Index - Kronkursförsvaret 1992 - EMU - Finanskrisen - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder - Skuldkrisen 80-tal - Stabiliseringspolitik

News - Contact

Riksbanken


Stefan Ingves: "Enligt vår uppfattning stod det finansiella systemet i Sverige inför en kollaps den 24 september 1992."
Läs mer här

Eva Srejber


Swedish sentiment is nothing compared with the opposition Mr Ingves is facing in his other job,
as head of the Basel Committee on Banking Supervision.
There, he is pushing hard to finalise another leg of post-crisis global financial reform.
FT 17 October 2016

Top of page


Någon som länge varnat för åska och storm är riksbankschef Stefan Ingves.
Han har skrikit sig hes och varnat för att de svenska storbankerna bara blir större och större och därmed innebär en större risk för hela landets ekonomi.
Det är ingen hemlighet att Stefan Ingves varit kritisk till Nordeas planer att bli en gigantisk bank med Sverige som yttersta garant i en kris.
SvD 19 juni 2016


De svenska bankerna har tillgångar som motsvarar fyra gånger Sveriges hela BNP.
– Schweiz, Cypern och Nederländerna ligger högre. De har haft sina problem. Och under oss har vi Storbritannien, Danmark och Spanien och de har haft sina problem
– Samtidigt vet vi att mer än hälften av bankernas finansiering sker utomlands och det betyder att man där kan ha synpunkter på vår bolånemarknad.
I slutändan är det de utländska placerarnas syn på oss som är avgörande.
Den svenska bolånemarknaden har därmed blivit systemviktig

Stefan Ingves, DN 3 januari 2014


Om bostadspriserna i Sverige börjar falla leder det till att konsumtionen går ner. Det slår också mot sysselsättningen.
Detta mardrömscenario har inträffat i andra länder och då fört med sig en långvarig recession med hög arbetslöshet.
Sverige tillhör de relativt fåtaliga som hittills har klarat sig, trots att skuldsättningen är högt uppdriven även här.
Enligt riksbankschefen ger detta dock inget skydd mot kommande bakslag, som i värsta fall också kan leda till en ny finanskris.
Stefan Ingves, DN 3 januari 2014


Tidigare riksbankschefen Lars EO Svensson har nyligen argumenterat för att en lägre ränta i själva verket skulle ge lägre risker
men det resonemanget gav inte Stefan Ingves mycket för.
– Blir det billigare att låna så lånar man mer.
SvD Näringsliv, 5 september 2013

Lars EO Svensson:
En lägre ränta hade lett till lägre skuldkvot, inte högre.
Det beror på att en lägre ränta ökar nämnaren (nominell disponibel inkomst) snabbare än täljaren (nominella skulder).
Då faller kvoten.


The Return of the Original Phillips curve?
Why Lars E O Svensson’s Critiq ue of the Riksbank’s Inflation Targeting is Misleading
Fredrik Andersson and Lars Jonung, June 2015


Vem ska avgöra om kreditgivningen till bostadssektorn skapar svårhanterliga risker eller inte?
Vem ska bestämma när det är dags att sänka belåningsgrader och öka krav på amortering?
Dessa frågor kräver svar snarast.
Stefan Ingves DN Debatt 2009-12-31

Vi behöver förändra dagens vaga regelverk. Blir riskerna för stora i dag är det vårt jobb att säga till, oberoende av den penningpolitik som behövs. Men ska rollfördelningen mellan myndigheterna ändras kräver det förändrad lagstiftning.

Avslutningsvis verkar det nu som att vi har klarat av den värsta krisen. Vägen tillbaka är dock inte utan risker för bakslag.
Exempelvis kvarstår stora globala obalanser och många länder har problem med sin statsskuld.
Återhämtningen kommer att ta tid, men 2010 blir bättre än 2009.

