Bilaga 5: Finans- och penningpolitiskt bokslut för 90-talet
Orsakerna till bank- och
finanskrisen -
The Causes of the Swedish
Crisis
Liksom alla
andra underskattade vi för tio år sedan djupet i den
ekonomiska
kris vi då höll på att störta ner i.
Carl Bildt
och Bengt Westerberg på DN Debatt 2001-10-03
Peeter-Jan Kask, Vägen in i och ut ur krisen
- ekonomisk politik från Feldt till Persson,
Sid 52-58
http://www.internetional.se/kask5258.htm
Hur hamnade vi i krisen?
Utdrag ur Göran
Persson, Den som är satt i skuld är inte fri, sid. 24-38
http://www.internetional.se/hurdetkomsig.htm
Lars Wohlin i Ekonomisk Debatt nr 1/98
Med backspegeln som
kompass
Anders Ferm, Rolf Englund, m fl på
ESO-seminarium på Rosenbad mars 1999
Nu var det 1988
En fastighets- och
finanskris som nästan tycktes hota Kungariket Sveriges
fortbestånd
DN huvudledare
9 augusti 2002
Det är länge sedan nu, 1988. Det var valår som nu, det var säldöd som nu, det gick bra för Sverige som nu. Människor konsumerade, hade jobb, företagen sökte folk - som nu. Sedan kom 1989 och den största politiska omvälvningen efter andra världskriget. På murens fall följde några korta ögonblick av stark optimism: nu skulle alla bli fria och allt förtryck och all rädsla hamna på historiens skräphög. Sverige upplevde under de första åren i den nya världsordningen den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.
En fastighets- och finanskris som nästan tycktes hota Kungariket Sveriges fortbestånd satte definitivt punkt för den låne- och inflationsekonomi som länge givit några få klippmöjligheter men lämnat de flesta harvande med en hushållsbudget på marginalen. Arbetslösheten skrevs i tvåsiffriga tal, statsskulden växte till synes ohejdbart, väldigt många hushåll fick se sin ekonomi krympt genom högre skatter och sämre sociala förmåner. En offentlig verksamhet som arbetat i ständig expansionen fick övergå till ständiga besparingar. Kan detta hända igen? Förhoppningsvis inte, eftersom tillräckligt många minns vad som hände då och kan förväntas se varningstecknen tidigare.
Förhoppningsvis inte, eftersom skuldsättningen inte är lika omfattande som på 1980-talet. Den inflationsdrivna klippekonomin är faktiskt historia. Men risken finns ändå kvar, eftersom de svenska statsfinanserna är lika känsliga för konjunkturnedgångar. Risken finns ändå kvar, eftersom Sverige har missat att stärka förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Det som kallas systemförändrande reformer. Därför har Sverige inte den växtkraft som behövs inför en ekonomisk nedgång. Alltför få nya företag startas och alltför få företag överlever sin start. Sverige är alltjämt starkt beroende av några få stora företag med ursprung i industrialismens genombrottsperiod. Därför blir Ericssons problem hela Sveriges.
Göran Persson må vara stolt över sin sanering av statsbudgeten men han har inte gjort tillräckligt för att förebygga en repris av 1990-talstragedin. I den förra krisen var det arbetslösheten som steg och sprängde alla kostnadsramar, nu är det sjukskrivningarna. I intetdera fallet har systemen förändrats, i princip är det skatteinkomsterna som täcker a-kassa respektive sjukkassa.
Bo Könberg, folkpartiet, har föreslagit en stor uppgörelse, liknande den om pensionerna, för socialförsäkringarna.
RE: OBS att DN inte nämner den verkliga
orsaken till krisen,
Se t ex Jonung om bytet till
den fasta
växelkursen.
Tala om tillväxt
DN-ledare 2001-11-05
Efter krisen vid 1970-talets mitt inriktades politiken på att undvika arbetslöshet, "den tredje vägen" som under några heta år på 1980-talet tycktes leda rätt. Men den socialdemokratiska regeringens försök att kombinera ekonomisk tillväxt med låg arbetslöshet och låg inflation misslyckades.
I stället hamnade Sverige i den sämsta av världar: låg tillväxt, stigande inflation och återhållen omvandling av näringslivet.
