EMU Carl Bildt European Monetary Union Lundin Oil Sudan Libya Syrien Albanien

Efter 300 sidor har Bildt bland annat dragit förhastade slutsatser om ubåtar, proklamerat "den enda vägens politik", struntat i protokollet som utlandsresande statsminister, administrerat ett kronförsvar som tog livet av många svenska småföretag, slagit fast varför Estonia sjönk bara timmar efter förlisningen, vägrat ställa upp i polisförhör och därmed låtit en man som attackerat honom gå fri, friskrivit sig från allt delansvar för serbiska massakrer i Bosnien, misskött partiledarskapet på distans och lanserat tanken om en folkomröstning om EMU, utan att ha förvarnat sin egen partistyrelse.

Sverige är illa rustat för en kommande diskussion om en fördjupad politisk union och dess alternativ.
Efter folkomröstningen om euron 2003 tog debatten slut. Det har liksom varit bekvämast så. Även för alliansregeringen.
SvD-ledare 8 september 2012

Att det europeiska samarbetet går genom en besvärlig fas just nu är tveklöst.
Inte med bästa vilja i världen går det att hävda att vi har en livaktig Europadebatt i Sverige.
Vi har anledning att följa den nya tyska debatten, där det på sina håll finns tankar om ett samarbete betydligt tätare än dagens.
Carl Bildt, SvD Brännpumkt 7 september 2012

Efter två decennier av fantastisk framgång – integrationen av 100 miljoner medborgare i det forna sovjetiska imperiet – står vi inför betydelsefulla ekonomiska utmaningar.

Hur Europa kommer att se ut om ytterligare två decennier, och vilka globala möjligheter vi då har, är svårt att sia om.

"A secret plan to save Europe": That's how the German newspaper Welt am Sonntag described it this weekend.
According to the paper, Van Rompuy, Manuel Barroso,Juncker and Draghi were all working behind the scenes on a master plan.
But it turns out the grand plan is not all that secret. At the last European summit on May 23, the four were explicitly given the task of finding a permanent solution to the crisis by the end of this month.
Deutsche Welle June 6 2012

US can ride out financial turbulence if it follows lessons of Swedish crunch
Carl Bildt, Arab Times 27/9 2008

Bildt föreslår fredsinstitut inom EU
Det vore också logiskt om det låg i Bryssel, tycker Bildt
DN/TT 3/9 2010

- Vi vill inte ha ett rödgrönt Europa som mest reglerar och bromsar. Och vi vill inte ha ett Sverige som mest tvekar och tövar och sitter tyst.

- Vi vill ha ett Europa som gör mer och gör bättre för frihet, för fred och för utveckling.

- Vi skall inte vinna väljarnas förtroende med tveksamhet och tvivel - utan med övertygelsen om det europeiska samarbetets betydelse och med beslutsamheten att bygga det vidare och bättre.

Detta är inga dagsfärska citat. De är ur Anförande av partiordförande Carl Bildt vid moderat Europakonferens i Stockholm fredagen 12 februari 1999.

- För den gemensamma fredspolitiken.
För den gemensamma valutan.
För den nya fria ekonomin.
För ett Europa som åter förenas i frihet och i fred.

Och i dagens tidning kan man läsa rubriken "Bildt föreslår fredsinstitut inom EU".

Ett brev med förslaget sändes även för artighets skulle, får man förmoda, till EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton.

Institutet, i brevet kallat External Action Service (nästan som SAS , RE:s anm.) får EU "ett mäktigt instrument för diplomatisk handling. Som navet i hjulet på våra diplomatiska insatser kommer det att stärka relationerna med länder runtom i världen".

Institutet bör ha ett visst mått av oberoende, sade Bildt vid en presskonferens. Detta eftersom det ska kunna ta informella kontakter med "aktörer som den gängse diplomatin inte kan ha band till".

Exakt vilken gren av EU som institutet skulle kunna sortera under är inte klart, men det skulle kunna vara Ashtons kansli. Det vore också logiskt om det låg i Bryssel, tycker Bildt.

Det är numera tyst om vad som en gång var Jugoslavien.
I höst är det femton år sedan Dayton, det avtal som med undantag för Kosovo satte punkt för de balkanska krigen.
Mycket i Dayton präglades av brådska, improvisation och en hel del ignorans;
att den albanska frågan inte togs upp är bara det mest flagranta exemplet. Men räkningen kom i form av krig med vändande post.
Richard Swartz, kolumn DN 10/7 2010

Jugoslavien har upplösts i nationalstater, till största del skapade genom etnisk rensning och vad som juridiskt fastslagits som folkmord. Den förstörda mångfaldens olika delar ska nu tas upp i EU, en ännu större mångnationell och mångkulturell gemenskap än vad Jugoslavien någonsin var.

Bosnien och Kosovo i praktiken europeiska protektorat och som alla sådana dyra i drift, betalda av Västeuropas skattebetalare

Den nya staten Kosovo erkänns inte ens av EU:s alla medlemmar, en stat som även den hålls vid liv i omvärldens intensivstation, styrt av några klaner vars försänkningar i organiserad kriminalitet inte precis är okända för de europeiska säkerhetstjänsterna.

»Jag är övertygad om att det ekonomiska system som byggts upp i Jugoslavien … tillhör en av vårt århundrades mest betydelsefulla sociala innovationer«, skrev professorn och s-riksdagsmannen Bo Södersten
Tomas Fischer, Fokus 19/12 2008

Holbrooke skriver om Carl Bildt i en fotnot:
(s 236 och fotnot (*) s 237)
The opening event was planned for maximum symbolic value: a public face-to-face meeting among the three Presidents, the first in more than two years, and the first ever under American auspecies. In the B-29 Superfortress Room (each room at the Hope Convention Center carried the name of a military plane)* hundreds of journalists waited behind the ropes.

(*) - Carl Bildt suggested that we redesignate the rooms with more peaceful names for the duration of the conference, a proposal that was impractical.

Bildts internationella storhet är betydligt överdriven.
Sanningen om varför han aldrig gjorde karriär efter Bosnien återstår att skriva, men faktum är att han inte fick något riktigt jobb.
PM Nilsson, Expressen 10/6 2007

När Richard Holbrooke, USA:s Balkanman, skrev sin ”To end a war” nämndes Bildt inte med ett enda ord.

I kväll är jag tillbaka i Genève för att
därifrån på onsdag fortsätta till FN-högkvarteret i New York.
Där håller nu min gamle vän Richard Holbrooke på att etablera sig
i den amerikanska FN-missionen tvärs över gatan.
Carl Bildts veckobrev v34/1999

Daytonavtalet botade inte smitthärdarna, plåstrade bara över dem.
Holbrooke var medveten om gränslinjer som var "raw with open wounds".
Bildt var mera optimistisk: "Vi måste alla lära av Bosnien."
Lära av Bosnien?
Staffan Heimerson

- Vi ser Bildts internationella engagemang som en stor tillgång för svensk politik, sa den moderate KU-ledamoten Per Bill när han i torsdags förklarade varför den borgerliga majoriteten inte ville pricka utrikesministern.

Per Bill hade inte behövt säga någonting annat än att han inte hittat något formellt regelbrott.
Nu gav han i stället undfallenheten ett flinande ansikte.
Det var inte vackert att se.

De ”Nya moderaterna” var ju ett slags kontrakt med väljarna om att den gamla cyniska och amoraliska bolagshögern var borta. Med Bildt är den tillbaka i regeringen och med Bill i riksdagen. Inte undra på att Alliansens vänsterväljare tänker rösta rött nästa gång.

På Kroatiens steniga kust bor Carl Bildt och Anna Maria Corazza Bildt skattefritt
Fokus 1/6 2007

Under sina år som partiledare, statsminister och EU-sändebud lyckades Carl Bildt bygga upp ett politiskt kapital.
Vad han sedan gjorde i näringslivet var att sälja sitt anseende till högstbjudande.
Göran Rosenberg DN Kultur 28/2 2007

Carl Bildt är regeringens klarast lysande medlem
Förtroendet för Carl Bildt rubbas inte av optionerna i Vostok Nafta.
DN huvudledare 9/1 2006

Carl Bildt är regeringens klarast lysande medlem, och statsrådet med den längsta meritlistan och det största kontaktnätet. Den karriär Carl Bildt inledde som studentpolitiker har fört honom långt uppåt och utåt. Omstridd och högprofilerad har han varit under denna karriär. Tiden i och efter Bosnien blev ett undantag, då ställdes han för en stund in i ledet bland Stora svenskar i världen - en Folke Bernadotte, en Dag Hammarskjöld, en Olof Palme.
Sedan dess har det gått åtskillig tid och under den har Bildt glidit över på ett internationellt rätt vanligt spår - politikern som rådgivare åt företag och tankesmedjor, som föredragshållare och seminariedeltagare på allra högsta nivå.

Carl Bildt säger sig dock inte haft någon kontakt med styrelsen i denna för honom ekonomiskt viktiga fråga.
- Jag har inte haft någon kontakt med någon i Vostok Nafta efter det att jag utsågs till utrikesminister. Jag har inte meddelats beslutet. Jag fick ett papper om att optionerna kunde lösas in och då skrev jag under det.
Carl Bildt uppger att han meddelade sin avgång ur styrelsen per e-post.

Han uppger att vinsten kommer att deklareras som inkomst av tjänst.
- Det mesta hamnar hos Anders Borg.

Redan 2005 gjorde Carl Bildt en vinst på 1,7 miljoner kronor från ett tidigare optionsprogram i Vostok Nafta. Det året deklarerade han för en inkomst av tjänst på 3,7 miljoner kronor samt inkomst av kapital på 3,4 miljoner.

Skatteinformation från KPMG:
Som kapitalvinst räknas även vinst på options- och terminsavtal vare sig det är fråga om standardiserade avtal eller inte.

Stiftelsen BLANCEFLOR Boncompagni-Ludovisi, född Bildt utdelar årligen stipendier för totalt 3-4 miljoner kronor.
Blanceflor var dotter till friherre Carl Bildt som tjänstgjorde som envojé och minister vid den svenska beskickningen i Rom under åren 1889-1920, invald i Svenska Akademien, filosofie hedersdoktor samt till och med hedrad med en gatuskylt i Rom:
Via Carlo de Bildt.
Läs mer här

På mitt rum har jag en liten blå penna som jag har en alldeles speciell relation till. Det är den penna med vilken jag som statsminister på midsommarafton 1994 undertecknade fördraget om Sveriges anslutning till den Europeiska Unionen.
Carl Bildt Svensk Linje 2001

Det första paradigmskiftet var när Gustaf II Adolf 1630 landsteg på Usedom i norra Tyskland och inledde den epok som i vår historieskrivning något pretentiöst kallas stormaktstiden.
Det andra paradigmskiftet kom nästan två sekler efter det första när Jean Baptiste Bernadotte vände alla stormaktsdrömmar ryggen och 1812 inledde den långa period som vi kan beteckna som den nationella småstatsperioden.
Det tredje stora paradigmskiftet i vår utrikespolitik är det som tog sin början när vi 1995 fullt och helt blev medlemmar i den Europeiska unionen.
Det vi då gjorde var ju att gå med i en politisk allians med långt gående ambitioner icke bara på den ekonomiska integrationens, utan också på utrikes- och säkerhetspolitikens område.
Vid ceremonin på Korfu på midsommarafton 1994 - när vi undertecknade avtalet om vårt inträde i den Europeiska unionen - sade jag ....
Det råder det knappast någon tvekan om att detta var ett paradigmskifte av samma dignitet som 1630 och 1812.
Utrikespolitiska Institutet 19 december 2006, Carl Bildt, Utrikesminister

Det som gör att det finns skäl att sätta frågetecken inför utrikesministerns öppningsanförande inför de kommande åren är hans absoluta ödestro.
Bildt var perfekt i fas med sin tid strax före och efter 1989. Sedan dess har världen radikalt förändrats men Bildt är i mångt och mycket densamme.
Det är inte säkert att han är rätt man för skapa den nya värld han så hett önskar.
Expressen ledare 20/12 2006

Det kan hända att han har rätt i att den europeiska integrationen fortsätter, att globaliseringen får de demokratiska och konfliktdämpande effekter man hoppas på och att framtiden blir precis så ljus om vi bara fortsätter att mejla och frihandla med varandra.

Carl Bildt och hans "tre ekonomiskt skakiga statsministerår"
En svuren fiende till Sovjetdiktaturen, en principfast internationalist och förkämpe för demokratin
har förvandlats till opportunist.
Niklas Ekdal, signerat DNs ledarsida 5/11 2006

Bör Carl Bildt dömas till böter?
Back in 2005, the former Thai central bank governor was fined $4.6 billion for his role in the financial crisis resulting from the baht. Rerngchai Marakanond was found by a civil court to be guilty of “grave negligence” in squandering Thailand’s currency reserves in a futile attempt to prop up the baht.
Prison for Greenspan? Barron’s (Week of March 19, 2007)
Randall Forsyth’s stunning column, “In Praise of Folly.”

The 1997 Asian currency crisis also led to the arrest of Korea’s central bank governor at the time, Kang Kyong Shik, for “gross economic negligence.” He was imprisoned for three months in 1998, while awaiting trial. Prosecutors made Kang appear in court in prison garb, handcuffed and in ropes, adding to his humiliation. (emphasis mine)

Kommentar av Rolf Englund:
Carl Bildt i handbojor är väl att hoppas för mycket. Det överensstämmer inte riktigt med svensk tradition.
Men nog skulle han vara förbrukad som politiker efter att ha fört landet till gränsen till ekonomisk kollaps?

Se t ex Sten Ingves, nu riksbankschef, heder åt Johan Gernandt för det:
Enligt vår uppfattning stod det finansiella systemet i Sverige inför en kollaps den 24 september 1992.
Utländska långivare hade tappat förtroendet för det svenska banksystemet.
Bedömningen var att utan ett omfattande statligt ingripande hade vi stått inför en finansiell härdsmälta av aldrig tidigare skådat slag.
Utan åtgärder kunde även i slutändan statens upplåning komma att påverkas.
Nationens hela finansiella funktionsförmåga stod på spel.
Läs mer här

Vi har en väldigt dålig ansvarskultur i svensk politik.
Det mest flagranta exemplet är kronfallet i november 1992.
Och så kallade man detta ett misslyckande och alla satt kvar.
Det menar jag var ett stort moraliskt haveri
Barbro Hedvall i Filosofiska Rummet, 29/10 2006

"Som ett led i finansutskottets arbete med uppföljning och utvärdering beslutade ett enhälligt finansutskott i april 2005 att genomföra en extern och oberoende utvärdering av penningpolitiken 1995–2005."
Ur förordet till "En utvärdering av den svenska penningpolitiken 1995-2005" av Francesco Giavazzi (Italien) och professor Frederic Mishkin, november 2006
RE: Det man bör notera är att man undvek att utvärdera tiden 1992-1995

Krav på att Bildt säljer oljeaktier
Lundin oil hjälper till att finansiera en av världens värsta regimer (Sudan). Det hävdar organisationen Human rights watch.
SvD 1/11 2006 med länkar

Bildts påståenden att det skulle vara "juridiskt omöjligt" att avstå optionerna är i alla led struntprat.
Expressen ledare 5/1 2007

Bildt hade optioner på 15000 aktier i Vostok Nafta, med huvuddelen av sina investeringar i ryska Gazprom, som han köpte och snabbt sålde strax före jul. Vinsten blev 4,8 miljoner kronor.

Den 23 december avslöjade Expressen att Bildt egentligen inte borde ha haft de där pengarna. När Bildt lämnade Vostok Naftas styrelse för att bli utrikesminister försvann formellt hans optionsrätt, nämligen. Men i efterhand beslutade styrelsen att han skulle få behålla optionerna trots allt. Miljonklippet framstår sålunda som en ren gåva från ett kontroversiellt företag, som har stora intressen i projekteringen av en gasledning genom Östersjön, till en utrikesminister för en Östersjöstat. Bildts påståenden att det skulle vara "juridiskt omöjligt" att avstå optionerna är i alla led struntprat.

Expressen kontaktade utländska politiska reportrar och frågade vad som hade hänt med en minister av Bildts kaliber i deras länder. Svaret var unisont: han hade blivit politiskt omöjlig.