Full text

Huspriser

Rebalancing

Varför stoppade ni inte den vansinniga utlåningen?
- Vi hade inte någon glaskula att titta i. Och vi hade blivit utskrattade.
- Det är svårt att vara olyckskorp när allt går som smort, sade en av hans högre medarbetare Stig Danielsson.
Bankinspektionens tidigare chef Hans Löwbeer, intervjuad i Aftonbladet 13/10 1992

Top of page


Stefan Ingves:
– När det här är över skulle det inte förvåna mig om krisen som Sverige upplevde i början av 1990-talet, visar sig vara värre än det som vi idag ser i USA.
I det svenska fallet krympte ekonomin under tre år i rad och det var den största krisen som vi hade haft sedan 1930-talet.

Ekot 16/9 2008

Full text

Top of page


Varför stoppade ni inte den vansinniga utlåningen?
- Vi hade inte någon glaskula att titta i. Och vi hade blivit utskrattade.
- Det är svårt att vara olyckskorp när allt går som smort, sade en av hans högre medarbetare Stig Danielsson.
Bankinspektionens tidigare chef Hans Löwbeer, intervjuad i Aftonbladet 13/10 1992


Ingemar Bengtsson redogör helt korrekt i sitt inlägg på SvD Brännpunkt igår för skillnaden mellan inflation och förändringar i relativpriser. Men...
Stefan Ingves, riksbankchef, Irma Rosenberg, förste vice riksbankschef
SvD Brännpunkt 14/8 2008


Även om de svenska bankerna hittills lyckats stå emot den finansiella oron relativt väl innebär den att sårbarheten för andra risker ökat.
Bankernas utlåning till företag och hushåll i de baltiska länderna utgör en fortsatt källa till oro.
Riksbankschef Stefan Ingves, 2008-06-03

Full text

Bankernas höjda utlåningsräntor krymper marginalerna för tungt belånade hushåll och bolag.
I Baltikum viker konjunkturen samtidigt som inflationen spökar.
Men Swedbanks vd Jan Lidén är inte orolig.
VA 2008-06-05

Top of page


Riksgälden kan idag ta över ett finansiellt institut, som i fallet med Carnegie.
Ett sådant förfarande där Riksgälden går in som ägare görs möjligt av den stabilitetsplan för det finansiella systemet som Riksdagen beslutade om för drygt två veckor sedan.
Riksbankschef Stefan Ingves, Finansutskottet, 2008-11-13
Kommentar av Rolf Englund:
Det fanns alltså ingen lagstiftning på plats dessförinnan, trots bankkrisen 1992

Det är aktuellt i ett läge då ett institut som inte uppfyller kraven för likviditetsstöd från Riksbanken måste ställa in sina betalningar och detta bedöms hota den finansiella stabiliteten.

Full text

Regeringens information med anledning av finansoron
Klicka här


Behovet av ett starkare regelverk för hantering av banker i kris
I många fall tycker jag ärligt talat inte att våra nuvarande ordningar för att hantera svaga banker räcker till.
Riksbankschef Stefan Ingves 2008-05-19

I många fall tycker jag ärligt talat inte att våra nuvarande ordningar för att hantera svaga banker räcker till. Framför allt tvivlar jag på att de skulle vara till särskilt stor hjälp i en situation där betalningssystemet är hotat. Jag är dessutom rädd att våra försök att hantera situationen i ett akut läge kan göra att vi tvingas vidta åtgärder som löser det omedelbara problemet, men som på sikt kan minska marknadsdisciplinen.

Full text

Moral Hazard

Början på sidan


Sambandet mellan den fasta växelkursen och realräntechocken
Rolf Englund, oktober 2005

(RE: Se även Bo Lundgren talar sanning i
Svenska Dagbladet/Näringsliv, s. 12, 2002-03-02)


Om att hantera en bankkris
STEFAN INGVES och GÖRAN LIND i Ekonomisk Debatt nr 1/1998
Ekon Dr Stefan Ingves är vice riksbankschef.
Under de första bankkrisåren var han chef för finansmarknadsavdelningen på Finansdepartementet.

Ekon Dr Stefan Ingves var då vice riksbankschef. Under de första bankkrisåren var han chef för finansmarknadsavdelningen på Finansdepartementet. Han utnämndes 1993 till generaldirektör vid Bankstödsnämnden. Han är nu /2000/ Director vid IMF för Monetary and Exchange Affairs Department

Civilekonom Göran Lind är rådgivare till riksbanksledningen i frågor rörande finansiell stabilitet. Under bankkrisen var han Riksbankens kontaktperson i det löpande samrådet med Bankstödsnämnden, Finansdepartementet och Finansinspektionen.