I början av 1990-talet sprack bubblan definitivt. En mild recession utomlands ledde till rena depressionen här hemma. Vi fick den hårdhänta saneringspolitiken, och så en ekonomisk återhämtning som just börjat lätta trycket på gemene man när nästa nedgång kom.
Fler DN-förklaringar till krisen 1992
Hans Tson
Söderström och
Nils
Lundgren:
Riksbanken frångick sin tidigare strategi att
försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället
övergå till direkta interventioner på valutamarknaden. Detta
strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens
utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina
valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för
utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan.
En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.
Ur Carl Bildts veckobrev v 17 / 2001, 26 Apr 2001
Utfryst ur växthuset
Axel
Odelberg i Finanstidningen, signerat, 2001-04-21
Det mänskliga operativsystemet är programmerat med en uppsättning svåremotståndliga drifter som att äta, sova och sätta på. Det finns också ett antal mer andligt betingade överlevnadsreflexer. En av de starkaste är strävan att vara överens.
För möjligheten att få marschera i takt och uppslukas i en stor värmande trosgemenskap är de flesta människor beredda att offra både sans och vett. Ibland uppstår det orgier i endräkt. Så var det till exempel för ett decennium sedan då nästan alla svenska ekonomer och politiker, oavsett färg och preferenser i övrigt, var helt eniga med Anne Wibble och Bengt Dennis om vikten av att till nästan varje pris försvara den svenska kronans riggade växelkurs.
De få som fått buggar i den endräktsprogrammerade delen av sitt operativsystem och kom med invändningar ignorerades med det dräpande argumentet att de måste ha fel för att de var så få. Endräkten hatar allt som stör harmonin. Dissidenter bekämpas med det värsta vapen de eniga kan tänka sig, nämligen utfrysning. Det drabbade dem som inte rycktes med i kronförsvarets berusande gemenskap, trots att utvecklingen ganska snart gav de få dissidenterna rätt och de många eniga fel.
För de eniga är enigheten viktigare än att ha rätt och när enigheten är som störst är villfarelsernas avgrund som närmast.
Jfr Hans Zetterberg på samma tema
Borgerligt fyrpartiutspel mot dagens
vårbudget:
"Landet klyvs - de svagaste drabbas"
DN Debatt
01-04-17
Ams generaldirektör (RE: Per-Olof Edin, tidigare LO-ekonom) har varnat för att vi har den högsta arbetslösheten i en högkonjunktur i modern tid.
De svenska statsfinanserna är fortfarande unikt sårbara i en konjunkturnedgång.
Risken är stor att Sverige hamnat i det läge som vi tidigare har varnat för. Socialdemokraterna har, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet, visat sig oförmögna att genomföra reformer, i ordets verkliga bemärkelse, som ökar människors oberoende och som skapar varaktigt goda förutsättningar för tillväxt i hela landet.
Det regeringspartierna framför allt har kunnat enas om är ökade offentliga utgifter. Sedan 1994 har de statliga utgifterna ökat med i genomsnitt nästan sex procent årligen, om man undantar kostnaderna för räntorna som har sjunkit eftersom det internationella ränteläget i dag är hälften av de nivåer som gällde i mitten av 1990-talet.
Till årets vårproposition har regeringen fogat en bilaga som med stor noggrannhet beskriver de försummelser under 1980-talet som ledde till krisen i början av 1990-talet. Det är en ödets ironi att den socialdemokratiska regeringen nu, denna redovisning till trots, systematiskt upprepar samma misstag som man medger begicks under 1980-talet. Utgiftsökningar i stället för strukturella reformer.
Lättsinne i stället för framförhållning. Perspektivet verkar inte sträcka sig längre än till valdagen 2002. Så får inte landet styras.
Sverige behöver en ny regering vars tydliga uppdrag är att trygga en uthålligt hög tillväxt, att stärka människors oberoende och möjlighet att kontrollera sin vardag, och att återställa förtroendet för att de åtaganden som måste vara gemensamma också fullföljs.
Den sociala och regionala klyvningen kan bara brytas genom en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar tillväxt och balans i ekonomin. Det är så dels av ekonomiska skäl; om alla bidrar växer det mer, men främst av sociala skäl; det är bättre att ge människor, orter och regioner möjlighet att växa av egen kraft än att göra dem till permanenta bidragstagare. Tillväxtpolitiken måste inkludera hela landet och alla människor.
