1991–1994 kom realräntechocken. Det rationella vore att släppa den fasta växelkursen.
Industrin kraschade, men regeringen behöll växelkursen, och lånade 600 miljarder för att hålla uppe statsutgifterna.
Nils-Eric Sandberg, Kristianstadsbladet 1 juni 2011
Fast växelkurs och dollarfallet skapade Krisen
Nils-Eric Sandberg, Lars Jonung och "the usual suspects"
Rolf Englund om SNS-boken Bank- och fastighetskrisen 1990-1993
Internet 2006-01-18
“Vad kan vi lära av kraschen? Bank- och fastighetskrisen 1990-1993”
heter en nyutkommen skrift från SNS redigerad av Nils-Eric Sandberg,
tidigare mångårig ledarskribent på Dagens Nyheter i vilken egenskap han
var en av de många som hejade på kronkursförsvararna 1992.
En rad namnkunniga personer analyserar faktorerna bakom bank- och
fastighetskrisen, sägs det i SNS pressmeddelande. Bland dessa personer
finns fler av “the usual suspects”, Karl-Henrik Pettersson, tidigare vd
i Första Sparbanken, normpolitikens fader Hans Tson Söderström och Erik
Åsbrink, statssekreterare åt Feldt, ordförande i Riksbanken 1985-90 och
finansminister under Göran Persson. Däremot återfinns ingen av
kronkursförsvarets kritiker bland skribenterna. Nils-Eric Sandbergs bok
är således inte en uppvisning i den nu så vanliga konsten att “göra en
pudel”.
Dock går skriften inte lika långt i försvar för de ansvariga som
Assar Lindbeck gjorde i en tidigare SNS-skrift (Ekonomirådets Rapport
2000) där han skrev att ”Vi menade då /i Ekonomikommissionens rapport
(SOU 1993:16)/, liksom nu, att de ekonomiska problemen inte endast,
eller ens i första hand, härrör från ekonomisk-politiska missgrepp, som
hade kunnat undvikas med skickligare politiker, experter och ämbetsmän”.
Men varför steg räntorna mer i Sverige? Svaret kan man hämta i en
liten elegant text av Nils-Eric Sandberg (DN 18/9 1987): "Både teori
och erfarenhet säger att staten kan styra bara en av de tre
variablerna, ränta, inflationstakt och växelkurs. Staten kan fritt
välja ut vilken av de tre ska fixeras, men bara en. Ty två av dessa
variabler blir i längden alltid en funktion av den tredje. Om staten
fixerar växelkursen får man ta den ränta och den inflationstakt som
blir följden. Om man fixerar räntan till en viss nivå kommer
inflationstakt och växelkurs att anpassas efter det. Etc."
Statsminister Ingvar Carlsson med Allan Larsson som finansminister
hade i maj 1991 ensidigt knutit kronan till eurons föregångare ecun
till en kurs som visserligen exakt motsvarade värdet gentemot den
tidigare valutakorgen (där dollarn vägde tungt), men i realiteten kom
beslutet att medföra en uppskrivning av kronan under de kommande åren
eftersom dollarn kom sjönk i förhållande till de europeiska valutorna.
Hösten 1992 stod dollarn därför i runt 5:50. Detta räcker egentligen
som argument för att alla, åtminstone nu, borde inse hur totalt
utsiktslöst kronkursförsvaret var.
Före devalveringen 1982 stod dollarn i dryga sex kronor, efter
devalveringen stod den i dryga sju kronor. Därefter steg den till 9:40
år 1985. Dollarn går kraftigt upp och ner. När den går upp är det
lysande tider, strålande tider i Sverige, direktörerna är hjältar och
plockar hem sina bonusar. När dollarn går ner för långt tvingas Sverige
att anpassa sin växelkurs. Om det är så förefaller det enklare att ha
en valuta som flyter och inte en fast kurs som måste försvaras med
massarbetslöshet och politiska kriser.
- Med flytande växelkurs går det lättare, skriver Sandberg. För hela
samhället är det enklare att sådana kurskorrigernar tas ut i
prisförändringar i stället för i arbetslöshet. “Man kan säga att rörlig
växelkurs innebär att hunden viftar på svansen. Fast växelkurs innebär
att svansen ska vifta på hunden. Vilket verkar mest rationell?”
När han skrivit detta ryggar Nils-Eric Sandberg tillbaka. Om det är
så var ju kronkursförsvaret felaktigt. Han gör ett försök att rädda sin
och de andra kronkursförsvararnas ära genom att tillfoga att ”så går
det till i teorin, men i praktiken? Följer den teorin så galant som det
låter? Kanske – och kanske inte”. Ett lamt försök att försvara ett
misstag som ledde till den djupaste krisen sedan 1930-talet.
Hur djup krisen blev har Lars Jonung, som 1992 var vetenskaplig
rådgivare åt Bildt-regeringen, analyserat i en artikel i Ekonomisk
Debatt nr 8/2005. Mellan 1990 och 1993 uppgick realinkomstförlusten
till 13,0 och industriproduktionsförlusten till 17,0 procentenheter.
Sysselsättningsförlusten var större än under någon annan kris.
90-talets sysselsättningskris var dessutom den mest långvariga. Antalet
sysselsatta minskade krafttigt i såväl den privata som den offentliga
sektorn, skriver han. Det leder vidare till frågan om Göran Perssons
s.k. budgetsanering, för vilken han fortfarande får beröm, var
nödvändig eller om den i själva verkt förlängde och fördjupade krisen.
Lars Jonung har tillsammans med Klas Fregert skrivit en lärobok i
Makroekonomi (Studentlitteratur) som nyligen utkommit i en ny upplaga.