Carl Bildt är ett sänke för regeringen och för Fredrik Reinfeldt personligen.

Carl Bildt har enligt tidningen Affärsvärlden 2.000 aktier i Vostok Nafta, ett bolag som kontrolleras av familjen Lundin, där Bildt fram tills han blev utrikesminister hade styrelseuppdrag.
Hans innehav är värt cirka en miljon kronor. Dessutom ska han äga 15.000 optioner i dagsläget värda drygt fem miljoner.
DN 19/10 2006

Större delen, 90 procent, av Vostok Naftas tillgångar består av aktier i den ryska statligt dominerade energijätten Gazprom.

- Jag ser egentligen ingen fara i detta, säger Walburga Habsburg Douglas, moderat ledamot i utrikesutskottet. - Eftersom han har anmält detta så vet ju alla om det, fortsätter hon och ger Carl Bildt beröm för att vara en utmärkt utrikesminister

Österrike styrdes av släkten von Habsburg. Det multikulturella kejsardömet startade det första världskriget genom att angripa Serbien. Här finns också en svensk anknytning. Grevinnan Walburga Douglas stod på nionde plats på Moderata Samlingspartiets lista vid valet till Europaparlamentet. Walburga växte upp i Tyskland. Hennes farfar var Karl I, kejsare av Österrike och kung av Ungern
Rolf Englund, Nya Wermlands-Tidningen 2000-12-23

Carl Bildt i Albanien
Lundin Oil, där Carl Bildt ingår i styrelsen, har affärer även i terroriststater som Libyen och Syrien, samt, dessvärre för FNs utsänder på Balkan Carl Bildt, även i Albanien.
Rolf Englund i EU-krönika i NWT 2001-03-22

Verkligheten tvingar alla partier att anpassa sig.
I vårt fall tror jag att den förändring vi nu är inne i försköts på grund av Carl Bildts starka ställning, hans enorma förtroende efter Bosnien gjorde att den här processen inte kom i gång så tidigt som den borde. Erfarenheten från de borgerliga regeringsåren – till exempel kronförsvaret – borde direkt efter misslyckandet ha värderats med mer kritiska ögon. Men den kritiken kom att försenas.
Tyvärr, skulle jag säga, för det bidrog nog till att vi fick ett tioårigt socialdemokratiskt maktinnehav.
Anders Borg, intervjuad i Arena nr 2/2005

Dum och lurad
Hösten 1992 misslyckades den svenska regeringen i sin ekonomiska politik, den 19 november släppte den kronförsvaret. Det kallades ett misslyckande - och alla satt kvar.
Fler än jag måste rimligen ha känt som jag - lurad och dum.
Efter det röstade jag blankt. Till i år. Då framträdde alliansen med ett måttfullt reformprogram för att ersätta bidrag med arbete.
Regeringsbildaren var noga med att poängtera att han ville se sin regering som hela Sveriges regering, att det handlade om att överbrygga klyftor och övervinna utanförskap.
Men ändå. När ett parti går till val med det bärande temat: Vi har tänkt om, vi har lyssnat, det här är vad vi nu vill göra, har vi då inte rätt att bli besvikna när de visar sig ha sina gamla, av väljarna en gång förkastade idéer och attityder kvar?
Barbro Hedvall, DN 13/10 2006

"All together a rather strong team"

There is a very good team at the ministry with Gunilla Carlsson doing international development issues and Maria Borelius doing international trade. In addition, there is Cecilia Malmström as Minister for European Affairs located in the Prime Minister's Office.
All together a rather strong team.

Vi behöver en studie som förklarar varför alla ledande ekonomer, byråkrater och politiker ägnade sig åt en illusion och stötte bort dem som hade rätt.
Hans Zetterberg, hörnartikel DN, 28/7 1993

New figures coming out of the US economy confirms that in almost every respect it is doing significantly better than expected. It is impressive.
Former Prime Minister Carl Bildt 6/12 2005

In Lisbon on Saturday, I shared a panel with French philospher and author Bernhard-Henri Levy discussing the present state of Europe and our position in the wider world. Tomorrow I'm heading to Paris to share a panel with former European Commission President Jaques Delors to discuss how Europe can overcome its present crisis.
Carl Bildt blog 25/9 2005

Je suis un superstar
With his movie-star lifestyle, celebrity friends and best-selling books, writer-philosopher Bernard-Henri Lévy is the darling of the French chattering classes.
But can 'BHL' be serious?
Gaby Wood, The Observer, June 15, 2003

Schröder did a statesman-like explanation of the geostrategic importance of integrating Turkey with the rest of the European Union, which made Merkels resistance on this issue look rather pedestrian.
pedestrian = lacking in vitality, imagination, distinction, etc.; commonplace; prosaic or dull: a pedestrian commencement speech.
Carl Bildt blog 4/9 2005

Moderatledaren har vänt ett parti som suttit fast i gamla dogmer till att tänka om och tänka nytt från grunden. Det har lett till både en mer realistisk politik och ett ökat väljarstöd
Man kan se hela Fredrik Reinfeldts tal som riktat till dem som saknar de vidlyftiga skattesänkningarna, skrotningen av Ams och arbetsrätten och den trosvissa övertygelsen om en enda väg.
Dagens Industri, ledare 26/8 2005

Varför försvarades den fasta kronkursen så kraftfullt under hösten 1992?
Inget annat land uppvisade en liknande beslutsamhet när det gällde att söka stå kvar vid den fasta växelkursen. Storbritannien, Italien och Finland såg sig tvingade att övergå till rörlig växelkurs denna månad.
Sverige avvek från detta mönster genom att det svenska politiska etablissemanget slöt upp bakom den fasta kursen.
Den ekonomiska krisen i Finland och Sverige. Uppgången, fallet och återhämtningen 1985-2000
Lars Jonung m fl 2004

- Krisen i början på 1990-talet påverkade de penning- och finanspolitiska institutionerna mer än någon annan depression under 1900-talet. Lärdomarna kom framförallt efter det att kronan föll i november 1992, men baserades på erfarenheter och forskning dessförinnan. Så länge växelkursen var fast, var stödet för hårdvaluta-politiken i det närmaste unisont. sid. 43

18 September 1987 Nils-Eric Sandberg i ruta i DN: "Både teori och erfarenhet säger att staten kan styra bara en av de tre variablerna, ränta, inflationstakt och växelkurs. Staten kan fritt välja ut vilken av de tre ska fixeras, men bara en. Ty två av dessa variabler blir i längden alltid en funktion av den tredje. Om staten fixerar växelkursen får man ta den ränta och den inflationstakt som blir följden. Om man fixerar räntan till en viss nivå kommer inflationstakt och växelkurs att anpassas efter det. Etc."
18 September 1987

Sommaren 1997 när Carl Bildt återvände till svensk politik efter uppdragen i Bosnien åtnjöt Bildt större och bredare förtroende i det svenska samhället än någonsin tidigare. Han var den självklare statsministerkandidaten och han kom hem för att återta regeringsmakten. Den kraftmätningen vann Göran Persson, redan långt före valet. Bildt lyckades inte förvalta sitt upparbetade förtroendekapital.

Utmaningen /mot Persson/ stod och föll med en stjärnspelare /Carl Bildt/. När han presterade under sin förmåga - den han tidigare visat som statsminister - och långt under den nivå som förväntades av honom vid återkomsten fanns inte mycket kvar att erbjuda väljarna .

Ingvar Carlsson om kronkursförsvaret 1992:
- I efterhand står det klart vad läget egentligen krävde. Det fanns en snabb och effektiv åtgärd som i tid hade kunnat få läget under kontroll. Jag anser att den fasta växelkursen borde ha släppts och följts av en kraftig räntehöjning.

En så radikal omläggning av riksbankens policy var inte möjlig utan att de förödande konsekvenserna av avregleringen hade redovisats öppet. Först då hade vi alla skakats om tillräckligt och en förutsättningslös debatt kunnat föras. sid 314

- Under hela den ekonomiska period som jag skildrar fanns jag själv på centrala politiska befattningar. Särskilt som statsminister hade jag ett stort ansvar.

Jag tror att det finns två förklaringar till att ingen egentlig diskussion kom till stånd om att släppa den fasta växelkursen när lånen och konsumtionen rusade i höjden efter avregleringen.

När den socialdemokratiska partiledningen beslöt devalvera kronan år 1982 var det vår absoluta uppfattning att detta medel inte skulle användas igen under överskådlig tid...

De borgerliga partierna hade också uppfattningen att vi, när det gällde devalveringar, nått vägs ände... Vi stängde dörren, reglade den och använde oss av tredubbla lås, skriver Ingvar Carlsson.

Kommentar av Rolf Englund: Inte fanns det några reglar eller lås, inte. Det fanns inte några formella hinder för statsledningen att ändra växelkursregimen när som helst. Detta visade sig om inte annat när det var dags att göra det.

- Att ge upp den fasta växelkursen låg utanför också min föreställningsvärld, skriver Ingvar Carlsson.

Den andra förklaringen till tystnaden var den nästan totala uppslutningen från alla aktörers sida bakom försvaret av den fasta växelkursen.

Banksektorns företrädare var givetvis nöjda med att vara kvitt regleringarna och med sin nyvunna frihet.

Mera märkligt är att akademiska ekonomer inte ifrågasatte vad som hände. Många av dem predikade på alla andra områden att marknadens regler och principer fullt ut måste följas och tillämpas. Varför hävade de inte att också på detta område priset, dvs. räntan, borde bestämmas av tillgång och efterfrågan? Några tongivande personer borde funnit det naturligt att kräva en flytande krona och räntehöjning för att dämpa viljan att konsumera.

Kommentar av Rolf Englund: Ingvar Carlsson kör fortfande linjen om att krisen berodde på den stigande konsumtionen. Men den förklaringen är också det första Bildtskt/Carlssonska åtstramningspaketet logiskt. Men det var inte konsumtionen utan de stora utlandslånen som gjorde läget förtvivlat. Att utlandslånen blev så stora beror i första hand på den fasta växelkursen (Riksbanken tog ju valutarisken, trodde man).

Carl Bildt fortsatte att hävda att det inte rörde sig om någon bankkris utan bara en Nordbankskris
Några dagar senare träffades en uppgörelse som i realiteten räddade bankerna och kreditinstituten från kollaps
Källa: Ingvar Carlsson, Så tänkte jag Hjalmarsson & Högberg 2003, sidan 492

Ingvar Carlsson berättar vad som som hände under förhandlingarna med Carl Bildt om det första krispaketet 1992

- Det skar sig åter när Allan Larsson krävde att vi också skulle diskutera krisen i banksystemet.

Av någon outgrundlig anledning var Carl Bildt helt emot att denna viktiga fråga alls skulle behandlas vid våra överläggningar. Jag fick intrycket att han inte ansåg att det finansiella systemet var något problem. Han blev alltmer irriterad över att den socialdemokratiska sidan ägnade sig åt vad han uppfattade som något ovidkommande. Ett önskemål från vår sida att få höra hur finansinspektionens generaldirektör bedömde läget avvisades.

Det kändes märkligt att statsministern inte tycktes medveten om att vi satt med en tickande bomb och att en uppgörelse mellan oss skulle vara ofullbordad om vi inte förmådde skapa förtroende för bankernas förmåga att stå för sina åtaganden.

Carl Bildt fortsatte att hävda att det inte rörde sig om någon bankkris utan bara en Nordbankskris. Det var synd att statsministern i det läget blockerade en uppgörelse om bankerna...

Verkligheten trängde sig emellertid på. Några dagar senare träffades en uppgörelse som i realiteten räddade bankerna och kreditinstituten från kollaps.

Staten ställde upp med långtgående garantier för att bankerna skulle uppfylla sina förpliktelser.

Enligt vår uppfattning stod det finansiella systemet i Sverige inför en kollaps den 24 september 1992.

Bedömningen var att utan ett omfattande statligt ingripande hade vi stått inför en finansiell härdsmälta av aldrig tidigare skådat slag. Utan åtgärder kunde även i slutändan statens upplåning komma att påverkas. Nationens hela finansiella funktionsförmåga stod på spel.

Rolf Englund på Nationalekonomiska Föreningen januari 1990
Vi ser också att affärsbankernas lånestock i utländsk valuta är nästan lika stor som den är i svenska kronor. Lånen i utländsk valuta hos affärs- och sparbankerna är tillsammans nästan 300 miljarder. Det är mer än dubbelt så mycket som sparbankernas utlåning i svenska kronor. Jag föreställer mig att de som har lånat upp dessa 300 miljarder inte avser att ha dessa lån när nästa devalvering kommer. Jag vill nu fråga finansministern om denna lånestock, på 300 miljarder i utländsk valuta, som har byggts upp på kort tid, innebär någon förändring för Sveriges del och i så fall vilken?

Eliternas sammansvärjning
(Percy Barnevik, Jacob Wallenberg, Carl Bildt m fl)
Anders Isaksson DI 2002-02-22

En sån himla otur
Oturligt nog drabbades de av den värsta ekonomiska nedgången på sextio år.
Hösten 1992 var det slut på den enda vägens politik
DN-ledare 2002-03-26

Carl Bildt är stolt och nöjd
"Devalvering är ofta den fega utvägen, och en flytande valuta som vi har nu
är ibland ett sätt att dölja den fegheten."
Carl Bildt, DN 19/11 2002

För Sverige handlade det om kombinationen av försöken att komma ur devalveringsdecenniernas politik och ansträngningarna att fullt och fast komma med i det europeiska samarbetet.

I efterhand är det nog lättare att anklaga oss för blåögdhet än för svartmålning. Stora problem inom finanssektorn hade dolts. Problemen var värre än vad som redovisats. Och offentliga utgifter som bara ångade på gjorde sannerligen inte saken bättre.

Under de kommande veckorna skedde i stället en unik nationell samling kring försvaret av hårdvalutapolitiken. Två stora krispaket den 20 och den 30 september enade den borgerliga fyrpartiregeringen och den socialdemokratiska oppositionen. Arbetsmarknadens parter uttalade sitt starka stöd. Näringslivet kved under räntorna, men sade formellt liksom informellt att det var viktigt att stå fast.

Erfarenheterna från den dramatiska hösten 1992 kan värderas på olika sätt. För min del har de lett till en än starkare övertygelse om att vi måste vara med i den gemensamma europeiska valutan. Med en fritt flytande krona behöver vi visserligen inte drabbas av kriser som de vi hade då, men vi riskerar en fortsättning på den tragiska nedvärdering av valuta och ekonomi som vi nu sett under decennier, och som i grunden är en konsekvens av vår bristande förmåga att ta itu med de grundläggande problemen i ekonomin.

Carl Bildt både stolt och nöjd
Ledare i SvD med rubriken Smörgåsbord väntar för en ny regering
2002-04-19

Vilken förändring i Sverige var Bildt mest stolt över? Föga förvånande blev svaret medlemskapet i EU, även om detta beslut fattades av en s-regering, liksom reformer inom offentlig sektor som skolpengsystemet och vårdgarantin.

Lite förvånande nämnde Bildt också avskaffandet av bostadssubventionerna som en viktig reform.

I efterhand kan vi konstatera att avskaffandet av subventionerna nog borde ha följts av ett avskaffande av skatterna på boendet. Men det hade varit ett ännu svårare beslut i den djupa lågkonjunktur som rådde i början av 90-talet.

RE: Är Carl Bildt riktigt klok? Är Carl Bildt duktig?
Att avskaffa bostadssubventionerna när räntan var på topp och krisen var över oss
ledde till att så gott som allt byggande i landet upphörde, vilket förvärrade krisen.
Kankse förstår Carl att det var ett av hans största misstag, men håller masken.
Gunnar Hökmark och hans reforminstitut applåderar som vanligt allt Carl gör.
Naturligtvis, eftersom det Carl har gjort är också Hökmark medansvarig för.

Likaså förundras man över SvD:s fundamentalistiska anti-Keynesianism.
SvD påstår att det hade ännu svårare att sänka skatten i den djupa lågkonjunkturen.
Skulle det vara lättare att sänka skatten om det vore överhettning?

Att det nu finns tendenser till en försvagning av den starka dollarna, och ty följande relativ förstärkning av euron, gör inte nödvändigtvis den utvecklingen lättare att hantera. En starkare euro gör det visserligen möjligt att hålla räntorna lägre längre än vad som annars skulle ha blivit fallet, men innebär samtidigt att amerikansk export blir mer konkurrenskraftig och europeisk mindre å.

