– Misstaget var löftet att aldrig mer devalvera.
Hade vi låtit kronan flyta redan 1985 hade allt gått mycket bättre. Det är jag övertygad om.
Kjell-Olof Feldt, SvD 29 oktober 2017

Full text

Det begicks ekonomiska misstag av alla regeringar under dessa årtionden
Det första begicks nog redan strax före jul 1971 när den dåvarande handelsministern Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Per Åsbrink begav sig till Washington
Deras enda mål var att inte röra kronkursen, det vill säga föra en fastkurspolitik

Schweizarna som stod inför samma beslut övergick för sin del till "schwankeder Geldkurz" som de sedan dess bibehållit. Det gick sedan mycket bättre för dem under flera år
Anders Ferm, Fokus nr 7, 24/2 2006

Utdrag ur Kjell-Olof Feldt: ALLA DESSA DAGAR... I regeringen 1982-1990.

Föga anade jag då, hösten 1985, att vi samtidigt var i färd med att via kreditmarknadens slutliga frigörelse släppa loss Den Stora Konsumtionsfesten i Sverige, som skulle pågå nästan hela 80-talet ut. (sid 254)

Kommentar RE: Kjell-Olof Feldt gör här ett stort misstag. 1980-talet var inte främst "Den Stora Konsumtionsfesten". Som vi alla vet var 1980-talet "Den Stora Byggfesten", finansierad med utlandslån och fastighetsspekulation finansierad på samma sätt. RE: Räntearbitrage var en viktig beståndsdel

RE: För siffror om hur stor konsumtionen var, se t ex Berglund

Diskussionerna i regeringskretsen var ändå nästan älskvärda jämfört med ordväxlingen som ägde rum under mötena med den s k lilla LO/SAP-gruppen. De fyra från LO gav uttryck för en växande misstro mot hela den ekonomisk-politiska strategin. Uppenbarligen hade man tagit vissa selektiva intryck av den offentliga debatten. Man återkom allt oftare till att regeringen lät löntagarna, i varje fall LO:s medlemmar, bära en alldeles för stor del av bördan för krispolitiken. Vi, dvs egentligen jag, var alltför lyhörda när näringslivet och kapitalet ställde anspråk på utrymme för sina vinster och sina aktieutdelningar. De såg utvecklingen på aktiemarknaden som ett klart bevis för att vår politik höll på att förlora sin socialistiska identitet - och det socialdemokratiska partiet sin själ.

Vid flera tillfällen under hösten återkom Stig Malm till hur orimligt det var att löntagarna förmanades att visa återhållsamhet och acceptera försakelser, medan aktiekurserna nästan varje dag slog nya rekord, blev som jargongen löd "all time high". Stig Malm och Harry Fjällström förklarade för oss att det var uteslutet att LO än en gång skulle kunna gå i spetsen för en "återhållsam" lönerörelse om inte regeringen gjorde något som gav löntagarna i allmänhet och LO:s medlemmar isynnerhet vad dem tillhörde, nu när Sveriges ekonomi så snabbt förbättrades.

(sid 255)

Att Olof Palme över huvud taget orkade ta sig igenom regeringsarbetet dessa månader hösten 1985 förvånade mig ibland. Den nysemestrade partiordförande jag mött strax efter valet genomled ett antal depressioner, som såvitt jag kunde förstå inte bara var utslag av hans sedvanliga "eftervalskris" utan främst hängde samman med utvecklingen av den s k Harvard-affären.

Det var bara alltför tydligt hur Olof led av den debatt som uppstått kring frågan om han fifflat med skatten genom att låta ett amerikanskt universitet ge en av hans söner ett stipendium, vilket kunde anses ha ett samband med att han hållit ett tal vid samma universitet. Vad debatten gällde var huruvida stipendiet egentligen var arvode för detta föredrag och därmed en för Olof skattepliktig inkomst, som han underlåtit att redovisa i sin deklaration. Harvard-affären överföll honom mitt i valrörelsen och sysselsatte honom hela hösten. Slutligt skulle saken avgöras - och Olof fritas från alla misstankar om skattefusk - först sedan han var död.

