gjorde i en tidigare SNS-skrift (Ekonomirådets Rapport 2000) där han skrev att ”Vi menade då /i Ekonomikommissionens rapport (SOU 1993:16)/, liksom nu, att de ekonomiska problemen inte endast, eller ens i första hand, härrör från ekonomisk-politiska missgrepp, som hade kunnat undvikas med skickligare politiker, experter och ämbetsmän”.

Men varför steg räntorna mer i Sverige? Svaret kan man hämta i en liten elegant text av Nils-Eric Sandberg (DN 18/9 1987): "Både teori och erfarenhet säger att staten kan styra bara en av de tre variablerna, ränta, inflationstakt och växelkurs. Staten kan fritt välja ut vilken av de tre ska fixeras, men bara en. Ty två av dessa variabler blir i längden alltid en funktion av den tredje. Om staten fixerar växelkursen får man ta den ränta och den inflationstakt som blir följden. Om man fixerar räntan till en viss nivå kommer inflationstakt och växelkurs att anpassas efter det. Etc."

Statsminister Ingvar Carlsson med Allan Larsson som finansminister hade i maj 1991 ensidigt knutit kronan till eurons föregångare ecun till en kurs som visserligen exakt motsvarade värdet gentemot den tidigare valutakorgen (där dollarn vägde tungt), men i realiteten kom beslutet att medföra en uppskrivning av kronan under de kommande åren eftersom dollarn kom sjönk i förhållande till de europeiska valutorna. Hösten 1992 stod dollarn därför i runt 5:50. Detta räcker egentligen som argument för att alla, åtminstone nu, borde inse hur totalt utsiktslöst kronkursförsvaret var.

Före devalveringen 1982 stod dollarn i dryga sex kronor, efter devalveringen stod den i dryga sju kronor. Därefter steg den till 9:40 år 1985. Dollarn går kraftigt upp och ner. När den går upp är det lysande tider, strålande tider i Sverige, direktörerna är hjältar och plockar hem sina bonusar. När dollarn går ner för långt tvingas Sverige att anpassa sin växelkurs. Om det är så förefaller det enklare att ha en valuta som flyter och inte en fast kurs som måste försvaras med massarbetslöshet och politiska kriser.

- Med flytande växelkurs går det lättare, skriver Sandberg. För hela samhället är det enklare att sådana kurskorrigernar tas ut i prisförändringar i stället för i arbetslöshet. “Man kan säga att rörlig växelkurs innebär att hunden viftar på svansen. Fast växelkurs innebär att svansen ska vifta på hunden. Vilket verkar mest rationell?”

När han skrivit detta ryggar Nils-Eric Sandberg tillbaka. Om det är så var ju kronkursförsvaret felaktigt. Han gör ett försök att rädda sin och de andra kronkursförsvararnas ära genom att tillfoga att ”så går det till i teorin, men i praktiken? Följer den teorin så galant som det låter? Kanske – och kanske inte”. Ett lamt försök att försvara ett misstag som ledde till den djupaste krisen sedan 1930-talet.

Hur djup krisen blev har Lars Jonung, som 1992 var vetenskaplig rådgivare åt Bildt-regeringen, analyserat i en artikel i Ekonomisk Debatt nr 8/2005. Mellan 1990 och 1993 uppgick realinkomstförlusten till 13,0 och industriproduktionsförlusten till 17,0 procentenheter. Sysselsättningsförlusten var större än under någon annan kris. 90-talets sysselsättningskris var dessutom den mest långvariga. Antalet sysselsatta minskade krafttigt i såväl den privata som den offentliga sektorn, skriver han. Det leder vidare till frågan om Göran Perssons s.k. budgetsanering, för vilken han fortfarande får beröm, var nödvändig eller om den i själva verkt förlängde och fördjupade krisen.

Lars Jonung har tillsammans med Klas Fregert skrivit en lärobok i Makroekonomi (Studentlitteratur) som nyligen utkommit i en ny upplaga. Den är välmatad och pedagogisk och den fyller ett behov efter alla år när ekonomer glömt bort att utbud och efterfrågan – inte bara utbud – alltid utgjort basen för den nationalekonomiska vetenskapen.

