Ledare i Dala-Demokraten 98-03-05
www.dalademokraten.com
Som vi alla vet heter chefredektören där Villy Bergström

Vems var felet? Dennis bär ansvaret

  Perioden efter 1985 är en mörk epok i Sveriges ekonomiska historia. Överhettning och inflation inledde, följt av bankkris, massarbetslöshet och en krympning av Sveriges ekonomi med nästan sex procent.
  Vems var skulden? Nationalekonomernas tidskrift, "Ekonomisk Debatt", ägnar hela senaste numret till en analys av finanskrisen. Den viktigaste artikeln är skriven av Lars Wohlin, som vid den aktuella tiden var chef för Stadshypotek.
  Wohlins analys är omfattande och inträngande. Man kan nog säga att han lägger en stor skuld på dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis, som lyckades övertyga finansminister Kjell-Olof Feldt om att en avreglering av kreditmarknaden inte skulle få några påtagliga effekter på Sveriges ekonomi. Herrarna förestod inte konsekvenserna av sitt handlande. Den ekonomiska politiken i övrigt anpassades inte till konsekvenserna.
  
  Bengt Dennis har aldrig visat prov på några sammanhängande teoretiska insikter. Därför förstod han inte vad avregleringen skulle medföra: Snabbt växande krediter till fastighetsbeståndet, stigande nominella förmögenhetsvärden, stigande real subventionsnivå i bostadsbygandet, spekulationsbyggen och en konsumtionstillväxt hos hushållen på cirka fem procent per år.
  Också andra missförstod sammanhangen såsom bankerna, finansdepartementet, bostadspolitiker. Men det avgörande var riksbankschefens missbedömning av följderna av 1985 års frisläppta kreditmarknad. Endast LO-ekonomerna var på rätt spår, utan att ange en alternativ politik, menar Lars Wohlin.
  Ökningstakten i kreditgivningen hade legat omkring 10 procent per år, en rimlig takt vid sju a åtta procents inflation och tre procents real tillväxt. Efter avregleringen steg utlåningstakten till 25 procent. Subventionerna till nyproduktion av bostäder uppgick, genom den garanterade räntan på tre procent, intill 70 procent av fastigheternas produktionskostnad.
  Åren 1987 till 1993 byggdes bostäder för 400 miljarder. Belåningen var nästan 100 procent. Värdet på detta bestånd torde i dag ligga omkring 200 miljarder. Det representerar en förlust större än den som bankkrisen medförde.
  
  Krisens fortsättning kom genom den brutala övergången från en inflationsekonomi till prisstabilitet. Ingen föreställde sig att det skulle vara möjligt. Inte bankerna, inte Lars Wohlin själv. Den bristande insikten förklarar bankkrisen. Massor av lån blev nödlidande.
  Bankkrisen har skyllts på bankinspektionen. Wohlin menar, att lika lite som en revisor kan lastas för att ett företag går i konkurs, kan bankinspektionen lastas för bankernas misstag. Nej, det förelåg ett systemfel, på grund av regeringens felaktiga politik. Minskade avdragsrätter för räntor, flytande växelkurs för att möjliggöra stram penningpolitik och en försiktigare takt i avregleringen hade varit rimligt. Häri ligger regeringens och Kjell-Olof Feldts ansvar.
  I Storbritannien fick finansministern, Norman Lamont, avgå när hans politik föll samman i september 1992. I Sverige fortsatte riksbankschefen som om ondsinta makter rådde för eländet. Feldt avgick 1990 efter att fem år för sent ha insett vad han varit med om att ställa till.
  Nu är Dennis rådgivare åt S-E-Banken - passa Er aktieägare!- och Feldt riksbanksfullmäktiges ordförande. Så lönar Sverige män som åstadkommit miljardförluster för oss, störtat landet ut i massarbetslöshet och undergrävt arbetarrörelsen förtroendekapital i landet. Riksdagen beslutar just att avskärma Riksbanken från politiskt inflytande.