Med en tillväxt- och sysselsättningsutveckling som inte är idealisk är det ett scenario inte utan problem.

Carl Bildt: Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik. Det hade delvis att göra med de tidigare decenniernas erfarenhet av devalveringspolitik, men var delvis en konsekvens av att jag strävade efter att Sverige skulle gå in i det europeiska samarbetets kärna, också den ekonomiska och monetära unionen, och därmed vara med i den gemensamma europeiska valutan från dess första dag.

Försvaret av kronan handlade om den viktiga kombinationen av ekonomisk politik och Europapolitik.

När vi under 1993 och 1994 förde förhandlingarna om medlemskap i EU var jag fast besluten att inte be om några undantagsklausuler. Vi skulle bli medlem helt och fullt, också när det gällde förverkligandet av de långtgående ambitioner som lagts fast i Maastricht-avtalet.

I början av 1990-talet var det dags för ett nytt språng. Jag bad som statsminister Staffan att bli ordförande i riksbanksfullmäktige, vilket under dessa år var ungefär så långt ifrån ett rutinuppdrag som man kunde tänka sig.

Nu sägs det klart och rakt att problemet i början av 1990-talet hade sin grund i misstagen på 1980-talet. Då hade Sverige en socialdemokratisk regering. Och det sägs klart att utvecklingen vände 1993. Då hade Sverige en borgerlig regering. Så långt är det gott och väl.

I tisdags fyllde f d centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin 75 år och dagen innan ordnades ett seminarium i riksdagshuset där ”vi som var med” och en del andra mot bakgrund av en för dagen utgiven bok diskuterade de tre Fälldin-regeringar som dominerade perioden mellan 1976 och 1982 i svensk politisk historia.

Carl Bildt tänker satsa helhjärtat på att övertyga svenskarna om fördelarna med euron
DN nyhetsplats 9/5 2003

Bildt, som då just hade avgått som statsminister, spelade en avgörande roll inför folkomröstningen om medlemskapet i EU 1994. I teves slutdebatt slogs han på jasidan sida vid sida med statsminister Ingvar Carlsson och Marit Paulsen (som då inte hade kommit ut som folkpartist).

"tretton länder har infört den gemensamma valutan, och alla ser det som ett riktigt och klokt beslut".
Viktigast är de ekonomiska argumenten.
"För ekonomin är den gemensamma valutan självklart bättre än att fortsätta med kronan som en marginell skvalpvaluta. Ökad konkurrens och ökad handel ger bättre förutsättning för tillväxt och välfärd"

”Sker det riskerar vi att förlora folkomröstningen”
Carl Bildt veckobrev 2/12 2002

Vi får gå in i en folkomröstning under omständigheter som ser ut att bli en bra bit mindre gynnsamma än vad som varit fallet om den hade ägt rum något av de år som gått sedan vi kom med i EU. Under valrörelsen valde i stort sett samtliga partier att tala mycket tyst om betydelsen av det kommande ställningstagandet. För socialdemokraterna handlade det om ett medvetet försök att sopa frågan under mattan just då, och andra kom dessvärre att hänga med långt mer än vad som hade varit nödvändigt.

I den valrörelse som kom före inte bara ställningstagandet om euron utan även de viktiga författningsfrågorna i det framtida EU saknades varje tillstymmelse till spännande Europadebatt. Det blev ett exklusivt nationellt navelskåderi som kommer att göra det svårare att nu få den Europadebatt vi behöver. Till detta kommer nu en situation där de ekonomiska nyheterna från euroländerna med all sannolikhet kommer att bli mer bekymmersamma. Speciellt gäller detta Tyskland, vars känsla av ekonomisk kris nu fördjupas snart sagt på daglig basis.

Och att regeringar som de i Rom eller Paris nu har för stora budgetunderskott har heller ingenting med euron att göra. Ingenting alls.

Men intet av detta hindrar att en mer bekymrad ekonomisk bild från euroländerna kan komma att minska lystern kring valutan själv. Som en ytterligare komplicerade faktor kan Storbritannien tillkomma i den svenska debatten. Det är ingen tvekan om att Tony Blair är inställd på att göra Storbritannien in i euron, men den konventionella visheten just nu säger att han tilltagande tvekar om det kommer att vara möjligt att göra det under det kommande året.

I juni skall finansminister Brown redovisa sin bedömning av de fem frågeställningar som avgör om man är redo att byta pundet mot euron, men de som spår i kaffesump spår nu att den bedömningen kommer att leda till någon form av uppskov. Sker det, kommer det utan tvekan att komplicera den svenska debatten. Och till allt detta skall så möjligen läggas den diskussion som kommer efter det att Europakonventet under Valery Giscard d'Estaing i juni publicerat sitt utkast till författningsfördrag för den framväxande federationen av nationalstater i Europa.

Den svenska regeringen har tidigare försökt att hålla detta konvent på viss distans, men när nu både Tysklands och Frankrikes utrikesministrar gått in i konventet kommer detta mycket tydligare att få karaktären av förkonferens till en konfirmerande senare regeringskonferens, och kommer alls inte att kunna viftas bort som ett allmänt diskussionsinlägg. Slutsatsen av allt detta kan bara bli en: det riskerar att bli ett ödesdigert misstag att vänta med debatten och diskussion och kampanj till de avgörande veckorna i augusti och september nästa år. Sker det riskerar vi att förlora folkomröstningen.

Det vilar ett tungt ansvar på olika företrädare att redan nu göra klart vad de står, delta i diskussionen och föra ut betydelsen av de vidare europeiska frågeställningarna på bredden av vårt samhälle.

Ämnet är det sätt vi hanterade den finansiella och ekonomiska krisen i början av 1990-talet, och då inte minst dess effekter i banksystemet.
"Det var en rätt dramastisk och turbulent tid."
Carl Bildt, wordpress blog 11/4 2008

Rolf Englund:
Det var när dollarn sjunkit från 9:40 till 5:30 som Carl Bildt m fl till varje pris ville försvara kronkursen
Läs mer här och se diagrammet.

Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik. Det hade delvis att göra med de tidigare decenniernas erfarenhet av devalveringspolitik, men var delvis en konsekvens av att jag strävade efter att Sverige skulle gå in i det europeiska samarbetets kärna, också den ekonomiska och monetära unionen, och därmed vara med i den gemensamma europeiska valutan från dess första dag.

Försvaret av kronan handlade om den viktiga kombinationen av ekonomisk politik och Europapolitik.

Det är imponerande siffror. Att den amerikanska ekonomin fortsätter att ånga på i rekordfart trots inte mindre än fem räntehöjningar - även om effekten av sådana alltid kommer med fördröjning - visar åter styrkan i den omvandling som skett där.

Fokus för diskussionerna i Laeken kommer att ligga på det s k konvent som skall diskutera en ny författning för den Europeiska Unionen inför den s k regeringskonferens som med all sannolikhet kommer att äga rum under 2004.

Man skall anta en deklaration om inriktningen för detta arbeta, och man skall avgöra vem som skall leda det Det handlar om en författningskonferens för det framtida Europa, även om själva begreppet för somliga är kontroversiellt.

Om Göran Persson och kommissionen
Ur Carl Bildts veckobrev v43/2000, 27 Oct 2000

Tidigare på dagen har jag ombetts att försöka att reda ut vad statsminister Göran Persson egentligen menar med sina löst formulerade tankar om att avskaffa Europakommissionen.

Jag tvingas medge att det förefaller mig att vara en tanke lika relevant och lika klok som att avskaffa den svenska regeringen.

Tror man att ministerrådssekretariatet kan sköta allt i den Europeiska Unionens arbete, så finns det väl egentligen ingenting som inte säger att riksdagens utskottskanslier kunde ta över de funktioner som i dag åvilar den enligt detta resonemang något överflödiga svenska regeringen.

Det säger sig självt att detta inte skulle gå. Det svenska styresskicket förutsätter ett organ som kan ansvara för verkställigheten av de beslut som fattas av riksdagen. Det förutsätter också att det finns ett organ som kan förbereda och lägga fram genomarbetade förslag till riksdagen, t ex ett förslag till budget för staten. Att tänka sig det svenska statsskicket utan regering är lika genomtänkt som att tänka sig det europeiska samarbetets institutioner utan kommissionen.

Är det Hofstens ubåt som ligger vid Gotland?
På 800 meters håll skjuter jagaren Halland en stridsladdad antiubåtsraket med 100 kilogram trotyl mot ubåten.
Efter avlossandet förloras kontakten med ubåten. Den 5 oktober siktade det polska ubåtsbärgningsfartyget PIAST 281 på internationellt vatten vid Hoburgen sydost om Gotland.
Trålare från öststaterna bildar en ring runt fartyget där en Whisky-ubåt i ytläge rapporteras vara skadad.
Anders Öhman, som bevakade ubåtsjakten 1980 för DN, Newsmill 2011-03-04

Den 25 september beordrade ÖB Lennart Ljung förstärkning av jagaren "Halland" som låg på översyn vid Muskö örlogsbas i Horsfjärden. Fartygschef var kommendörkapten Hans von Hofsten. På kvällen den 27 september 1980 ger försvarsstabens operationsledning order om att IKFN skall tillämpas utan inskränkning.

Bengt Gustafsson, ÖB 1986-1994:
Sanningen om ubåtsfrågan (Santérus, 2010)
Bilaga 7: Försvinnanden

Den enda alternativa förklaringen är att signalen kom från en främmande ubåt. Enligt experter som Uppdrag Granskning har talat med tyder en speciell störning i signalen på att det bara kan röra sig om en ubåt från väst och militäralliansen Nato.
Men trots detta tänker vill Försvarsmakten inte utreda frågan vidare.
-Jag har inget behov av att ta reda på vilken nation det är, Försvarsmakten behöver inte gräva i det som hände för 25 år sedan,
säger marininspektör Anders Grenstad till Uppdrag Granskning.
Rapport 11 juni 2008

– Jag hävdade redan på 1980-talet att det inte förkom några kränkningar av svenskt vatten, säger Karl Andersson.
1981 förhörde han den sovjetiska besättningen på U 137
Ekot 20 maj 2008

– Jag är glad att man har kommit fram till det, för då har man reducerat antalet bevis för förekommande ubåtskränkningar till noll, säger han.

Karl Andersson har även fått upprättelse genom de nya uppgifterna, det var inte alltid så lätt att inom försvaret hävda att det inte varit några ubåtskränkningar

– Det har varit ganska pressande, särskilt min familj har tyckt att det har varit besvärligt. Men jag har alltid känt att det är jag som letat fram sanningen i det här och jag tycker att sanningen är värd att kämpa för, säger han.

Mathias Mossberg på Brännpunkt 9 juni 2008:
Alla ubåtsrapporter och incidenter som pekade västerut försågs med rejäla hemligstämplar av Försvarsmakten.
Både före och under Hårsfjärdenincidenten 1982 fanns det tydliga indikationer om att det rörde sig om Natoubåtar. All sekretess kring ubåtsjakterna måste nu hävas,
skriver Mathias Mossberg, huvudsekreterare i två utredningar om de kränkningar som engagerade hela Sverige.

Enligt Mathias Mossberg finns ingen ny information.
Bilden av det sovjetiska ubåtshotet mot Sverige skapades av tre incidenter enligt Mossberg;
Utö-incidenten 1980, ubåten U137 som strandade i Blekinge skärgård 1981, samt den dramatiska ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982.
Ekot 9 juni 2008

Så sent som i höstas skrev amiralerna Per Rudberg, Bror Stefenson och Göran Wallén samt analyschefen Emil Svensson att det kommit fram ny information som stödde deras övertygelse att det var u-båtar från Sovjetunionen.

Utrikesminister Carl Bildt har varit engagerad i frågan i 25 år och anser att ubåtarna var sovjetiska. Det sa han bland annat i en kommentar i Ekot hösten 2001.
Idag avböjer utrikesminister Carl Bildt att kommentera ubåtskränkningarna.

Under mina år som chef för Stockholms Kustartilleriförsvar satsade jag stora resurser för att tvinga upp en främmande ubåt. Då var det för mig egentligen ointressant vilken nationalitet den hade – min uppgift var att avvisa kränkningar av det territorium som jag hade ansvaret för. Men det är klart att jag då, liksom senare, försökte bilda mig en uppfattning i nationalitetsfrågan och jag instämde vid den tiden i allt väsentligt i ubåtsskyddskommissionens uppfattning: allt pekade mot Warszawapakten. Här har emellertid Ola Tunanders forskningar skapat nya förutsättningar för bedömningen av de främmande ubåtarnas nationalitet. Detta är särskilt påtagligt när det gäller incidenterna vid Mälsten i oktober 1982. Tunander ger en för mig mycket trovärdig bild av händelseförloppet, som resulterade i att en ubåt från väst tilläts utpassera medan våra mineringar hade ålagts eldförbud.
LARS HANSSON Lars Hansson är pensionerad överste av 1:a graden och var chef för Stockholms Kustartilleriförsvar mellan 1982 och 1985.
http://www.kvp.se/debatt/1.911410/sannolikt-att-det-var-en-natoubat

När Ekéus kokar ner allt som framkommit återstår egentligen bara ett bevis som inte går att förklara bort. Bandinspelningen.

Länge är bandet hemligstämplat hos försvaret. Flera har undrat för vem det behöver hållas hemligt, eftersom man ju lämnat över det till ryssarna för analys.

Det var ingen ubåt från Sovjet eller Nato som militären hörde de dramatiska dygnen i Hårsfjärden 1982.
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har med nya metoder och på Försvarsmaktens uppdrag analyserat marinens bandupptagning
FOI:s slutsats är att det troligen var båten Amalia, som befann sig i området samma dag, ”som är källa till bland annat det kavitationsljud från en propeller som finns på inspelningen”. Kavitation är mycket enkelt uttryckt bubbelbildning. Därmed har nu det tyngsta av de svenska bevisen för sovjetiska ubåtskränkningar försvunnit.
Aftonbladet 19 maj 2008

Av en slump fick skepparen på Amalia, Ulf Busch, höra det inspelade ljudet som inte har kunnat förklaras.
– Normalt kommer man ju inte ihåg sådana här saker 26 år senare men eftersom det handlar om professionell sjöfart finns det en skeppsjournal.
Där stod det att vi kört just de klockslagen genom Danziger Gatt och det stämmer med deras inspelade tid.

Men redan 1996 utsattes påståendena om bandande ljud från miniubåtar och andra undervattensfarkoster för starka tvivel.
ÖB skrev då att ljuden från ubåtar skulle han kunnat vara ljud från minkar eller ”sannolika minkar”.

"Inte säkert ljudet kom från fartyget"
Utrikesminister Carl Bildt vill inte ge upp tanken på en kränkande ubåt i Hårsfjärden 1982
- trots att analyser från FOI visat att "ubåten" sannolikt var det svenska skolfartyget Amalia.
- Det är troligt, men inte säkert, säger Bildt till SVT.
Expressen 20 maj 2008

Det inspelade ljudet från den 12 oktober 1982 har i många år varit hemligstämplat.
Var en del av det material som låg till grund för den svenska protestnoten till Sovjetunionen efter ubåtsskyddskommissionens rapport.
DN 20 maj 2008

Viceamiral Bror Stefenson var försvarsstabschef vid tiden för ubåtsjakten: - Inspelningen var inte det enda beviset som låg till grund för den diplomatiska protesten. Det fanns 5-6 andra saker som hade tagits fram av ubåtsskyddskommissionen, säger Stefenson till DN.

Utrikesminister Carl Bildt "kommenterar inte i dagsläget" de nya uppgifterna om propellerljuden. Det hälsar han genom sin pressekreterare Irena Busic.

En ny analys har gjorts av en bandupptagning som marinen gjorde i Hårsfjärden i oktober 1982, och som en del misstänkte kom från en främmande ubåt.
Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har kommit fram till att ljudet troligen kommer från den svenska taxibåten Amalia som befann sig i området.
FOI har använt en ny analysmetod, och stödjer sin slutsats bland annat på likheten i varvtal och likheten mellan Amalias propellerljud och det som finns på inspelningen.