… Hösten 1990 siktades den första stormsvalan. Ett antal finansbolag meddelade att de hade svårigheter att finansiera sig. Dittills hade finansbolagen enbart varit tillåtna att finansiera sig genom upplåning från företag, banker eller andra finansinstitut eller genom att ge ut enkla skuldebrev, s k marknadsbevis, på penningmarknaden, vilket begränsade upplåningsmöjligheterna.

Den akuta situationen orsakades av att marknaden bedömde att den påbörjade nedgången i fastighets- och andra tillgåhgspriser riskerade att få genomslag i finansbolagen, vilka varit generösa med att bevilja lån och medge höga belåningsgrader bl a i samband med köp av kommersiella fastigheter. De bankägda finansbolagen och andra finansbolag med kreditvärdiga ägare berördes inte i samma utsträckning av finansieringsproblemen.


Finansdepartementet och Riksbanken hade att bedöma situationen. Fanns det anledning att ingripa med olika former av finansiellt stöd? Hotade en systemkris?

Det föreföll inte heller troligt att finansbolagens problem skulle "smitta" banker och andra centrala finansiella funktioner, såsom betalningssystemen, i någon kritisk utsträckning. Departementets och Riksbankens beslut blev därför att inte lämna någon form av finansiellt stöd. Däremot gjorde Finansdepartementet en översyn av finansbolagens finansieringsformer, vilket senare ledde till en lagändring varigenom finansbolagen tilläts att finansiera sig genom certifikat och obligationer.


Vidare köptes Nordbankens privata aktieägare ut till ett pris som gav dem full kompensation för det pris de tecknat aktierna till vid en nyemission inte så lång tid innan.

I Sparbanksfallet kan generositeten förklaras med att staten slapp att ta på sig ytterligare risker i och med att Sparbanken Sverige medgav att Första Sparbanken fick fusioneras in i den större bankgruppen.

I Nordbanksfallet finns flera skäl. Dels det tidigare angivna praktiska, att rkonstruktionsåtgärderna underlättades av att banken hade endast en ägare. Dels det faktum att privata aktieköpare endast en kort tid tidigare förmåtts att teckna aktier vid nyemissionen. Det fanns en risk att dessa personer skulle starta rättsliga processer och därmed fördröja omstruktureringen, om de drabbades av ekonomiska förluster vid statens återköp av aktierna.


Rolf Englund: Vänd på NB-affären
SvD Näringsliv, 92-05-13

Nordbanken är idag konkursmässig. Det inträffar när Sverige har utlandsskulder på cirka 1 000 miljarder brutto, varav Nordbanken enligt Jacob Palmstierna har cirka 100 miljarder.

Sverige har föresatt sig att genomföra stålbadet i skuldfällan. Det betyder att Nordbankens stabilitet i finansmarknadens ögon inte kan eller får ifrågasättas. Annars skulle en akut valutakris kunna vara omedelbart förestående.

Det har sannolikt varit ett av skälen för regeringens beslut att betala 2 000 miljoner kr för värdelösa aktier. Det är ett av alla stötande inslag i finanskrisen; att låta aktieägare som Skandia, Nordbankens aktiefonder, Lundbergs, Nobel Industrier och Trygg-Hansa komma undan med blotta förskräckelsen. Runt om i världen kommer ögonbryn att höjas. Att rädda inte bara insättare utan även aktieägare har inte tidigare gjorts någonstans.


Mer om Första Sparbanken och Nordbanken, Gotabanken och Föreningsbanken


Krisen fördjupas

Fram till sommaren 1992 hade hanteringen av problembankerna kunnat ske i ordnade former och utan några märkbara störningar på betalningssystemet. Insättare och kreditorer hade hållit sig lugna. Större uttag från sparkonton än normalt kunde noteras i samband med att de olika bankerna tillkännagivit sina problem, men uttagen kunde klaras inom bankernas egen likviditet och något extraordinärt likviditetsstöd från Riksbanken behövde ej tillgripas. Uttagen återgick snabbt till normal nivå när regeringen tillkännagjort vilka åtgärder den planerade för att stärka den drabbade banken.