Vi är beredda att tillsammans ta ansvar för en reformpolitik i ordets egentliga bemärkelse. En politik som tar itu med Sveriges grundläggande problem, och inte bara försöker försköna ytan.
VÅRT FÖRHÅLLNINGSSÄTT SKILJER sig tydligt från regeringens. Vi sätter vår tilltro främst till enskilda människors förmåga, skaparkraft och idérikedom medan regeringen och dess samarbetspartier sätter hela sin tilltro till de politiska systemen. Vi vill föra makt och medel till de enskilda människorna, för att alla, oavsett var man bor i vårt land, skall kunna bidra, medan den samlade vänstern vill fortsätta att centralisera makten och kringskära den enskildes möjligheter.
Stabilitet i statsfinanserna är avgörande för tilltron till svensk ekonomi och för viljan att investera och att starta företag.
Ekonomin måste bygga på tydlighet i fråga om den långsiktiga politiska inriktningen. Den offentliga utgiftskvoten måste pressas ned för att skapa större ekonomiskt utrymme för hushållen och för att minska de offentliga finansernas konjunkturkänslighet.
Det kräver en långsiktig strategi för att bevara och utveckla Sveriges konkurrenskraft genom fokusering av det offentligas uppgifter på prioriterade områden och en kombination av återhållsamhet med utgifterna och skattesänkningar.
Överskottet måste användas både för att amortera statsskulden och skapa utrymme för sänkta skatter.
En stor del av problemen på den svenska arbetsmarknaden har skapats av den överbeskattning av arbete som socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet står för.
Skatterna måste sänkas så att det blir lättare för människor att kunna försörja sig på sin inkomst. Tyngdpunkten bör ligga på låg- och medelinkomsttagare för att bryta bidragsberoendet och göra det lönsamt för fler att arbeta.
Företagande måste uppmuntras. Reg-ler och förordningar måste förenklas för att lätta på den byråkratiska bördan. Ett hinder för många, inte minst små, företag är den höga kostnaden för arbetskraft. Det är inte rimligt att, alldeles innan ett arbetstillfälle riskerar att försvinna, stat och kommun gör anspråk på nära 60 procent av lönekostnaden. För att underlätta framväxten av riskkapital behöver flera åtgärder vidtas.
Dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten, som drabbar människor med små förmögenheter men inte dem med stora, är två självklara områden. Riskkapital bör också stimuleras skattevägen för att göra det möjligt att bygga upp riskkapital i hela landet genom eget sparande. För livskraft i hela landet krävs att politiken inte kväver initiativ som kan spira genom enskilda människors kraft och engagemang runt om i landet. Det är inte rimligt att införa särskilda skatterabatter för utländska experter, samtidigt som landets egna välutbildade flyttar från landet.
De viktiga reformerna som ökar de enskilda människornas beslutanderätt över sin egen vardag och som ger bättre förutsättningar för företagande och valfrihet förmår inte regeringen att genomföra. Det är egentligen inte så märkligt. Socialdemokraterna tycks ha reducerats till ett renodlat maktparti vars enda bärande idé är fortsatt maktinnehav. Vänsterpartiet och miljöpartiet är i grunden emot såväl det europeiska samarbetet som den globala öppenheten. Men utmaningen är inte att motverka globalisering och öppenhet utan, tvärtom, att göra fler människor delaktiga.
Sverige behöver en regering som skapar förutsättningar för en god social och ekonomisk utveckling i hela landet.
Bo Lundgren - Alf Svensson - Maud Olofsson - Lars Leijonborg
http://www.dn.se/DNet/jsp/Crosslink.jsp?d=129
Gunnar Hökmark
på
www.gunnar.moderat.se, april 2001
Finansdepartementets bilaga om 1990-talets ekonomiska svårigheter visar som varje tidigare analys att det var under 1980-talet som problemen grundlades.
Det behöver man i och för sig inte göra någon större analys över. Det räcker med att se på utvecklingen från 1989 till 1993 då de flesta kurvor vänder uppåt, både vad gäller tillväxt och utgiftsutvecklingen.