Jag vet mycket litet om hur andra i hans omgivning upplevde honom under denna tid; regeringschefens mentala tillstånd var inget allmänt samtalsämne. Men rykten från hans kansli, statsrådsberedningen, förmälde att han blev alltmer ointresserad av innehållet i sina tal. Hans talskrivare, som var vana vid att lå tillbaka sina utkast fyllda med Olofs omskrivningar och tillägg (nästan oläsliga, för den delen) kunde nu inte ens avgöra om han läst igenom manuskriptet.

Att något var fel märktes också på hans offentliga framträdanden. Det glänste mera sällan om retoriken - ibland sken hans leda vid alltihop så tydligt igenom att resultatet snuddade vid en politisk katastrof.

Under hela min tid som finansminister i Olof Palmes regering hade jag försökt lösa tvisterna i budgetförhandlingarna utan att dra in honom för att medla eller döma. Det skedde högst ett par gånger i varje budgetarbetes slutskede. Och då hade vi alltid i förväg diskuterat den ftåga som inte kunnat avgöras i de bilaterala förhandlingarna och för det mesta kommit överens om det "domslut" regeringschefen skulle avge. Naturligtvis låg det i mitt intresse att antalet sådana trepartsförhandlingar blev mycket litet och att inget statsråd fick sina önskemål helt tillgodosedda genom att vädja till statsministern - en finansminister som gång efter annan kan köras över av sin statsminister blir snabbt värdelös. Men jag hade faktiskt också ett annat och mindre själviskt motiv. Jag tyckte helt enkelt att Palme hade ett riktigt präktigt helvete ändå i sitt jobb utan att behöva sköta även mitt.

Hösten 1985 var jag till ytterlighet återhållsam med att låta olösta budgetfrågor gå vidare till avgöranden inför Olof Palme. Det är troligt att det krävde ett antal eftergifter från min sida som jag annars inte varit beredd att göra. Men jag kände att den press han levde under inte skulle tåla så mycket mer.

I själva verket sände han mig tydliga signaler vid flera tillfällen att han inte orkade intressera sig för de ekonomiska problem som jag sysslade med. Han hade nog av sina egna. Två sådana episoder tycker jag kan återges här.

Den ena var ganska bisarr. Jag hade fått tid hos Olof för att gå igenom läget i det pågående arbetet med budgeten. Jag malde mig igenom departement efter de- partement men upptäckte efter en stund att Olof plockat fram en blockflöjt - var han nu fått den ifrån - och låtsades spela på den, Ijudlöst men med fingrarna löpande över flöjtens hål. Var han då befann sig vet jag inte. Men jag avslutade raskt föredragningen.

I november träffades ett antal representanter för de socialdemokratiska partierna i Västeuropa på Bommersvik. Syftet var att bygga upp enad front mot den ekonomiska politik som lät arbetslösheten växa för att inflationen skulle gå ned. Tillställningen var i och för sig föga upphetsande - möten för intern uppbyggelse mellan redan frälsta är det sällan. Men Olof visade med hela sin uppenbarelse hur svårt han hade att engagera sig i vad som försiggick. Harvardaffären malde i honom, han läste tidningar och var andligen frånvarande under större delen av tvådagarsmötet.

Jag var emellertid tvungen att försöka fånga hans uppmärksamhet åtminstone en kort stund för ett viktigt meddelande. Riksbanken ville nämligen inom kort avlägsna de sista resterna av regleringarna på kreditmarknaden. Det som nu fanns kvar var det s k utlåningstaket för banker, finansbolag och bostadsinstitut. Jag skall senare återkomma till de ekonomiska konsekvenserna av att staten övergav detta system.

Men den politiska innebörden var solklar: det betydde att socialdemokratin efter decenniers segt motstånd överlämnade en av sina mest symbolfyllda bastioner för styrning av den svenska ekonomin till marknadskrafterna.

Även om styrningen under senare år varit just symbolisk kunde det ändå tolkas som en stor eftergift åt den nyliberala ideologi, som vi socialdemokrater under många år ägnat så mycken kraft åt att bekämpa.

Olof gick högst motvilligt med på att låta sig placeras i en soffa i ett rum utanför möteslokalen för att lyssna på vad jag hade att säga. Jag gjorde mig viss möda med att försöka förklara, inte bara varför det var ekonomiskt rationellt att slopa regleringen, utan också varför det skulle kunna tolkas som det slutliga steget i en ideologisk reträtt, låt vara att den pågått i flera år.