Under sommaren och hösten 1992 försvagades situationen hastigt i det svenska finansiella systemet. Fastighetsvärdena fortsatte att sjunka snabbt (priserna i vissa centrala lägen sjönk med bortåt 60 procent under en 1 8-månadersperiod), vilket slog igenom i betydande kreditförluster hos bankerna. Dessa hade dels lämnat egna lån till fastighetsköp och byggande, dels lämnat betydande lån till finansbolag som i sin tur lånat till fastigheter och nu stod inför stora finansiella problem.

Till nedgången i fastighetsvärdena kom effekterna av den djupa recession den svenska ekonomin hamnat i sedan 1991. Många företag och privata låntagare hade stora svårigheter att fullgöra sina betalningsförpliktelser. Redan dessa faktorer innebar att det finansiella systemet var sårbart vid denna tidpunkt.

Spiken i kistan var dock den ränte- och valutaturbulens som bröt ut i Europa i augusti 1992. För att skydda kronan höjdes räntorna kraftigt. Detta drabbade bankerna på flera sätt. Inlåningsräntorna är vanligen mer lättrörliga än utlåningsräntorna. På kort sikt krympte således räntemarginalerna markant; under vissa kortare perioder var det t o m starkt negativa. Den högre räntenivån slog dessutom igenom i form av högre kapitalkostnader för låntagarna, vilket ledde till än större betalningssvårigheter och i många fall betalningsinställelser.

När sedan kronans värde sjönk efter det att fastkurspolitiken övergivits den 19 november 1992 ökade kreditförlusterna för bankerna ytterligare. Många låntagare hade tagit lån i utländsk valuta för att komma åt de lägre räntorna för dessa valutor, men hade kronbaserade tillgångar. Efter deprecieringen räckte inte intäktsflödena i kronor till de, mätt i kronor, ökade betalningsförpliktelserna.


En systemkris

Det var nu uppenbart att Sverige stod inför en systemkris.

Alla större banker hade haft liknande utlåningsmönster och kunde förväntas stå inför liknande kreditförluster och finansiella problem - låt vara med gradskillnader. Den internationella dimensionen gjorde systemkrisen akut: Utländska långivare till svenska banker reducerade eller drog bort sina "credit lines". Detta innebar dels att bankerna berövades nödvändig likviditet i utländsk valuta, dels att kronans ställning försvagades genom ett kontinuerligt valutautflöde.

Bankerna måste kompensera sig för förlusten av valuta genom att säga upp sina kundkrediter valuta eller genom att styra över dem till kronkrediter. Detta ledde till ytterligare kreditförluster genom att kunderna omedelbart måste täcka kursförlusten, något som de ofta saknade resurser att göra. Bankernas brist på likviditet och deras sjunkande kapitaltäckning ökade risken för en drastisk kreditåtstramning, en s k "credit crunch", vilken skulle få svåra makroekonomiska effekter i en redan mycket svag koniunktureji situation.

Från september 1992 beslöt Finansdepartementet att behandla situationen som en systemkris. Detta skedde efter samråd med Riksbanken och Finansinspektionen.

Den mest akuta åtgärden var att förhindra en ytterligare försvagning av bankerna och av förtroendet - inte minst utomlands - för dessa.


Början på sidan

När Gota AB, moderbolaget till Gotabanken, gick i konkurs den 9 september gick därför Finansdepartementet omedelbart ut med beskedet att regeringen garanterade att inga motparter till Gotabanken skulle lida några förluster. Undantag gjordes för aktieägare och ägare av vissa aktieliknande finansieringsinstrument.

Denna garanti utvidgades den 24 september när regeringen meddelade att den i en proposition till höstriksdagen ämnade föreslå en allmän, statlig garanti för samtliga svenskägda banker samt några namngivna kreditinstitut med statlig anknytning.


En annan stabilitetsskapande åtgärd var likviditetsstöd från Riksbanken. Riksbanken använde en stor del, 57 miljarder som mest, av sina vlutareservtillgångar som likviditets stöd i form av insättningar bankerna.