Den är välmatad och pedagogisk och den fyller ett behov efter alla år
när ekonomer glömt bort att utbud och efterfrågan – inte bara utbud –
alltid utgjort basen för den nationalekonomiska vetenskapen.
På sidan 433 ff kan man läsa vetenskapens senaste rön om
”Överhettning och finanskris 1985-1992”. Krisen tog ekonomiska bedömare
och de ansvariga för den ekonomiska politiken på sängen. Krisens styrka
och snabbhet var oväntad – ekonomer och politiker hade glömt vilken
roll finansmarknaderna kunde spela när den är fri och öppen, skriver
han, vilket är en eufemism för påståendet att de ansvariga var
inkompetenta. Längre fram (s.493) skriver Jonung att ”i slutet av
1980-talet blev det allt tydligare att stabiliseringspolitiken borde
läggas om i kontraktiv riktning. Riksbanken kunde dock inte ändra
kronkursen eftersom fast växelkurs var det överordnade målet för
Riksbanken”.
Hade Riksbanken höjt räntan för att strama åt hade det blivit än mer
lönande att låna i t ex D-mark till låg ränta och investera i svenska
statsobligationer med högra ränta eller köpa fastighter för pengarna.
Utlandslånen hade ändå stigit till tidigare oanade nivåer. Den privata
räntebärande nettoskulden till utlandet var redan den 30 juni 1990 473
miljarder, en ökning med mer än 200 miljarder på ett år. Det var mer än
Marshall-hjälpen från USA till Europa som, omräknat till 1991 års
priser och växelkurser uppgick till 382 miljarder svenska kronor,
vilket jag påpekade i ett inlägg hos Nationalekonomiska föreningen den
16 januari 1991.
Den s.k. normpolitiken var ideologisk grund för försvaret av den
fasta växelkursen. Dess andlige fader Hans Tson Söderström gör i sitt
läsvärda kapitel i Sandbergs bok två anmärkningsvärda påpekanden.
Han hävdar att det skulle ha varit bättre att släppa kronan i
september 1992, när Finland och Storbritannien gav upp. Då skulle vi
sluppit räntenivåer på 500 procent och vi skulle ha undvikit att
riksbanken stödköpt kronor för 160 miljarder. Å andra sidan, tillägger
han, kan de extra två månadernas kronförsvar ha "givit många av de
svenska storföretagen tillfälle att begränsa sin valutaexponering”
(lösa ut sina utlandslån). Förlusterna flyttades i stället över till
den offentliga sektorn, vilket kan ha varit samhällsekonomiskt lönsamt
om ”ett antal stora konkurser” därigenom kunde undvikas, skriver han.
Det styrker de ihärdiga uppgifterna om att fack- och
näringslivsrepresentanter uppvaktade regering och riksbank med en lista
över de företag (SEB, Folksam m fl?) som skulle gå i konkurs om kronan
då omedelbart hade släppts fri.
Det andra remarkabla är att Hans Tson Söderström anser att ett
viktigt skäl till att 90-talskrisen blev så djup och långvarig var att
allmänheten, parterna på arbetsmarknaden och de ekonomiska experterna
länge hade en felaktig uppfattning om vad som var grundorsaken. Vi
upplevde fortfarande den ekonomiska politikens huvudproblem som en
förväntningsdriven kostnadsinflation som hotade att undergräva vår
internationella konkurrenskraft. De viktigaste botemedlet ansågs vara
att stärka tilltron till den fasta växelkursen. “Alla” bekymrade vi oss
för kostnadsläget, “alla” slöt vi upp kring den fasta växelkursen och
“alla” var vi beredda att strama åt den inhemska efterfrågan.
Det var nu inte “alla”. Det fanns de som varnade offentligt, men det
är en annan historia. Det fanns också åtminstone en som varnade
internt. Bengt Dennis skrev därom i sin bok bok 500 % (Bokförlaget DN
1998):
"En ständig källa till oro både i finansdepartementet och Riksbanken
var dock statsministerns ekonomiske rådgivare, professor Lars Jonung,
som under hösten förespråkade att gällande kronkurs skulle överges. Det
var naturligtvis helt rätt av honom att ge uttryck för sin uppfattning
men problemet var att den spreds alltför vitt och brett. I
finansdepartementet gick Jonung under beteckningen den tickande bomben
men bomben detonerade aldrig, dvs nyhetsmedierna förblev okunniga om
vad statsministerns rådgivare ansåg i den mest brännande av alla
frågor, valutapolitiken."
På något förunderligt sätt har har ända till nu kommit undan den
sjävklara frågan: "När sade Lars Jonung vad till Carl Bildt och Anne
Wibble?"
Om Kjell-Olof Feldt i en fotnot:
Socialdemokraterna utsåg 1994 den före detta finansministern Kjell-Olof Feldt till ordförande för riksbanksfullmäktige
(det beslutande organet före lagändringen 1999).
Den högste ansvarige för stabiliseringspolitiken under 1980-talet fortsatte alltså att vara högste ansvarige under 1990-talet, om än på en annan post.
Lars Jonung i boken "Makroekonomi", 2 uppl., fotnot på s. 287.
Do Not Forget About Changes in Velocity
As we never tire of pointing out, there are three things that a central bank can control: the growth rate of its money supply, its interest rate, or the value of its currency. Unfortunately, as the Chinese central bankers are now discovering, it cannot control all three at the same time.
Louis-Vincent Gave, Charles Gave, Anatole Kaletsky, and company
John Mauldin, 24/9 2007