På sidan 433 ff kan man läsa vetenskapens senaste rön om ”Överhettning och finanskris 1985-1992”. Krisen tog ekonomiska bedömare och de ansvariga för den ekonomiska politiken på sängen. Krisens styrka och snabbhet var oväntad – ekonomer och politiker hade glömt vilken roll finansmarknaderna kunde spela när den är fri och öppen, skriver han, vilket är en eufemism för påståendet att de ansvariga var inkompetenta. Längre fram (s.493) skriver Jonung att ”i slutet av 1980-talet blev det allt tydligare att stabiliseringspolitiken borde läggas om i kontraktiv riktning. Riksbanken kunde dock inte ändra kronkursen eftersom fast växelkurs var det överordnade målet för Riksbanken”.

Hade Riksbanken höjt räntan för att strama åt hade det blivit än mer lönande att låna i t ex D-mark till låg ränta och investera i svenska statsobligationer med högra ränta eller köpa fastighter för pengarna. Utlandslånen hade ändå stigit till tidigare oanade nivåer. Den privata räntebärande nettoskulden till utlandet var redan den 30 juni 1990 473 miljarder, en ökning med mer än 200 miljarder på ett år. Det var mer än Marshall-hjälpen från USA till Europa som, omräknat till 1991 års priser och växelkurser uppgick till 382 miljarder svenska kronor, vilket jag påpekade i ett inlägg hos Nationalekonomiska föreningen den 16 januari 1991.

Den s.k. normpolitiken var ideologisk grund för försvaret av den fasta växelkursen. Dess andlige fader Hans Tson Söderström gör i sitt läsvärda kapitel i Sandbergs bok två anmärkningsvärda påpekanden.

Han hävdar att det skulle ha varit bättre att släppa kronan i september 1992, när Finland och Storbritannien gav upp. Då skulle vi sluppit räntenivåer på 500 procent och vi skulle ha undvikit att riksbanken stödköpt kronor för 160 miljarder. Å andra sidan, tillägger han, kan de extra två månadernas kronförsvar ha "givit många av de svenska storföretagen tillfälle att begränsa sin valutaexponering” (lösa ut sina utlandslån). Förlusterna flyttades i stället över till den offentliga sektorn, vilket kan ha varit samhällsekonomiskt lönsamt om ”ett antal stora konkurser” därigenom kunde undvikas, skriver han. Det styrker de ihärdiga uppgifterna om att fack- och näringslivsrepresentanter uppvaktade regering och riksbank med en lista över de företag (SEB, Folksam m fl?) som skulle gå i konkurs om kronan då omedelbart hade släppts fri.

Det andra remarkabla är att Hans Tson Söderström anser att ett viktigt skäl till att 90-talskrisen blev så djup och långvarig var att allmänheten, parterna på arbetsmarknaden och de ekonomiska experterna länge hade en felaktig uppfattning om vad som var grundorsaken. Vi upplevde fortfarande den ekonomiska politikens huvudproblem som en förväntningsdriven kostnadsinflation som hotade att undergräva vår internationella konkurrenskraft. De viktigaste botemedlet ansågs vara att stärka tilltron till den fasta växelkursen. “Alla” bekymrade vi oss för kostnadsläget, “alla” slöt vi upp kring den fasta växelkursen och “alla” var vi beredda att strama åt den inhemska efterfrågan.

Det var nu inte “alla”. Det fanns de som varnade offentligt, men det är en annan historia. Det fanns också åtminstone en som varnade internt. Bengt Dennis skrev därom i sin bok bok 500 % (Bokförlaget DN 1998):

"En ständig källa till oro både i finansdepartementet och Riksbanken var dock statsministerns ekonomiske rådgivare, professor Lars Jonung, som under hösten förespråkade att gällande kronkurs skulle överges. Det var naturligtvis helt rätt av honom att ge uttryck för sin uppfattning men problemet var att den spreds alltför vitt och brett. I finansdepartementet gick Jonung under beteckningen den tickande bomben men bomben detonerade aldrig, dvs nyhetsmedierna förblev okunniga om vad statsministerns rådgivare ansåg i den mest brännande av alla frågor, valutapolitiken."

På något förunderligt sätt har har ända till nu kommit undan den sjävklara frågan: "När sade Lars Jonung vad till Carl Bildt och Anne Wibble?"