Härigenom motverkades minskningen av utländska "credit lines", så att neddragningen av valutadenominerade krediter till svenska kunder kunde ske mera utdraget i tiden, vilket reducerade kreditförlusterna. Riksbanken lämnade också likviditet till bostadsinstituten i ett läge där marknaden för dessas certifikat inte fungerade.

Enligt vår uppfattning stod det finansiella systemet i Sverige inför en kollaps den 24 september 1992.

Utländska långivare hade tappat förtroendet för det svenska banksystemet.

Bedömningen var att utan ett omfattande statligt ingripande hade vi stått inför en finansiell härdsmälta av aldrig tidigare skådat slag. Utan åtgärder kunde även i slutändan statens upplåning komma att påverkas. Nationens hela finansiella funktionsförmåga stod på spel.

Riksbanken rensar ut försvarare av grundlagen
Riksbanken utser ny chefsjurist
DI 2002-09-24


En viktig fråga var att avgöra storleken av bankgarantin. Vilket tak skulle riksdagen sätta för de statliga åtagandena? På Finansdepartementet diskuterades detta ingående… Syftet att få de politiska partierna att ena sig kring krisåtgärderna lyckades och riksdagen antog propositionen om bankstödet den 18 december 1992 med endast 20 nej-röster (Ny Demokrati).

Att reducera moral hazard-risken var en av de underliggande principerna för bankstödet. Där staten gick in med stöd skulle tidigare ägare förlora värden i motsvarande grad.

Det stiftades en ny lag för att underlätta för staten att genomföra bankstödsåtgärder och för att förhindra ökade förluster genom fördröjande åtgärder från tidigare aktieägare.

Lagen innebar att en särskild skiljenämnd av oberoende domare fick bestämma värdet av de tidigare ägarnas aktiekapital och därmed den kompensation staten måste lämna vid ett övertagande. Ägarna måste låta sig nöja med skiljenämndens beslut. Staten hade rätt att vidtaga sina åtgärder innan skiljenämndens beslut blivit klart. Lagen innehöll även en rätt för staten att omedelbart ta över en bank vars kapitaltäckningsgrad kommit under 2 procent.
Denna lag behövde aldrig användas under bankkrisen och upphävdes samtidigt som Bankstödsnämnden och den statliga generella bankgarantin avskaffades.

Om man pratar i modelltermer visar det sig att det i praktiken är svårast att hantera banker i kapitaltäckningsintervallet 2-8 procent, över åtta procent klarar sig bankerna själva och under två procent har de oftast ingen överlevnadsförmåga. Inom intervallet upp kommer problemet att en bank inte får driva verksamhet med en kapitaltäckning under 8 procent samtidigt som aktiägarna kan hävda att aktiekapitalet fortfarande har ett värde, det synes ju vara positivt.

Inom detta ingenmansland uppkommer lätt komplicerade förhandlingsspel mellan staten och aktieägarna.

Med facit i hand är däför vår slutsats att det är en stor fördel om man på ett eller annat sätt mera i detalj kan reglera vad som skall ske i en sådan situation. Under bankkrisen fanns inte tid till sådant "finlir", vilket försvårade en del av arbetet.

Början på sidan


En annan omfattande organisatorisk händelse ägde rum när Securum, och senare Retriva, bildades. Här skulle först skapas en stor och delvis komplicerad organisation för att ta om hand en betydande volym dåliga krediten Till organisationerna skulle knytas expertis av vitt skilda slag, exempelvis experter på fastighetsrekonstruktion och försämring, "industridoktorer", experter på olika finansiella tillgångar och marknader inkl utländska m m.

En komplicerande faktor var att anställningarna hos Securum och Retriva var tillfälliga - bolagens syfte var ju att avveckla sig själva så snart möjligt. Det gällde att formulera principerna för Securum och Retriva så att "imperiebyggande" undveks, d v s så att ledningen och personalen gavs lämpliga incitament att genomföra avvecklingen i stället för att fördröja processen och kanske t o m ta på sig utökade uppgifter.

Vår bedömning är att detta lyckades mycket bra. Securum och Retriva var i allt väsentligt färdigavvecklade redan 1997 och därmed upphörde deras verksamhet.