Falska bevis pekade ut Sovjet
1982 var världens blickar riktade mot det mörka vattnet på Hårsfjärden, när svenska försvaret försökte tvinga upp en främmmande ubåt
Uppdrag granskning oktober 2007

På höjdpunkten av sin politiska karriär fick Carl Bildt frågan om han trodde på något högre väsen eller så. Han lutade åt att det nog finns liv på andra planeter. Tja, han borde väl veta.

ET är inte Gud men Bildt har ändå religion. Även om han inte tror på Gud så tror han på ubåtar. Det är en tro som inte behöver stöd i fakta. En övertygelse som inte är beroende av rationella resonemang. Hans sanning - för han inleder gärna med "Sanningen är..." - är närmast av religiös karaktär och tvivlarna är ogudaktiga hedningar. Ny information och analys avfärdas.

En enda kränkning kan nationsbestämmas med säkerhet. Den pinsamma grundstötningen i Gåsefjärden 1981. Och Ekéus har funnit stöd för att den kränkningen till och med kan ha varit oavsiktlig. Signalspaning bekräftar att ryska marinen letade efter sin grundstötta båt öster om Bornholm. (Fast för somliga är väl det bara en bekräftelse. Ryssarna letade naturligtvis avsiktligt på fel ställe för att vi skulle gå på att ubåten faktiskt kört vilse. Aha. Peel the onion.) Ekéus har i sin internationella gärning byggt upp ett visst förtroende. Att vara vapeninspektör i Irak är exempelvis inget för fegisar, och Ekéus skötte uppdraget utan undfallenhet och godtrogenhet.

Svenska vatten blev kränkta av ubåtar.
Men både Sovjetunionen och Nato hade motiv. Det säger enmansutredaren Rolf Ekéus i sin rapport till regeringen. Och om U 137:s intrång var avsiktligt vill han låta vara osagt.
DN 2001-11-16

This is a flawed book on an important subject. Brendan Simms, a history don at Peterhouse, Cambridge, has written a pitiless requisitory of British failures, blunders and moral blindness in Bosnia-Herzegovina.

He concentrates on the period from April 1992, when fighting broke out in the newly independent republic, to November 1995, when its Croat, Muslim and Serb politicians agreed at Dayton, Ohio, to peace within an ethnically partitioned state presided over by a weak federal authority.

Not only, as Mr Simms tells it, did fools and scoundrels control Britain's Bosnian policy. They imposed their ruinous views on Europe as well, and then mischievously prevented the Americans from taking a wiser, more honourable road. A handful of British politicians and soldiers, led by the former foreign secretary, Douglas Hurd, is thus here held to account for a heavy share in the destruction of a European nation, the murder of countless civilians and the deliberate creation of hundreds of thousands of refugees in the cause of a ruthless Serb nationalism.

Svenskarna beundrar Carl Bildt för hans briljans - någon annan lika briljant politiker har vi inte haft sedan Palme. De två jämförs ofta, dessa belästa, knivskarpa och internationellt orienterade statsmän. Deras skärpa uppskattar vi här i vårt trubbiga moddiga land.

Men hur briljanta de än var, speciellt framgångsrika som statsministrar var de ju inte. Palme lade en stabil grund till den ekonomiska obalans som Bildt vidareutvecklade till katastrof. Båda omgav sig med hängivna beundrare men saknade känsla för människor och satte ihop skraltiga regeringar.

Briljansen bländade och isolerade, ingen vågade mopsa sig av risk för att verka dum. Deras internationella betydelse har vi svenskar överdrivit å det våldsammaste.

Han /pappa Klas/ har mycket erfarenhet som jag drar nytta av, bland annat genom att han sitter med i styrelsen, säger Fredrik Eklund. Det var så han övertalade Carl Bildt, vän till Klas, att bli ordförande i styrelsen.
Metro9 2000-10-04

I och med årsskiftet infördes nu också de nya mynt och sedlar som från finska Lappland i norra till Kanarieöarna i söder under de närmaste två månaderna ersätter de gamla nationella mynten och sedlarna. Med all rätt firas detta som ett historiskt steg för Europa, och med all rätt diskuteras nu hur länge Sverige skall släpa på en skvalpvaluta som kommer att bli ett större och större problem.

Lite historieskrivning kan vara på sin plats. Jag märker i media att det ibland finns ett visst behov av sådan.

Valutapolitiken har varit en svensk akilleshäl alltsedan det s.k. Bretton Woods-systemet med faktiskt fasta valutor bröt samman i början av 1970-talet. Diskussionen om rätt valutapolitik har böljat fram och tillbaka, men facit av dessa decennier är att kronan successivt försvagats och att Sveriges plats i de europeiska välfärdstabellerna stadigt har sjunkit ner.

I det europeiska samarbetet har under dessa decennier diskuterats vad som kunde göras för att undvika en för den ekonomiska utvecklingen skadlig turbulens på valutamarknaderna.

Det första försöket till stabilitet var den s.k. valutaormen kring den västtyska D-marken som Sverige under några år försökte att vara en del av, men som vi misslyckades att klara eftersom vi tillät kostnader att skena iväg långt mycket snabbare än i den västtyska ekonomin.

1977 tvingades vi (RE: Gösta Bohman, Carl Bildt m fl), som ett resultat av den s.k. överbryggningspolitiken under mandatperioden mellan 1973 och 1976, att ge upp det försöket.

Det andra försöket var det s k EMS-system som Västtyskland och Frankrike gemensamt drog igång i slutet på 1970-talet, och som successivt kom att leda fram till dagens ekonomiska och monetära union med dess gemensamma valuta. Sverige erbjöds att vara med, men valde dessvärre att tacka nej.

I stället fortsattes en medveten devalveringspolitik med en defensiv devalvering av mittenregeringen 1981 och en stor offensiv devalvering av socialdemokraterna när de återerövrade regeringsmakten 1982.

Mot slutet av 1980-talet rådde det allmän enighet om att devalveringspolitiken i dess olika skepnader under 1970- och 1980-talen hade misslyckats. Med möjligt undantag av LO, som nog såg det som svårt att få förhandlingssystemet att acceptera nominella löneökningar som inte förr eller senare skulle kräva en nedskrivning av kronans värde, diskuterade alla hur en s.k. hårdvalutapolitik skulle kunna utformas och ges trovärdighet.

När vi bildade den borgerliga fyrpartiregeringen i oktober 1991 har den socialdemokratiska regeringen i juni låst den svenska kronan vid den europeiska beräkningsenheten Ecu. Vi hade krävt det länge, och steget hade välkomnats av alla som tecken både på ekonomisk tillnyktring och politiskt målmedvetenhet när det gällde att fullt ut ta steget in i Europa.

Denna dramatiska höst förändrades Europa. I Maastricht fattade ledarna i dåvarande EG beslutet att under 1990-talet successivt förverkliga en ekonomisk och monetär union som i sitt tredje steg skulle leda fram till en gemensam valuta. Och en månad därefter förklarades Sovjetunionen upplöst. Vi arbetade för att så snabbt som möjligt komma igång med förhandlingar om medlemskap med siktet inställt på inträde 1995.

Men den ekonomiska nedgången var skarp. När Danmark senvåren 1993 i en folkomröstning sade nej till Maastricht-avtalet bröt helvetet löst på de europeiska valutamarknaderna. Spänningar har redan byggts upp som en följd av bl a den tyska återföringen. Det blåste full storm på det upprörda havet och det ena skeppet efter det andra havererade.

Det gällde som bekant också den svenska kronan. Den 19 november tvingades riksbanken att ge upp försöken att försvara den fasta kursen för den svenska kronan.

Samma sak hände faktiskt med de flesta andra europeiska valutor. Sommaren 1993 tvingades man i sak att låta alla europeiska valutor flyta mot varandra. Vi var alla på samma stormiga hav.

Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik.

Det hade delvis att göra med de tidigare decenniernas erfarenhet av devalveringspolitik, men var delvis en konsekvens av att jag strävade efter att Sverige skulle gå in i det europeiska samarbetets kärna, också den ekonomiska och monetära unionen, och därmed vara med i den gemensamma europeiska valutan från dess första dag.

Försvaret av kronan handlade om den viktiga kombinationen av ekonomisk politik och Europapolitik.

Det som kom att skilja ut Sverige var inte misslyckandet i den europeiska valutastormen 1992 och 1993, utan vi skiljde ut oss när vi därefter medvetet valde att ställa oss utanför försöken att åter bygga upp det europeiska samarbete som skulle leda fram till den gemensamma valutan.

När vi under 1993 och 1994 förde förhandlingarna om medlemskap i EU var jag fast besluten att inte be om några undantagsklausuler.

Vi skulle bli medlem helt och fullt, också när det gällde förverkligandet av de långtgående ambitioner som lagts fast i Maastricht-avtalet.

Inom socialdemokratin var nervositeten stor vad gällde den s.k. neutralitetspolitiken, och där fanns också en betydande osäkerhet kring den ekonomiska och monetära unionen. Efter det att Danmark vid toppmötet i Edinburgh i början av 1993 förhandlat sig till sina s.k. undantag fanns det där ett påtagligt tryck för att Sverige skulle göra samma sak.

Men så skedde inte. I samverkan mellan regering och opposition konstaterade vi att anslutningen till den gemensamma valutan skulle ske genom riksdagsbeslutet men i enlighet med EU-fördraget.

Detta innebär konkret att vi i och med undertecknandet av anslutningsfördraget, och därefter dess godkännande i folkomröstning och genom riksdagsbeslut, förpliktade oss till att delta i den gemensamma eurovalutan.

I någon tidning har jag läst att det då fanns en överenskommelse mellan socialdemokraterna och oss om att inte tala om den ekonomiska och monetära unionen. Det är felaktigt.

Jag var alltid tydlig om vad vi förpliktat oss till och tydlig om vad vi tyckte var riktigt och rätt. Jag reste land och rike runt i först valrörelse och sedan folkomröstningskampanj sommaren och hösten 1994 och talade om den fördel som den gemensamma valutan skulle vara för Sverige i varje anförande som jag höll.

Och det var inte svårt att argumentera. Vi hade valutatumultet 1992 i färskt minne, och vi hade all anledning att aktivt söka den trygghet som den gemensamma valutan skulle innebära.

För socialdemokraterna var det däremot annorlunda. De hade ju länge stretat mot medlemskap i EU (RE: OBS att Sverige då sökte medlemskap i EG), och när de mer eller mindre under galgen svängde på hösten 1990 skedde det med en mycket minimalistisk tolkning av vad detta medlemskap skulle innebära. De spelade konsekvent ner både de säkerhetspolitiska och de ekonomisk-politiska delarna av EU-medlemskapet.

I folkomröstningen i november 1994 arbetade socialdemokraterna med en officiell Ja-kommitté och en lika officiell Nej-kommitté och slutresultatet blev att fler socialdemokrater röstade nej än vad som röstade ja. Man fick med råge äta upp konsekvenserna av sin brist på ledarskap i Europapolitiken under 1980-talet och början av 1990-talet.

Men i stället för att lära sig av detta och utveckla ett mer framtidsorienterat ledarskap fortsatte man att tala med kluven tunga. Partiets enighet var viktigare än Sveriges intresse. Man sköt konsekvent undan varje diskussion om den euron och Sverige. Som ny statsminister uttalade sig Göran Persson mycket kritisk mot hela projektet. Men när det började stå klart att den gemensamma valutan dock skulle komma att införas 1999 blev det dock nödvändigt att ta ställning.

På senvåren 1997 förklarade den socialdemokratiska partistyrelsen att det inte var aktuellt med ett svenskt deltagande när valutaunionen startade den 1 januari 1999. I september instämde en socialdemokratisk partikongress i denna fega politik, och samtidigt lade regeringen en proposition till riksdagen som med hänvisning till bl a den socialdemokratiska partikongressen (!) sade samma sak.

Då krävde vi moderater tillsammans med folkpartiet ett snabbt ställningstagande för en snabb anslutning. Vi var redo för omedelbara samtal om en folkomröstning, men vi var också redo för att låta frågan avgöras i samband med riksdagsvalet i september 1998. Men Göran Persson och socialdemokraterna avvisade allt. De ställde medvetet Sverige vid sidan av.

När frågan kom till riksdagen sent 1997 hade Sverige de facto redan missat möjligheten att vara med i starten för den nya valutan 1999. Den skadan var skedd. Vår politik inriktades under 1997 och 1998 på att skapa förutsättningar för att Sverige skulle kunna komma med samtidigt som sedlar och mynt infördes 2002, och då vara med fullt ut. Men också detta blockerades av socialdemokraterna.

Det är där vi är nu, och det är där jag fruktar att vi kommer att förbli under åtskillig tid framöver.

Efter att plötsligt ha sagt att han kunde tänka sig en folkomröstning i ärendet efter riksdagsvalet i höst förefaller nu statsministern via sina medarbetare fullt upptagna med att hälla kallt vatten på denna möjlighet. Han vill inte ha några diskussioner före eller under valrörelsen. Åter är det spöket om osäkerheten inom socialdemokratin som blockerar Sverige.

Om inte partierna i övrigt helt sonika kör över socialdemokraterna, vilket skulle bryta mot traditionen att sträva efter enighet i frågor som dessa, blir det därmed ingen folkomröstning om euron i år. Och därmed kommer vi att få stå utanför ytterligare ett år.

Ibland får man av debatten intrycket att det bara är att hux flux kliva in den dag opinionsundersökningar gör att en opinionsundersökning alldeles säkert kan vinnas. Men så fungerar vare sig politiken i Sverige eller i Europa.

Opinionsundersökningarna kommer att fortsätta att flacka upp och ned. Just nu ser de bra ut, men det kommer att förändras. Opinion i viktiga framtidsfrågor skapas genom politiskt ledarskap, och innan det ledarskapet finns kommer det heller aldrig att finnas någon tydlig och fast opinion. Ledarskapet tvingas fram när det finns en fast föreställning om när beslutet kommer att fattas.

Skulle det bli ett svenskt ställningstagande under 2003 kommer EU i de olika former som trakten lägger fast att ge sitt godkännande under 2004 så att vi kan genomföra en anslutning under 2005.

Men även en sådan tidtabell innehåller många frågetecken. En mer realistisk tidtabell också mot bakgrund av de mycket besvärliga problem som ligger i att få stabilitet i den svaga och skvalpiga kronan, och att få denna stabilitet accepterad av euroländerna, leder nog snarare fram till 2006.

Och kommer den tolkning av de formella villkoren som såväl Europeiska Centralbanken som chefsjuristen på Sveriges Riksbank står för att gälla är ingenting möjligt förrän 2007.

Hur man än vänder och vrider på saken sitter vi därför i kylan för åtskilliga år framöver.

Under tiden har vi att leva med en svag och skvalpig krona. När några analytiker tror att vi är på väg att snabbt gå med i euron kommer den att stärkas, och när samma analytiker tror att det i stället tar lång tid att komma med kommer den, allt annat lika, att försvagas.

Men när tidningsrubriker talar om styrka för kronan handlar det om en styrka sprungen ur hoppet att den snabbt skall försvinna. Starkare än så är Sveriges skvalpvaluta tyvärr inte. Upp och ned. Men utan stabilitet.

Spanien har nu tagit över ordförandeskapet i EU, och står inför en tuff agenda.

Toppmötet i Barcelona i mars måste visa framgångar när det gäller ekonomiska reformer om inte värdet på euron skall drabbas.

Och intill toppmötet i Sevilla i juni måste man ha klarat huvuddelen av de allra tuffaste och svåraste frågorna i utvidgningsförhandlingarna budgeten.

Detta skall ske samtidigt som det råder betydande politisk osäkerhet i två viktiga medlemsländer.

Den 21 april och den 5 maj sker det franska presidentvalets två omgångar, och den 9 och den 16 juni är det dags för de två omgångarna i valet till nationalförsamlingen.

Och den 22 september är det så dags för det viktiga valet till förbundsdagen i Tyskland.

Också andra EU-länder går till val. I mars Portugal efter den hastiga upplösningen, i maj Nederländerna och den 15 september alls icke att förglömma!

I hög utsträckning kommer vi att ha anledning att blicka över Atlanten. Det gäller inte bara den ekonomiska utvecklingen, där de senaste veckornas ljuspunkter ger hopp om en begynnande uppgång inte minst för den viktiga teknologisektorn i den amerikanska ekonomin.