När socialdemokrater tidigare har hävdat att det var som värst 1993 har de både haft rätt och samtidigt gett oss borgerliga rätt. Att det var som värst 1993 är ju ett uttryck för att det efter ett och ett halvt års borgerlig regering svängde.
Nu försöker socialdemokrater skapa en annan myt, nämligen att det var först 1994 som utgiftsminskningarna kom. Det är en ny och direkt osanning.
Dels så var deras protester under de borgerliga åren mot varje besparing ett uttryck för att det sparades.
Dels så har de statliga utgifterna, räntorna undantagna, ökat med nästan 6% i årligt genomsnitt sedan 1994.
Dagens Industri, 2001-03-17
Reporter Cecilia Skingsley
Den svenska kronan når nya bottennivåer. Jämfört med den fasta växelkursen hösten 1992 har kronan "smygdevalverats" mot dollarn med 50 procent och därmed halverat sitt värde. På den tiden kostade en dollar drygt 5 kronor. I går eftermiddag fick man betala 10,23 kronor för en dollar.
Ett antal ekonomisk-politiska missgrepp i Sverige på 1970-talet, däribland fem devalveringar mellan 1976 och 1981, startade försvagningen.
Den tredje vägens politik och överhettningen mot slutet av 1980-talet bidrog till en internationellt misstro för Sveriges förmåga att bedriva en ansvarsfull låginflationspolitik.
Det misstroendet manifesterades i spekulationen mot den fasta växelkursen som ledde till en flytande krona från den 18 november 1992.
RE: Ingenstans i artikeln nämns att även euron och andra valutor sjunkit mot dollarn
Europas nya spagettivaluta
DI-ledare 2001-03-17
Det var efter 1970-talets industrikris som kronan sällade sig till de sydeuropeiska valutorna, spagettivalutorna kallade. Dålig ekonomisk politik lyckades på några decennier radera ut det standardförsprång som Sverige skaffat sig.
Avsikten var att med en chockdevalvering i kombination med hård kostnadskontroll få i gång näringslivet igen 1982.
Men socialdemokraterna orkade inte bromsa och ekonomin började skena. Sverige fick inflation på 6-7 procent i ett läge då Tyskland klarade 1,5 och Nederländerna ännu mindre.
Kapitalregleringar gjorde ekonomin till en veritabel tryckkokare.
Den svenska finanskrisen berodde inte på kollektiv hjärnblödning hos landets bankmän utan på misslyckad politik.
RE: Ingenstans i artikeln nämns att även euron och andra valutor sjunkit mot dollarn
Ur Bo Lundgrens Torsdagsbrev nr 6/2001, 16 mars 2001
Det som händer i USA och som naturligtvis kan hända i Sverige är en rejäl minskning av den privata konsumtionen. På samma sätt som den kraftiga ökningen i tillgångspriser på framför allt aktiemarknaderna har lett till en stark känsla av optimism och beredvillighet att konsumera, kan en nedgång medföra den omvända utvecklingen.
Det är samma sak som med betydligt större kraft träffade
Sverige efter spekulationsekonomin i slutet av 1980-talet.
Den stora
skillnaden är att då var konsumtionen och spekulationen till stor
del lånefinansierade, vilket ledde till såväl bankkris som ett
dramatiskt fall i ekonomin. Situationen idag är inte alls sådan, men
det är givet att de hushåll som för några månader
sedan upplevde att de hade stora tillgångar och som nu upplever att de
har betydligt mindre blir försiktigare i sina ekonomiska beslut.
Konjunktursvängningar följer inga givna lagar och kan därför se olika ut vid olika tidpunkter, även om de bakomliggande förutsättningarna förefaller snarlika.
Det bästa sättet att förbereda ett land för en lågkonjunktur är inte att rusta sig med keynesianska verktyg och försöka parera utvecklingen i sista stund, utan att bygga en samhällsekonomi som i sig själv är stark därför att människors initiativkraft och arbetsförmåga tas till vara.
RE: Men hur kan det då komma sig att det
är konjunkturnedgång i USA?
Och, menar han att det fortfarande
är det Bildt/Wibbleska/Lundgrenska/Perssonska receptet som
gäller?
Men så dum kan han väl inte vara?