Varför gjorde vi så?

I efterhand ligger det nära tillhands att vilja "systematisera" bankkrisen och dess lösningar, d v s att försöka passa in dem i en mall. Man bör dock skilja på "logic in use", d v s hur man tänker under ett akut krisskede och "reconstructed logic", som ofta innehåller ganska prydligt tillrättalagda tankar.

Den som analyserar de olika faserna i krisen måste beakta den situation och den kunskapsmängd som aktörerna hade vid de olika tillfällena. En stor del av krishanteringen kom i praktiken att röra inhämtande av information, arbete med att göra informationen begriplig och förberedelser för beslut när väl informationen fanns på plats.

Vi har i början av denna artikel redogjort för hur situationen gradvis förvärrades och hur statens ingripanden blev alltmer långtgående. Nordbanken och Första Sparbanken är exempel på detta. I båda fallen tvingades staten återkomma efter bara några månader och komplettera tidigare stödåtgärder eftersom dessa visat sig helt otillräckliga.

Detta var förstås inte avsikten när stödet gavs första gången.

Situationen berodde delvis på otillräcklig information om kreditförlusternas faktiska storlek. Genomgången av kreditportföljerna var inte lika grundlig och framåtpekande som de som senare gjordes i samband med Bankstödsnämndens handläggning. En tillkommande förklaring är att konjunkturutvecklingen, och i synnerhet fastighetsvärdena, försvagades ytterligare under mellanperioden.

Det är också intressant att se hur åtgärderna blir mera "sofistiskerade". Staten tog lärdom av sina vunna erfarenheten. I de tidiga situationerna var staten mer “generös" mot stödbankernas aktieägare. Exempelvis erhöll Första Sparbankens stiftelseägare ett lån med ränta som låg under marknadsräntan.

Vidare köptes Nordbankens privata aktieägare ut till ett pris som gav dem full kompensation för det pris de tecknat aktierna till vid en nyemission inte så lång tid innan.

I Sparbanksfallet kan generositeten förklaras med att staten slapp att ta på sig ytterligare risker i och med att Sparbanken Sverige medgav att Första Sparbanken fick fusioneras in i den större bankgruppen.

I Nordbanksfallet finns flera skäl. Dels det tidigare angivna praktiska, att rkonstruktionsåtgärderna underlättades av att banken hade endast en ägare. Dels det faktum att privata aktieköpare endast en kort tid tidigare förmåtts att teckna aktier vid nyemissionen. Det fanns en risk att dessa personer skulle starta rättsliga processer och därmed fördröja omstruktureringen, om de drabbades av ekonomiska förluster vid statens återköp av aktierna.

Aktieägarna skulle kunna tänkas åberopa argumentet att de vid nyemissionen inte blivit upplysta av majoritetsägaren, staten, om de stora potentiella kreditförlusterna i banken.

Även om staten inte känt till riskerna kunde åberopas att den inte hade gjort tillräckligt noggranna undersökningar av tillståndet i banken. För att undanröja risken för en dylik fördröjande process återköpte staten aktierna till emissionskursen.

När det gäller Gotabanken följde staten helt de då uppställda principerna. (Dessa hade inte formulerats när Första Sparbanken och Nordbanken skulle räddas). Ägarna av banken erhöll ingen som helst ersättning för sina aktier, eftersom banken inte ansågs ha något positivt värde. Detta bekräftades senare av ett utslag i en skiljedomstol.

Det i tiden sista stödet som Bankstödsnämnden lämnade gavs till Föreningsbanken, den s k kapitaltäckningsgarantin. Denna var helt utformad för att öka de hittillsvarande ägarnas incitament att minimera utnyttjandet av bankstödet och att öka statens möjligheter att tillgodogöra sig eventuella ökningar av aktievärdet om banken på nytt skulle komma att ge aktieutdelning.

Om kapitaltäckningen understeg nio procent föll garantin ut och staten köpte då kumulativa preferensaktier i banken, vilka avkastade marknadsränta. Dessa aktier kunde återköpas av övriga aktieägare före år 1998. Skulle så inte ske omvandlades aktierna till röststarka A-aktier varigenom en stor del av kontrollen av banken övergick till staten.