Det gäller än mer politiskt. Den relativa styrka USA i dag har i världen saknar, enligt min mening, varje historisk motsvarighet. Inte ens Rom på höjden av sin makt hade denna styrka över globen i dess helhet.

Frågan om Irak har jag skrivit om tidigare. Sedan dess har, utan större ståhej, högkvarteret för den amerikanska 3: e armén flyttats från sin ordinarie plats i Georgia i USA till en framskjuten baseringsplats i Kuwait. Det var denna 3: e armé som med två armékårer var kärnan i Gulf-kriget 1991.

Carnegie tar hem spelet om HQ.
Firman har därmed dribblat bort den senfärdiga och klumpiga Finansinspektionen
FI:s ordförande Bengt Westerberg är en systemrisk på finansmarknaden
Torbjörn Isacson, SvD/e24 2010-09-03

Det cirkulerar uppgifter om att Finansinspektionens styrelseordförande Bengt Westerberg har tryckt på för ett hårt agerande mot HQ. Den gamle politikern har sedan tidigare utvecklats till en systemrisk för hela välgörenhetssektorn genom sina ohemula ersättningar i Röda Korset. Stämmer uppgifterna att Westerberg varit med och styrt Finansinspektionens vitryska gränspolis-tillslag mot HQ är han därmed en systemrisk även på finansmarknaden

FI:s ordförande Bengt Westerberg uppges vara den som talat för mycket hård press på HQ
eftersom banken vållat FI problem under flera år
DI 2010-09-01

Bengt Westerberg är ordförande i Finaninspektionens styrelse
Finansinspektionen

Liksom alla andra underskattade vi för tio år sedan djupet i den ekonomiska kris vi då höll på att störta ner i.
Carl Bildt och Bengt Westerberg på DN Debatt 2001-10-03

Den första var bankkrisen. Den hade dolts för både allmänheten och oss. Insatserna för att rädda spararna och det finansiella systemet kom att bli mycket omfattande. Men de blev i allt väsentligt framgångsrika.

Den andra var den allmänna europeiska kris som bröt ut efter den danska folkomröstningen om Maastrichtavtalet i juni 1992. Den slog hårt också mot Sverige.

När den svenska krisen blev akut hösten 1992 var det vår strävan att bevara kronans värde. Det hade sin bakgrund i närmare två decennier av misslyckad devalveringspolitik. Målet delades av socialdemokraterna vilket bidrog till ett par unika uppgörelser mellan regeringen och dem i september.

Men när det blåste upp till orkan på det europeiska havet visade sig den svenska farkosten fortfarande vara alltför bräcklig. I november 1992 tvingades vi ge upp försvaret för kronan. Flera länder hade då redan tvingats till samma sak, och andra följde efter.

Till detta kom nödvändigheten att snabbt stoppa ökningen av det statliga budgetunderskottet. Det fortsatte att öka under våra två första regeringsår. Det var inte en konsekvens av politiska beslut om sänkta skatter eller ökade utgifter utan av den kraftiga nedgång som berodde på arvet från 1980-talet och på den internationella krisen.

Vi tog omedelbart itu med saneringen av statsfinanserna. Vårt första sparprogram kom bara månader efter regeringsskiftet. Totalt kom vi att lägga fram och fatta beslut om utgiftsminskningar på cirka 120 miljarder kronor. Trots att de flesta av våra åtgärder kritiserades hårt av socialdemokraterna kom dessa att acceptera det mesta efter regeringsskiftet 1994.

Våra beslut och förslag utgjorde merparten av de nödvändiga utgiftsminskningar som under 1990-talet krävdes för att sanera statsfinanserna.

Överskattade underskattade
Ledare i Finanstidningen 2001-10-04
”Vi underskattade krisen” löd rubriken över Carl Bildts och Bengt Westerbergs artikel på Dagens Nyheters debattsida i går, tio år efter att de tog över makten. Och sju år efter att de blev av med den.

"INGEN IDÉ ATT SVERIGE ANSLUTER SIG TILL EMS"
Lunchekot 1990-10-02, Reporter: Thomas Hempel
I Morgonekot i dag så sade folkpartiledaren Bengt Westerberg att Sverige borde söka medlemskap i det europeiska valutasamarbetet, EMS, detta för att motverka spekulationer om att Sverige kommer att devalvera. Men såväl moderaledaren som centerledaren är skeptiska.

GÖSTA BOHMAN BESLUTADE OM ATT LÄMNA EGs VALUTAORM

Carl Bildt om EMU och kronförsvaret
Rolf Englund i EU-krönika i NWT 2001-05-18

Den fasta växelkursen och försvaret av den hösten 1992, med efterföljande nedskärningar mitt under den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet, var något som orsakades av viljan att komma med i EMU. Det har vi Carl Bildts ord på och han bör ju veta som var statsminister då.

Bildt intervjuades nyligen i TV 8 av Åke Ortmark, som frågade om Carl Bildts syn på sin egen insats hade förändrats, t ex om kronförsvaret. Nej, svarade Carl Bildt.

Är kronförsvaret något som Du fortfarande med stolthet kan stå för, frågade Åke Ortmark.

- Jag tror det hade varit fundamentalt fel om Sverige inte hade försökt stå emot. Om vi hade sagt att vi devalverar igen. Det vi hade att kämpa mot var bilden av Sverige som landet som inte vågar, inte vill, inte kan, utan devalverar så fort det är svåra tider - och vi stod fast rätt länge. .... mer

Medan den amerikanska centralbanken aggressivt sänkt räntan för att dämpa en snabb nedgång inte minst i investeringar i högteknologi, hävdar den europeiska centralbankens att dess ansvar är mer begränsat och bara gäller inflationen, och att de från den utgångspunkten inte ser någon anledning att ta ner räntorna inom sitt ansvarsområde.

Kommentar RE: Däri har den europeiska centralbanken alldeles rätt. Det är bara att läsa innantill i Maastrichtfördraget, eller vad det kan vara…

Jag är övertygad om att de borgerliga regeringarna under dessa år hade haft större förmåga att ta sig an de viktiga ekonomiska frågorna om inte motsättningen om kärnkraften hade funnits som en förlamande faktor.

I mitt bidrag till boken Maktskifte försöker jag teckna bilden avden ekonomiska politikens utmaningar under 1970- och 1980-talen och det långsamma uppvaknande till behovet av en radikalare reformpolitik som skedde under de borgerliga åren.

På sitt sätt anknyter den analys som är min och som också finns på www.bildt.net - till den omdiskuterade bilaga 5 till regeringens budget som ju dömer ut den socialdemokratiska ekonomiska politiken efter 1982 och pekar på hur det var den som ledde fram till de ekonomiska utmaningar som mötte den borgerliga fyrpartiregering som trädde till för snart tio år sedan hösten 1991.

Mycket var olika vid maktskiftet 1976 och maktskiftet 1991, men i bägge fallen handlade det om att borgerliga regeringar fick ta över en svensk ekonomi i fritt fall efter år av massiva misstag i den ekonomiska politiken av socialdemokraterna.

I dag finns det inte längre någon som försvarar den s k överbryggningspolitik
(klicka här för Anders Ferm roliga beskrivning av upprinnelsen till den politiken)
som regeringen Palme drev under åren mellan 1973 och 1976, och sedan några veckor tillbaka har också socialdemokraterna nu övergett försöken att försvara den ekonomiska politik som drevs av socialdemokraterna under 1980-talet fram till regeringsskiftet 1991.

I en som vanligt viktig uppsats i boken skriver Hans Bergström om betydelsen av maktskiftet 1976, och avslutar med tron att en kommande borgerlig regering hösten 2002 inte kommer att än en gång mötas av en ekonomi i fritt fall.

Jag hoppas att han har rätt på den punkten, men tycker dessvärre att det finns en del som talar för att risken att så inte är fallet inte kan bortses från.

Men därefter går analysen snett. Det sägs att det började att sparas först när socialdemokraterna kom till makten, men var och en som minns debatten under de åren minns att det sparades kraftigt under de borgerliga åren medan socialdemokraterna motsatte sig det allra mesta och skrek protester i högan sky.

Det som inträffade därefter – under Ingvar Carlsson och Göran Persson – var inte främst att man sparade i utgifterna. De har sedan dess stigit med ca 6 % om året, vilket närmar sig utvecklingen under det nu hårt kritiserade 1980-talet.

Men det man gjorde var att höja skatter, att skörda frukterna av tidigare sparbeslut och att notera inkomsterna från en växande ekonomi.

Men om det som är nu är det inte min uppgift att kommentera. Bo Lundgren och Gunnar Hökmark står för den saken.

I april samlas stats- och regeringschefer från Nord- och Latinamerika i Quebec i Canada för att se om man kan gå vidare mot ett amerikanskt frihandelsområde. I slutet av juli samlas G7/G8-ländernas ledare i Genua i Italien för att på allvar se på möjligheterna att gå in i en ny handelsförhandling. I november möts Asiens och USA:s ledare i Shanghai för att diskutera samma frågor. Och samma månad är det dags för världshandelsorganisationen WTO:s ministermöte i Qatar att mer formellt försöka att starta en ny global frihandelsförhandling.

Utomordentligt mycket hänger på hur detta kommer att gå. Att den amerikanska ekonomin saktar av gör inte debatten lättare i USA i dessa frågor. I Europa har frihandelsfiender klätt sig i alla möjliga och omöjliga kläder under den senaste tiden. Och därtill kommer att det finns en diger lista på möjliga handelskonflikter inte minst mellan EU och USA som kan komma att förmörka bilden och försämra klimatet.

Labours utgångsläge inför valstriden är komfortabelt. Det beror mindre på ett lysande förtroende för regeringen och mer på att den konservativa oppositionen helt enkelt inte förmått att formulera en agenda som inger respekt.

Jag kan bara beklaga när så gott som alla de jag möter i London säger att de känner svårigheter att ge sitt stöd till ett parti som släntrat iväg så långt i riktning mot en anti-europeisk inställning som stundtals fått nästan obehaglig karaktär. Och jag umgås inte huvudsakligen i kretsar av vilda vänstermänniskor.

De konservativa tänker göra motståndet till EU och till euron till huvudfråga i sin valrörelse. Partiledaren William Hague har målat visioner av hur Storbritannien kommer att bli ett främmande eller utländskt land om inte den nuvarande EU-politiken bryts.

Sedan euron blev realitet har euroländerna strävat efter ett närmare samarbete. Och efter Nice-mötet är det nu officiell politik att den s k Eurogruppen och dess roll ska stärkas ytterligare. I dess slutsatser heter det att man välkomnar Eurogruppens avsikt att arbeta mer och mer med olika strukturella frågor om de europeiska ekonomierna, och att dess arbete med att förbättra koordineringen av den ekonomiska politiken kommer att förbättra tillväxtpotentialen i euroområdet.

Detta viktiga arbete kommer inte att ledas av Sveriges finansminister Bosse Ringholm, utan i stället av den belgiske finansministern Didier Reynders. Ringholm får inte ens vara med på mötena. Han får stå utanför dörren och vänta på den information han kan få. Eurogruppen kommer att växa i betydelse.

En gemensam valuta kräver en gemensam diskussion om den ekonomiska politikens inriktning. Eurogruppen ska ge euron ett politiskt ansikte och därmed ökad trovärdighet och stabilitet. Det kommer att synas inte bara i Europa, utan också i världen. Euron blir allt viktigare. Dess svaghetsperiod tror de flesta ligger bakom oss.

Sverige kunde i dag ha varit full ordförande i alla delar av EU-samarbetet. Det hade varit bra för Sverige, och för Europa. Men så blev det inte. Man vågade inte.

När Sverige 1995 tog steget in i den Europeiska Unionen tog Staffan steget in i politiken igen och valdes som ledare för den moderata gruppen i Europaparlamentet.

- Valutastabilitet gentemot de viktigaste marknaderna har ett egenvärde. Om den nationella valutan sedan för ögonblicket är starkare eller svagare än valutan på den avgörande marknaden spelar mindre roll.

Till mina möten under de dagar som nyss gått hörde också det årliga mötet med den Bilderberg-gruppen, denna gång på ett hotell söder om Bryssel, och med en sedvanlig snabbgenomgång av den internationella politikens frågeställningar på programmet.

Oron var här betydande för att förvecklingarna om Österrike kommer att leda till att det blir svårt att i Danmark i folkomröstningen den 28 september få tillräckligt stöd för landets medlemskap i euron. Och enligt känt mönster kommer detta sedan att få följdverkningar som i sina detaljer inte kan förutses, men som i sin allmänna inriktning måste inge betydande bekymmer.

Också i Sverige är opinionsutvecklingen i denna fråga just nu negativ. Till betydande del tror jag att det beror på att frågan helt verkar ha sjunkit undan efter de senaste veckorna och månaderna. Jag tror att det är viktigt att vi hela tiden håller det levande hur viktigt det är för vår långsiktiga ekonomiska utveckling och vår långsiktiga plats i Europa att vi också är en del av denna gemensamma valuta. Det ser nu ut att komma att visas på nytt när det gäller utvecklingen av det så kallade Euro 11-rådet. Från Frankrikes och Tysklands sida aviseras nu nya initiativ för att stärka den ekonomisk-politiska samordningen inom denna ram för euroländerna.

På fredag är det fransk-tyskt toppmöte i Mainz i Tyskland och det förefaller sannolikt att det då kommer att komma tydligare signaler i denna fråga. Och det innebär att det s k Ecofin-råd där bland annat finansminister Bosse Ringholm sitter och antichambrerar när Euro-11 fattar de stora besluten kommer att förlora allt mer i inflytande och tyngd. Detta kommer att bli mycket tydligt under det svenska ordförandeskapet nästa år.

Efter det att Frankrike har ordförandeskapet i Euro-11 nu under hösten, och då kommer att sträva efter att driva fram en starkare roll för det, kommer man vid årsskiftet att lämna över till Belgien som kommer att ha ansvaret för de tunga ekonomisk-politiska frågorna såväl under det svenska och det därpå följande belgiska ordförandeskapet. Bosse Ringholm får visserligen mindre att göra, men det svenska ordförandeskapet förlorar samtidigt tydligt i tyngd. Ju längre vi står utanför, desto tydligare kommer detta att bli. Och detta finns det all anledning att ständigt påminna om.

För det första att det finns ett vakuum i den politiska Europadebatten runt om i de olika länderna, och ett uppdämt behov att diskutera samarbetsfrågornas längre perspektiv.

För det andra att den drivkraft i det europeiska arbetet som axeln mellan Frankrike och Tyskland under lång tid utgjorde nu håller på att förlora sin kraft. Frågan om utvecklingens politiska drivkrafter är därmed betydligt mer öppen än tidigare.

Det första var möjligen lite förvånande. När den nytillträdde kommissionspresidenten Prodi genom en grupp av vise män försökte att lansera mer av framtidsdebatt om de europeiska författningsfrågorna blev hans initiativ nedskjutet lika effektivt som enigt. Ingenting utöver det allra närmaste skulle finnas på debattens dagordning, hette det då.

Nu är det annorlunda. Intresset för Fischers tal hänger mindre samman med det han i olika detaljer sade, än med det försök till visionär ansats som han presenterade. Han visade på ett stort vakuum i den europeiska politiska dialogen just nu.

Det andra var sannerligen inte hans fyllda hänvisningar till samarbetet mellan Frankrike och Tyskland. Men reaktionerna har snarare kommit att visa på det som skiljer än på det som förenar. Nu har den gamla västtyska huvudstaden Bonn övergetts, och det största EU-landets politiker blickar ut över Europa från ett Berlin som ligger långt närmare Warszawa och Prag än Bryssel och Paris. Den geografiska förskjutningen motsvarar också den politiska perspektivförskjutning som skett Europa i dess helhet.

I början av 90-talet var det axeln mellan Mitterrand och Kohl som i Maastricht lade grunden för den union som var det politiska svaret på Tysklands återförening.

Frankrike accepterade ett förenat Tyskland under förutsättning att detta Tyskland var en del av en starkt fördjupad union.

Den plågsamma spänningen mellan den tyska marken och den franska francen skulle upplösas genom en förening av valutorna.