Olof såg allt mer irriterad och störd ut ju mer jag lade ut texten. Han uttryckte sin olust också med sitt kroppsspråk - han vände sig mer och mer bort från mig där han satt i sin soffa.

Men just som jag började tro att han tänkte säga nej till hela idén reste han sig och sade: Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting. Varpå han återgick till att grubbla över sina egna bekymmer. Det var faktiskt enda gången jag hört Olof Palme göra en sådan deklaration. Jag måste tillstå att jag aldrig känt mig så ensam under min tid som finansminister.

(sid 258-260)

Under den glättade ytan höll emellertid krafter på att sätta sig i rörelse som så småningom skulle innebära den slutliga undermineringen av Den Tredje Vägen. Fast delvis var de så väl dolda att de var omöjliga att upptäcka ännu våren 1986. Som jag tidigare nämnt avskaffades de sista resterna av den gamla kreditmarknadsregleringen i november 1985, då riksbanken upphörde att försöka styra bankernas utlåning till hushåll/privatpersoner genom administrativa regleringar.

Det fanns starka skäl för att slopa också denna del av ett regleringssystem, som blivit alltmer otidsenligt och ohanterligt i en starkt internationaliserad ekonomi som den svenska. Bankerna var den enda del av kreditmarknaden som riksbanken hade administrativ kontroll över. Men vid sidan av den hade en lång rad olika finans- och kreditinstitut byggts upp som i praktiskt taget obegränsad mängd kunde förse hushål len med krediter för konsumtionsändamål. Dessutom hade bankerna lärt sig att manipulera redovisningen av sin utlåningsvolym till riksbanken, så att man vid kontrolltidpunkterna låg i acceptabel närhet av det anbefallda taket. Och gentemot de banker som inte lyckades med detta hade riksbanken inte särskilt effektiva sanktioner att sätta in. För att de skulle bli effektiva kunde bankens fortbestånd behöva äventyras och det drabbade ju de helt oskyldiga insättarna hårdast.

Men det fanns också risker med att släppa bankutlåningen fri, närmare bestämt att det skulle leda till en kraftig expansion av hushållens upplåning för konsumtionsändamål och därmed starta den verkliga konsumtionsfesten.

I en rad länder där kreditmarknaden släppts fri hade också något sådant skett, i varje fall hade hushållssparandet minskat därför att de lånade mer. Det färskaste och mest näraliggande exemplet var Norge. Där hade kombinationen av höjda reallöner, full sysselsättning och avreglering lett till en formlig explosion av den privata konsumtionen, som bara på ett år ökat med 8 procent.

Men detta skulle inte ske i Sverige, försäkrade riksbanken. Genom hårda begränsningar av bankernas möjligheter att låna i riksbanken skulle en okontrollerad kreditexpansion undvikas. Visserligen väntade man sig en kraftig ökning av bankutlåningen när regleringen togs bort, men det skulle i huvudsak vara en följd av att hushållskrediterna flyttade från finansbolagen och den "grå" kreditmarknaden till det ordinarie banksystemet.

Det kan tilläggas att sparandet i Sverige tack vare bättre statsfinanser och högre företagsvinster faktiskt hade stigit kraftigt sedan 1982. Den s k bruttosparkvoten, som mellan 1976 och 1982 sjunkit från 24 till 14 procent av BNP, var nu 19 procent.

På dessa premisser togs således beslutet. Men att resultatet skulle bli ett helt annat än riksbanken förutspått stod inte klart förrän vid årsskiftet 1986/87. Fram till dess tolkades den kraftiga ökningen av bankernas utlåning till hushållen som att den väntade överflyttningen av krediter ägde rum. Men så småningom insåg vi att det var den totala kreditvolymen som ökade - och att en stor del av pengarna användes för att hålla igång det som kom att kallas Den stora konsumtionsfesten.

Det misstag vi gjorde var inre att avskaffa regleringen av kreditmarknaden. Utan det var att underskatta styrkan i de krafter som släpptes loss, vilket ledde till att den ekonomiska politiken i övrigt inte anpassades till de nya förutsättningarna. Det skulle för övrigt visa sig att det inte blev särskilt lätt att åstadkomma denna anpassning när vi väl förstod vad som hände på kreditmarknaden.