Med denna uppläggning av bankstödet utnyttjades statens stöd inte förrän det var nödvändigt. Om det hade utnyttjats - vilket i praktiken inte blev fallet - hade staten en stark position i att bli återbetalad eller att få deltaga i en eventuell värdeuppgång.

I efterhand är det intressant att se hur myndigheterna (vi räknar här även in Riksbanken med dess möjlighet att ge likviditetsstöd) tillämpat olika former av åtgärder beroende på bedömningen av graden av krissituation.

Finansbolagen ansågs inte behöva någon form av stöd under sina finansieringproblem år 1990.

Därefter följde ett antal bankproblem som sköttes på ad hoc-basis. När det hösten 1992 stod helt klart att den finansiella försvagningen lett till en systemkris ingrep myndigheterna snabbt och med full styrka och svarade både för likviditetsstöd och solveusstärkande åtgärder (respektive bankavveckling där så var lämpligt).

Med den information myndigheterna hade vid respektive tidpunkt var deras reaktion rimlig, även sett i efterhand.


Plats för lite ödmjukhet - men även motsatsen

Enligt flera mått var bankkrisen i Sverige en av de svåraste som drabbat ett industrialiserat land sedan 1930-talet.

Något som gjorde krisen extra allvarlig var den samtidiga svagheten i makroekonomin samt i räntor och valutor. Denna kombination ställde krav på exceptionella åtgärder såsom riksdagens generella och obegränsade bankgaranti.

Flera banker kom relativt snabbt igenom den mest kritiska fasen av problemen. Sålunda kunde S-E-banken och Sparbanken Sverige redan på hösten 1993 presentera en så stabil stituation för sina aktieägare att dessa blev villiga att teckna nya aktier och därmed med marginal säkra att ankernas kapitaltäckning klarade 8-procentsnivån.

Det vore fel att helt förklara detta med "välavvägda krishanteringsåtgärder". Deprecieringen av kronan 1992 sammanföll relativt väl med en uppgång i den internationella konjunkturen. Exportsektorn fick därför en extra skjuts uppåt, vilket gav positiva effekter för ekonomin i stort.

Både de internationella och de svenska räntorna sjönk, vilket lättade bördan på bankerna och på deras låntagare. Bankerna fick möjlighet att ta ut ett betydande räntegap, d v s skillnaden mellan genomsnittlig utlåningsränta och inlåningsränta, och därmed kompensera sig för en del av de alltjämt stora kreditförlusterna.

En viktig förklaring till att bankkrisen kunde hävas så snabbt var således utvecklingen i makroekonomin.


Referenser

Bankstödsnämndens verksamhetsrapportcr
1993-1995

Bäckström, U, 1997
"What Lessons Can Be Learned from Recent Financial Crises? The Swedish Experience",
Federal Reserve Bank of Kansas City Economic Symposium,
Jackson Hole, Wyoming, August 28-30, 1997.

Ds 1995:67 Avveckling av bankstödet

Dziobek, C & Pazarbasioglu, C, 1997
"Lessons from Systemic Bank Restructuring: A Survey of 24 Countries",
International Monetary Fund Working Paper.

Ingves, S & Lind, G, 1996,
"Hanteringen av bankkrisen - sedd i efterhand"
Penning- och valutapolitik nr 1.

Ingves, S & Lind, G, 1997,
"Loan Loss Recoveries and Debt Resolution Agencies: The Swedish Experience",
i Enoch, C & Green, J H (red.), Banking Soundness and Monetary Policy Issues and Experience in the Global Economy,
International Monetary Fund, Washington, D C.

Prop 1992/93:135 Åtgärderför att stärka det finansiella systemet

Riksbankens förvaltningsberättelse 1992


"Stålbadet i skuldfällan"
Det kommer inte att vara möjligt att länge till bibehålla den rekordhöga svenska realräntan.
Om regeringen inte låter kronan flyta är risken alltmer överhängande för att marknaden kommer att se till den saken.
Det blir genant för de ansvariga i nuvarande och tidigare regeringar men är ingen nationell katastrof.

Rolf Englund DN Debatt 1992-08-26



Wohlin m fl om krisen


Home

Början på sidan