Nu förändras perspektiven. Utvidgningen har i prIigen i orincin stått på programmet länge, men det är nu som principen plötsligt håller på att förvandlas till praktik.

Nu står vi inför realförhandlingar avgörande frågor med kärngruppen av centraleuropeiska och baltiska stater som söker medlemskap. Samtidigt beslutade toppmötet i Helsingfors i december att inleda förhandlingar med ytterligare sex stater, och att ge Turkiet samma möjlighet.

Om man för ett decennium sedan stod inför frågan hur ett samarbete som inkluderade ett återförenat Tyskland skulle kunna gestaltas, är frågan nu hur vi kan gestalta ett samarbete som på sikt kommer att omfatta alla Europas länder väster om Ryssland och Ukraina, och som kommer att sträcka sig från den arktiska Atlanten i norr till berget Ararats gränser mot Persien i sydöst.

Om några decennier kommer huvudstaden i EU:s folkrikaste medlemsstat sannolikt inte längre att vara Berlin, utan Ankara.

Vårt samarbete har då för länge sedan sprängt det klassiska västra Europas gränser.

Vad Fischer säger är att detta inte kommer att fungera utan att vi i grunden ser över hur detta samarbete skall ordnas institutionellt och demokratiskt. Ingen kan påstå annat än att den frågan är alldeles central för de kommande decenniernas europeiska utveckling.

Hans tal är mer en serie av olika tankar än ett genomtänkt och färdigt program. På centrala punkter ansluter det nära till tankegångar som s k förtänkare inom CDU tidigare har fört till torgs.

Men det är en inbjudan till debatt om den europeiska framtidsvägen som nu av allt att döma håller på att tas upp av allt fler.

Blir det ett tillräckligt bra resultat vid toppmötet i Nice i december eller inte? Hitintills har ju inriktningen från regeringscheferna varit tämligen minimalistisk när det gäller dessa frågor, men allt fler vill nu att man skall gå längre. Förr eller senare måste det helt enkelt öppnas upp en mer genuin europeisk författningsdebatt än den som består i ett ständigt petande i paragraferna. Tysklands utrikesminister Fischer gjorde i dagarna ett försök att få igång en sådan debatt. I ett anförande vid Humboldt-universitetet i Berlin tecknade han en långt gående vision av det Europa som han vill vara med om att bygga. Och det var djärva tankar det handlade om. Ett Europaparlament med mycket mer makt och två kamrar. Så småningom en genuin europeisk regering. Och dessutom en folkvald europeisk president med vittgående befogenheter. Så långt tror jag inte att det kommer att vara aktuellt att gå.

Men när Fischer talar om att det i ett utvidgat Europa kommer att bli ett samarbete där det utvecklas en kärna av stater som har viljan och möjligheten att gå längre tror jag däremot att han pekar på en utveckling som vi kommer att få se, och som det finns all anledning att mer konkret börja att diskutera formerna för. Men frågor som dessa är fortfarande marginella i de politiska diskussionerna i de olika länderna. Fischers tal kommer säkert att leda till rubriker av skräck i de anti-europeiska brittiska gatubladen. Men om det kommer att leda till en vidare diskussion återstår att se.

IMF justerar i dag upp sin tillväxtprognos och talar nu om en global tillväxt detta år på cirka 4,2 procent. Det drivs av den rekordstarka USA-ekonomin på runt 4,3 procent, medan EU kommer ungefär en tredjedel efter på cirka 3,2 procent.

Och för EU, som satt upp målet att inom detta decennium bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, innebär detta att ribban ligger högre än vad de flesta sannolikt har klart för sig.

Om EU skall bli bättre än USA, och Sverige inom detta EU skall röra sig upp i listan, handlar det om att skapa förutsättningarna för en turboutveckling av Sverige.

SvD-ledare 99-09-03: Bildt beskriver en utmaning
Avgående partiordföranden Carl Bildts öppningstal inför moderaternas partistämma på Stora Essingen i Stockholm var, av naturliga skäl, ett mångsammansatt politiskt dokument...

När Bildt i sitt tal skissade på de uppgifter som i framtiden väntar på moderaterna tog han naturligt nog sin utgångspunkt i den gångna erans framgångar - att partiet måste fortsätta att skapa förutsättningar för "en de ständiga stegens successiva frihetsrevolution".

Det yttersta ansvaret för hur moderaterna förmår att fullfölja detta uppdrag kommer, när partistämman valt ny ordförande, att inte längre vila på Carl Bildt. Däremot kommer partiet för lång tid framåt att vara präglat av den samtidsanalys och den utvecklingssyn som dominerat det under Bildts ledning, och som han också kom att tydligt uttrycka i sitt stämmotal.

Denna analys och detta synsätt är inte oproblematiskt för ett parti som vill stå för framtidens idéer.

När Bildt talar om de förändringar som väntar oss i framtiden gör han det gärna med en jämförelse med det förra sekelskiftet - vilket han också gjorde i går: "För ett sekel sedan bröt en ny tid fram över Europa och Sverige. Industrialismen började omforma samhällen. Den politiska demokratin bröt fram. I teknologins spår följde ekonomiska förändringar som ledde till sociala omvälvningar som ledde till det ena politiska systemskiftet efter det andra över världen. Då var det socialismen som bröt fram som framtidsläran. Dess kollektivism bars fram också av industrialismens logik. Och det var den som i olika former och på olika sätt kom att forma stora delar av detta århundrade. Den födde sina fruktansvärda monster i Stalins Sovjet och i Hitlers Tyskland ? Men den utvecklades också i de stabilare demokratiernas fastare frihet till läran om hur livet för alla och envar skulle läggas till rätta av dem som visste bättre. Folkhemmet byggdes av folkets förmyndare."

Den historiesyn som utvecklas är deterministisk. Mer än så är den, i sin närmast marxistiska historiematerialism, en snedvriden beskrivning av historiens drivkrafter.

Teknologiska innovationer avgör inte ensamt de ekonomiska och sociala omvälvningarna i ett samhälle. Dessa omvälvningar är i större utsträckning beroende av vilka institutioner som människorna i dessa samhällen skapat med utgångspunkt i olika politiska idéer.

De uppfinningar som följde på ångkraftens ianspråkstagande spred sig tämligen nabbt över världen, men det var i det frihetliga England och inte i det enväldiga Spanien som industrialismen bröt igenom. Kollektivismen bars därför inte fram av industrialismens utan av totalitarismens logik, och i frihetligare länder världen över, USA t ex, slog folkhemstanken aldrig rot.

En polemik av detta slag mot Bildts historiesyn vore givetvis av perifert intresse om den inte också hade bärighet på dagspolitiska ställningstaganden och för diskussionen om moderaternas framtid.

Ty det var med avstamp i en teknologideterministisk historieskrivning ("Utvecklingens pil har vänt") som Bildt inför stämman beskrev hur framtiden kommer att gestalta sig: "I kombinationen av Internet-ålderns nya ekonomi och det europeiska samarbetets nya valuta ligger möjligheterna till en revolution i företagande, tillväxt och välfärdsmöjligheter."

Källa: Artikel av Johan Schück i DN 99-08-21
Kommentar RE: Skillnaden mellan den faktiska och den strukturella arbetslösheten är definitionsmässigt = den konjunkturella arbetslösheten, som beror på riksbankens och regeringens kombinerade inkompetens.

Den struktuella arbetslösheten är = NAIRU. Varför skulle den ha ökat från nivån 2-3 procent i slutet av 1980-talet till nivån 6-7 procent nu?

Nu var det f d finansministern Erik Åsbrink som ryckte ut och förklarade, att Sverige ”kan inte och bör inte ställa oss utanför EMU - det för närvarande viktigaste samarbetsprojektet i Europa”.

... På sina håll applåderas nu Åsbrink för att han sagt det som är uppenbart. Jag ber om ursäkt om jag inte deltar i detta. Jag känner snarare förakt för en person som i politiskt ansvarig ställning låter sig prostitueras till att driva en linje som han tydligen är alldeles övertygad är felaktig i sak.

It seemed like a good moment to ask Hurd about the Balkans. As foreign secretary during the early 1990s, Hurd was closely bound up with the European Union's controversial decision to recognise the sovereignty of Croatia - an event which, in retrospect, many believe made war inevitable in Bosnia.

The general view is that prime minister John Major (and Hurd) did a deal with the German government to recognise Croatia in exchange for Britain being allowed to opt out of the social chapter of the Maastricht Treaty.

I asked if this was correct. Hurd looked relieved. The conversation had moved on to firmer ground. Again he surprised me.

I was startled by his candour, especially considering how quickly people are willing to apportion blame for the Bosnian tragedy. The admission seemed all the more pertinent in light of the Kosovo bombing campaign.

- Det viktigaste är att regeringen står fast vid den långsiktiga ekonomiska politiken. Detta är nyckeln till att dämpa oron på marknaden, sa Bildt.

Biltds och Wibbles viktigaste budskap var att än en gång kraftigt markera att växelkurspolitiken ligger fast och att en devalvering därmed är utesluten under alla omständigheter. - Vi kommer att försvara den fasta växelkursen med all tillgänglig kraft. Den är grundläggande för den ekonomiska politiken och om detta råder det bred politisk enighet i Sverige. Riksbanken har vårt fulla stöd i sitt agerande för att försvara kronan, sa Bildt.

Finansminister Anne Wibble fyllde i: - Det går inte att hasta fram besparingsförslag. Vår politik är långsiktig och strävar mot att varaktigt minska underskottet i de offentliga finanserna. Den politiken ligger fast, sa Anne Wibble. Marknaden borde lägga större vikt vid fakta när den agerar, sa hon och pekade bland annat på att regeringen i stort sett fått igenom alla sina förslag under det första mandatåret.

Även i synen på den svenska ekonomin skiljer sig riksbankschefen och regeringen åt. Medan Bengt Dennis hävdar att inga reala förbättringar i landets ekonomi går att skönja så pekar Bildt på en rad förbättringar: ökad konkurrenskraft för industrin, ökad produktivitet, ökat privat sparande och låg inflation.

- Svensk ekonomi har nu kommit ut ur det senaste decenniets kostnadsproblem. Detta bäddar för en stark utveckling under kommande år, sa Bildt.

På nyårsnatten har Sverige åter blivit en utanförstat i det europeiska samarbetet.

Vi har tagit ett steg tillbaka i stället för att gå vidare mot att bli en modern nation i samarbetets Europa. Vi har ställt oss utanför det största enskilda steget mot europeiskt samarbete i vår tid.

Att vi genom utanförskapet från Euroland marginaliserat oss själva kommer att försämra våra förutsättningar till inflytande och ekonomisk utveckling.

Allt fler överläggningar kring ekonomi och sysselsättning i Europa kommer att ske utan att vi ens har möjlighet att vara med. Också i övrigt påverkas Sveriges möjligheter till deltagande negativt. Och vi ser redan nu hur räntorna i Sverige ligger 0,3% över räntorna i Euroland.

Ansvarstagande för Sveriges framtid kräver att det blir en avgörande politisk uppgift för de närmaste åren att åter skapa förutsättningarna för att vårt land skall tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet.

Den nödvändiga moderniseringen av Sverige kräver att också vi så snart som möjligt får möjlighet att bli en del av Euroland.

Europas länder förenas av historiska band. Ekonomierna, särskilt de västeuropeiska, är nära sammanflätade. Den ömsesidiga handeln närmar länderna till varandra, också på andra områden. Den gemensamma styrkan är betydande.

Det europeiska samarbete som nu växer fram är därmed på en gång historiskt förankrat och framtidsinriktat. Det knyter an till en kulturell gemenskap och kan, om det utvecklas rätt, stärka friheten, freden och välståndet. Sverige har en självklar plats i detta samarbete.

Medborgarnas Europa ska värna friheten, rörelsemöjligheterna och det kulturella utbytet. Den europeiska integrationen ska främja människors integritet och rådighet över den egna framtiden.

· Den Europeiska Unionen är europasamarbetets viktigaste uttryck. Till detta ska alla Europas folk vara välkomna. Unionen bör utan dröjsmål starta utvidgningen med nya medlemmar. Att försinka utvidgningen vore att försitta en historisk möjlighet att knyta samman hela Europa i ett samarbete för demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin . För gamla kommunistländer är EU-medlemskap den viktigaste garanten för demokrati och frihet. För Sverige är de baltiska ländernas snara medlemskap i EU ett särskilt ansvar.

· Den europeiska unionen skall vara öppen mot resten av världen. Den globala frihandeln skall främjas genom avveckling av tullhinder och andra regleringar som hindrar handel. På så sätt skall unionen främja den fredliga utvecklingen i alla delar av världen.

Europasamarbetet bygger på nationernas mångfald och variationer. Det blir särskilt viktigt när medlemskretsen vidgas och EU därmed blir mer heterogent. Den inre marknaden med en gemensam valuta och en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik utgör EU-samarbetets kärna och ska omfatta alla.

Institutionell konkurrens inom samarbetets ram ökar Europas välstånd. Den inre marknaden med en gemensam valuta gör denna konkurrens effektiv. Särskilt ifråga om skatter och offentlig service kan en öppen konkurrens mellan länder och idéer bidra till att återge hela Europa den dynamik som välstånd och fler jobb kräver.

Ministerrådet förkroppsligar den Europeiska Unionens karaktär av samarbete mellan självständiga stater. Rådet ska därför också vara den centrala beslutande instansen inom EU. Den demokratiska kontrollen utövas nationellt gentemot varje regering, men också av Europaparlamentet. En förstärkning av parlamentets möjlighet att fullgöra denna uppgift skulle vara till fördel för de europeiska beslutens kvalitet och förankring.

Den politiska maktutövningen ska vara begränsad, oavsett vilken nivå det gäller. Politiska beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Det gemensamma europeiska beslutsfattandet ska begränsas till de frågor som bäst sköts gemensamt, så att medborgarna själva får största möjliga utrymme. Byråkrati och regleringsiver skall motverkas också på det europeiska planet. Det gemensamma beslutsfattandet skall präglas av samma hårda kostnadskontroll som skall gälla för all annan offentlig verksamhet.

Den europeiska säkerhetsstrukturen förändras. NATO:s utveckling till en säkerhetsordning för hela Europa ligger i frihetens och fredens intresse. I detta perspektiv blir det naturligt att i anslutning till den utvidgningsprocess som nu pågår pröva när tiden är mogen för ett framtida svenskt medlemskap.

CARL BILDT, LARS LEIJONBORG, ALF SVENSSON på DN DEBATT 8/6 1998 Carl Bildt, Lars Leijonborg och Alf Svensson presenterar ett gemensamt sjupunktsprogram för nästa mandatperiod.

Arbetslösheten, den öppna och den dolda, är vårt lands största ekonomiska och sociala problem. Att skapa radikalt bättre förutsättningar för nya jobb och tillväxt måste därför vara det avgörande politiska uppdraget under de år då Sverige tar steget in i 2000-talet.

Det är den drastiska ökningen av arbetslösheten som är 1990-talets stora politiska misslyckande.

I början av detta decennium hade cirka 4,4 miljoner svenskar arbete i dag är det mindre än 3,9 miljoner.

För oss är det uppenbart att huvudansvaret för detta ligger hos socialdemokraterna. Vi kommer inte att tillåta att de smiter undan från det ansvaret.

Det var resultatet av att socialdemokraterna ägnade 1980-talet åt skattehöjningar och löntagarfonder i stället för att ta itu med vårt lands verkliga problem.

Den så kallade tredje vägens ekonomiska politik isolerade Sverige från Europa, banade vägen för lånekarusell och bankkris och förde oss in i den kostnadskris som ledde till sysselsättningsraset.

1998-05-11 Carl Bildt SVENSKT EMU-MEDLEMSKAP ''Jag redovisade allt och dolde inget''

I ett brev till denna sida (7/5) skriver Janerik Larsson att man från näringslivets sida i informationen inför folkomröstningen om medlemskap i den Europeiska Unionen hösten 1994 medvetet valde att inte ta upp den anslutning till arbetet med den ekonomiska och monetära union som detta innebär.
Den saken kan säkert Janerik Larsson bedöma bättre än vad jag kan. Säger han att det var på det sättet så är det säkert korrekt.
... En folkomröstning handlar om det som en folkomröstning handlar om, inte om vad olika kampanjorganisationer säger eller inte säger. Och folkomröstningen i november 1994 handlade om Sveriges fulla och oreserverade anslutning till de olika fördrag som bygger upp den Europeiska Unionen, inklusive Maastricht-fördraget med dess tidtabell för det fulla etablerandet av den ekonomiska och monetära unionen.
Jag kan försäkra att i alla fall jag i samtliga de sammanhang jag hade möjlighet till anförde att vi strävade efter anslutning till samarbetet i dess helhet. Jag framhöll alltid strävan mot en ekonomisk och monetär union som ett av de viktiga argumenten för svenskt medlemskap.
Jag redovisade allt och dolde inget.