Så är tyvärr inte fallet i Sverige. I stället för att genomföra viktiga strukturella reformer när tiderna varit goda och möjligheterna för smidig förändring varit som bäst, har regeringen surfat på högkonjunkturen och talat om en ”skördetid” utan något tänkt slut.
Förmögenhetsskatten, som ju regeringen redan har avskaffat
för ett antal miljardärer, borde tas bort helt.
Dubbelbeskattningen som följer av skatten på aktieutdelningar
bör avskaffas.
Och de fåmansbolagsregler, som faktiskt leder
till trippelbeskattning, måste självfallet tas bort.
Till det
kommer att skatten på arbete måste sänkas, särskilt
för låg- och medelinkomsttagare.
Dessutom behövs en
rejäl skattelättnad för hushållsnära tjänster.
Slutligen ett tips om Eurofaktas nya mycket informativa och prydliga webbplats, som man hittar på den gamla adressen www.eurofakta.se.
Där kan man utöver att söka efter information om EMU bland annat testa sin egen ”EMU-profil”, prenumerera på ett faktaspäckat nyhetsbrev och ta del av diskussioner mellan EMU-anhängare och EMU-motståndare på sidans debattdel.
Det blir ingen mjuklandning
DN-ledare 2001-03-14
I backspegeln verkar det envisa fasthållandet vid ett mera optimistiskt perspektiv därför nästan lite naivt.
Men de flesta prognosmakare, börsmäklare och andra ekonomiska analytiker har varit lika goda kålsupare.
Man har talat om en tillfällig avmattning, en "mjuklandning" för ekonomin eller en "normalisering". Vad som ökat oemottagligheten för negativa signaler är förmodligen att den senaste högkonjunkturen har varit onormalt lång, nästan åtta år.
Meningsutbyte mellan Rolf Englund och Nils-Eric Sandberg
I en DN-ledare i dag söndag sägs att "90-talets kriser berodde inte på något konjunkturomslag utan främst på att spänningar i valutasystemen, som ERM, utlöste räntehöjningar. I Sveriges fall utlöstes krisen av en realräntechock; de grundläggande orsakerna låg längre tillbaka, i de chocker som riksdagen och facket utsatte ekonomin för med sina extrema skatte- och lönehöjningar i början av sjuttiotalet. (Ur DN-ledare 2000-12-17)
Nu är måttet ta mig fan rågat för 100:e gången. Har dom ingen skam i kroppen längre folk? Det har för länge sedan varit dags för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Carl Bildt, Anne Wibble (tyvärr för sent), Staffan Burenstam Linder (tyvärr för sent) m fl att erkänna att de faktiskt hade fel. Att katastofen i början på 90-talet, med det misslyckade kronförsvaret (Carl Bildt bör kallas ett misslyckande).
I HELVETE känner jag någon skam för mina analyser. Jag har gått igenom det svenska ekonomiska helvetet med lupp och svepelektronmikroskop. Jag har studerat och analyserat och räknat i flera år, nätterna igenom. Och min slutsats är att lönekostnadsexplosionerna från 1970 skapade en kostnadskris som hotade de svenska företagen (kronan var ju kopplad till D-marken 1973-77).
Sydsvenskan 5 mars 2001
Sverige har haft en lång
period av högkonjunktur. Men nu hopas orosmolnen. Allvarligast är
kanske den stora ökningen av antalet varsel, vilket för tankarna till
inledningen av 1990-talskrisen.
Vårvintern 1990 kom varningarna slag i slag. Finansbubblan sprack och snart stod det klart att det inte bara var fastighetsmarknaden, bankerna och kreditinstituten som var i gungning. Hela den svenska ekonomin svajade.
Förtroendet för Sverige bland placerare och investerare var kört i botten efter 70- och 80-talets upprepade kostnadskriser och devalveringar. Tre år i rad i början av 90-talet sjönk Sveriges BNP. När det värsta sedan var över och skadorna kunde summeras hade bl a 600 000 industrijobb gått förlorade.
En viktig förklaring till 1990-talets statsfinansiella genomklappning var att trygghetssystemen inte var anpassade till den snabbt ökande arbetslösheten. Men ingenting har gjorts för att undanröja de gamla strukturerna.
Kostnaderna för den verkliga arbetslösheten har under ett antal år klarats tack vare det ekonomiska uppsvinget.