Dessutom fanns det faktiskt starka skäl att helt oberoende av vad man kunde tro om avregleringens konsekvenser vidta åtgärder för att begränsa den privata konsumtionens tillväxt. Frågan om det var klokt att göra detta hade ju ställts upprepade gånger under den gångna hösten. Nu, under arbetet med 1986 års kompletteringsproposition, kom den tillbaka med förnyad kraft.

(sid 281-282)

Naturligtvis hade vi i vanlig ordning överläggningar med vännerna i LO-ledningen om det ekonomiska läget. Men där mötte vi ingen som helst förståelse för att några åtgärder skulle behöva vidtas som minskade köpkraften för landets löntagare. Stig Malm och hans medarbetare förnekade i och för sig inte att svensk ekonomi befann sig i ett tillstånd av överhettning, dvs att efterfrågan ökade snabbare än produktionen och att det rådde brist på arbetskraft. Men enligt deras mening var överhettningen i stort sett avgränsad till Storstockholmsområdet - det var där åtgärder borde sättas in.

Dessutom var den s k köpfesten inte orsakad av att löntagarna hade för mycket pengar. Den var framför allt en följd av att regeringen och riksbanken släppt kreditmarknaden fri. Folk lånade pengar för konsumtion och spekulation, som drev upp priser och räntor. Från LO uttryckte man också sin olust över beslutet att avskaffa den återstående delen av valutaregleringen - nu släpptes kapitalet fritt att lämna landet når det ville. I och med att vi släppt ifrån oss alla andra ekonomisk-politiska instrument, var det tydligen bara löntagarna vi kunde ge oss på med höjda skatter och indragna förmåner.

LO:s uppfattning var att regeringen borde tvinga riksbanken att återinföra kreditregleringen. Dessutom borde inflationen attackeras med andra åtgärder än momshöjning och slopade mjölksubventioner, som ju bara förstärkte den. Det enda man kunde godta av våra förslag var de åtgärder som riktade sig mot den privata sektorn i Storstockholmsområdet. När jag lyssnade till dessa utläggningar, insåg jag att klyftan mellan LO-ledningen och regeringen i synen på den ekonomiska politiken successivt vidgats till att nu vara praktiskt taget oöverstiglig. Jag delade visserligen Malms och Molins uppfattning att kreditexpansionen gått för långt. Och i vår planer ingick att skärpa reglerna för avbetalningshandeln och åstadkomma en uppstramning av kreditinstitutens prövning och marknadsföring av krediter. Men att tro att inflationen och den dåliga effektiviteten i produktionen skulle kunna avhjälpas genom att införa den gamla sortens räntereglering och kreditransonering var rena självbedrägeriet.

(sid 395-396)

I detta läge, med både riksdagens majoritet och LO emot oss, måste vi ge vika. Vid sitt sammanträde den 28 april /1989/ gjorde verkställande utskottet ett uttalande, som i realiteten tog tillbaka momshöjningen. Enligt uttalandet hälsade VU "med tillfredsställelse att regeringen och ledningen för den socialdemokratiska riksdagsgruppen efter över läggningar med LO prövar alternativ till förslaget om en momshöjning". I någon mån kan man väl säga att också LO gav vika genom att VU uttalade "att enighet råder om att åtstramningar är nödvändiga för att åstadkomma en långsiktigt gynnsam utveckling med låg inflation och hög sysselsättning".

Naturligtvis gjorde VU detta uttalande för att lugna ner stämningarna inför firandet av Första maj. Men LO genomförde ändå sin avsikt att demonstrera mot regeringspolitiken. Visserligen gick man inte så långt att man fyllde demonstrationstågen med regeringsfientliga paroller. Men varje facklig företrädare, som skulle hålla tal, hade fått ett manuskript med ett kraftfullt fördömande av regeringens ekonomiska politik.

LO-ordföranden toppade naturligtvis listan av fackliga talare. Och i sitt anförande på Norra Bantorget i Stockholm visade han upp sitt mästerskap i att formulera populistiska budskap, enkelt och slagkraftigt, så att folk både förstod och mindes dem:

- Man ordinerar fel medicin till fel patienter. LO:s medlemmar behöver inte kylas ner - de fryser redan.

(sid 402)

Ledare i Dala-Demokraten 98-03-05
Som vi alla vet heter chefredektören där Villy Bergström
Vems var felet? Dennis bär ansvaret

Mer av Feldt

Monetarism and Swedish Financial Crisis

Home