EMU-beslutet större än EU-beslutet
Göran Persson i Europa-Posten nr 7/2002
- Ingen ska kunna komma efteråt och säga "du sade inget". För om man efteråt kan säga att "vi gick med i EMU och de här jäkla politikerna de visste om de här problemen men de sade ingenting". Då kommer vi att få en svekdebatt av generationskaraktär kring svenskt folkstyre. Och det har vi inte råd med.

PER T OHLSSON, Sydsvenskan 1mars 1998
Bildt har en stark övertygelse som hos honom själv tenderar att övergå i visshet. Han tror eller hoppas ingenting om framtiden - han vet hur den ser ut och vad som måste göras. Obevekliga krafter är i rörelse och blott Bildt urskiljer sammanhangen.
En politiker som tidigare gjort sig känd som kylig och rationell har plötsligt börjat hänge sig åt ett närmast deterministiskt språkbruk, där han själv och hans egna erfarenheter står i centrum. Andra har att anpassa sig till detta inre ljus hos Bildt, eller lämnas vid sidan av Den enda vägen. Vad beror det på? Omtumlande upplevelser i Bosnien? Till en del, kanske.
Men den viktigaste förklaringen är förmodligen att svensk inrikespolitik inte intresserar Bildt längre. Han har högre mål än så: en tung utrikespolitisk post inom EU. Bildts småhackande på USA - väl anpassat till franska stormaktskomplex - talar för det, liksom hans hängivna stöd åt EMU.

Carl Bildt på avin för medlemsavgiften i moderaterna för 1998:
"När den borgerliga regeringen avgick 1994 pekade alla kurvor rätt... Det går att skapa förutsättningar för företag och nya jobb genom sänkta skatter, samtidigt som statsfinanserna saneras. Vi gjorde det möjligt 1991-1994. Vi kan göra det igen!"

... Den vecka som nu inletts kommer att domineras av upptakten till EU:s toppmöte i Luxemburg i slutet av veckan, där kommandostaven går över från Luxemburg till Storbritannien, och där fokus förskjuts från efterdyningarna av den icke alltför spektakulära regeringskonferens som avslutades i Amsterdam i juni till de utvidgningsförhandlingar som nu inleds samtidigt som de första verkligt konkreta besluten om den ekonomiska och monetära unionen nu måste tas.

I diskussionen om hur utvidgningsförhandlingarna skall inledas har regeringen under de senaste veckorna börjat att justera sin linje i en riktning som är realistisk. Man förklarar emfatiskt att man inte vill bromsa en förhandlingsbörjan för Estland, Polen, Tjeckiska Republiken, Ungern och Slovenien, men har dock fortfarande en linje som med all sannolikhet skulle leda till detta. Den linje som Luxemburg och London nu gemensamt för fram borde dock kunna bilda basen för en konstruktiv kompromiss, och om regeringen accepterar att det är kring denna som resonemangen måste föras har man säkert möjligheter till inflytande.

I fredags presenterade premiärminister Blair utgångspunkterna för de strävanden som kommer att bära upp det brittiska ordförandeskapet. Han talade om det kommande halvåret som "a test for Europe to show it can embrace the need for change and reform". Och gjorde tydligt att bl a en reformerad arbetsmarknad, inte nya kostnader och bördor på företagen, är vägen framåt när det gäller att skapa nya jobb och ny sysselsättning.

Dagen innan tog så den svenska riksdagen ställning till regeringens icke-politik vad gäller deltagande i den gemensamma valutan euro. Det var en ganska sorglig tillställning. Centerns Per-Ola Eriksson uppträdde som nationalistisk populist, och finansminister Erik Åsbrink fortsatte att framträda på ett sätt som förefaller ha som avsikt att få regeringens politik att framstå som så småskuren och inskränkt som möjligt.

Inser man inte att Europa håller på att förändras, att det i detta ligger långt mer av möjligheter än av faror för ett land som vill visa framfötterna som Sverige, att det är i situationer som dessa som det ställs krav på statsmannaskap och framtidsvision?

Frågan är retorisk, för debatten visade med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet.

Innan all den europeiska diskussionen koncentreras på det kommande toppmötet i Luxemburg kommer det femtiotal länder som ingår i Peace Implementation Council för fredsarbetet i Bosnien att samlas till sin årliga översynskonferens i Bonn på tisdag. Det första mötet med PIC hölls i London i december 1995, därefter en "halvårsuppföljning" i Florens i juni 1996, en andra större konferens i London i december 1996 och så nu denna, för första gången i Bonn.

Konferensen kommer att värdera vad som uppnåtts och vad som inte skett, inte minst sedan mötet i Sintra i slutet av maj, då jag lämnade över till min efterträdare. Och även om man kommer att koncentrera sig på det som inte uppnåtts, och ställa krav på snabba beslut på ett antal områden, finns det nog anledning att konstatera att utvecklingen går långsamt framåt. Att bytet av NATO-överbefälhavare i juli dessutom skapat förutsättningar för ett mer bestämt och politiskt koordinerat uppträdande har också förbättrat arbetsmöjligheterna för min efterträdare på ett sätt som varit bra.

Under de senaste veckorna har jag och mina medarbetare ägnat viss möda åt att se på detaljerna i den statsfinansiella sanering som regeringarna Carlsson och Persson under denna mandatperiod utfört, och vars framgång de uppenbarligen ser som det alldeles avgörande argumentet till varför de är förtjänta av förtroende för ytterligare en mandatperiod.

Att statsbudgeten gått från stora och växande underskott till en situation som nu snabbt närmar sig balans är mycket bra. Den som minns kommer säkert ihåg hur mycket jag som statsminister talade om nödvändigheten av detta, och argumenterade för den absoluta nödvändigheten av en sparpolitik som var både tydlig och långsiktig. Och trots att vi i riksdagen hade både socialdemokraterna och nydemokraterna mot oss så fort det kom till besvärliga sparbeslut tog vi beslut om stora och viktiga sparpaket. Vid slutet av mandatperioden minskade budgetunderskotten, och vi såg också början på utvecklingen när de minskade snabbare än vad prognoserna hade trott att de skulle göra.

När Göran Persson beskriver sina sparinsatser på sammanlagt ca 71 miljarder kr så upphör alltid hans beskrivning våren 1996. Och det är logiskt, för det var då man slutade att fatta beslut om att spara i de offentliga utgifterna och i stället kom med det ena utspelet efter det andra om ökade statsutgifter.

Av sparande i ordets egentliga mening har det då inte blivit någonting alls. Men, frågar man sig då, hur har underskottet då försvunnit?

Jo, genom en kombination av dynamiska effekter av främst borgerliga sparbeslut, massiva socialdemokratiska skattehöjningar, en snabbare nedgång av de internationella räntorna än vad någon vågade att räkna med, omfattande engångsoperationer av olika slag och det välkända faktum att statens inkomster ökar snabbare än väntat när konjunkturen går upp på samma sätt som de minskar snabbare än väntat när den går ned.

Om denna min bild är riktig så består socialdemokratins bidrag till budgetsaneringen huvudsakligen av skattehöjningar på allt och alla. Alla inkomsttagare - hög som låg - har fått mycket betydande höjningar av inkomstskatten. Beskattningen av boende har höjts kraftigt. För främst företagarnas kapitalförsörjning har situationen också kommit att försämras tydligt.

PS. Jag är, som bekant, en stark anhängare av den Europeiska Unionen för att vi gemensamt skall kunna ta ansvar för allt det där nationalstaten blivit för liten.

Men det är viktigt att vi har klara principer för vem som skall besluta om vad. När EU:s ministerråd nu fattat beslut om att förbjuda tobaksreklam har man i detta avseende definitivt gått för långt. Alldeles oavsett vad vi tycker om tobaksreklam eller inte är detta inte en fråga som ligger inom EU:s kompetens. ...

En intressant fråga att ställa i den brittiska EMU-ankans efterföljd är varför nyheten omedelbart snappades upp och okritiskt upphöjdes till sanning på såväl nyhetsplats som i många opinionsbildande fora. Hur fick skribenter, som rimligen har en god inblick i brittisk politik och ekonomi, beskedet om en tidig brittisk EMU-anslutning att gå ihop med övriga fakta?

Ett möjligt svar är att Tony Blair missförståtts. … Ett annat möjligt svar är att många av dem som är satta att rapportera om och kritiskt granska EU:s utveckling, efter att i åratal ha fått höra att den monetära unionen är oundviklig, omistlig och historiskt nödvändig, har gjort denna övertygelse till norm.

Därför blir varje nyhet som är i linje med övertygelsen trovärdig; medan varje nyhet som inte är det blir osannolik och svårbegriplig.

En sådan historicism - för att använda Karl Poppers begrepp för ideologier som tror sig ha funnit historiens lagar och därför kan förutsäga framtiden - är lika svår att kombinera med god journalistik som den socialistiska motsvarighet som redan är alltför vanlig i tidningar, radio och tv.

Kommentar RE: En sådan historicism, att inte missa EMU-tåget, är oförenlig, anser jag, med en konservativt samhällssyn. Det är romantisk utopism och social ingenjörskonst. Det liknar mer den östtyska definitionen av frihet: "Freiheit ist Einsicht in Die Notwendigkeit".

Carl Bildts utspel i riksdagen om att låta folket komma till tals kommenteras av SvD och DN

...Det är uppenbart att frågan om Sveriges deltagande - eller icke-deltagande - i den gemensamma europeiska valutan är av avgörande betydelse. Den avgör mycket av det politiska inflytande vi kommer att ha - eller inte - i det europeiska samarbetet och den avgör viktiga förutsättningar för företagande och ekonomisk utveckling i Sverige in i 2000-talet.

När vi, under den tid jag var statsminister, förhandlade fram avtalet om Sveriges medlemskap i EU innebar detta också att vi förklarade vår anslutning till strävandena att skapa en gemensam europeisk valuta. Det gjorde vi inte därför att vi skulle ha tvingats till det, utan därför att vi ansåg att denna strävan var både viktig och riktig.

I samförstånd mellan den dåvarande regeringen och den dåvarande oppositionen beslöt vi att inte kräva några undantag av dansk eller brittisk modell, utan att helt och fullt acceptera principerna för denna strävan.

När vi i folkomröstningen hösten 1994 godkände Sveriges avtal, och senare i riksdagen röstade för avtalet, innebar detta att vi också godkände vårt deltagande fullt ut i euro-samarbetet. Vi förbehöll oss dock rätten till ett slutgiltigt ställningstagande, inom ramen för det avtal vi undertecknat, i vår riksdag. Samma sak hade andra länder gjort.

Ett sätt att lösa frågan i linje med Sveriges traktatsenliga förpliktelser gentemot EU skulle kunna vara att låta beslutet sommaren 1999 gälla tidpunkten för deltagandet i EMU:s tredje steg, vilket ju är huvudfrågan i sammanhanget. Sverige kan då vid ett ja-beslut träda in som en fullvärdig medlem i det europeiska valutasamarbetet före Sveriges ordförandeskap i EU första halvåret 2001 medan ett nej innebär att frågan skjuts på framtiden.

Om detta är den formella sidan av saken vet vi alla att den reella förhåller sig något annorlunda. Den nuvarande regeringen är rädd för frågan, och strävar därmed efter att förhala den så länge det över huvud taget går. Först trodde man nog inte riktigt att det skulle bli av. Sedan förklarade man att allt var skakigt. Och nu är det mest att man måste vänta och se i största allmänhet och att det absolut är för tidigt att ha någon mening alls.

Det är min uppfattning att Sverige borde gå med från början. EU kommer att fatta beslut om vilka länder som är med från början mot slutet av våren nästa år, och med början av 1999 träder euron i funktion, även om det dröjer till 2002 innan nya sedlar och mynt kommer.

Regeringen har redan i regeringsförklaringen sagt att man kommer att stoppa detta. Samma sak har upprepats av statsminister och finansminister vid otaliga tillfällen. En formell proposition i ärendet läggs på riksdagens bord i dag. Jag sade i riksdagen i onsdags, att jag så länge det går kommer att fortsätta att hävda att vi borde gå med från början. Men samtidigt vet jag hur majoritetsförhållandena i riksdagen ser ut och att regeringen Persson de facto kommer att stoppa och bromsa detta. Samtidigt går det inte att stå utan politik i en för nationen viktig framtidsfråga som denna. Statsministern uppträder mer som partiledare än som statsminister när han inte vill ha någon politik alls och i stället bara vill skjuta allt på framtiden. Som nationell strategi duger detta inte. Det kommer att skada Sverige ju längre det fortsätter.

Om regeringen Persson utesluter medverkan från starten gäller det att utforma en strategi för att komma med så snart och så säkert som möjligt därefter. Och det är i detta sammanhang som det faktiskt kan ligga ett värde i att söka ett folkligt mandat i samband med det val vi i alla fall kommer att ha i juni 1999 när vi på nytt skall välja ledamöter till Europaparlamentet.

En sådan nationell strategi respekterar det som socialdemokraterna sagt om ett nytt folkligt mandat samtidigt som den begränsar den skada som utanförskapet innebär.

I media i går var statsministerns något överraskande första reaktion att detta var "för tidigt". Själv tycker jag att det snarare skulle kunna kritiseras för att vara för sent. Och det han hela tiden bortser från är att Europa går vidare och förändras, och att detta förändrar våra förutsättningar vare sig vi vill det eller inte. Den som gång på gång bara säger att det är för tidigt riskerar att en dag tvingas konstatera att det är för sent.

Målet bör vara, att Sverige kan träda in i euro-samarbetet innan Sverige övertar ordförandeskapet i EU.

Hur snabbt ett fullt medlemskap kan realiseras kommer till betydande del att avgöras av vilken väg som vissa andra länder, främst Storbritannien och Danmark, väljer att gå. Med ett fullt svenskt deltagande i euron går vi bättre rustade och med bättre förutsättningar in i det nya seklet. Den försening som följer av regeringens passivitet är förvisso inte bra, och vi kommer att ha ställt oss utanför alla de viktiga besluten om tillsättning av olika positioner och strukturer i det nya systemet, men det ger oss möjligen ändå möjligheten att till år 2002 vara fullt i kapp med de andra. Vikten av detta kan knappast underskattas.

Skall vi ha ett företagandeklimat i Europatopp är detta en nödvändighet. Näringslivets olika företrädare, inte minst de som representerar de små och medelstora företagen, har varit mycket tydliga på denna punkt.

Och utan ett företagandeklimat i Europatopp klarar vi aldrig en sysselsättning i Europatopp och därmed heller aldrig den välfärd vi vill ha. I onsdagens debatt verkade statsministern vara rädd för vad som skulle hända med räntorna under kommande år i Sverige. Med ett euro-medlemskap kan han och alla andra glömma den farhågan. Europas räntor blir Sveriges räntor. Det ger större stabilitet och, med största sannolikhet, lägre räntor än vad som annars hade varit fallet. När han försöker att skrämma med 500% från den europeiska valutakrisens år skrämmer han faktiskt - även om det inte är avsikten - för konsekvenserna av att vara en europeisk randvaluta som ständigt riskerar att utsättas för spekulationer och störningar.

Jag har formulerat en möjlig nationell strategi som borde kunna inrymma de olika intressen och realiteter som en genuin sådan inte kan bortse från. Det innebär inte att jag vare sig kan eller vill vara låst i varje enskildhet. Finns andra möjliga nationella strategier för att uppnå samma mål - ett så snabbt och säkert svenskt deltagande som möjligt - så bör de självfallet också redovisas.

Och Sverige kan inte vara en struts i Europa. Det kommer att skada oss mer än vad de flesta nog har klart för sig. Ekonomiskt såväl som politiskt.