Vad som kan hända om nästa konjunktursvacka blir djup vill nog ingen tänka på.
Ur SvD-ledare 2001-03-01
På grund av stora offentliga
utgifter är Sveriges statsbudget mycket känslig för
konjunkturnedgångar, vilket framgick med all önskvärd tydlighet
vid den senaste lågkonjunkturen då budgetunderskottet
överskred 200-miljardersvallen med råge och det talades om att
Internationella valutafonden skulle tvingas ta över styret i vårt
land.
Samma process kan upprepas vid nästa lågkonjunktur, vilket vi bör förbereda oss för genom att samla i ladorna och genom att sänka skatte- och utgiftstrycket till en något rimligare nivå
Kommentar RE: Allt är sossarnas fel. Inget bra är sossarnas förtjänst. Carl Bildt kan inte ha gjort fel. Uppgången i ekonomin är konjunkturellt betingad. Men om man får tro det som SvD skriver i dag var det stora budgetunderskottet under finanskrisen även det konjunkturellt betingat. Om det var konjunkturellt var det inte strukturellt. Men att krisen 1992 var strukturell och skulle bemötas med nerskärningar var Bildt och Persson ense om. Mats Svegfors utvecklade tanken på följande sätt:
Mats Svegfors
94-09-10 i ruta i SvD
- Visst beror dagens problem i ekonomin i
någon mån på missgrepp i slutet av 80-talet och början
av 90-talet. Men i grunden har Sverige inte hamnat i en stabiliseringspolitisk
kris. Underskottet i statsbudgeten beror djupare sett på att vi
försöker överbrygga en konjunkturnedgång när det i
själva verket handlar om en grundläggande strukturell
förändring.
Dollar-kursen betydde kanske lika mycket som t ex lönebildningsmekanismen
Överhettning eller uthållig tillväxt, DN-ledare 99-09-01
IMF Report Sweden, 1999
can be
downloaded (pdf) from
http://www.imf.org/external/pubs/ft/scr/1999/cr9994.pdf
Ulf Jakobsson, 1999: Därför vände krisen så snabbt
Jag /Tomas Fischer/ frågade Göran Persson, som
jag en enda gång ätit en privat lunch med, hur kunde ni sossar ge
riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet som har brännt iväg 200 miljarder kronor?
- Ja, sade
Göran, det där ett trauma som det kommer att ta decennier att komma
till rätta med.
Danne Nordling i ledare i Skatter och Välfärd nr
4/1999:
Efter kostnadskrisen under andra hälften av 70-talet
råkade den svenska ekonomin ut för okontrollerade svängningar.
Nya devalveringar gjordes i början av 80 talet, sedan
blev det överhettning, finanskris, depression och depreciering.
Danne Nordling på Nationalekonomiska föreningen 21
september 1999:
"
Sverige har inte övervunnit hela depressionen"
Arbetskraftsreserven sinar snabbt de närmaste åren och som en
följd stiger lönerna kraftigt. År 2001 ökar
lönekostnaderna med i snitt 5,2 procent. Det är klart högre
än i eurozonen.
Varningen utfärdas av SEB:s chefekonom Klas
Eklund i kvartalsrapporten om läget i den svenska ekonomin.
Källa: SvD Näringsliv 99-12-03
- Vi har haft en devalveringscykel där vi gått från en kris till återhämtning och till kris igen. I den här cykeln har det också funnits en politisk cykel. När den borgerliga kom till 1976 stod Sverige på toppen av en vågkam, sedan dalade ekonomin ned. Det var inte de borgerligas skuld. Däremot var de aningslösa i förhållande till krisen. En liknande situation var det när de borgerliga tillträdde 1991.
Menar du att de borgerliga regeringarna har haft otur?
- Nja, en kombination av otur och omedvetenhet om situationen. I båda fallen hade de kunnat föra en mer adekvat politik än vad de faktiskt förde. Palme sade en gång "jag vägrar administrera en sönderfallande ekonomi". Jag tror på något vis att det finns en större realism i det avseende hos socialdemokraterna. Man brukar säga att socialdemokraterna är bättre på makroekonomi medan de borgerliga sköter mikroekonomin bättre. Det kan ligga en hel del i det.
Carl B Hamilton i intervju i DN 98-05-12:
Med facit i hand
kan han också se vissa felbedömningar under den ekonomiska krisen.
Han har funderat på hur han skulle ha gjort själv som finansminister
men är osäker på om han hade handlat annorlunda.
- Kraften i den ekonomiska nedgången och de offentliga finansernas sårbarhet underskattades. Kronan skulle ha släppts tidigare efter andra krispaketet 1992 och räntorna sänkts snabbare.
Carl B Hamilton i intervju i DN 98-05-12, sid A 10
Göran Perssons avslutningstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007
Fredrik Öjemar, Politiken.se
Under det drygt halvtimmeslånga talet staplades superlativen på varandra. Mest stolt var han över de goda statsfinanserna.
Persson tog över ett land i kris. Först som finansminister, sedan som statsminister. Nu kan vi se resultatet. Höjda reallöner, låga räntor, sjunkande statsskuld, ökad sysselsättning och kraftig tillväxt.
- Det kommer kanske att sägas om mig att jag var den som redde upp i de svenska offentliga finanserna. Jag räknade faktiskt en del och myntade ett och annat uttryck.
"Den som är satt i skuld är icke fri", till exempel.
- Resultaten av denna period är med internationella mått helt sensationella. Den svenska modellen levererade. Humlan flög, fortsatte han.
Göran Persson och humlan Sverige Hans Bergström i DN 2000-03-16
Göran Persson: Människors uppoffringar har givit
resultat
i regeringsförklaringen i Riksdagen,
Tisdagen den 14 september 1999
Vi kan sätta punkt för ett årtionde som präglats av
finansiell kris, massarbetslöshet och växande klyftor. Genom de
senaste årens kraftfulla ekonomiska politik kan svenska folket nu
för första gången på ett decennium självt välja
hur vägen in i framtiden ska gestalta sig.
Människors
uppoffringar har givit resultat.
De växande överskotten i de
offentliga finanserna ska användas till att betala av på
statsskulden, stärka skolan, vården och omsorgen om barn och gamla,
ge löntagarna en återbäring för egenavgifterna och
motverka regional obalans. Klyftorna i samhället kan åter minska.
Källa: Artikel av Johan Schück i DN 99-08-21
Kommentar RE: Skillnaden mellan den faktiska och den strukturella
arbetslösheten är definitionsmässigt = den konjunkturella
arbetslösheten, som beror på riksbankens och regeringens kombinerade
inkompetens.
Den struktuella arbetslösheten är = NAIRU. Varför skulle den ha ökat från nivån 2-3 procent i slutet av 1980-talet till nivån 6-7 procent nu?
Eva Srejber -
Stefan De Vylder - Ari Kokko
I Ekonomisk Debatt nr 2/1999 om
likheterna mellan den svenska krisen och Asienkrisen
Lars Jonung (SNS) “Devalveringen 1982 - rivstart eller snedtändning?”
|
|
|
|
|
|
Finansutskottets betänkande 1998/99:FiU23
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 1998
Riksbankens ledning med Kjell-Olof Feldt, ordförande 1994-98, vice ordföranden Johan Gernandt, riksbankschef Urban Bäckström och vice riksbankschef Lars Heikensten om den första utvärderingen från riksdagens finansutskott av penningpolitiken de tre senaste åren. klicka här för att läsa de vad de ansvariga anförde i DN till sitt försvar
Se
även Dennis bok om krisen
och info om
Staffan Burenstam
Linder, hösten 1992 ordförande i Riksbanksfullmäktige och
således chef för Bengt Dennis
Handelsbankens aktiekurs och börsvärde
1990-98
BNP and
employment 1985-1997
"Stålbadet i
skuldfällan" Rolf Englund på DN Debatt 92-08-26
Swedish interest rates 1992-1999
Privat konsumtion
1980-2002
Statligt budgetöverskott/underskott 1980-2002
Swedish financial crisis around 1992 - leaving ERM and all that
Hur statens utlandsskuld ökade med 311 miljarder
Ego på Nationalekonomiska Föreningen
Real interest rates and index-linked financial instruments
| DM | SFR |
Rolf Englund bon mot:
There is no such thing as rational
expectations.
There is wishful thinking or panic.