En gemensam stabil valuta ger en viktig stimulans åt den europeiska ekonomin. Den inre marknaden fungerar bättre genom att hindren mellan olika valutaområden tas bort. Transaktionskostnaderna minskar, prisjämförelser underlättas och utbytet över gränserna främjas vilket ger ökad konkurrens, bättre resurshushållning och därmed ökad välfärd.

Införandet av en gemensam valuta är ett viktigt steg i fullbordan av en verklig gemensam marknad.

Med den gemensamma valutan undanröjs de olika transaktionshinder som idag finns mellan valutaområdena. Växlingskostnader, kostnader för att skydda sig mot valutakursförändringar (terminsaffärer) och de räntekostnader som motiveras av valutarisker kommer att försvinna inom det gemensamma valutaområdet. Detta är av betydelse inte minst för de små och medelstora företagen.

De deltagande länderna måste förbinda sig att ha finansiell disciplin, främst vad avser underskott i offentlig verksamhet. Den gemensamma valutan får därmed en hälsosam effekt, särskilt i en situation där misskötta offentliga finanser ofta är en huvudorsak till ekonomiska problem och en bidragande orsak till stor arbetslöshet.

Konvergenskriterierna för deltagande i valutaunionen utgör en viktig disciplinerande kraft som förmått EU:s medlemsländer att föra en stabil penningpolitik och ta itu med strukturella problem i statsfinanserna.

Stabilitetspakten garanterar att inget utrymme ges för finanspolitiskt lättsinne efter den gemensamma valutans ikraftträdande.

En ansvarsfull penningpolitik säkerställs genom en oberoende uropeisk centralbank. Erfarenheten har lärt oss att oberoende centralbanker är bäst skickade att upprätthålla ett stabilt penningvärde.

Sverige bör delta i EMU:s tredje steg så tidigt som möjligt, helst redan från starten.

Mot bakgrund av Sveriges penningpolitiska erfarenheter är ett deltagande av särskilt stort värde för att minska räntedifferensen, ta bort transaktionskostnaderna och skänka tilltro till ett stabilt penningvärde.

Om Sverige står utanför den gemensamma valutan i en situation där vi uppfyller konvergenskriterierna kan det uppfattas som om vi förbehåller oss rätten att föra en traditionell inflations- och devalveringspolitik. Kostnaderna för detta kan bli höga genom en betydligt högre räntenivå och valutaoro.

Den "vänta och se"-politik som regeringen bedriver riskerar att både påföra Sverige onödiga ekonomiska kostnader genom ett utanförskap och undergräva vårt förtroende som en konstruktiv medlem genom att Sverige underlåter att uppfylla sina fördragsmässiga förpliktelser. Det europeiska samarbetet utvecklas inte genom att man ställer sig utanför.

... I Storbritannien förefaller det också att pågå en svängning i frågan om deltagande i det europeiska valutasamarbetet EMU. Av allt att döma kommer regeringen att komma med någon typ av avsiktsdeklaration i ärendet mot slutet av oktober. Och den kommer med all sannolikhet att göra klart att man under vissa villkor och inom vissa ramar tydligt strävar efter brittiskt deltagande.

Därmed kommer bromsande svenska socialdemokrater att försättas i en ny situation. Det kommer inte att gå att bara stå tyst när Europa går vidare och varje annan europeisk regering har en tydlig inriktning av sin politik. Tony Blair kommer att tvinga Göran Persson att skaffa sig en politik.

Vi har all anledning att nu börja att diskutera hur den svenska vägen in i valutasamarbetet kan komma att se ut. Det handlar om både de tekniska och de politiska förutsättningarna. Ingen borde ha ett intresse av att det svenska utanförskapet blir längre än vad som är ofrånkomligt i ljuset av det nej till att vara med från början som vår sittande regering förefaller att ha låst sig för. Detta är viktigt från flera utgångspunkter.

Det handlar mycket om våra möjligheter till politiskt inflytande i Europa i övrigt. Vem tar på allvar en regering som inte tar de viktigaste framtidsfrågorna i Europa på allvar? Men det handlar i minst lika hög utsträckning om förutsättningarna för att under kommande år få fram nya riktiga jobb ute i företagen, få upp sysselsättningen och skapa en bättre bas för vår samlade ekonomiska utveckling under kommande år.

Till denna fråga kommer vi alla att ha anledning att få återkomma. Och jag tror inte att det kommer att ta så lång tid innan det blir nödvändigt att starta den debatten om vägarna mer på allvar.

"Min politiska vilja är att Sverige ska gå med så snart det bara går under nästa mandatperiod", säger han och konstaterar att socialdemokraternas tvehågsenhet i EMU-frågan har gjort att Sverige definitivt missat chansen att vara med från starten 1999.

Samma förmiddag som stämman i timmar debatterat sociala frågor valde Carl Bildt att tala om en betydligt mindre folklig fråga, nämligen den europeiska valuta-unionen, EMU, på ett torgmöte i Vänortsparken i Umeå.

Regeringen har sagt nej till att gå med från start och går vi inte med alls splittras Sve-rige, enligt Carl Bildt. Sverige får en delad ekonomi - ett Eurosverige med företag som har världen och Europa som marknad, och ett annat Sverige som släpar efter.

Bildt anser också att det svenska ordförandeskapet i EU år 2001 kommer att bli att halvt ordförandeskap med bara ett halvt inflytande eftersom vi själva ställt oss utanför en central del av samarbetet. Han varnade för en tudelad ekonomi med ökade risker för utflyttning och investeringsstopp.

- Opinionen är inte mer delad i Sverige än i andra länder när det gäller EMU, menade Carl Bildt.

- Göran Persson vill vänta och se men i stället behövs det ledarskap och vägledning, vilket vi inte sett mycket av.

Europa-debatten i Sverige försöker jag att följa - om än med stigande förvåning,, ibland blandad med förfäran. Få länder förefaller mig i dag att ha en sån icke-europeisk debatt om den europeiska framtiden som Sverige.

I måndagens tidningar - det tar sin tid att få allt - kunde jag ta del av dels en ledare i SvD om EMU-frågan och dels en debattartikel i DN i samma ämne av Sten Johansson. Den senare förordade nu en "ordnad reträtt" från medlemskapet i EU om vi inte fick möjlighet att föra en politik med stora budgetunderskott i den förlegade tron att detta är ett sätt att komma tillrätta med arbetslösheten. Och den förra förbannade hela tanken på den europeiska och monetära unionen i och med att den skulle leda också till en skatteunion och därmed förhindra en "institutionell konkurrens" mellan länderna.

Trots vissa skillnader var argumentationen således densamma. Integrationen och samarbetet ses som hinder för en särväg. Med svagare länkar till omvärlden skulle vi få starkare möjligheter att göra som vi själva vill. Därför inget EU och inget EMU. Integrationsskeptiker till vänster och höger finner sakta varandra.

SvD:s ledare hade sina intressanta drag. Utgångspunkten var en artikel i brittiska Independent som hävdade att det fanns hemliga tysk-franska planer på att åstadkomma en skatteharmonisering efter EMU. Och detta var, enligt SvD, någonting som måste leda till att även EMU förkastades. Förekomsten av dessa hemliga planer förnekades omedelbart. Artikeln var mera en spekulation än en rapport. Men för SvD var detta ointressant. Med samma glöd som jag minns EU-motståndarna i folkomröstningsdebatten hävda att även om bisarra tidningsartiklar om hemliga EU-planer på att skaffa kärnvapen hade förnekats, låg sådana planer i alla fall i utvecklingens förlängning, och var ett starkt argument för att säga nej till alltihopa, hävdade SvD nu att även om uppgifterna dementerats, låg de i alla fall i utvecklingens förlängning, och borde ty följande leda till ett nej till deltagande i det tredje steget i EMU.

Så talar de som ständigt anpassar verkligheten efter sina förutfattade meningar. Sakfrågan - leder en monetär union till en skatteunion? - borde kunna klaras ut relativt snabbt. Om brittiska tidningar skall vara sanningsvittnen kunde SvD t ex ha läst ledaren förra fredagen i just detta ämne i välinformerade Financial Times. "Forget the possibility that membership of EMU would drag the UK into fiscal harmonization by majority vote. Forget also the idea that there is a special relationship between EMU and tax harmonization." Så är det med den saken.

Den verkliga frågan, menar FT, är om det inte på sikt kommer att behövas större överföringar över EU-budgeten mellan olika delar av unionen när ekonomierna integreras allt mer. Och själv tillhör jag dem som redan för några år sedan skrev att jag trodde att den nuvarande andelen på ca 1,2% av BNP i de olika länderna som går till olika utgifterna på EU-nivån på sikt kommer att behöva att krypa upp mot ca 2,0%. Med tanke på att de samlade offentliga utgifterna i Sverige ligger kring ca 60% av BNP är det en förändring som knappt kommer att vara märkbar, samtidigt som den kommer att ge väsentligt större möjligheter till effektiv europeisk politik inte minst efter utvidgningen.

Grundtemat i SvD är emellertid att det är bättre med "institutionell konkurrens" än med institutionell samverkan i Europa, och att man därför skall hålla igen med integration och samverkan. Det är en lite mer sofistikerad variant av nationalismens credo genom seklerna - vi skall minsann visa de andra att vi är bättre, och därmed kommer de förr eller senare att tvingas till att rätta sig efter oss.

Men den linjen är politiskt farlig och ekonomiskt felaktig i den nya tid vi är på väg in i. Politiskt farlig därför att den i grunden äventyrar den fredsstabilisering som är integrationspolitikens yttersta och viktigaste syfte. Och ekonomiskt felaktig i och med att den splittrar upp Europa i ett läge där konkurrensen mellan olika delar av den snabbt förändrade globala ekonomin kräver en starkare samverkan för att ge bättre och starkare förutsättningar för de europeiska ekonomiernas och företagens utveckling.

Det är ingen tillfällighet att så gott som alla som sysslar med företagande och handel över gränserna - från Percy Barnevik i ABB över småföretagarnas företrädare till Hans Jonsson i LRF - är så tydligt för svenskt deltagande i tredje steget i den ekonomiska och monetära unionen.

Skulle Sverige ägna sig åt "institutionell konkurrens" genom att skära sig bort från samverkans möjligheter fruktar jag att vi snabbt skulle tillhöra förlorarnas skara. Jag tror att våra möjligheter att få igenom den institutionella förnyelse som Sverige så väl behöver är långt bättre om vi gör det inom samverkans ram än om vi ägnar åt oss en nationell Alleingang.

Sten Johanssons artikel visar förvisso vart den politiska och ekonomiska utvecklingen snabbt skulle riskera att driva hän i en sådan situation. Men det är inte det avgörande argumentet.

Avgörande för mig förblir att en steg för steg utbyggd samverkan är den bästa garanten för fred och förbättrade utvecklingsförutsättningar i Europa i dess helhet. Frågan om denna samverkan går för långt kommer, enligt min mening, inte att infinna sig på länge.

Min vecka har ägnats åt att - med freden ständigt för ögonen - försöka att bygga institutionell samverkan i denna del av Europa. I måndags möte i Geneve där vi tillsammans med UNHCR satte upp en grupp för att samordna flyktingåtervändande och konkreta ekonomiska återuppbyggnadsprojekt. Tisdag min styrgrupp i Bryssel med dagslång diskussion för att samordna det internationella agerandet i viktiga frågor under de närmaste månaderna. Onsdag möte i Haag med holländske utrikesministern Van Mierlo för att gå igenom balkanagendan för EU:s ordförandeskap under detta halvår. Torsdag långt sammanträde här i Sarajevo med hela den nya gemensamma regeringen för att gå igenom en rad olika utkast till nya lagar som mitt kontor tagit fram och som vi skall försöka få beslut på under de närmaste veckorna. Och fredag upp till Banja Luka för att där ha överläggningar i en rad ärenden med den bosnienserbiska ledningen.

Det handlar om att tillhöra samarbetets kärna eller dess periferi. Och det val vi träffar när det gäller den gemensamma valutan har konsekvenser som sträcker sig över det strikt monetära eller ens ekonomiska området. Det handlar också om vår position och ställning i Europa...

Att vara en randstat med en randstatsvaluta får inte vara ett alternativ för en nation som vill gå in i 2000-talet med flaggan i topp...

Ytterst är det europeiska samarbetsprojektet ett fredsprojekt. Den ekonomiska och politiska integrationen är medel och det är freden som är målet...

Den gemensamma valutan är en del av fredsprojektet. Den binder samman en stark kärna i det europeiska samarbetet. Och kring denna kärna byggs så freds- och samarbetsstrukturerna allt vidare...

Mats Svegfors samtalar med Carl Bildt

- Jag måste säga att jag inte riktigt förstår. Vilken är tidningens linje? Vad vill Svenska Dagbladet egentligen?

Jag förklarar vårt mycket starka förord för en rörlig växelkurs, det vill säga den valutaregim vi har i dag.

- Ja, det alternativet finns ju inte. Endera en bunden valutakurs för randstater; det vill säga ERM 2, eller också är det den gemensamma valutan för kärnländerna, det vill säga medlemskap fullt ut av EMU.

Enligt Carl Bildt är inte frågan öppen för Sveriges del. Sverige fattade sitt beslut med anslutningen till EU.

- Jag var mycket tydlig på den punkten under folkomröstningskampanjen. Ett ja innebar också ett ja till svenskt deltagande i EMU. Om man var emot EMU borde man ha röstat nej till svenskt medlemskap.

Men det handlar inte blott, eller ens främst, om en formell sak för Carl Bildt.

- Såväl politiska som ekonomiska skäl talar för EMU. Vi ser nu under 90-talet hur EMU har medverkat till att driva ner underskotten i land efter land. Det ingen trodde var möjligt för några år sedan är verklighet i dag. Det hade inte skett utan EMU. Och visst är det många i dag som säger att den anpassning av arbetsmarknadens regler och institutioner som den gemensamma valutan förutsätter inte är möjlig. Men det var ju vad som också sades om de offentliga underskotten för några år sedan.

Vi är inte överens om EMU. Däremot är det inte svårt att förstå Bildts inställning, i dess olika politiska facetter. Stockholm eller Sarajevo spelar i detta avseende inte så stor roll för Bildt: avgörande politiska beslut fattas på den europeiska arenan. Carl Bildt är sannolikt inte bara en av Sveriges utan också en av Västeuropas mest Europainriktade politiker. Det skulle i det närmaste vara en contradictio in adjecto om Carl Bildt ifrågasatte det som för närvarande är det stora Europaprojektet.

Historien arrangerar sina sammanträffanden, emellanåt nog snett leende åt aktörerna där på tiljorna.

En kväll för fyra år sedan åt jag middag med Carl Bildt på Nicos at Ninety, en av Londons bästa restauranger. Mitt under måltiden Bildts telefon. Det var finansministern, det vill säga Anne Wibble, som berättade att Finland hade tvingats lämna ERM för att låta marken flyta. Det var den första riktigt tydliga manifestationen av de problem som regeringen Bildt sedan levde med under resten av mandatperioden.

Jag kommer ihåg den där kvällen speciellt därför att dessa den stora världens problem också kom att kasta sin skugga över min något mindre värld, över relationen mellan moderaterna och Svenska Dagbladet liksom i någon utsträckning över relationerna mellan Bildt och mig.

I lördags når jag var på besök i Sarajevo ingick meddelande om att Finland hade anslutit sig till ERM.

Åter sätts svensk politik under press. Situationen är annorlunda än för fyra år sedan Men den är inte nödvändigtvis mer lättbedömd eller lätthanterad.

- Jag är bergfast övertygad om att ett tätare ekonomiskt samarbete leder till gemensam valuta och att Euron och centralbanken i sin tur leder till ekonomiskt och politiskt samarbete. Ytterst handlar detta om freden.

- I det läge vi nu befinner oss måste politikerna ha kraft att säga ja elle nej och ta ansvar för konsekvenserna. Vi som söker förtroende måste ha modet att visa ledarskap, visa vägen.

Den återvändande moderatledaren menade att Sverige nu väljer mellan att bli ett land i A-laget, B-laget eller C-laget i Europa.

Varför ska vi acceptera enn svagare valuta när vi kan vara med och bygga det ekonomiska samarbetet. Beslutet ligger nära, kan inte skjutas upp, men det kräver ledarskap, summerade han.